måndag 31 januari 2011

Svårmod och bra skivor. Samt en Glau och en Baldwin. Japp.

En Glau, och en Baldwin. Tufft!


Just nu har jag en förförande ångest i min hjärna. Den vill få min fokus från livet och rikta den mot mörkret - och då menar jag det dåliga mörkret.

Lösningen är att hålla mig så upptagen att jag slipper skiten.

Här är alltså en av de märkligaste bloggposter på flera... idag.

Kommer ni ihåg att jag skrev om skivor? Skivor som fått mig att gå igång på alla cylindrar, och som förtjänar min uppmärksamhet, som tack för all njutning de gett mig. Jag började hårt med Helloweens Keeper of the seven keys 1. Eller var det 2? Sen hoppade jag på Opperation: Mindcrimetåget. Queensrÿche har varit ett av världens bästa band. Sen blev det ett par rader om Metallicas mästerverk Master of puppets. Ja. Ni ser. Idel bra skit. Som 4:e skiva valde jag en hel karriär. Dark Tranquillitys karriär. Och någon gång ska jag skriva om vad en typisk Stokholmare tycker om det bandet - sen ska jag undersöka om de gillar Abba. Då jag har konstaterat det kommer jag aldrig att sluta påpeka detta förvånande fenomen - att folk som kallar ett teknisk och melodiskt death metalband för dansband bara för att det är melodisk, samtidigt sitter och diggar Abba, eller om det är Kiss de heter, och tycker att de är tuffa. Mental istid någon? Jag varken ser eller hör någon skillnad på Abba och Kiss. IDIOTER! Stockholmarna alltså.

Skiva 5 blev den bästa metalskivan på denna sida av 00-talet. Nämligen The Blackening av Machine Head. Bandet gjorde sitt magnum opus gnska sent i karriären. Vi får se om de toppar det.

Sen blev det 6, och alla vet ju hur bra det är med 6. Alltså blev det Cannibal Corpse. Världens bästa death metalband enligt mig. Jag valde mellan Gallery of suicide och Bloodthirst, som är de bästa. Enligt mig.

7. Kristet? Nja. Drogliberalt och kopojkar? Jodå, det blev Panteras A vulgar display of power. metal för fan!

Sen gick jag vidare i livet. Då blev det kristet. Och episkt. Dream Theaters Scenes of a memory. Oj vilken bra skiva! Som de andra jag nämnt.

Jag lyssnar ju på annan musik än metal, även om det är svårt att tro då man läser detta. Men man bör tänka på att jag skriver: viktigaste skivan, inte nödvändigtvis bästa skivan. Här är i alla fall lite Eminem. Jag älskar hans musik. Så är det bara. Marshal Mathers LP var skivan jag beskrev med många ord.

Avslutningsvis letade jag mig hem till min gamla hemstad Umeå, och min gamla klasskamrat Fredrik - snyggt namn, och hyllade Nocturnal Rites Afterlife, som är en av de bästa heavy metalskivorna som gjorts. Just det.

Jag skrev lite om Laleh även. Och om Sepulturas Beneth the remains.

Sen slog det mig att, med tanke på hur många heavy metallåtar som handlar om örnar, är det relativt få som handlar om falken. Eller om höken. Det måste vi väga upp.

Scanner gjorde R M U på deras debutskiva. En skiva som lätt hade kunnat hamna på en lista över bästa heavy metalskivan. Ever.


Vindelrökt skinka, salt, Ghiblifilmer och lite mysig samlagsmusik

Idag i Västerbotten kan de som befinner sig där skatta sig lyckliga – de har Vindelrökt skinka. Ingen som har smakat den skinkan lämnas oerörd. Den är rik på allt som en rökt skinka ska vara tik på, and then some…

Dårar som tror att Scans egna produkt fungerar är inget annat än dårar. De som vänder sig till andra märken, som kanske bröderna persson, eller Lönneberga eller vad fan som helst med ett bondaktigt klingande namn, de är de mest lurade i denna soppa. Tar man ett namn som skall låta bonde, då kan man ge sig fan på att det inte har det minsta med bönder att göra. Fakta. F A K T A.

Nej, den Vindelrökta skinkan har jag sökt en ersättare efter nere i stockholmstrakten sen jag hamnade här. Jag har letat och provat, och många gånger har jag tänkt: varför blir jag inte vegitarian. Det är det bästa alternativet. Men vindelrökt… Receptet är givetvis hemligt, annars vore det larvigt. Men jag anar enris – å andra sidan, vad fan vet jag om rökning av skinka?

De har en god ost, gjord i Burträsk. De, Västerbotten alltså, har världens bästa hockeylag – med enda minuset att de just nu spelar i div 1. De hade mig… (vänster-botten alltså)

Nej. Nu lämnar vi den gudanådade skinkan. Befinner ni er norr om Sundsvall lär skinkan finnas, med lite tur, unna er det. Annars är det ni som får ta på er dumstruten, och jag som hånar. För evigt, för alltid…



Angelina, inte ens hennes skönhet kan dölja hur ful salt, filmen, är - men ingen hade väntat sig det.


Jag har kikat på film. Ska ni se en film, se då inte Salt. Vilket jävla slöseri med allt. Jag tänkte: ah, hjärndöd ”Bournaktig film”. Det var en film om hur Sovjet skulle återta sin roll som, ja, vad fan det nu var för roll. Världshärravälde? Typ. Filmen var förutsägbar, vilket jag hade förväntat mig. Den var dum, vilket jag hade förväntat mig. Men den var också tråkig och obegåvad. Det var jag inte helt beredd på. Skit i den. Lita på mig.

Jag såg en annan film i helgen. Den ska jag se om eftersom att jag somnade just innan slutet. Det var en av de 16 StudioGhiblifilmer/besläktade Ghibliproduktioner jag har samlat på mig. Only yesterday. Om någon undrade.

Jag tänkte skriva lite om ett par andra filmer från det bolaget. Den första filmen jag såg var Det levande slottet, men jag såg den sent – långt efter att den gått på svenska biografer. En otroligt vackert målad fantasyfilm. Filmen är snäll samtidigt som den fantasi som regissören Hayao Miyazaki blandar in som egen fantasi. Jag har inte läst boken som filmen är baserad på, men jag känner ändå igen StudioGhiblis egen prägel – nu, efter att ha sett en massa av deras filmer alltså. Jag har en dotter, och det finns en version med svensk tal. Jag älskar det, för Ghiblifilmerna har varit min dotter favoriter sedan första gången hon såg Min granne Totoro.

Det levandet slottet handlar om flickan Sofi, vars svenska röst görs av komikertjejen Vanja Rosenberg. Demonen Calcifers röst görs av Johan Ulveson, och det funkar bra. Sofi råkar korsa vägar med trollkarlen Hauru (Howl på engelska – men man ser dem på Japanska, capice!), det leder till att ödeshäxan lägger en förbannelse över den unga kvinnan. Hon förvandlas till en gammal kärring och kan inte berätta det för någon. Vill man ha en västerländsk referens: Stardust av Neil Gaiman. Snäll, men inte lika tillrättalagd som Hollywoods version av den filmen. Blä.




Slottet lever!



Sen såg jag Spirited Away. Först då svt hade en animespecial, jag somnade dock innan slutet – och jag är inte helt säker på att Ghiblis filmer kan beskrivas som anime, som är en egen genre i Japan, en genre där stillbilderna är en stor del av filmerna – tänk fattigt – hur löser man det problemet, tänk konstpauser, det har blivit en grej att skapa med hjälp av deras regler. Det är anime. Ghiblis filmer är bara helt vanligt underbart tecknade filmer.

Spirited Away är en kavalkad av fantasi. Världen som flickan Shihiro hamnar i då hennes föräldrar sättar sig för att äta i en övergiven nöjespark, full med mat, är överväldigande. Filmen sägs behandla någon slags: jag ska flytta och har ångest-syndrom. Fuck you. Det är en fantasyfilm. Visst är det en resa i märkligheter, men tolkningen kan lika gärna vara: fantasirik och snäll, vilket är ett genomgående tema för Ghiblis filmer. Aldrig ondska, alltid människor (även om det i dessa filmer är andar och andra overkliga härligheter), det finns inga korkade motiv, bara vänliga och uppoffrande människor. Tänk om det väl vore så, att folk tänkte på andra utan att göra sig själv till gud… De som begår onda handlingar i Ghiblis filmer är oftast ändå människor, vilket gör ondskan mänsklig, vilket gör den trovärdig – trots andar och spöken.



