tisdag 30 november 2010

Noam Chomsky om wikileaks. Är du smart nog att förstå?


Vilken hjärna!



Jag såg att Chomsky uttalat sig om Wikileaks, och för er dårar som inte ids bry er kan jag bara säga: det är ingen idé ni börjar nu, för klarade ni inte av att reagera då civila blev mördade har ni inget att hämta då demokratin avhandlas.

För visst är det lustigt att ingen sa något om de dödsfall som skett med den amerikanska arméns goda minne, men att nu, då vissa dumjävlar till statsledare blivit förolämpade, vaknar vi till?

Israels statsterrorism är en fråga som ingen bryr sig om då Israeler slänger fosfor på sina medmänniskor, eller mördar barn och civila palestiner (minns: 1300 senast, varav 300 var barn och 100 var kvinnor, civila). Då 9 vita människor (ship to gaza) slaktades blev det liv.

Vad vi har är alltså en fråga angående icke-människor. Eller? Vi tänker till lite... Om du är brun, kommer vi inte att bry oss om du mördas, våldtas eller lemlestas. Är du vit blir vi helgalna! Om du blir mördad alltså. Orättvisor har färgseende, men om man sätter skiten i perspektiv hamnar vi i den alltid aktuella klasskampen.

Överklassen får man inte förolämpa. Det är tydligt. Övertydligt numera. Nu ska det bli kul att se vad som kommer att avslöjas om bankerna härnäst.

Bildt försvarar massmord med... tystnad...


Så här ser han ut, den ogode CB. Han står i bakgrunden av denna bild. Tack simsala, bilden äger!


Jag skrev för en vecka sen, lite drygt, om Jonas Sjöstedts frågor till utrikesminister CB.

I kommentarsfältet gick funderingarna på hur han skulle slingra sig undan ansvar även denna gång. Nu vet vi. Han skickar vidare frågan till en instans som inte alls har lika mycket med saken att göra som CB själv. Givetvis. Ingen är förvånad. Massmord är ok, om man helt enkelt inte bevärdigar frågorna sina berättigades svar. CB är ju en så bra politiker...

Frågorna.

Det rapporteras i ämnet... på aftonbladets kultursida?

Ungefär som GWB, i så fall. grattis sverige?

Andi Deris. Mer röst än sångare. Ändå en tysk värd namnet! We love it


Tuff snygg och tysk


Jag har snubblat över benämningen tyskhals, och tänkte förklara lite djupare vad jag menar.

Man hör det om man lyssnat mycket på tysk metal, och i det här landet är det inte många som lyssna mer på tysk metal än jag. Det är ett faktum.

Band som Chroming rose och Mania/Abbraxas har sångare som helt klart kvalar in på min lista. Även band som Mad Max/Casanova och så vidare. Det sångarna har gemensamt är att det låter som att de har en liten tysk på sina stämband som gör rösten lite extra knorrig. Jag älskar det!

En sångare som jag en gång ansåg vara arketypen av tyskröster var Pink Cream 69s vokalist, Andi Deris.

Missförstå mig rätt, eftersom att det här är en av mina hyllningar till mina favoritsångare, Andi Deris är inte en STOR sångare, han har inte djupet som lyfter ett flygplan, han tar inte heller tonerna som får hårdrockare att tappa kallingarna och glas att spricka. Han har rösten. Eller, i Andis fall, han hade, typ, rösten.




Jag var väl en av de få personer som faktiskt hade hört talas om Pink Cream 69 innan de turnerade tillsammans med Europe, på deras Prisoners turné. Låtarna från den självbetitlade debutskivan hade gått varm i mina öron, och speciellt stycket One step into paradise, var en sån där magisk låt som jag bara inte kunde låta bli att älska.




Andi, the vocie of pumpkin-land


Andi sjöng som en gud, enligt mina obefläckade öron.




Deras andra skiva körde vidare på debutens spår, allt var frid och fröjd i PC69 fram till Games people play, som var lite rockigare, och således mycket tråkigare än de tidigare skivorna. Sen fick Deris gigget som sångare i Helloween. Jag avgudade ju Helloween, så det var med viss skräck jag såg hur Kiske hoppade av det sjunkande skeppet lastade med pumpor, trots att jag älskade Deris. Kiske är Kiske.



Ung, sminkad och galen, förmodligen


Första skivan med Andi på sång är Master of the rings, och det är enligt mig en av bandet bästa skivor. Det är inte bara sången, som är suverän, som gör det. Mycket kan man tillskriva trummisen Uli Kush, från bl.a Gamma Ray och Holy Moses, men givetvis var det också en fråga om bra låtar. Master of the rings är spräckfylld med bra låtar. Och så då Andis sång!




Efter skivan kom några märkliga rapporter – det var innan internet hade slagit igenom, och information om band hittades mestadels på tidningarnas nyhetssidor – det sades att Andi varit tvungen att avbryta spelningar på grund av röstproblem, och att dessa röstproblem pågått ända fram till skivinspelningen.

Jag fick möjlighet att göra en intervju med Uli vid den tiden, och passade på att fråga vad det var som pågick. Mycket riktigt hade Andi slitit ut sin röst under turnén till Master of the rings. Jag frågade om det skulle inverka på hans prestation i framtiden. Svaret var ganska enkelt: ja.

Då jag hörde skivan Time of the oath blev jag förskräckt. Sången sög!

Helloween och Andi har skärpt till sig. Förmodligen tvingades killen sjunga låtar som inte var anpassade för sångarens naturliga tonläge, med katastrofala följder. Jag tycker att Andi lät mer bekväm på Better then raw, men jag kommer nog aldrig att anse att killen kommer upp i sina glansdagars kvalité. Nyaste skivan är det bästa Helloween presterat sen Master of the rings, enligt mig, sång och musikmässigt.

