Daredevil tv

Jag missade då första säsongen av Daredevill kom på Netflix. Men jag har sett och uppskattat lite av Orange is the new black. Det är inte HBO än, men detta kan bli riktigt bra. Netflix egna produktioner alltså.

Så då tillfälle dök upp var det raka vägen till valfri sajt för nedladdningsbar skit. Där laddade jag inte ner något.

Det gick inte. Jag är tydligen efterbliven då det kommer till teknik. Jag fick helt enkelt köpa ett Netflixabonemang.

Jag har inga förväntningar alls. Noll. Nada. Filmen Daredevil var relativt hemsk, Ben Afflec var fruktansvärd som den blinde advokaten, och de fick inte med serietidningens själ - en dålig film helt enkelt. I ärlighetens namn är Ben Afflec dålig i det mesta han gör. Men det är en annan diskussion.

Serietidningen Daredevil var relativt ojämn till en början. Det jag läste på svenska var bra, varken mer eller mindre - där gick vår blinde hjälte under namnet Våghalsen och Demonen. På 70-talet tog Frank Miller över serien och gjorde den till det vi ser på tv nu. Detta var innan Frank gjorde Batman bättre och sen blev något av en rasistisk idiot. Även detta är en annan historia, som vi inte fördjupar oss i här.

Den bästa eran, vill jag påstå, var den som svenska Semic gav ut 86-. Då under namnet Daredevil, tidningen varade ett år, sen var det Marvels universum man fick vända sig till för den hornprydde hjälten. Det är oxå den eran som tv-serien Daredevil kretsar runt. Tur för mig!

Det som gör tv-adaptionen så bra är att de behållit Millers mörker, samt Matthews trasiga insida - och även hans krångliga kärleksliv. Sen bjuds vi på fantastiska porträtt av några favoriter från tidningen, Willson Fisk, aka Kingpin, spelas briljant av Vincent D'Onofrio. Och så vidare, måste jag säga. Samspelet mellan Foggy och Matt är så fint att man blir alldeles varm av glädje.

Säsong ett är fantastisk. Säsong två är bättre.

Gillar ni det fantastiska är detta min rekommendation för ett par trevliga kvällar!

Filmer...

Jag såg några filmer. Ni vet. Filmer.

Jag såg Jonah Hex och Resident Evil Damnation.

Hallå! Jonah hex. Alltså. Jag läste inte serietidningen (Var det i Tomahawk - en googling senare, japp) då det begav sig. Jag var inne på overklig skit då jag började läsa tidningar. Superhjältar, monster - ja, egentligen samma saker som jag gillar nu. Westerngenren var bara så jävla lökig enligt mig. Visst garvade jag åt Terence Hill och Bud Spencers filmer, men jag tyckte att fjantar som Clintan kunde ta sig i röven. Den tyste mannen - vilken jävla pinsam kliché. Vilken ytlig jävla pinsamhet att erkänna sig som fan utav.

Jonah Hex var en prisjägare som utan empati går omkring och muttrar att: It's a dirty jobb, men nån måste offra sig.

Fine. Muttra på. Men mindre trovärdig botten för en berättelse kan jag inte komma på. Jag kommer inte ihåg hur serien började, men jag kom ihåg att killen det handlade om såg ut som stryk. I filmatiseringen har prisjägaren helt plötsligt förmågan att prata med de döda.

Alltså. Jag vet inte var jag ska börja. Det är klichéer staplade på varandra, och det är förutsägbart och skådespelarna är lama. Visst, Megan Fox är tuff som prostituerad, men trovärdig? hahah Fy fan.

Det här var verkligen en riktig skitfilm. Och jag brukar älska skitfilmer. Inte nu. Jag blev bara trött. Josh Brolin är kanske en bra skådis, jag misstänker dock att han är överskattad. John Malkovich har utstrålning, men här går han på rutin.

Alltså... Det finns en scen i filmen där Hex och Malkovich karaktärer slåss med varandra - i två dimensioner, verkligheten och en Marsliknande öknen. Varför? Ingen vet.

Jag vill ha tillbaka min tid era jävlar!

 


Aja. Tecknade filmer är alltid välkomna här. Alltid. Och då de kommer från Resident Evil-franchisen är jag givetvis på. Damnation är den andra tecknade filmen som kommer. Den första var rätt enahanda. Kändes mest som ett spel, och saknade spänning. Men den var snyggt gjord.

Damnation är både snyggt gjord och har tanke. Underbart!

Ser ni Jonah Hex så vänder ni om och springer. Ser ni Resident Evil-loggan så stannar ni kvar och kollar. Är det den senaste OTECKNADE filmen kan ni gå iväg, men de tecknade filmerna har min välsignelse! Se. För, som ni ser på bilden här ovan är Leon Kennedy med, och Ada Wong. Det borgar för klassisk Resident Evilkärlek.

