Världens bästa heavy metalsångare: på första platts har vi...

Världens bästa sångare. Numer 1! (vill ni kolla in de andra i listan kommer man dit härifrån)

Jag lovar, det finns ingen text som jag skjutit på så länge som det här – jag har helt enkelt dragit mig eftersom att jag inser att uppgiften kommer att bli stor.

Jag har inte en favoritsångare. Jag har fem favoriter. Jag ser var och en av dem som perfekta vokalister, de saknar ingenting, men de kan givetvis kompletteras av andra röster. Ta bra Kai Hansen, en sångare som inte är den störste eller den mest tekniske sångaren. Tillsammans med Mikael Kiske är han perfekt – och vice versa.

Sångarna i den här hyllningen är speciella. Givetvis. De är magnifika, men de är med för att de först och främst sjunger på underbar musik.


Då kör vi:

Tomas Rettke. Hittade ingen av de roliga bilderna från Heavens Gates barndom. Här ser han ju bara... tysk ut. Bra sångare i vilket fall!

Den första sångaren till rakning har jag, som med de andra, nämnt åtskilliga gånger här på min blogg. Tomas Rettke, från Heavens Gate. Killen har den perfekta tyskrösten. Den rösten är klar men knorrig; den rösten är snygg men ändå lite ful – den rösten, den halsen, den är tysk! Först gången jag imponerades var då jag hörde bandet första gången. Men efter att ha ägnat en jävla massa tid åt dem har jag givetvis lärt mig att uppskatta lika olika prestationer. In control, Heavens Gates debutskiva, har ett par magiska stunder. Jag gillar Nazarethcovern, för att den är rolig. Jag gillar första delen i den episka sagan om hjälten Iron Sword – vilket är det dummaste namn på en hjälte sen, ja… jag kommer inte på något.

Killen presterar överallt.

Den snyggaste fulingen han gör är dock ändå i låten Noahs Dream. Introt! Underbart!





***

Snygg, snyggare... hjälp?

Iron Maiden. Jag har alltid älskat bandet, de har gjort låtar som lätt skulle platsa på vilken fest eller i vilket sammanhang som helst, men de har aldrig varit nr ett för mig. En av anledningarna till att de ändå är så pass bra är givetvis Bruce. De skivor som punkaren och Blazaren sjunger på är dåliga, eller i bästa fall inte särskilt bra. Men där Bruce sjunger är det magi! En beskrivning av den här mannens röst behövs inte. Jag känner att Iron Madien är som Metallica i det avseendet att alla (svenska) hårdrockare har sett dem live minst en gång. Alla har hört Iron Maiden.

Mina favoritstunder med det bandet finns på skivan Seventh son of a seventh son. Men jag älskar allt de gjorde mellan Number of the beast och just Seventh son… Ni får inget smakrpov. Ni har redan deras skivor.

Borde springa lite. Men sjunger fördjävla bra

Jag skrev om Savatage alldeles nyss. Ett band som har gjort en klassiker och många ojämna skivor. De sämsta är de som Jon Oliva sjunger på. Märkligt nog. Killens röst, på tillexempel Hall of the mountain king, är en kraftdemonstration. Det är en orige av lust och passion.

Jag gav er ju ett par smakprov från den skivan nyss. Så jag bjuder på en mäktig ballad. If I go away, från den något överskattade Streets, a rock opera. Håll till godo.





***

mr Geoff Tate

En tysk, en britt och en jänkare. Nästa sångare är en tysk jänkare. Geoff Tate, sångare i Queensrÿche. Jag skrev ju om seattlesyndromet då jag skrev om Midnight (Crimson Glory) – ni vet, den där gråtmilda sångstilen som personifieras av Warell Dane från Nevermore. Jag tror att detta är uppfinnaren av den stilen. Kanske att någon Italienare på valfri operascen är mer tårbenägen, men Geoff är kungen av stilen.

Då Geoff var som bäst, fram till Empire, då var han bäst. Ingen slog honom på fingrarna. Hans röst var kristallklar från början, den blev varmare för varje skiva – och den var perfekt på Opperation: mindcrime. Skivan är bäst, sången är en av anledningarna.

Jag har svårt att välja favoritprestation. Vilken bra låt som helst funkar egentligen. Kanske Suit sister Mary? Det spelar liksom ingen roll. Styrkan är att han känsla och inlevelse, seattlesyndromet således. Och det är jävligt starkt!

I dont belive in love blir det.



Ännu en magisk tysk!


***

Då det begav sig. Men har han kissat ner sig????

Ännu en magisk tysk!

Mikael Kiske började jag älska då jag hörde honom sjunga första gången. Killen var den perfekta sångaren till den musikstil han sjöng – rösten är ren, men den är inte kall, som en del andra sångare utan ”riv”. Det är väl en på 40 miljarder, eller vad sd skulle dra till med för galen siffra, som begåvats med en sådan röst.

Men de flesta sjunger i helt fel band. Kiske skulle kunna sjunga i vilket band som helst. Hans kulle ha kunnat sjunga i vilket band som helst i alla fall. Han är rätt långt från sina fornstora dagar just nu.

Mitt starkaste sångminne av killen var då de spelade i Stockholm på Chameleon-turnén. Han verkade inte bry sig om publiken. Under ett par låtar låg han ner och sjöng. Men rösten var ta mig fan bättre än på skiva, och bättre prestation än han var då han sjöng på Chameleon finns inte på skiva.



Nu har jag garanterat glömt någon favoritsångare. Det är inte ett problem. Verkligheten är föränderlig. Den här listan skulle garanterat ha sett annorlunda ut om jag startat på den en annan dag. Så är det bara.



Men de här sångarna, oj oj oj.

Se så, gå ut och lek nu!