Dream Theater hörde jag på deras debut, jag fastnade dock inte för det förrän jag förälskade mig i Images and wordsplattan. Sen dess har relationen mellan Dream Theater och mig varit lite upp-och-ner: mincd:n A change of seasons var bra, men led av irriterande ljud. Awake var tråkig, för lite låtar, för mycket krydda. Sen gled vi isär helt.
Metropolis pt 2, Scenes from a memory blev den ljuva återföreningen. De tog igen allt de tappat sen de två första mästerverken, men de gjorde det på fräscht manér, kändes det som. Här passade de musikaliska utflykterna musiken och konceptet som handen i handsken.
Det här är en av få skivor som jag aldrig ändrar i låtordningen på då jag lyssnar på den, den är så välskriven att man knappt uppfattar då en låt går över till en annan, musiken är så komplex och aggressiv, men samtidigt skör att det aldrig slutar vara njutfullt. Jag kan i perioder lyssna på den här skivan oavbrutet, den är verkligen den perfekta Dream Theaterskivan, till och med den annars ganska svaga sångaren James LaBrie låter stark (någorlunda) och bra!
I vanliga fall kan just LaBries sång vara en av de saker som tråkar ut mig med bandet. Men här är det fan bra alltså! Det kan dock vara kul att se livedvdn från showen, där en gosspelsångerska står bredvid honom i det avslutande eposet Finaly free. Pinsamt är bara förnamnet, LaBrie… Men här skall ingen skugga falla. Ehh
Handlingen är lite flummig, med tidshopp och hypnos, men den klär musiken i en utmärkt skrud; det banala blir mastigt av musiken, och det hårda mötet med det mjuka ger berättelsen dynamik och djup. Jag har aldrig läst texterna, då min kopia var ett feltryck, men tycker att de låter bra. Det är ingen Operation: mindcrime, men det är helt klart en Metropolis pt2: Scens from a memory, och det räcker för att vara med på listan över de viktigaste skivorna, som jag kan komma på just nu!
Man behöver väl inte orda om musikerna perfekta spelande? Om de halsbrytande färdigheterna som vävs in i den fantastiska musiken, de solon och riff som perfekt vandrar framåt med texterna. Jag älskar denna skiva!
2 kommentarer:
Tycker att de 3 första skivorna är behållningen med Dream Theater. Sedan kom den vedervärdiga skivan vill inte en ta namnet i min mun, Den med männen med kikaren på. Håller med dig angåend LaBries sång han är den svaga länken i bandet förutom att de slutade skriva bra låtar efter de tre första skivorna.
Ja. Jag håller med oss båda. Awake är lite boooring, men miniskivan A change of season, med de andra två är underbara.
Och scenes! 8) Sen har jag helt ärligt bara hört lite av de senare. Inget har fastnat. De har glömt att skriva låtar, som du säger.
Skicka en kommentar