lördag 21 augusti 2010

Viktigaste skivan nr 5


Jag har tagit en paus i skrivandet i denna korta serie. Mest beroende på att jag inte haft tillräckligt med tid, men också för att jag funderat på vilken skiva jag ska skriva om. Jag bestämde mig för att ta en relativt ny skiva denna gången, eftersom att utöver det långa inlägget om Dark Tranquillity - där jag skriver om hela deras skivkatalog - de flesta skivorna kommer från 80-talet. Eller de flesta, alla är från 80-talet.

Nu skall vi alltså in på 2000-talet. Och skivan heter The Blackening. Artisten: Machine Head.



Jag har inte varit något större fan av bandet tidigare. Jag gillade debuten och ägde även The more things change, men jag tyckte att de var ganska tråkiga. Då the blackening kom hade jag i princip avskrivit deras existens. De var helt enkelt inte bra nog. Christer, en av gitarristerna i Auberon, samt Sadistic grimnes och Grief of emerald, rekomenderade the Blackening efter att ha hört låten Aesthetics of hate. Han sa att det var en thrashdänga av rang. Jag trodde honom inte, men i brist på annat att göra laddade jag ner skivan och lyssnade lite. Jag blev överaskad, men inte överväldigad. Det ändrades dock snabbt, för desto mer jag lyssnade på skivan, desto mer uppskattade jag den. Det var en växare, eller groover, båda epiteterna stämmer.


Bandet hade tydligen blivit av med kontraktet inför Through the ashes of the empire (oxå en skiva att lyssna in sig på!!!), och tvingades att spela in en rehersal för att få ge ut den. Med nygamla gitarristen Phil Demmel, från Vio-lencetiden (Robb, gitarristen/sångarens gamla band, om nu någon missat det), skapade de en skiva som var både snygg och hård. The blackening fortsatte den utvecklingen. Inledande Clenshing the fists of... är en old-schoolinfluerad Machine Headlåt. Jag kan med med illa dold förtjusning konstatera att bandet aldrig varit bättre.

Varenda låt är bra. Tunga aggresiva Beautifull mourning är, tack vare trummorna, den Slayerhit Slayer aldrig kommer att skriva. Halo är något så unikt som en episk thrashlåt, och det kan man egentligen säga om alla låtar, de är episka. Helt plötsligt finns det plats för heavy metal, och de använder den fullt ut, men utan att göra avkall på sin hårdhet eller att sluta använda de så signifikativa riffande som Machine Head haft sedan debuten Burn my eyes. Halo är Machine Heads Hallowed be thy name, en låt de spelat in en cover på. Passande!



The Blackening är skivan som Metallica borde ha gjort istället för den senaste Death magnetic (namn???). Det var den skiva som gjorde att jag tyckte att det var kul att skriva musik igen. Och är det så bra, då är det faan bra.

Nu har jag några invändningar mot att Machine Head har gett ut 3 (!!!) varianter på skivan, med ett års mellanrum mellan dem. Först originalet. Sen kom en skiva med dvd-bonus och Metallicacovern Battery. Nu har det tydligen kommit ännu en. Aja, man behöver inte köpa alla, om man inte älskar skivan och köpte den då det begav sig. Jag köpte den då jag insåg hur bra den var. Fördelen med nerladdning, helt klart.

Att bandet textmässigt alltid varit ett typiskt thrashband, och skrivit om smått politiska frågor är en bonus. Jag hade älskat det ändå, ungefär som med Deicide och Stryper, detta underlättar bara.

(en bonus från skivan med samma namn som låten)



The Blackening är 2000-talets thrashskiva. Trots att både Testament och Exodus släppt jävligt bra skivor de med under den tiden.

4 kommentarer:

Chief Rebel Angel sa...

Du har så rätt i så mycket, och man kan nästan undra om The Blackening inte är 2000-talets skiva totalt. Inte bara 2000-talets thrashplatta.

Grym skiva. GRYM skiva!

Fredrik sa...

Jo, jag är och luktar på det jag med. De fick fan till det alltså. Jag liksom inte komma på många andra contenders till den titeln. Jag tyckte i och för sig att Iced Earth rockade fett på The glorius burden.

Chief Rebel Angel sa...

Visst finns det contenders, men... ändå...

MASTODON "Leviathan"
OPETH "Blackwater Park" samt "Ghost Reveries"
KHOMA "The Second Wave"
WATAIN "Sworn To The Dark"
MACHINE HEAD "The Blackening"

Där någonstans, ligger väl facit. Rent objetivt, alltså... :) :)

Fredrik sa...

Jag håller just på att lyssna in mig på åhfett.

De svarta hålen i min musiksamling består till stor del av det du nämnde. hehe Umegänget Khoma har jag bara hört bajs av, jag fattar inte vad grejen är. Jag måste ha hört helt fel skit.

Å andra sidan är det jag lyssnar på grymt okreddigt bland Close-upskribenter. 8) Helloween, Gamma Ray, Dark Tranquillity... Band som stockholmare spottar på. Jag älskar det.

Jag är dessutom helt inne på att Nocturnal Rites, som jag anser bär heavy metalkronan bäst just nu. Inte EN dålig skiva av.... 9? 10? Amazing!

Men, jag diggar Icondemn hårt just nu, i brist på nytt från Candelmass. 8)