Handlingen? En stad i östra Europa slits itu av det kalla krigets efterföljder, rykten om B.O.Ws kommer, och Leon ska undersöka. Japp. Sen är det mest snyggt.

DVD: Avengers

En film per vecka för mig? Nja. Oftast är det mer, men jag ids väl för fan inte skriva om all skit jag ser? Jag bjuder bara på guldkorn - eller möjligheten att undvika vansinnet.

Avengers är en film jag länge har velat se. Först och främst för att jag gillar filmer med mycket action och superhjältar. Sen är det aldrig fel med en film som har med Hulken. Hulken är en av mina favoriter.han är förvisso misshandlad av den vita duken, men serietidningen var suverän. Därför älskade jag filmen som Ang Lee gjorde, den var väldigt nära serietidningen. Rebooten med Edvard Northon var ok, men den var alldels för influerad av tv-serien som jag gillade då jag var 5, men hånskrattar åt som vuxen. Musiken är bra, men...

Nåja. Seritidningsmässigt var Avengers alltid trista som fan. Men som tema för film funkar de. Mycket beroende på hur S.H.I.E.L.D framställs, samt att Marvelfilmerna faktiskt gjorde Iron Man till en roliga karaktär. Som serietidning var han sjukt trist. Enligt mig.

Vi har även Captian America, en snubbe som var ganska ojämn i serieformatet. Som film funkar han bättre än jag trodde. Scarlet Johanson spelar spionen Natasha Romanoff, som i tidningsformat var Iron Mans nemisis. Till en början, sedan hoppade hon av (Sovjet, på den tiden hoppade man av sina länder, om länderna var som Sovjet) och gick med i S.H.I.E.L.D. I tidningen var hon aldrig mer än en bifigur till de "stora" hjältarna. Lite som en mindre mystisk Elektra, men ändå med ett mörkt förflutet.

I tidningen såg man hennes könshår (Black Widow)... I filmen saknas det lättklädda donnor, vilket känns väldigt befriande.

Ja. Sen har vi Thor. Han borde heta Tor. Bortser man från namnet så var filmen om honom rätt ok. Seritidningsmässigt var höjdpunkten då han mötte Beta Ray Bill. En kosmisk fantasifylld saga som faktiskt gavs ut i sverige. Balladen om Beta Ray Bill tror jag den kallades. Jag kan ha fel. Bra var den i alla fall. Annars var det mest i Avengers man fick se honom, och Avengers var som sagt trist som tidning.

Just ja. Hawkeye är ju med. I tidningsformat gnäller han ofta över att han saknar krafter. Det gör serieversionen av honom stentrist. Men nu är det film vi pratar. Här funkar han. Men bara om man skiter i att killen skjuter sin pilbåge som en gud. Trovärdigheten i filmer som denna ska man inte hänga upp sig på. Men det finns gränser. Eller?

Avengers är producerad av Joss Whedon. Killen som är ansvarig för Firefly, världens näst bästa sci-fiserie, samt efterföljande film Serentity. Han gjorde även Buffy, och det är helt sjukt hur dåligt det är. Filmen Titan AE är dock hur bra som helst. Joss Wedon är en garanti för starka kvinnor. Tänk bara Buffy, Serenity, Doolhouse och så vidare. Joss är också ofta en kvalitetsgaranti. Tänk bort Buffy och Angel så blir det bra.

Det bådade för kvalité, och ett par gånger i filmen håller jag på att skratta ihjäl mig. Scenen där Hulken och Thor har mörsat fienden, och står och flåsar - och det som sen händer. Så. Jävla. Rolig.

Det är Loke, samma gamla as (pun intended) som spökade i Thor, som står för ondskan i denna film. Han känns mer realistisk i den här filmen än i Thor, vilket är välkommet. Det är helt klart en av Joss Whedons styrkor, i hans skapelser har alla en historia att bära - det gör slutresultatet mycket bättre.

Handlingen får ni se filmen för att få. Jag säger bara att Hulken i denna film helt klart är den som vinner min sympati. Tack Joss. Hulken ska få vara Hulken. Hulken mot Loke. ah. Se!

Ni andra som inte sett den här filmen, ni ska se den. Väl investerad tid - ni blir underhållna!

Toppraffel skrev: detta.

Tipps att följa längs livets väg

Jag har legat nedbäddad i en dryg förkylning. Dryg för att jag har varit hänvisad till en feberaktig kvasiverklighet. En gammal, numera gift, polare beskrev feber som en skön tripp. "Det är som att vara pårökt." Jag vet inte det, men lite surrealistiskt är det.

Och på tal om Surrealistiska saker...

Jag gillar ju som ni kanske vet overkliga filmer. Filmer med superhjältar och monster. Det är lite samma som då jag väljer min litteratur. Det MÅSTE inte vara fyllt av monster men, det skadar inte.