Spirited Away


Spirited Away är, som sin föregångare, det levande slottet, otroligt vackert tecknad. Om Disney kunde göra filmer som dessa vore det ett under, men det kommer aldrig att ske, de har en sak i skallen, pengar. Här är det en annan sak som får ta platts: historien, handlingen och, tja, färgerna. Min sambo brukar påpeka att Ghiblifilmerna oftast har existerande och väldigt verkliga blommor och växter. Sånt tänker man inte på, om man inte vet hur dessa blommor ser ut – och det är bara en av hur många små underbara detaljer med Ghibli. Ska jag ge filmerna sifferbetyg hamnar det på två femmor.

Vill ni se en bra film, och inte önskar idioti, välj då Ghibli.

Nu så, 14 filmer kvar att avhandla. Inge mer Salt bara…

Min dotter ( och hennes föräldrar) älskar musiken till Ghiblis filmer. Just de här två filmerna har kanske inte de bästa låtarna, men det finns bra musik...


Skön musik


Dotterns favorit. Magiskt!

söndag 30 januari 2011

Upproret i muslimland - revolution calling!


Det är en lögn som synas i mellanöstern och nordafrika just nu. Den nyliberala lögnen. Lögnen om att araber och muslimer inte vill ha demokrati eller rättvisa, som så många borgerliga idioter och dårar påstått sen 2001. De vill inte ha demokrati… Skitsnack. De har aldrig haft möjligheten att få demokrati eftersom att antingen Europa eller USA har bestämt sig för att annektera deras mark eller naturresurserna. Argumentet att de inte ville ha demokrati har varit korkat redan från början, så korkat att äckliga rasister som sd har tagit sig till det. De har till och med gått så långt att de försökt demonisera den religion som är ledande (??) i det området.

Som att kultur gör att man vill se sina barn döda… Så idiotisk kan bara en Jimmie tillåta sig själv att vara. Beräknande. Ondskefull.

Demonisera religion… Det borde inte gå, eftersom att alla religioner i slutändan är ungefär lika vidriga. Det handlar om att rättfärdiga mord efter mord med hjälp av den egna skriften, vad fan den än heter. Och ingen religion är bättre än någon annan – även om jag väljer att påpeka att det finns de religioner som är sämre, vilket blir en motsägelse – Bahai är bäst, Hindusimen är sämst, i min värld.

Nu faller alltså favoritargumentet medan människa efter människa skriker ut sitt motstånd. Nyliberaler bävar, samtidigt som en demokratiprocess som borde ha varit igång för flera decenier sedan, äntligen får sin riktiga början. Åt helvete med USA, deras fredsprocesser i Irak och Afghanistan är inget annat än väpnade rån av naturresurser – det här är folkets röst. Som den hördes i Iran för två år sedan, hörs den även nu. Då förlorade demokratin på att Iran redan var alienerat och frånvänt från världen. Det var en isolerad händelse. Det här är en eld, en eld av kamp och det är ett krav, kravet på rättvisa. Människorna är less. Nu.

Jag ser det. Jag gillar upproret. Jag hoppas att det inte blir som i Iran då Shahen föll, att de religiösa får makt. Jag hoppas att upproret inte slås ned som senast i Iran, där diktaturen firade sin seger, blodklädd.

Jag hoppas att det vi ser nu är början på något bättre. För det skulle kväva sd i sin vidriga linda. Det skulle krossa nyliberalismen med fakta –även om just den religionen överlever det mesta, tack vare att prästerna har så mycket pengar…

Ge oss demokrati, folket. Visa fingret åt kolonialismens vidriga, liberala orättvisor.

Go Afrika! Go Mellanöstern!

ab

lördag 29 januari 2011

Svensk hårdrock, tillrättalagd

Glory släppte en massa plattor, den enda sämre än den andra. Jag är seriös, den period som de hyllas för, då Göran Edman sjöng, den var fan inte bra. Otrallig, ickesvängig och trendig - på fel sätt. Nej då söker jag mig hellre till bandets tidiga skivor, och då speciellt plattan Danger in this game, som är allt jag vill ha av en svensk hårdrocksskiva från 89-.

Jag var alltid svag för deras tillrättalagda heavy metal. Mycket synt, men sen när skulle det betyda att det var dåligt? Använder man instrumentet på ett bra sätt kan slutreslutatet vara fantastiskt, det är så sant att jag inte ens orkar påpeka det. Förutom just här och nu.

Killarna ser allihopa ut som något som Joey Tempest skulle kunna sträva efter, då. Men har man överseende man i att vansinnet - ytligheten och inte det provocerande - regerar bildmässigt å den här skivan, så är det MUSIKEN bra skit. Och vem kräver mer?

Det här är en av mina favoriter från skivan.



Det här är första låten på skivan.



Och jag gillar det skarpt!

fredag 28 januari 2011

(heavy metal) tune of the day TYSKLAND Gravestone

Tyskland, man måste älska det. Jag kan dock inte förklara hur det kom sig att tjejer gillade det de såg...



Alla, ALLA heavy metalband med stolthet kan visa upp en låt som innehåller ordet Eagle i låten. Så är det bara. Det behöver givetvis inte vara deras bästa låt, men ofta är det en bra låt i alla fall.

Tyskland har hur många örnlåtar som helst.

Jag tänkte börja med en låt som bara jag och andra över 35-år, som älskar heavy metal, har hört.



Gravestone kommer inte att bli ihågkomna som världens bäste band, det vore galet. Men de skrev bra heavy metal - det här är från första skivan, har jag för mig. Det är bra. Det är tyskt. Jag trodde att jag spelade låten på fel varvtal då jag lyssnade på vinylen. Bara en sådan sak.

Tyskland, lite bättre än allt annat! Örnar, lite mer metal än de andra fåglarna. Fly mighty redchin! Eller?

En bättre låt, samma band.

Masspsykosen är här, Chockskadade är vi allaihopa!

Jag är chockskadad.


Jag känner med honom


Chockskadad: ett ord (adjektiv) uppfunnet av Börklövens förre tränare och storspelare Micke Andersson.


Varför kanske någon undrar. Jo. Jag har som sagt haft en viss insyn i Upplands Väsbys öppenpsyk - en insyn som gett mig ångest en masse.

Fakta: Människor som behöver hjälp har alltid marginaliserats om de inte tillhört den kapitaliststarka gruppen som kallas överklass, och är de dessutom svaga på riktigt, dvs att de antingen är gamla, handikappade, fattiga eller barn till fattiga, då har de haft det jobbigt. I alla tider. Pengar pratar, som det heter…

Den svagaste gruppen i samhället, efter kvinnliga invandrare – som är svaga på grund av det förtryck som finns mot kvinnor OCH invandrare, de har liksom ingen tur – för det finns en grupps som har det värre, både historiskt sätt och i nutiden: de med diagnoser som rör psyket/hjärnan.

Det finns ingen svagare grupp, eftersom att deras skador ofta gör att de inte kan stå upp för sig själva, alls. Det är inte en homogen grupp eftersom att de diagnoser som kan sättas på dig spänner sig över en sjukdomskarta lika innehållsrik som biblioteket i vatikanen, och tyvärr är lika motsägelsefull – det är inte en exakt vetenskap. Den vård som psykpatienter får var fram till 1900-talets mitt inget annat än tortyr. Jag ska inte fördjupa mig i just den delen, som är fascinerande nog för böcker (till Vatikanens bibliotek kanske), men jag skall ifrågasätta den vård som ges idag, 2011.

Men vad har det med Chockskadad att göra? Hur hänger det ihop med Björklöven?

Enkelt. Jag fick just höra siffror, som jag just nu försöker få lite mer bakgrund för – så tro mig då jag säger: jag kommer att återkomma i ämnet.

Alla vet att borgarna hatar sjukskrivna människor, annars hade de inte utsatt dem för ett helvete (reaktionära reformer är inte reformer – det är försämringar, måste jag bara klargöra). Alla vet att de uppmärksammade fallen i media: de så kallade ”enskilda fallen” inte kan kommenteras av statsminister och landsfadern (praktiskt för honom – problemet är att vi har 9000 000 enskilda fall, om man skall vara nogräknad). De kommentarer som har kommit från högerhåll har givetvis varit nedsmetade med borgerlig fascism: alla fuskar, de förtjänar att dö (om de inte har pengar – då kan de ta en privat försäkring, då får de leva). Ingen som tror mig? Läs om klamydiabrevet, och ta er igenom kommentarerna. Uttrycket: The true face of evil, har aldrig passat bättre.

Och då alla vet det, bortom rimligt tvivel, då vill jag bara påpeka att siffran jag förskräcks över är att 400 personer tog livet av sig i Upplands Väsby förra året. Alla hade sökt hjälp och blivit nekad.

Läkareden är utspelad. Det handlar inte om att ge vård efter behov, utan efter eget tycke – kan din patient vara en simulant? Sätt dit fanskapet. Typ.

Ingen läkare kan påstå att självmordsiffran 400 personer, i en kommun med ca: 40 000 invånare är normalt – och de som kan det har grava ryckningar i högerarmen… Pyskvården har aldrig varit bra, men det här…

Jag ska gå till botten med det här, var så säker.