Jag hade tänkt att hyra den där Hunger games, eftersom att jag gillar konceptet. Dessutom låter det som en bok av Stephen King, som filmatiserades av Arnold Schwarzenegger. Nämligen Den flyende mannen, eller The running man.

Den fanns inte, så jag valde den nyaste Ghost Rider: spirit of vengeance. En gammal Marvelserie som aldrig slagit. Den är lite för knepig för att fungera - men det är en snygg _SNYGG_ ide. En brinnande motorcyckel. Som vilket hårdrocksomslag som helst från 80-talet.

Det ser tufft ut, men...

Nå. Nicolas Cage verkar ha blivit helt utblottad av de märkliga husaffärer han haft, för numera är han fan med i varannan film som släpps. En del är bra, som Kick-ass. En film som föga förvånande ska få en uppföljare. Det ska komma en National treasure 3 också. Barockt.

Jag menar, killen har bevisligen varit med i ett par riktigt bra filmer. Som Lord of war, Super 8 och Wild at heart, för att bara nämna några. Men numera är han hänvisad till bajsmanus, verkar det som. Eller så har han sagt till sin agent, om han har någon, att tacka ja till allt.

Ghost Rider: spirit of vengeance är en rebot. Det har alltså kommit en film. Sen en Rebot. En annan skådespelare i den här filmen är Idris Elba, känd från the Wire, 28 veckor senare och Thor. Han verkar ha samma agent. men i den här filmen gör han inte bort sig. Det gör dock Nicolas Cage, som spelar över å det grövsta. Jag gillade den första filmen lite gran. Och det hade inte bara med Eva Mendes att göra. Det var en underhållande lite sak.

Effekterna är rätt usla, men sånt kan man leva med om filmen i alla fall är bra.

Den här filmen...

Jag vägrar skriva nåt om den. Den var så inåt helvete korkad att jag tror att jag dog lite innombords då jag såg den. Tror ni mig inte? Kolla in vad Toppraffel skrev. Han är INTE snällare än jag. Och där beskrivs handlingen.

Film: John Carter

John Carter har varit en riktig flopp, tydligen. Kostade flera miljarder tydligen, och drog nästan inte ens in kaffepengarna.

Skit samma. Filmen är löst baserad på Edgar Rice Borroughs bokserie A princess of Mars, Borroughs är alltså samma kille som skrev Tarzan. Det vävs in snyggt i berättelsen då Edgar har en roll i filmen, en för handlingen ganska viktig roll.

Taylor Kitsch - aka John Carter

Den här filmen är en tvättäkta ungdomsmatiné, mycket aktion för pengarna! Filmen påminner först och främst med Star Warse, Episode 1. Färgerna, de snabba miljöombytena, samt ett digert antal varelser att hålla reda på. Ja, Avatar är inte heller en felaktig referens, med tanke på den fantasy som filmen bjuder på.

En snabb resumé över handlingen: John Carter letar efter guld, som skall finnas i en grotta med spindlar i. Av en ren händelse hamnar Taylor Kitsch (X-men origins: Wolverine, Battleship), som spelar Carter, mitt i just den grottan han letat efter, efter lite krångel. En kille försöker döda honom, han håller en lysande grej i sin hand, och mumlar något. Carter tar den lysande grejen och upprepar det han säger: Barsoom. Det betyder Mars.

Den Marianska prinsessan som gav originalhistorien sitt namn - Lynn Collins

Carter telleporteras - eller snarare kopieras - då hans riktiga kropp stannar kvar på jorden, i grottan i en slags komaliknande dvala.

Det här vet ju givetvis inte herr Carter om, och en massa småkomiska scener följer innan han inser att de nya omständigheterna gör att han kan hoppa 30 meter långa hopp; Mars gravitation ger vår hjälte oanade superkrafter som givetvis kommer honom väl till pass.

Carter blir dock uppfångad av Tharks, ett grönt, tre meter långt släkte, med fyra armar. Tars Tarkas är ledaren för Tharkerna, och hans roll spelas av Gröna Trollet. Willem Dafoe alltså.

Tars Tarkas (Dafoe) och vår hjälte.

På Mars pågår ett krig mellan Zodanga, ledda av Sab-Than (visst låter det som SATAN...) och den rollen spelas av the Wire-favoriten Dominic West, och på den motsatta sidan är Hellium.

De båda folken är människor, men med röd hud.

Och ja. Ni får ta reda på resten själv. Det finns några störande logiska gap i filmen, men vem bryr sig? Det är en underhållande och fartfylld film. Vi får en kärleksberättelse, så klart - det är ändå Disney vi har att göra med. Vi får lite snygg action. Jag gillade den här filmen. Tillräckligt mycket för att se om den dagen efter. Om det säger er nåt är det bara att klicka gilla eller avsky.

Fredrik - ert ljus i vardagen!

Ett annat ljus i vardagen: Toppraffels version av filmen.

DVD-box: the Walking dead. säs 1

Jag är i och för sig sist i landet med att glo igenom den här serien, the walking dead. Men jag kände att jag inte kunde undvika det nå mer. Seriöst. En tv-serie som handlar om vandrande lik. Klart att jag ska se det.

Jag såg ett avsnitt på tv, som jag trodde var avsnitt tre - eftersom att det stod avsnitt tre i programinformationen jag tog del av. Det var första delen. Varför gör man så mot mig?

Hur som haver. Jag har glott igenom serien, och jag har lite åsikter om det.

Om huruvida man ska se den här serien alls.

För en gångs skull kan jag säga att jag inte ens har blickat lite åt serietidningen som den här bygger på. Så om serien är trogen sitt original eller inte, det får ni lyssna på hos andra.

Serien börjar lite som 28 dagar senare. En kille som legat i koma vaknar och upptäcker att ta mig fan allt är fel. What to do? Killen går hem, stöter på några "vandrare" som de heter i den här serien - även om de svenska översättarna valt att konsekvent översätta "them" med zombie. Jag är inte helt säker på att de fattat greppet, men så tror jag ofta att folk inte fattat nånting över huvud taget.

Killen, Rick Grimes, spelad av Andrew Lincoln, tar sig hem, och så är vi igång. Som jag har sagt påminner inledningen väldigt mycket om brittiska 28 dagar senare, en jävligt bra film som är mer stämning än ren skräck.

Den här tv-serien, säsong ett av den i alla fall, saknar det. Den är lite dum ibland, ibland är den smart. Man undrar inte så sällan hur ett litet gäng på endast 10 personer överlever där en armé misslyckats - det är inte bara dumt, det är skitdumt. Vandrarna kan inte öppna dörrar, stäng in dem? Aja. Man får vara överseende.

Snygg

Men sådant tänker man inte (så mycket) på då man kollar. För det är bra. Det är underhållande. Men. Det är framför allt för få avsnitt. 6 st.

Ryktet säger att man tar sig allt längre från förlagan, vilket jag inte har någon koll på, men har ändå noterat att tidningens skapare är med och lägger sig i tv-serien. Så det borde väl vara ok på sätt och vis. Konstnärskapet kanske inte fått stryka på foten så mycket?

Har ni inte sett serien är det bara att med gott samvete sätta er ner i en soffa och mysa. Har ni sett den då läser ni inte den här meningen, då har ni redan klickat er vidare. För att vem fan ska säga åt er vad ni ska se? Jag så klart. Ni är inte kapabla till att ta egna beslut.

The walking dead är bra. Den är har med skönt realistiska antaganden om vad som skulle hända efter en liknande katastrof. Jag gillar speciellt hur de visat jämlikhet. Jag älskar en av replikerna så mycket att jag inte kan glömma den. Den nya världen är precis som den gamla. De svaga för alltid betala priset.

Jag kommer dock mest att tänka på att snart borde Guillermo del Toros och Chuck Hogans avslutande del i deras vampyrserie vara klar. Blir den film eller serie, då är vi lyckligt lottade. Tills dess är det här helt ok.

Se.

Lovecraftfestival

Farbror skräck - Skräckmästarens berättelser om kosmisk fasa och människans obetydlighet gavs ut som 1920/30-talets tidstypiska kiosklitteratur. Howard Philips Lovecraft (1890–1937) framstår idag som epokens främste skribent.

I sina bästa stunder överskrider hans ofta svulstigt ordrika berättelser alla genrebarriärer och blir något mycket mer än de till synes grundläggande beståndsdelarna.

Japp. Ni läste rätt. Helt plötsligt är herr HP det nya svart även för folket utanför vansinnets snäva dörrar.

Kolla här.

Det är alltså inte bara böcker som släpps i parti och minut, eller de stumfilmer som H P Lovecraft historical society släpper som kommer att glädja en störd människa. Nu kan vi gå på kulturhuset och dväljas i skräck och ren jävla ondska.

Nu kan vi se filmer som The call of Cthulhu på BIO!

Alltså, om man inte får för tidig utlösning nu, då får man det aldrig.

DVD Captain America - the First avenger

Jag ser ju på film så ofta som möjligheten ges. Jag älskar att trycka ner fläskröven i soffan och bara underhållas.

Och som man kanske har sett, om man läst här tidigare är det filmer med mycket overkliga saker som tilltalar mig mest, och är det någon superhjälte, ja, då står jag först i kön, några månader efter att filmen kommit ut på marknaden. Det är fullt att stressa!