Nu jävlar har det faktiskt gått för långt. På riktigt. På riktigt jävla riktigt.

torsdag 27 januari 2011

Bara så att ni vet...




Så sant så sant!

Och lite Southpark-Cthulhumusik på Totorotemat...

Ja, jag blir då sugen. Cuthulhu key: legacy

Det här blir något att se på med en tjej med. Skräck betyder närhet, och HPLovecraft betyder att jag kommer att vara genuint intresserad.



Den här verkar vara lite tidigare. Något försenad film, verkar det som.




Källa, alltid unfilmable.

onsdag 26 januari 2011

Om sd hade funnits för 100 000 år sedan hade vi aldrig uppfunnit hjulet - eller lyckats skapa eld. Och en reflektion ang. statsskulden och m-ideologi

Ungefär som verkligheten faktiskt ser ut - kanske lite väl snäll. Dock.



Att lyssna på sd är ungefär lika upplysande som att sniffa tinner – det har dessutom ungefär samma medicinska effekt efter ett tag - hjärndöd.

I deras, sds värld finns inget samband mellan fattigdom, förtryck och Ojämnlikhet – och det faktum att människor inte föds som terrorister. Nej, de lutar sig mot forskning utförd av Mengele, och stakar sig fram mellan lögner och fruktansvärd idioti.

Fy fan vad skönt att slippa tänka. Grattis sd, ni är verkligen det dummaste som finns på den här annars otroliga planeten.

Jag har skrivit om det här på slutet, flera gånger. Men, som alla vet, repetition är kunskapens källa, så jag upprepar mig: man skapar hat om man behandlar människor orättvist.

Det är därför borgliga debattörer inte klarar av att säga att en metod att undvika just detta vansinne vore att öka jämlikheten. Slump? Nej, tro inte det, då har ni gått på högeridiotin; den borgerliga retoriken går ut på att visa den version som inte innehåller någon form av jämlikhet, statligt ägande och / eller fler regler som hindrar rika att härja fritt.

Betänk: den där moderata idioten som skulle förklara varför det var livsviktigt att sälja statliga företag för att målet, att få ner statsskulden, var så viktigt. Varför sa han inte att: vi kan ju lika gärna använda de pengar som vi planerat att sänka skatterna för, eftersom att det är så viktigt att få ner statsskulden? Enkelt, ideologi. De som får skattesänkningar är de som redan har, de som drabbas av utförsäljningen är allihop, långsiktigt. Men de som har det bäst klarar sig bäst. Ideologi. Borgerlig ideologi.

För att få sin vilja igenom gäller det att ljuga, om man står till höger. Vänstern står på de svaga och utsattas sida. Så vad gör högern? Jo, de kallar alla till vänster om c för extremister. Fifigt, då behöver man inte svara på tilltal, eller som min favoritbloggare Motbilder konstaterade: det som de inte vill svara på kallar de ”omoget”, då är de befriade från att tvingas bemöta innehållet. Praktiskt! Smart! Benny Hillklappen!

Sd, dra åt helvetet, ni är så satans idiotiskt korkade att jag förstår inte hur ni klarar av att koka vatten utan att misslyckas. Borgerlig retorik och ideologi kan ni ta med er.

AB

tisdag 25 januari 2011

Den sista intervjuen med Cliff Burton någonsin, aldrig tidigare publicerad!

Mr Clifford Lee Burton



Efter Metallicas sista spelning innan olyckan var framme, träffade en polare Cliff. Han hann med att prata lite med honom, och jag pumpade i min tur polaren på innehållet.

"Varför spelar ni inte in några videos?"
-Why should we?

Cliff drack folköl vid tillfället, och gnällde över den svaga alkoholhalten. Den ofrivillige journalisten försåg honom med ett par trepinnarsöl, så han fick i alla fall ett par goda innan slutet. Alltid något!


Gravstenen. dööh

Sen skulle de dra vidare, och resten är historia.

Metallica dog med honom, om man frågar mig, då jag är full. De blev aldrig lika bra som på de tre första plattorna, de har inte blivit det ännu i alla fall. Vi får väl se om något mästerverk ligger och pyr där någonstans.



Minnesmärket


Cliff var den som älskade HP Lovecraft, bara en sådan sak.

måndag 24 januari 2011

Förlåt, världen - jag har haft fel om allt - inte.

Jag sitter här under min blogg-ek och sniffar lim i all ensamhet då jag nås av beskedet: det finns de som ogillar mina åsikter! De som ”ogillar” är arga för att jag kritiserat Dilsa Demirbag-Sten, en nyttig idiot för den politiska ”Israel har rätt att döda vem fan den vill” - sidan. Allt (ogillande av herr jag) började med en kommentar angående en lika vidrig människa som Demirbag-Sten, Fredrik Malm, och ett uttalande han gjorde om… var det förra gazakriget? – hur som helst sa han:
”Jag tvivlar på att Israel bombar annat än militära anläggningar. Men ibland kan precision ha saknats hos båda sidor, vilket skapar dödsfall bland civila.”
Källa



Jag, arg



Jag skrev att han hade sagt något i stil med att inga civila dödats enligt honom, vilket skulle göra 300 barn till soldater... Helt fel av mig. Jag skulle ha skrivit civila mål, som det ju handlade om. Inga civila mål är alltså lika med sjukhus och skolor… Jag hade dock ingen tillgång till källa på det citatet, eftersom att jag hade läst det, och memorerat det som ”ännu ett idiotiskt uttalande” av en våpig politiker, sen arkiverades informationen, och jag återvände till min ek för mental ro.

Hur som helst avkrävdes jag på en källa, jag hittade ingen – och givetvis var jag idiotförklarad. Fine. Vem fan bryr sig om vad folk tycker om mig? Inte jag i alla fall. Jag har min ek och mitt lim. Det förändrar inte heller mina känslor för människan Malm. Jag kan visa fler exempel på idioti, men jag valde just det exemplet, just då. (källan är under citatet av herr Malm)

Jag hade glömt det tills en snubbe skriver i den här bloggen att jag skapat oreda och hatstämning för att jag inte svarat på något jag inte har läst. Man kan konstatera att jag avslutade diskussionen på bloggen där folk ogillar mina åsikter med: så länge jag tillskrivs åsikter jag inte har, finns det ingen mening med att diskutera dem. Typ. Citatet är inte exakt, men klicka in er på nordic-derwishbloggen, och posten: jag är kommunist, eller något liknande, jag tror att det är där jag ”utmanas” eller vad jag nu blir. Jag får eksem av att hamna debatter där jag inte har något intresse av att vara, speciellt då det visar sig att det enda som krävs är en saknad källhänvisning – från samma blogg som lite titt som tätt tillskriver vänsterpartiet allt som hände i sovjet, av Nimas fans. Ingen självkritik angående högerdiktaturer här inte, de räknas inte…

Man ledsnar på att debattera med korkade människor, de varken kan eller vill förstå vad man säger, och de tolkar det man har sagt som en borgare beskriver siffror: lite hur som helst alltså – kom ihåg att världen före finanskrisen hela tiden hade ekonomer som lugnade oss och kallade vänsterns varningar för propaganda. Om man, i en debatt på valfri högersajt, inleder med att förklara det man vill säga, slutar det ändå ALLTID med att någon tar ut en mening, vanställer den och skriker: POL POT, eller något liknande. Nima är oftast en bättre debattör än de fans han har på bloggen, han far nämligen inte med uttryck som Antisemit, så snart någon kritiserat Israel. En svaghet är dock att analysförmågan är otroligt låg i just dessa frågor, och då jag ifrågasatte gnället angående självmordsbombaren, möttes jag av otroligt märkliga uttalande, att jag på något sätt, för att jag påpekade att det kan finnas en anledning till att människor spränger sig själv, skulle legitimera skiten. Det är så dumt att klockor dör.

Jag citerar mig själv: det är skillnad på att förstå sig på ett händelseförlopp och att älska det.


Om du är emot Irak-kriget är du fascist, sa hon en gång. Nej Dilsa, det är du som berättigar mördandet av oskylldiga människor som är fascist.



Sen är det ganska förmätet att beskylla någon för något så vansinnigt som ansvar för massmord, för att jag tycker att den politik som skapar massmördarens hat, är dålig. Det är inte mig det är fel på, jag kan alltså, med rak rygg, be de som hatar mig och mina åsikter att dra åt helvetet.

Jag tror förvisso inte på helvetet. Jag tror dock att människor som Dilsa och Malm, frivilligt, är beredda att stödja fler massmord utförda av staten Israel. Är Gaza helvetet på jorden? Jag skulle kunna tänka mig det. Jag har sett lite bilder och filmer från området. Får jag rekommendera John Pilgers filmer: Palestine is still the issue? Eller valfri bok av Robert Fisk?

Jag har inte rört det jag tror är kärnfrågan: nämligen Dilsas hat mot arbetarrörelsen. Bemöt mig med sådan jävla avgrundsidioti, och jag bemöter dig med – tystnad, jag bevärdigar inte dumheterna med min mentala närvaro, då väljer jag att sniffa lim, varje dag, i all framtid, det lär göra mindre skada på hjärnan än att svälja de svavelsmaksatta lögner som jag tillskrivs.

Nej. Nöj er med att läsa hur man dissekerar knäpp logik istället ang Dilsa. Mycket underhållande! Nimas får hålla sig till sina fantastiskt underhållande krönikor i Close-up. Han är välkommen till min ek och kan få smaka lite lim, sen kommer nog allt att ordna sig. Vansinnet skingras i ångorna av klistret.


Uppdatering (2011 01 26): HÄR kan man läsa hur man försöker ondgöra sig på mig med hjälp av kritik av min dyslexi, samt hur man duckar för allt. Eller inte allt, Nima bemöter faktiskt Daniel Suhonens text - utan att söka sig till den text han kommenterar. Men man kan inte få allt.

Jag är ändå jävligt stolt över att folk bryr sig om mig och vad jag tycker. Nu skall hitta fler bloggar att frekventera. aaah

(heavy metal) tune of the day. Tillbaka i Tyskland. Äntligen!

Heavens Gate fick jag på kassetband någon gång under 1990. På baksidan var det Stormwitch, men det var Livin in hysteria jag föll för. Stomwtich är bra, Heavens Gates Livin in hysteria är en av de där skivorna som jag bara älskar. Oreserverat. Sången är makalös, gitarristerna och kompet glänser, men det är givetvis låtarna som gör det. Utan låtar spelar det ingen roll hur bra man än låter.

Och här låter det bäst.



Tyskland. Man måste älska det!

söndag 23 januari 2011

En slippsknut - den lite roligare varianten

hahahaha

Lördag med sprit = en massa konstigheter, samt ett hot

Då var det söndag.

Dagen efter lördag.

En lustig lördag blev det. Jag hade besökt från min mor, men hamnade på spritfest med gamla bandet Goatsodomizer. Där fick jag höra att Ghostbassisten var arg på mig för att jag skrivit om dem. På internet. Det finns de som tror att jag bryr mig... Jag säger bara en sak till den snubben: grattis till faderskapet! Och det menar jag. Ingen resa är så intensiv, om man tar det ansvar man bör ta. Grattis! Angående era identiteter: ingen bryr sig.



Getterna. Då jag var med. Vilket gäng!

Hemliga namn. Vad fan, är det en serietidning jag lever i?

Men jag måste tillägga att jag tycker att all form av religion, ALL FORM, kan ta sig i röven med herpessmittade dildos. Satanismen som filosofi är inget annat är förtäckt fascism. Våga vädra sådana åsikter framför mitt ansikte… Satanismen som religion är skapat av präster och munkar för ca: 1000 år sedan, för att skrämma folk till tro. Köper man det är det lika bra att skjuta sig själv i ansiktet.

Festen var annars kul. Vi snackade igenom mitt uttåg ur Goatsodomizer, och var allmänt ärliga. Sånt kan inte värderas nog, ärlighet är väldigt sällsynt idag. Ärlighet missbrukas av människor (som min förra chef) som inte kan ta sitt ansvar. Är man ärlig och den människa du pratar med är beräknande förvandlas livet helt plötsligt till en rättegång där allt du säger kan och kommer att vändas mot dig – ni som håller på med sånt, skjut er i ansiktet. Ni ser till att världen förljugs.



Eliza Dushku. Eliza är hon i mitten. Har även varit med i Buffy, och nej, jag har inte lärt mig att gilla den serien. Jag försöker fortfarande. Men jag kommer att ge upp om jag inte fastnar snart... Allt som Whedon gjorde var inte bra.



Musiken som avnjöts var först och främst Goatsodomizers nya inspelning. Det ska bli en skiva tror jag, jag är inte helt säker. Det var kul att höra låtarna inspelade. Sen såg vi på Hipp hipp, och jag fick skratta oavbrutet i 30 min. Hipp hipp är det roligaste som går på tv. Konkurrensen är förvisso inte särskilt hård. Jag kommer bara på en till serie jag skrattar med: Big bang theory, humor i min smak. Nördigt och härligt! Sen har både Summer Glau, och Eliza Dushku varit med där. I love it! Summer mer än Duhsku, men Firefly är episkt, Doolhouse var bara jävligt bra, men inte Fireflybra. Typ. Sluta skjuta folk i ansiktet!

Jag återkommer om Dollhouse.

Nu är jag inte så bakis som jag brukar vara. Jag har alltså lärt mig att jag inte tål öl, jag måste hålla mig till vit sprit. Dags att börja skjuta igen…

Jag kan inte dricka öl... Tragedi!

lördag 22 januari 2011

(heavy metal) tune of the day: Tyskland igen! Damn right you are!

Tyskland har mången fantastiska band. ett av dem är helt klart Stormwitch, som släpte sina bästa skivor just innan och sen i slutet av 80-talet. Den första fyra skivorna är klockrena allihopa. Jag gillar egentligen Ravenlord mer än denna låt, och sword of Saigon, eller vad en nu hette, är tuffare. Testraden six, six six, spit on every crucifix är episk.

Hammerfall livade upp gruppens karriär hyfsat mycket då de spelade in Ravenlord och sen lät gitarristen i bandet skriva At the end of the rainbow åt dem.

Hammerfall har gjort jävligt mycket bra för hårdrocken. De är inte mitt favoritband, men folk som klagar på dem åker är bara avundsjuka. Tyskalnd är tuffa!

torsdag 20 januari 2011

(heavy metal) tune of the day, idag från Norge: Higland Glory. Har ni hört dem?

Jag hade aldrig hört det här bandet om det inte vore för Björklöven.

Hur det hör ihop ska ni skita i. Men, det började så här, för länge länge sen: jag lyssnade på Björklöven hoskeyradio, som de sände då lages spelade i Allsvenskan. Alla som gillar sport vet att jinxning är belagt med dödsstraff. Bjöklöven var bra på den tiden då radion spelade hårdrock, så alltså krävde lyssnarna mer hårdrock i radion. Klockrent! Det funkade förvisso inte, men jag fick lyssna på bra musik mellan alla baklängesmål.

En av grupperna jag fick höra var Higland Glory. Charmigt. Ganska mesigt, men ändå bra. Givetvis. Man skall inte ta heavy metal på blodigt allvar - jag menar: vem kan ta någon som sjunger om bröder, svärd och oskulder på allvar? Snubben måste ju ha mentala problem. Lsd? Vad vet jag.

Musiken är oäverträffad.

Ni som inte håller med, självmord är en lösning. På mitt problem. Ni är mitt problem. Ta erat liv. Kom igen!

Edit: rättade ett stavfel.

onsdag 19 januari 2011

Jämlikhet är snart en chimär i detta land. Läs del två av artiklarna som måste väcka dig, från din patriarkala, självvalt blinda, verklighet. Skämmes!

Igen



Sambon har skrivit en otroligt jävla viktig text om hur kvinnor blir behandlade och jämfört det med hur vi behandlar män. Det handlar om psykiatri, det är viktigt och du ska läsa det nu. NU!

del 1 (länkade jag till i måndags)

och nu: del 2

Läs och lär.

Sluta blunda för verkligheten.

(heavy metal) tune of the day. del 3, får jag för mig

Mind Odessey

Ett band som jag endast har en skiva av, den skivan där den här låten är hämtad från, tänkte jag bjuda på idag.

Tyskt.

Tufft.

Snyggast video hittills. Men vad säger det, de är från tyskland...

Njut!

Och nej, jag har inte stavat fel, låten heter Schizophenia. Inget r. På tal om r så fick sambon för sig att det var Rob Halford. jag vet inte, med vi skyller på datorn!

Rasistjävel!

För er som såg det här slagsmålet på tv kan jag bara säga en sak: aj aj aj



Om det är ngot jag hatar så är det människor som gömmer sig bakom massorna då de sprider hat. Jag hatar hatet lika hårt, eftersom att det är så nedbrytande.

Då blir jag glad då jag ser att det finns folk som har handgripliga lösningar som INTE innebär knytnävar i ansiktet.

Forne Björklövenbacken Daniel Rahimi spelar numera i HV71, men är utlånad till... Troja/Ljungby, har jag för mig. I en match mot Bofors, ett av mina hatlag i allsvenskan - både publik och lag, det är grishockeynästet nr 1 i landet på den nivån! - i den matchen tvingas Iranskbördige Rahimi lyssna på en motspelare som kallar honom för turkjävel upprepade gånger.