Nu hyrde jag Captain America - the First avenger. Jag har aldrig varit ett större fan av just den här hjälten. Den gamla filmen, som fanns redan på 1980-talet såg jag, men jag kommer inte ihåg något om den. Var den bra? kanske. Jag vet att de gamla Spindelmannenfilmerna var ganska ruttna. Skit samma. I seriemediet träffade jag honom bara genom Hämnarna (Avengers), och där var han som bäst trist.

Nå. Jag hyrde alltså filmen, kollade på den, och vet ni vad? Den var bra!

Jag tar det från början. Skådespelarna i marvelfilmerna, är av det mer renommerade slaget. Tommy Lee Jones är med, och spelar en grinig general - vad annars? - Hugo Weaving från Matrix, V - for vendetta och Sagan om ringen, spelar skurken i filmen. Skurken är den tomatröda Red Skull, ledaren för brottssyndikatet Hydra, som i Marvels universum är en slags globaliserad maffia med övernaturliga inslag. Har ni sett Hellboy vet ni vad jag menar.

Det är fler halv och helkändisar i filmen, som regisserats av Joe Johnston, en gubbe som ligger bakom filmer som Jurasic park 3, Jumanji, The rocketeer och... Älskling jag krymtpe barnen.

Om man bortser från det, vilket inte är helt lätt, så är filmen underhållande och faktiskt jävligt rolig.

Handlingen utgår från Chris Evans, som spelar Captain America, som är en klen och sjuklig kille som aldrig ger sig. Han blir spöad och han backar aldrig. Anledningen är att han inte gillar mobbare. Hans största mål är att bli intagen i militären för att kunna strida mot nazisterna. Inte för att döda motståndarna, utan för att stoppa kriget.

Fint så! Efter några om och men träffar han vetenskapsmannen dr Abraham Erskine, spelad av Stanley Tucci, för mig mest känd från City akuten, och så skapas Captain America.

Jag säger inget mer. Handlingen går liksom rakt fram, och avslöjar man en sak, så förstår man allt som föregått detta.








Det är inte någon Oscarvinnare, eller så, men det är underhållande så det förslår. Filmen utspelar sig som ni förstår på under 1940-talet. Nazisterna jag nämnde... Och jag tycker att de har fått till känslan jävligt bra.

Ni kanske undrar om det inte är någon tjej med i filmen, jag har ju inte nämnt någon. Jodå. Det är kanske en eller två med. Hayley Atwell, en mycket söt tjej, har den kvinnliga huvudrollen. Men hennes insatts i handlingen är begränsad till att vara snygg och bra på att sikta med pistol. Mest verkar hon bara vara bra på att tråna efter vår hjälte. Inget att skriva till mamma om, således. Det är nog inte fröken Atwells fel fel, hon spelar trånande våp väldigt bra. Dock känns hennes karaktär mest som ett alibi. För vad, vet jag inte.

Som vanligt då det handlar om Marvel, slutar filmen med en teaser inför kommande Marvelfilm. Nu är det Avengers som är på g till maj i år. Det ser kul ut!

Tills dess är det här filmen att spana in. En påse chips, taco-dipp och någon att se filmen med, så är ni hemma!

Och ni behöver inte luta er mot mina ord allena. Toppraffel!

Transformers 3

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen.

Jag gillar tecknat. Just nu, 2011, har det gått inflation i filmer baserad på gamla barnprogram - och jag har älskat det. Varken de två tidigare filmerna i den här serien, eller GI Joe, var några episka mästerverk.

De var däremot gemytlig underhållning för stunden. Varken mer eller mindre.

Transformers 3 är en lite mörkare film än de två tidigare i serien. Bortsett från det är väl det enda nya den här gången att Megan Fox inte fick vara med. Ersättaren ser ut som en docka.

Nej. Transformers, the dark side of the moon, är inte något annat än en fantastisk science fiction då den är som fånigast. Precis som med alla andra filmer som kommer från superhjältaras och robotarnas värld, är mycket ändrat här. Jag vet inte ens om Ultra Magnus existerar här. Men det är klart, för att de ska köra den delen måste de ta livet av Optimus Prime. Det kommer aldrig att ske. Folk (robotar) eller vad som helst, dör väldigt sällan i Hollywoodproduktioner.

Handlingen då? Jo. Den underhåller. Säger jag en sak måste jag säga allt. Jag håller käften.

En sak som faktiskt överaskar med den här filmen är... skådespelarna. Vilka ess! Frances Mcdormand, John Malcovich är med. Flera andra BRA skådisar är med även. Jag undrar varför. Pengarna?

Aja. Kul är det.

Vill ni läsa mer ingående? Toppraffel har skrivit om den.

Den gröna lyktan - jag har sett filmen.

För er som missade den här filmen: fan ta er.

Jag har alltid varit svag för serietidningar. Superhjältar var min passion i det mediet, även om jag läste allt som fanns på den lokala *censur*-butiken.