Lösning? Rahimi kräver att få träffa killen i ett MÖTE - inte i ett slagsmål - efter matchen så att han skall få förklara sig.

Vuxenpoäng! Klicka på gilla.

Källa.

För er som vill se slagsmålet jag hintar om...




Jag gillar det. Det tillhör leken.

Och varken bilden eller filmen har med nyheten att göra. btw. ftw. lol. sug kuk.

tisdag 18 januari 2011

Slash - boken. Lite åsikter om Guns... ja. Droger finns med i bilden.

Mannen, hatten


Slash av Slash och Anthony Bozza är boken om gitarristen med cylinderhatten som spelade i vad som ett par år var världens största rockcirkus. Det kanske inte spelar någon roll, men i alla fall översättningen känns otroligt slarvig – en massa bokstäver har fallit bort, på många ställen måste jag stoppa läsningen för att inse att det saknas ord också. Störande.

Läsningen i sig är annars underhållande. White line fever var rolig för att Lemmy delade med sig av sig själv på sitt humoristiska sätt; The Dirt var rolig och väldigt sorglig på ett naket sätt, men där fick vi höra hela bandets (Mötley Crüe) version, här är det endast ett perspektiv, Slashs. Den har fler likheter med The Herion Diarys av Nikki Sixx, men är inte alls lika mörk och utelämnande – den boken utspelade sig förvisso endast under en begränsad tidsperiod, den här pågår från tidigt 70-tal till 2007.

Det jag kände från början av läsningen var att Slash var den där galningen som ändå hade ett hjärta. Jag vet inte om det stämmer, han verkar vara lite mer reserverad än andra som skrivit utelämnande memoarer. Jag får för mig att han väger ord, men det kan ha att göra med att jag läst intervjuer med karln efter denna bok, och insett att det finns ganska mycket som inte stämmer, eller som är helt utelämnat.

Om man bortser från det är det ändå en rolig läsning om en kille som kom att bli ganska stor. Det är resan från barndomens flummiga period, till den ungdomliga, sökande människan som skulle hitta ett instrument för sin kreativitet – gitarren, och göra den till en del av sin personlighet, och samtidigt ha hela världen vid sina fötter.



Omslaget



En del saker i boken är galna, inte bara beroende på de kopiösa mängder droger som passerar genom läsningen, utan även för det som faktiskt hände musikaliskt. Jag hade ingen aning om att Slash hade lösa planer på att gå med i Megadeth. Vilken jävla syn! Jag hade älskat det!

Men boken är i mångt och mycket en uppgörelse med Guns ’n’ Roses, och då speciellt Axel Rose. Jag ska inte säga att det inte är kul att läsa, för det vore en lögn, men just där det handlar om Axel känner jag som starkast att texten är tillrättalagd. Det är garanterat mig det är fel på, men jag får inte bort känslan – och vem är jag att döma honom i så fall? Jag hade gjort exakt samma sak, inbillar jag mig.

Hur som helst är Slash ändå en rolig läsning om man gillar bandet, får jag förmoda. Jag tog fram min enda Guns-vinyl – Use your illusion 2, och lyssnade på den då jag läste om inspelningen av den skivan. Jag är inget större fan av bandet, men de skapade ett par odödliga stunder, det förnekar jag inte. Boken fungerar alltså även för oss som inte gillade det då det begav sig. Jag var mer inne på Mötley Crüe och Skid Row på den tiden, i den genren, och har starka minnen av incidenten där Vince utmanade Axel på boxning, det omnämns inte i boken.

Det är något jag måste lägga till, det är faktiskt lite som att gräva bland sina egna minnen då han beskriver saker som jag faktiskt kommer ihåg, men såg från mitt perspektiv. Kul! Har du hundra kronor över, och gillar att läsa om depraverade människor, då ska du läsa den här boken. Du kan göra det bara för att få lite insikt i hur musikindustrin fungerade, och varför den dödade så många människor. Rättslöshet och girighet får ett helt annat perspektiv då man ser det framför sig.

Läs!

(heavy metal) tune of the day

Chroming Rose, ännu ett av dessa band som kom och försvann under 1990-talets inledande sekunder. De gjorde två bra skivor och sen gjorde de grunge. Som ALLA andra band på den tiden.

Här är det dock tyskt så det förslår. Både sångarens brytningen och musiken skriker tyskland då tyskland är som tuffast!



Do it!





Annars har jag passat på att lyssna lite på vinyler, och då speciellt Helloween och deras keeper 2 - dottern valde skiva.

Det är otroligt vilken skillnad det är på ljudet på den vinylen, och om man sen slår på samma skiva på cd - allt djup försvinner på den digitala versionen, medans vinylen låter varm och bred och go.

Ja. Jag tror nog att vi bytte teknik lite för snabbt. Vinyl är fortfarande överlägset som musikformat. Både som kul pryl och som ljudbringare.

måndag 17 januari 2011

Hur man skapar en terrorist - och sen skyller allt på denne. Alliansidioti - borgerlig logik = vansinne.

Ok, det här är antisemitiskt, enligt Israels ambasadör och en massa folkpartister... Men om det vore en bild på Mohammed vore det yttrandefrihet, enligt samma personer...


Jag har imponerats av den nivå av hjärndödhet som människor utan att skämmas visar upp. Den där killen som tog bomben och dog föranledde en kommentar från mig på en blogg. Det var typ: ja, jag förstår att killen var ledsen, men jag gillar inte sättet han gör det på. Verkligen inte. Men, som sagt, jag kan förstå helvetet, frustrationen och hatet. Och med tanke på att vi i det här landet har en regering som stödjer detta kolonialistiska helvete som pågår i mellanöstern, då har vi också lagt grunden för ett ökat hat och hot i vårat land. Glöm inte att jag sa att jag inte gillar det en självmordsbombare gör, bara att jag FÖRSTÅR att denne någon gör det. Stor skillnad.

Det är inte svårt att förstå om man har en hjärna, och det är busenkelt att förstå om man har barn. Tänk dig att din familj, dina barn eller din käresta/käraste mördats. Tänk dig att det land du kommer ifrån har bombats till stenåldern av en krigsapparat med argument som: de (i Afghanistan tillexempel) är terrorister allihopa.

Jag ser inga svagheter i det resonemanget.

Jag tar avstånd från våld, men det innebär givetvis att jag tar avstånd från allt våld, inte bara det våld som ”terroristen” använder, utan även det våld som skapar terroristen.

Det finns Israeler (och inåthelvetet korkade borgare) som anser att jag är antisemit om jag kritiserar deras massmord. De säger att jag stödjer terrorism om jag uttalar mig förstående till de som vägrar se sig själv och de sina mördas på orättfärdiga grunder, men att de själva har en egenskapad legitimitet för massmord är det ingen som diskuterar. Det är ta mig fan ren ondska. Och det är ett bevis på obotlig dumhet, även.

Om någon, säg Reinfeldt, sparkade på mig en gång varje dag, så skulle jag förmodligen sparka tillbaka efter ett tag. Ger det då Reinfeldt rätt att kalla mig terrorist? Det var ju hans handlingar som fick mig att börja hata honom. Det är ganska förenklad logik, men jag tror att en människa med mer än 1 i IQ förstår vad jag menar.

Svaret jag fick på min kommentar var: så om någon du kände dog, skulle du då säga att det finns en förklaring till det? Att de får skylla sig själva? Att du accepterade det? Typ. Det gäller att tillskriva mig åsikter jag inte har om man skall kunna döda logiken i mitt resonemang.

Jag försöker att inte bevärdiga sådan vidrig idioti med svar, men ju argare jag blir, desto svårare får jag att låta bli. Om nu någon kommer och säger att SD är bra, eller att alliansens politik är mänsklig, då är ni så satans snedknullade att jag hoppas att ni självantänder. Nu.

För det är skillnad på att förstå sig på ett händelseförlopp och att älska det.

WeRock uppdaterat. Igen. METAL ON METAL!


WeRock har haft en omröstning om vilken den bästa debutskivan i år var. Jag tittade på sifrorna och inser att omröstningen är riggad.

Jag har inte hört Pray for locusts debutskivan Swarm. Titeln får mig att tänka på det briljanta tv-spelet Gears of war. Recensionen av skivan får mig dock att vilja höra på den. Bara en sådan sak! Machine head och Pantera med growlsång. Det kan vara bra! Det kan suga purjolök. Vi får se.

(heavy metal) tune of the day

Är man tysk så är man snygg.



Jag har lagt ut den här låten ett par gånger sen jag lärde mig hur man gör.

Men den är så pass bra att jag vill att alla ska få höra den. Alltid.



Sen så kan jag passa på, med tanke på vad blogginlägget heter, att rekomendera bloggen vid namn tune of the day, där kan man nämligen få ta del av ALLT mellan himmel och jord. I musiksammanhang alltså...

Politiken avhandlas HÄR.

Min sambo - psykopaten - och alla tabletter.


Ja. Ni läste rätt.

Min sambo.

Jag lärde känna henne genom internet för snart tio år sedan. Vänskapen växte och helt plötsligt fanns där både ett gemensamt hushåll samt en dotter. Hon, dottern, är numera 4,5 år gammal och det bästa jag vet.

Jag älskar båda tjejerna. En av anledningarna är att jag kan ha en givande diskussion med min sambo, som bevis på detta länkar jag därför till en artikel som hon har skrivit om psykvården, eller vad den nu kallas - jag får aldrig rätt på den frågan...

Det här skrev hon. Och, som vi brukar säga, forsättning följer.

söndag 16 januari 2011

Filmer. Preqs, freeks och geeks.

Filmer ta upp en ganska stor del av mitt liv. Och speciellt filmer med overkliga inslag. Kalla mig romantiker eller dåre - det är samma sak - men jag har lite problem med att njuta av vardagen i filmform. Böcker har jag inga problem med, där kan de komplexa tankarna hos en människa ändå skina igenom eftersom att man får ta del av tankarna på djupet.

Hur som haver.

Jag läste just att rollerna håller på att få namn i del Toros At the mountain of madness. Namn som Ron Pearlman (uppenbar), Liam Neeson (inte helt uppenbar) och Tom Cruise (vansinne). Jag vet inte vad jag ska säga. Ni får läsa själva om det. Det är idel bra skådisar, men jag är helt seriöst inte helt säker på att Tompa har något att göra i en film jag vill se. Eller överhuvud taget. Han borde nog börja med lite djupgående psyologi för egen del. Och inte Scientologernas egenvalda idioti.

Alien-preq-filmen/filmerna verkar vara hotade.

Men tydligen skall Angelina Jolie vara med. Hon är ju i alla fall galen nog för en sådan film. Läs själva, jag är inte ens nästan säker på att jag förstog vad fan som sades (skrevs).





Sen såg jag GI-Joe, leksaker på sin tid (som Transformers), spelfilm numera (som Transformers). Gi-Joe var rolig. Den var korkad, men underhållande - som Transformers.

Är Mask nästa leksak som blir film?

Björklöven har börjat vakna till liv efter förnedringen mot norrlöven. Hystering på forumet tar gamla vanliga nivåer, internets snabbhet tar all intelligens från kommentarerna. Internet är inte alltid av godo, även om det för det mesta är det. Men då människor skriver i affekt blir det oftast korkat. Det är bara att läsa det jag skriver då jag är arg.

Fuck you jävla getskäggsbeklädda dumjävel, det där jävla skägget skall jag slita loss från ditt vidriga ansikte... Sa han och stängde av datorn. Eller hur? Begåvat.

fredag 14 januari 2011

Rena rama...

Människan är en fantastisk varelse. Se bara vad vi har skapat med en fri marknad. En cykelsamling!



Min sambo har skrivit på en artikel om pyskvården. Hon, om någon, känner till den, och hon kan berätta om den på ett sätt som fångar.

Men jag ser redan kritiken från (högern) de som inte håller med (jag sa ju det, högern - den vidriga sidan av politiken, den sidan som anser att man skall sko sig på andras lidande). Allt är sossarnas fel- även månlandningen, om den vore dålig. Ty så resonerar alliansen.

Betyg i förorter med lågt antal svenskfödda ungdomar och många så kallade första eller andra generationens svenskar, rasar. Givetvis rasar även skolminister Björklund och hans hjärntvättade lakejer - mot S. Ingen självkritik här inte. Att deras, högerns, politik har stulit resurser från de som inget hade och överöst de som redan hade för mycket är inte relevant - inte i alliansvärlden.

Det gör mig jävligt deprimerad.

Vilket känns sådär, med tanke på psykvården...

torsdag 13 januari 2011

Knullruffs och Foppa

Dagens bild i aftonbladet! Foppa ftw! Men... har ser inte så smidig ut



Jag försöker i alla fall ta reda på vad som händer i världen. Det är fan inte lätt – mitt intresse av vem Blondinhoran med sveriges näst största horblogg vill knulla med är inte på topp. Jag skiter i vem som lagar mat på tv och jag är inte det minsta intresserad av om det skall till nya barn i såpan som rör den där Spice girlsfjollan, eller hans tjej som faktiskt var med i bandet.

Men det är dessa nyheter som kablas ut.

Vem vinner på att förlusta sig i idioti? När slutade folk ställa frågor?

Jag gillar inte att vakna upp med ofrivilligt knullruffs.

Den kritik jag får då jag diskuterar är alltid den mot mitt språk, och ibland för att jag inte tror på FOX-news, eller Bonnierkartellens lögner. Jag menar, 11 september 2001 var ett märkligt datum, och även om jag inte tror på konspirationerna runt det, så är det helt klart något som inte stämmer. Det är dock en parantes, men dock så viktig, för den används för att få mina andra åsikter – alla andra åsikter – att jämställas med Eric von Dänikens teser om människans mystiska platts i kosmos.

Jag ifrågasätter hur de som sväljer fakta från någon som har ett ekonomiskt intresse av att du skall vara ignorant är en källa för information som man skulle kunna lita på. Seriöst. Hur dum får man bli? Är jorden platt också? Kyrkan sa det en gång i tiden. Var man emot dem var man… ibland dödsdömd. Idag mördas människor för att de är på fel platts vid fel tillfälle – och för att de har fel åsikter. Grattis människan, all denna kunskap och ändå inget framsteg. Vi blev faktiskt dummare. Det är lite som den här märkliga debatten runt miljön och människans inverkan på den – vi gör dåliga saker, det vet vi, men vi jobbar hårdast med att motarbeta varandra… Nej, jag är inte övertygad av någon om gate – gate – gate – gate–skandalerna (eller vad de nu döps till – det är alltid ett gate med.) Och jag är inte det minsta övertygad av de argument som läggs fram. Skulle en vetenskapsman, självlärd eller utbildad, bli sämre för att den hade en viss politisk bakgrund så är det den bakgrunden som säger: mer makt åt kapitalet vi bör oroa oss för. DET kräver inte ens iq för att komma på.

Så vad händer i världen? Irak skall tydligen ha en högre ekonomisk tillväxt än Kina. Svårt, de ligger väl på minus. Alla procentuella uppgångar ser stora ut om man går från 1 till 5 istället för 100 till 110. Det kan även vara därför borgare ofta pekar på procentuella ökningar av löner: om du får en lönehöjning på 3 procent och tjänar 20000 i månaden är det inte ens nästan lika mycket som om du får samma ökning och tjänar 20000000 i månaden. Men det fattar ni va?

Foppa har tjyvåkt skidor. Det var typ det minst ointressanta jag läste idag. Grattis sverige. Ni är våldtagna, och ni vet inte ens om det.

Rock'n'roll city

Jag hade en märklig dröm.

Jag var mitt ute i en oändlig natt som bara vägrade ge med sig. Mörkret klädda hela den värld jag såg med förlåtande skynken. Det var inte tyst, ljud fanns hela tiden och det var ett angenämt ljud - som om jag omgavs av den musik som jag oftast väljer att avnjuta då jag inte svävar i drömmarnas märkliga verklighet.

Jag kunde inte röra mig, inte fysiskt, men jag var inte stilla, jag flöt eller föll – det är osäkert eftersom jag inte såg någonting och eftersom att min kropp kändes behagligt frånvarande.

Är det så det känns att äta flugsvamp, kommer jag ihåg att jag hann tänka innan ljudet runtomkring mig fick en fastare form, om nu ljud kan få fastare form.

Det var musik. Och vilket sväng! Vilket gäng. Jag såg de spela framför mig och jag insåg att jag var död.

Heja Ronnie, din sånginsatts var makalös; Marcel Jakob, ingen spelade bas som du; Cozy Powel, dina trummor kan få ett lik att dansa och med Tommy Bholin på gura… Varför bildade ni inte ett band då ni levde?

Jag vill aldrig mer vakna.

Åsa Linderborg. Hon säger alltid det jag tänker, men hon säger det lite snyggare.

För övrigt:

God morgon

Men snälla, låt mig slippa se de döda igen.



Alla dog


Vem fan ska vi skylla på? Naturen har inget samvete. Uppenbarligen inte människan heller.

Alla dog, här var det människor som gjorde det.



Jag bara undrar, hur länge ska vi blunda? Vad är självändamålet med att tillåta våld så länge man inte ser det? Idioti en masse? Lösningen har aldrig varit mer frånvarande. Våld är vuxna människors lösning på vuxna problem. Kanske är det vuxna det är fel på.