Jag skrev nog exakt det här då jag hade läst om Watchmen relativt nyligt. Men bara för att vara på den säkra sidan tar jag det igen: de två stora serieförlagen i USA på den tiden jag läste som mest var Marvel och DC. Marvel är Spindelmannen, (och Hulk, X-men m.fl). DC är Stålmannen (Batman m.fl).

Om man vill hårdra skillnaden mellan de båda förlagen är DC sprungen ur den subkultur som till exempel HPLovecraft en gång härskade i - det är science fiction, gamla gudar, fjärran galaxer och så vidare.

Marvel är mer tonåringar och ångest.

Detta är givetvis inte en rättvis jämförelse - det blir aldrig rättvist med en så kort förklaring - men den får duga just nu.

Med det i åtanke blir filmen om Green Lantern lite enklare att förstå - om man inte känner till honom sen tidigare.

Känner man till honom sen tidigare är det en helt annan sak - inte för att man nödvändigtvis vet mer - den gröna lyktans universum är inte det minsta okomplicerat. Det räcker med att konstatera att det har funnits hela 5 gröna lyktor (Alan Scott, Hal Jordan, John Stewart, Guy Gardner, Kyle Rayner).

Faktum är att både Marvel och DC ibland har så snåriga historier att sätta sig in i att det är omöjligt. För er som kan er Batman, hur många Robin har det funnits? Det är nördigt så det förslår - men kul ändå, så klart.

Men den här filmen då? Jo. Den är exakt som den ska vara. Universums väktare, det stora hotet från rädsla (i filmen är rädslans färg gul) och givetvis en hjälte som är lite speciell.

Historien är av det slaget att JAG älskar det. Gamla raser och universum, det kittlas i fantasinerven.

Egentligen kan jag inte säga nåt mer om filmen.

Förutom att det är såna här filmer man borde göra fler av. Hade historien varit lite djupare, eller om filmen haft lite längre speltid (vilket kunde ha gjort filmen djupare), då hade det varit årets film.

Nu är det bara en jävligt underhållande science fiction/fantasyfilm om en snubbe med en grön ring som ger honom viljans kraft. Viljans färg är grön. Därav det gröna temat.

Toppraffel har givetvis skrivit bättre om det.

På torsdag: Thor!

Tor. Här: Thor.

Det är ju råpassande. Att skriva om Thor på torsdag.

Jag har läst så mycket dåligt om filmen att jag inte vet var jag ska börja...

Vi tar det viktigaste först. Det är inte alls en dålig film, filmen om Thor. Det är bara det att då man har sett den känner med, ok, det där var demoversionen. Nu jävlar ser jag fram emot den riktiga filmen.

Inte helt eftersträvansvärt.

Det är nog inte så mycket skådespelarnas fel att det är som det är; jag tror att de gjorde det de blev ombedda att göra. Det kan inte vara helt lätt att spela en gud. Huvudrollsinnehavaren Chris Hemsworth var för mig en ny bekantskap. Han ser dock exakt ut som Charlie Hunnman från Sons of Anarchy (Jax Teller) - Hunnman var även med i Science fictionfilmen Children of men, en regelrätt idéstöld, men jag tar det en annan gång. Hemsworth har dock en svårare roll att tolka än Hunnman; jag menar, hur svårt är det att vara buse och kåt? Det skulle JAG klara av. Hunnman ska föreställa en gud. Det har jag ingen aning om hur man gör...

Alltså, det ser ju bra ut då det är tecknat... Dessa trikåer

Med det sagt är Natalie Portman är dock en tjej som jag sett upp väldigt mycket till. Inte för att hon ser ut som en docka, utan på grund av rolltolkningen i filmen V for vendetta. Men det här är fan inte ok. Hon må ha blivit tilldelad rollen som en våp, men seriöst, det här är inte kul. En annan skådis som vägrar göra sig rättvisa är vår svenske polare pappa Skarsgård. Han är aldrig dålig, ibland är han kul - men han är aldrig så där skitbra heller. Oden spelas bra av Anthony Hopkins.

Och det är lite så jag känner med hela filmen. Det är skitsnygga scener från asgård. Krigsscenerna med frostjättarna för tankarna till Sagan om ringen.

Men.

Det lossnar aldrig.

Missförstå mig inte. Filmen är underhållande.

Men den skulle kunna vara så mycket bättre.

Om de hade fått göra klart den... För det här är ju bara demoversionen. Eller hur?

Måhända tycker jag att den här filmen är bättre än vad den förtjänar, jag älskar ju marvels serier - jag har ju nästan allt som kom ut på 80-talet i sverige från marvel.

Kanske tycker jag att filmen är sämre än vad den är med tanke på att jag ju redan VAR ett fan. Kanske är mina nypor för hårda, då jag ska ta i.

Men jag tror det inte.