Varför kan inte detta vara en dröm? En dålig dröm som jag kan få vakna upp ur? Varför bestämmer människor att andra skall dö? Vad är det för fel på er?




onsdag 12 januari 2011

Ett mynt, två sidor - hur alliansen våldtar verkligheten




Sanningen. Den som så många slår sig för bröstet med, hur enkelt är den att våldta?

Det är nog det enklaste som finns.

Jag och min sambo tittade igenom senaste numret av ”våra kvarter”, som är Väsbyhems egna tidning om deras verksamhet. Det är statligt, men innehåller förvånansvärt mycket lobbyröster, men ingen insändarsida…

Tidningen bjöd på en artikel som skulle kunna ha haft två rubriker. Den rubrik som fick se dagens ljus löd: Nya satsningar på miljön. Undertext: sänkt energiförbrukning och säkrare drift.

Min rubrik, om jag hade skrivit artikeln hade låtit som följer: Nya kostnader för sveriges fattigaste och mest utsatta människor. Undertext: Alliansens politik förnekar sig icket.

Ingen av rubrikerna är egentligen fel. Det är bara det att man väljer att visa två olika sidor av myntet. Miljösatsningen är givetvis inte en satsning i ordets rätta bemärkelse, utan snarare mer avgifter till de som antingen VALT själva hur de ska bo, eller de som inte har något ALTERNATIV till hur de ska bo – de som bor i hyreshus alltså.

Det som jag tycker är intressant är givetvis konsekvenserna av det. I många diskussioner då man talar om fattiga i landet, får man höra: vi har inga fattiga i det här landet. Vilket är en lögn och samtidigt en äcklig insikt i hur borgare resonerar: om man är fattig har man inga pengar alls, och man har inte rätt till någon som helst grad av ägande eller boende. Hemlös = fattig. Allt annat är medelklass.

Ni kommer ihåg den där suptanten Axén Ohlin från m som helt seriöst ansåg att hemlösa faktiskt valt sitt liv – och att de gillade det. Med sådan logik är det lönlöst att diskutera.

MEN, fattiga människor behöver inte nödvändigtvis bo i skokartonger. De kan ha jobb. De kan vara arbetslösa. De har oftast barn, och det är här den självvalda borgerliga idiotin kryper in i sitt trygga vansinne: de barn som växer upp i sådana förhållanden finns inte i deras värld. Och finns de är det endast förälderns fel. I helvetet att de skulle kunna erkänna att den politik som de för, den som tar medel från de som har minst och sänker skatter för de som har mest, i helvetet att de skulle erkänna att den politiken får konsekvenser. De väljer att se det från andra sidan: skit i den nya underklassen, vi måste stå upp för de som har jobb.

Alltså, man behöver givetvis stå upp för de som har jobb. De måste få starkare rättigheter och bättre lön - oftast – men de som ingenting har är givetvis de som SKA ha hjälp, eftersom att de behöver den.

Att folk blir fattiga trots att de har jobb beror på en politik som går ut på att betala så lite i lön som möjligt. Det är inte slump, och det är heller inget skämt, att svensk näringsliv faktiskt önskar att arbetarna skall konkurrera med lägsta lönekrav med varandra. Det bör alltså inte vara konstigt att konstatera att fattigdomen har ökat i landet, för det har den, lavinartat. Men borgarna tar inte en i resonemanget, utan drar fram sin: ”nej, det har inte jag sagt, då är det inte sant”, retorik. Samma borgerliga retorik som folket gick på under valrörelsen.

Den konflikten mellan arbetstagare är nästan omöjligt med fack som arbetarnas representanter. Tror någon nu att det är en slump att alliansen hatar facket? Då är ni fan inte helt med i matchen. Eller som den där äckliga journalisten som snackade om facket med ett par moderater i bastun, och skrev en artikel om det, som belönades med priser (från Bonnier), för att han sa rätt saker. På tal om Bonnierkartellen… Han (Marcei Zaremba) skrev givetvis på en Bonniertidning (DN).

Sanningen är alltså att fattiga i landet förmodligen kommer att få det ännu sämre. Och då har vi inte ens börjat diskutera ”marknadsanpassningen av hyror” som riskerar att höja alla hyreshus hyror. Det kommer givetvis också att drabba fattiga, de bor nämligen sällan i köpta bostäder…

aaaah Cthulhu på spanska!




Jag kan inte spanska, men det här ser lovande ut!

Skitstad - Live - Shit town: dagens plåga. Den grå skönheten?

Här har ni! Jag gillar också pop. Rockpop. Ibland. Det här är från deras näst bästa skiva.



Låten passar dessutom in på alla städer. ALLA städer.

Här en låt från deras bästa skiva.

mr Carptenter på g igen

Snickarn



Det var väldigt länge sedan jag såg en ny film av John Caprenter, mannen bakom kultrullar som The thing (som snart får en preq), In the mouth of madness, som jag skrivit om här, Flykten från New York (som garanterat håller på att spelas in på nytt -det är en lågoddsare) samt Prince of darkness och en del mindra bra filmer (ghosts of mars, Flykten från LA och så vidare). Den såg jag för övrigt på det där gigantiska cd-formatet som alla trodde skulle slå ut videon. Kommer ni ihåg? Man var tvungen att vända på filmen, som en vinyl. På tal om kult! Vända på saker ftw!



Jag vet inte det här kommer att bli bra. Med tanke på alla snygga tjejer tror jag att det inte kommer att bli bra. Folk döljer oftast dumheter i snygg förpakning. Så är det. Det är er det är fel på, inte mig. Men, det kan bli bra! Även snygga tjejer har varit med i bra filmer. Så är det!

tisdag 11 januari 2011

It's a Trap. Family Guy. DO IT!

Darth Stewie


It’s a trap!

Family Guy har alltid varit en angelägenhet i min värld. Jag blev mer eller mindre tvingad att se serien av ett par kollegor från norrland, i norrland. Jag var inte svårövertalad, jag såg det första avsnittet då serien repriserades på någon obskyr kanal, sen var jag fast. En dvd-box senare var jag även en samlare, i min lite lugna liga – jag köper endast billiga saker som jag har råd att förlora – dvd-boxen undantagen, den var dyr.

Seriens styrka var att jag så jävla väl kunde känna igen mig i den, jag och skaparen Seth MacFarlane har sett på ungefär samma filmer. Tydligen skrattar vi åt samma saker även, för jag har skrattat hysteriskt åt den här serien sen dag ett, som sagt.

Det var därför ingen högoddsare att han skulle gilla Star Wars, det är väl snarare en bedrift att vara i 25 – 40 års åldern och INTE gilla Star Wars. Det verkar som att alla ungdomar och barn såg den filmtrilogin, och fastnade.

Då gänget bakom Family Guy, American dad och numera även Clevland, som fått en egen serie The Clevland show (jag såg mitt första avsnitt igår på tv), gör en hyllning till Star Wars måste jag givetvis se det. Blue Harvest var skitbra! Det var inte en femetta, men det var en jävligt underhållande (kort ca 45 min. typ) film. Uppföljaren, Something, something, something Dark Side var lite bättre, men samtidigt lite mer föutsägbar – och det säger jag inte för att jag inte viste hur handlingen gick, utan snarare för att man kände på sig vad som skulle komma skämtmässigt efter att ha garvat åt Blue Harvest.

It’s a trap är tredje och avslutande delen. Att det är den avslutande delen får man ta del av i den alltid lika underhållande förtexten, som den här gången är en lång harrang riktad mot FOX, och ett erkännande att de inte ville göra den här delen. Typiskt MacFarlane, men det känns ändå ärligt, jag tror att det kan ha att göra med att man så väl känner till Famely Guyskaparens känslor för tv-bolaget efter intervjuer och inslag i hans skapelse.

Filmen är rolig, men det är helt klart den tråkigaste delen i serien. Nu känns skämten inte lika fräscha, men det är trots allt Family Guy, och ett halvtråkigt Family Guyavsnitt är ändå roligare än det mesta andra som går på tv. Man kan med andra ord se filmen och räkna med skratt, men man kan inte räkna med lösningen på världssvälten, för att dra årets hittills sämsta metafor.

Det roligaste i filmen är helt klart bråken mellan Seth Green (Chris) och MacFarlane (Peter) där de tjafsar om Greens filmer, Buffy vampyrjägaren och Robot Chickens Star Warsfilmer. Humor!

Nu är det bara att införskaffa skiten och se den. Se så!

måndag 10 januari 2011

Superhjältar, bögar och lite vansinne i form av drömvandring av något slag, typ.

Jag har tittat en del på film nu på slutet. Dels då min far hälsade på från Torrevieja över nyår, man kan ju inte diskutera världen och dess vansinne hela tiden. Speciellt inte då min far anser att toppen av humor är att kalla sd för ”mitt parti”, för att ge mig huvudvärk, då kan det vara skönt med en film som avbrott för den presumtiva verbala eruptionen.