Det här är 115 minuter underhållning. Med viss reservation.

***

Nu: hörnan för värdelöst vetande. Thor har varit med i en av Hulkfilmerna om jag inte missminner mig. De filmerna som hade Lui F som Hulken. Skådespelaren som spelar Heimdall är mer känd från tv-serien The Wire. Där spelar han Stringer Bell.

Och: Thor kommer att vara med i Avengersfilmen. Den som semifavoriten Joss Whedon, manen bakom de monumentala mästerverken Firefly och Serenity, ska producera. Jag räknar även in tecknade Titan AE. Dollhouse fungerar bra.

Buffy...

Dö.

Nej. Avengersrullen kan bli bra.

Vill ni veta mer om thor, skrivet av en riktig kritiker? Topprafell!

Skeletor-syndromet

Just det!

I alla tider, i alla fall sen 1978, eller så, har jag varit en stor konsument av tecknad film. Har det varit aktion, eller spännande på något ockult sätt, då har jag klickat innerlig kärlek.

Det är fakta.

Mer fakta? Jo, under denna eon, detta eviga tidsförlopp som flutit sedan Scooby doo, Apkungen och diverse annat fantastiskt, har jag alltid gillat de onda snubbarna.

Jag älskade He-man, den tecknade serien, men jag hade ingen som helst sympati för de "goda". Adam, Teela, Man-at-arms osv. osv. De var präktiga, trista och helt meningslösa. Skeletor framstod som en rockstjärna i jämförelse, spännande, rebellisk och, för fan, han hade ju ett skelettansikte.

Hade de som gjorde filmerna varit lite trognare originalserien som DC gav ut, då hade man fått ta del av planeten Eternia som blivit kvaddat av krig, och kastats tusentals år tillbaka i utvecklingen.

Kanske hade den berättelsen, där man får se ondskans riktiga ansikte - det ansiktet som ler kärleksfullt mot egoism, makthunger och mord för egen vinnings skull, varit mer intressant att ta del av.

Men nej. Det vore allt för kommunistiskt. Socialrealismen är snuskigt, om de visar fel verklighet... Nej, istället bjuds vi på en tillrättalagd och moraliserande soppa som ingen frisk människa kan gilla.

Det är klart att man söker sig åt skuggsidan, den ger ju lite utmaning.

Hade modet funnits att visa ett post-apokalyptiskt samhälle, där konsekvenserna av vansinnet var tydliga, då hade jag garanterat gillat det mer. Det är ju inte en slump att den bästa kulturen är den som känns äkta - där ondskan är diffus och godheten inte är oproblematisk.

Detta problem är inte exklusivt för He-man, absolut inte. De flesta barnsagor som kommit under moralpanikens 1900-tal har varit propagandistiska; disneys Pinocchio, eller varför inte Snövit, är fruktansvärda våldtäkter av originalhistorierna. Pinocchio går från att handla om hur man behandlar de som man inte räknar som människor - ett stort och beundransvärt ämne att skriva om - i disneys filmatisering handlar det om en näsa som växer, samt längtan efter en själ... kräkreflexen klarar knappt av det. Snövit är nästan ännu värre. Men jag säger ingenting om den. Det kostar ingenting att gå ner på biblioteket och söka på Grimm.

Vad är då mitt problem? Alla fattar ju att kulturen som vi matas med är formad för att få oss att inte tänka på fel saker. Ni som INTE tror det, hur lättlurade är ni? Skämmes ta mig fan.

Jo, problemet är alla gånger jag hamnar i diskussioner med de som klickar gilla på Skeletor - utan att ha tänkt färdigt tanken. Varför gillar de de onda mer än de som kämpar för fred?

Jag hatar religion - all religion - därför försöker jag motarbeta den. Jag ställer mig inte och hejar på den onda sidan i religion för det. Det vore ju ÄNNU dummare. Jag förstår att det kan tyckas logiskt att om man vill motarbeta jesus, då börjar man gå på antijesus matcher och köpa den snubbens idoltröjor. Men hur långt har man tänkt då? Då har man ju bara valt en annan sida i samma sport. Men, jag hatar inte spelaren, jag hatar ju spelet. Som det brukar heta.

Det smarta vore ju givetvis att hoppa till en annan sport.

Så... Varför gör ni inte det?

För övrigt hade jag aldrig dessa problem med de japanska serierna typ Macron One och så vidare. Kan de bero på att de levde i det land där man faktaiskt varit med om det ultimata vansinnet: atombomben? Jag är övertygad om det.

Watchmen som serie och film

Jag har älskat serietidningar sen jag först läste Spindelmannen. Jag gillade serier redan innan. Både fantomen, Stålmannen, Tarzan, Hulken och Batman var favoriter. Men då Spindelmannen kom i fokus ändrades nåt. Jag var väl i perfekt ålder för att ta till mig den science fiction/fantasy som var grunden i Spindelmannen.