Min far är kul. Som jag, fast värre. På ett bra sätt. De lärde tvistar.

Hur som haver är Kick Ass den senaste i minnet, jag inleder med den.





Jag hade inte väntat mig att jag skulle skratta så mycket som jag gjorde, och jag viste inte vad jag skulle förvänta mig av den numera barskrapade Nicolas Cage. Jag borde bara har tittat och njutit: filmen är en humoristisk och blodig serietidningsinfluerad rulle. Man kan gilla den även utan de inslag av kärlek till serieformatet i tidningsform, men filmen bjuder på många kända gamla Marvel och DC-tecknare. Jag har för mig att gamla Spindelmannentecknaren Jonny Romita JRs namn syntes i bakgrunden.

Handlingen är simpel, så jag ska inte avslöja för mycket. Men en tonårig tidningsnörd bestämmer sig för att klä ut sig och bli en superhjälte. Det är givetvis en tjej inblandad. Kick Ass sköna mix av snabba medier i form av youtube, internet och mobiltelefoner, samt kärlek till genren, gör filmen till ett trevligare alternativ än tillexempel Sin City, som mest var rå - inte en av mina favoriter. Här får man både råhet och ett par skratt! Jag rekommenderar den varmt.





Den filmen var inte farsan med och såg. Däremot Sherlock Holmes, som jag hyrde efter att ha funderat på var just pappa skulle vilja se. Han gillar bra tv-serier, samt dumma aktionfilmer. Typ. Filmen var hur som helst underhållande. En rolig tolkning av den gamle mästerdetektiven helt enkelt. Och önskar man sätta den i kronologisk ordning mot berättelserna, blir det en slags prequel. Holms introduceras nämligen för sin ärkenemesis Moriarty i slutet av filmen. Man kan lätt glömma bort Sherlock Holmes efter man har sett den, men ett par minnesvärda stunder fanns det allt. Jag är ganska lättroad då allt kommer till kritan. Farsan var nöjd som bara han kan vara nöjd, med ett flin och lite gnäll. En kram senare var han på väg hem till Spanien, den jäveln.






Men who stare at goats vägrade farsan att då jag förklarade handlingen. Jag har velat se den sen jag hörde titeln. Fantastiska skådespelare, enligt mig – de flesta av dem figurerar hur som helst i flera av mina favoritfilmer. Det var en underhållande och relativt mörk film. Tydligen är den löst baserad på en riktig händelse. Med tanke på vad filmen innehåller måste jag säga att det är en viktig film, och underhållande. Jag tänkte på bröderna Coen då jag såg den. Fråga mig inte varför.




Då jag väljer filmer blir det oftast skräck, science fiction eller komedi. Oftast komedi, eftersom att det uppskattas av alla i hushållet.

Om man kan välja rätt komedier.

Då min tjej väljer de filmer vi ska se är det oftast svartvitt och ljudfritt. Nu senast hade hon dock valt en film som jag redan hade hyrt, men som vi, tack vara att vi har barn, inte orkade eller hann se, innan filmen skulle återlämnas. Den Fantastiska Räven, av Wes Anderson, mannen bakom den briljanta filmen Royal Tenenbaums, inte lika briljanta Life aquatic och ett par bra filmer till. Hur som helst är Den listige räven en filmatisering av en av Roahl Dahls böcker. Jag läste mycket Rohal Dahl då jag var tonåring, men den här boken missade jag. Filmen var i alla fall, tack vare att den var gjord med dockor, eller om det är lera – potejto, potato – mycket tillgänglig för mig. Huvudräven, vars röst görs av George Cloney, är listig, men sätter sig själv och sin omgivning i klistret så fort han fått en idé.

Räven är en välbekant figur från litteratur och filmvärlden – en välmenande idiot.

Wes Anderson har ett sinne för drama och dialog, det skiner igenom här, underhållningsmässigt är det inte mycket att klaga på. Det är ungefär samma skådespelare som gör rösterna i den här filmen som snubben brukar samarbeta med: Bill Muray, någon av bröderna Owen och så vidare.

Filmen är bra. Det är inget mästerverk. Men den underhåller. Och den är fram för allt inte svartvit och ljudlös. Tack och lov.





Inception hade jag både sett om och läst om, och blivit intresserad av – ge mig en scen där en del av en stad ställs upp och ner på en annan del av av den staden och jag älskar det förmodligen. Det var en film som gav en massa aha-upplevelser allt eftersom att man förstod hur drömingreppen utfördes.

Det påminde inte så lite om the Matrix, då det handlade om kontrollen i drömmarna, annars var det mest Fight Club som jag kom att tänka på då jag såg filmen - och då av den anledningen att Fight Club har en ganska svårtydlig botten, man kan tolka den på väldigt olika sätt. Hos Inception är det ett vinnande koncept.

Jag har sett många filmer med Leonardo di Caproi nu på slutet. Jag måste säga att han väljer ganska bra filmer att delta i. Speciellt Blood diamonds, som var stark och hade ett angeläget budskap.

Inseption är en jävligt bra film som tåls att se flera gånger. Jag kan till och med tänka mig att filmen blir bättre, då man kan vara mer uppmärksam på de små detaljerna som återkommer och ger filmen lite trevlig finnes.

Så det så.




Bögfilmen då. I Love you Phillip Morris. Jim Carry har gått åt motsatt håll på min radar, om man jämför med DiCaprio här ovan. Tråkigare filmer, med ett par lysande undantag, och så de där barnfilmerna han envisa med att göra har gjort att mitt intresse svalat. Den här filmen, som också den skall ha inslag av sanning – vilket gör filmen ännu galnare – är en trevlig återgång till form för Carry. Obi Wan Kenobi spelar den andra huvudrollen i den här roliga filmen, och han gör det likt Carry med bravur. Carry spelar en äkta make som lever med sin fru och sin dotter i Texas, och han är tvärbög.

Efter en bilolycka bestämmer han sig för att komma ut ur garderoben som det homo han är, och börjar då leva loppan. Vilket kostar pengar. Härefter följer en fängelsekarriär som han befriar sig ifrån åtskilliga gånger, och en fin kärleksberättelse mellan de två huvudrollsinnehavarna som inleds då de får dela cell.

Det är kul! Det är galet. Och det är som sagt baserat på verkliga händelser. Det finns ett par roliga politiska passningar åt George Bush, som i alla fall jag garvade åt.

Nu har ni lite att välja på då ni ska hyra film nästa gång. Eller så har ni några filmer som ni absolut inte vill se. Tacka mig ändå!

söndag 9 januari 2011

Spring med packet!

Helloween har haft en massa dumheter för sig då det släppt skivor. Eller, kanske inte Helloween lika mycket som de skivbolag de legat på. Rätt ska vara rätt.

Oftast har en massa ploj och skräplåtar hittat ut från studion som baksidor på en massa singel maxisskivor.

Men, en gång gjorde fe faktiskt låtar som skulle kunna platsa på en riktig skiva. Speciellt under Pink Bubbelseran hade de ett par låtar som skulle kunna ha förgyllt alla och kanske, bara kanske, gett Helloween en hel annat karriär.



Nu: frukost!

np: min mage kurrar.

fredag 7 januari 2011

Förgörelsen, del Toro, Hogan.


Då jag läste Släktet av Guillermo del Toro och Chuck Hogan blev jag biten – hahahahahahahahaha – eftersom att boken var bra, och för att jag var så lässugen att jag i princip svalde boken. Slurp…

Det var en lättläst bok med traditioner från 1900-talets slut och de senaste årens zombiöversvämningar. Jag tänkte på 1990-talets giganter King och Koontz då jag läste den. Och jag tänkte på Toros filmer: Blade, Mimic, Hellboy och hans förkärlek till HPL, vars At the mountains of madness han skall filma.

Jag var givetvis tvungen att inhandla uppföljaren Förgörelsen, eftersom att jag ville ha något att läsa efter jag var klar med The towers of midnight av Jordan/Sanderson. Sagt och gjort.

Förgörelsen är mörk, den tar oss närmare apokalypsen, den tar oss närmare människans fåfänga uppfattning att vi fyller en viktig funktion i universum, och det bedrägliga i den åsikten. Sa ja att jag hittade likheter med Lovecraft? Just det.

Förgörelsen är kortare än föregångaren, vilket var lite trist, men slutet av boken gör jag att jag verkligen ser fram emot den avslutande delen i den här serien. Nu ska jag göra något som jag alltid gör, blanda in mig själv och Auberon: det här skulle kunna vara en epilog till The tale of black/en sista saga… som jag skriver. Jag har dock inga vampyrer i min värld. Bara död.

Med det sagt är det bara att kila iväg till bokhandeln och inhandla Släktet och Förgörelsen, så ni har något att läsa. NU!