Och jag uppskattar givetvis den seriens ledord: with great power comes great responsibility.

Tänk om USA hade kunnat leva upp till det mantrat... Värdsfreden.

80-talet var en lustig tid; samtidigt som yuppien strövade omkring på jorden (den västra delen), med sin överdrivna livsstil, och sina galna åsikter, var ironin det nya svart - och allt skulle ironiseras och gärna förlöjligas.

Så även kulturen. Den ironin gav oss både Titta vi flyger, Polisskolan - och Watchmen.







Jag läste serien sporadiskt på ICA-ersboda i Umeå då den kom. Jag köpte inte ett enda nummer. Jag begrep inte bättre. Då min mammas dåvarande make fick den inbundna versionen i brevlådan frågade jag om jag kunde låna den. Det gick bra, och boken blev min.

Efter att ha läst den, och gillat den - men ändå känt att det var nåt som fattades - bestämde jag mig för att ge boken några år, och sen läsa om den. Det tog ju typ bara 15 år...

Jag hade tänkt att ta tag i det innan filmen kom, men insåg att boken var nedpackad längst ner i de flyttkartonger jag omger mig med. Jag fick till slut fram boken, då var det bara att sätta igång, då jag kommit ikapp bokhögen som ständigt växer.

Jag gillade serien från början. Men de där små detaljerna, det som gör skiten till något exceptionellt, det var jag jävligt sugen på att insupa igen.

Styrkan hos serien sitter i att Watchmen är tydlig, men aldrig uppenbar. Det är en historia som handlar om politik, men man får aldrig ta del av politik, man får bara se dess följder. Det är en historia som med känsliga handleder målar upp en detaljerad och mörk bild av de konsekvenser som superhjältarna de facto leder till.

Här kan man länka till den mening jag skrev om ironi. För där Titta vi flyger gjorde narr av katastroffilmer, som varit framgångsrika under 70-talet, var Watchmen serien som visade en verklighet som tog hänsyn till det faktum att utklädda vigilanter kan ha en psykiskt inverkan på människan.

Det är inte utan att man med ett gillande öga inser att Allan Moore rev ner barriären mellan böcker och serier, och han lyfte upp dess status till nya höjder. Ett annat mästerverk är V for vendetta, som även den skrevs av Moore.

Det finns mycket att älska, det finns mycket att upptäcka - och då man läser om Watchmen upptäcker man givetvis fler lager av briljans. Man kan uppskatta den i tidningen inkorporerade piratserien som går hand i hand med originalberättelsen. Själva sensmoralen är att men kan mena gott, men om konsekvenserna blir massmord... Stora frågor, inge enkla svar. Som sig bör.

Och så var det den där filmen Pulp Fiction, som alla hyllade för att handlingen var uppstyckad. HAH. Läs den här serien och inse att det kanske var era tidigare erfarenheter som sög.






Nå. Sen kom då filmen. Efter så många turer. Manuset skrevs om i alla fall tre gånger, och ett tag var min favorit Terry Gilliam från Monty Pyton tilltänkt som regissör - han drog sig ur med motiveringen att det inte skulle gå att göra handlingen rättvisa om man skulle korta ner handlingen till 2,5 - 3 timmar. Han har en poäng.

Det är nämligen filmen Watchmens svaghet. Filmen är skitbra, egentligen, den har allt jag önskar i en film. Men det lossnar aldrig, inte lika förlösande som i serien, men det är något som fattas. Jag såg om filmen just efter jag läst om boken. Då insåg jag att förlusten är det som bara rullas förbi i stillbilder under inledningstexten; man tar alltså halva intrigen (50% av handlingen) och kletar ihop den till ett speed-kollage - som jag tror att man kanske missar om man inte läst serieboken.

Det är inte så ofta som filmer blir bättre än böckerna de baseras på. Det beror nog till stor del på det faktum att man försöker följa handlingen FÖR noggrant, och för slarvigt... Det är en senare fördjupning.

Men bra bokfilmatiseringar är ofta ganska fristående från böckerna. Kommer osökt att tänka på Ett öga rött. Det var en bra bokfilmatisering.

Watchmen är en ganska bra filmatisering. Men ska man se den, då ska man ge sig rätten att läsa bokserien också.

För det här är bra jävla skit. Mitt största klagomål är att man våldfört sig på slutet av serien. Seritidningen bjuder på en ganska spektakulär slutkläm, filmens slut känns uppdaterat, men ändå lite väl enkelt. Har ni sett filmen Time machine, först den från 60-talet (???) och sen den nyare från efter 2000. Jämför sluten. Jag går med på att det är finurligt. Jag gillar det till och med - men ibland är det roligare med originalet. Smaksak, jag vet. Men ändå.

Läs. Se. NU!