Andi Deris är en bra sångare. Hade han haft samma kraft som då han sjöng in de tidiga Pink Crem 69 samt Master of the rings, hade jag sett honom som en av världens bästa röster, för det är det som är grejen med Andi, han är mer röst än sångare. Men vilken röst sen!

Det här låter kanske som gnäll. Men med tanke på min relation med bandet Helloween, måste man se det i ljuset av att jag alltid kommer att kritisera dem efter en egen mall. Är jag gnällig mot Helloween, skulle jag förmodligen hylla dem om det var Highland glory.

Andi verkar vara en trevlig människa, det vinner han givetvis på. Så är det! Och nu låter sången som sagt bättre än den gjorde runt Time of the oatheran.




Skål!

söndag 28 november 2010

Söndag... but why?


jag har stulit denna bild från en folkpartist. Så jag är mäkta stolt och inser att jag riskerar (dålig) stämning och fängelse. FTW!


Men seriöst, jag skulle inte äta den där bullen. Man ser ju vad som toppar den. Det kan vara två saker, sperma eller Brieost. Det smakar ju tydligen likadant. Jag hoppas att ni låter er väl smakas nästa gång ni käkar lite Brie. hahahaha

Runkbulle FTW!





Lefsa. Do it! Vestlandslefsa. Mycket godare än runkbullar, får jag för mig.



Ja. Söndag. Skallen spränger. Jag får trösta mig med lefsa. Gudarnas smask! Om det nu fanns gudar.




Världens snyggaste skivomslag.


Tycker jag... Det ser lite ut som den där fängelseplaneten som är med i sista Riddicfilmen. I love it!

lördag 27 november 2010

Mina scenkläder kallades en fullskalig attack mot den goda smaken, och det var sant!


Dagens bild. På mig och Adde.


En gång i tiden skulle jag klä upp mig. Det fick jag läsa i tidningen. Tack Euler!

Kan man inte skratta med oss får man skratta åt oss. Jag bryr mig inte. Så länge du skrattar.

Skratta! Jag bjuder i alla fall inte tonåringar på ansiktbehandlingar. Kissie... Kan ingen bara binda fast henne och säga: sluta skriv på Internet? Hon förstör människor. Men förklaringen kom i kommentatorsfältet.

Blondinbella har kommit fram till att det mesta hon skrev om var ytligt. Näääääääääääääää Säger du det? Skjut dig i ansiktet. Jag lovar, det är inte botemedlet mot cancer vi blir av med.

Säger någon: men tänk på alla som gillar det som de gör, säger jag: men tänk på alla människor som tror att man måste sälja sitt barnsliga utseende om skall komma någonstans... Tänk på dessas människor som tror att en plåtat fest är viktigt... Tänk på de som ser upp till dessa kossor. Ni kommer att förgöra världen med eran idioti.

Nej. Nu måste jag titta på mig själv i spandex igen. Och skratta. Annars tar jag livet av... mig?

Pårökt musiksvammel samt en bra låt


Pårökt.


Kunde man tänka sig en människa som varit med från början, skulle den nog ha en jävla massa att rapportera. Tänk: musik. Först var det väl någon fågel som började vissla i ren förskräckelse, då den upptäckte att andningsorganet kunde utstöta ljud.

Vi apliknande varelser, som antagligen inte var påtänkte ännu, har tagit denna konstform och lärt oss kommunicera över kontinenterna – förvisso uppstår många missförstånd och vi håller på att bomba livet ur oss – men ljudframbringandet har även gett upphov till ack så ljuv musik.

Den person som skulle rapportera människans musik i en rak linje, från den första hostningen, till Auberon, skulle skänka oss förståelse för hur konsten utvecklats, och, tja, vi skulle kanske förstå musiken lite bättre. Kanske.

Jag å min sida gick ingen rak väg in i musikdjungeln. Jag och alla andra människor med mig, mest troligt, gick in där vi blev presenterade för något vi upptäckte och gillade. Logiskt.

Jag klev alltså in i heavy metal tack vare Kai Hansen och Helloweens Ride the sky. Sen klättrade jag mig upp och ner och bak och fram på musikträdet. En del grenar var ruttna, en del var väldigt majestätiska. Andra var raka och enkla; det var helt enkelt musikstilar och låtar av alla möjliga slag som visade sig för mig. Ibland uppskattade jag de majestätiska grenarna, ibland var det de krokiga som passade mig – och ibland kände jag bara för att kapa ner hela skiten. Oftast inte – musik är trots allt något av det absolut bästa jag vet.

Det jag har försökt säga, på detta förvirrade sätt, är att musiken jag lyssnar på är influerad av någon annan musik - och den musiken är i sin tur influerad av något, och så vidare. Jag fann alltså heavy metal utan att ha funnit det som kom före, jag upptäckte thrash, men jag hade inte lyssnat på de akter som tog de första trevande – oftast värdelösa – steg, innan någon hittade den musikaliska gren som jag fastnade för.

Poängen? Jo, i efterhand har jag ju lyckats spåra många av mina favoriters influenser, oftast med glatt resultat, men givetvis även med spyan i halsgropen, from time to time. Jag menar, jag älskar att skratta åt gamla Venom, deras arv är i mångt och mycket imponerande, men deras egen, tidiga, produkt är värdelös. Jag hatar det. Folk som gillar Venom har dessutom oftast jävulska peniskomplex. Ehh hehe Förmodligen gillar de även Brieost.

Idag tänkte jag bjuda på en låt som jag upptäckte tack vare Dream Theater och Ayreon, nämligen Camel! Ett band som Opeth snott allt ifrån.

Mycket svammel för en fantastisk låt. Sån är jag.


Hur smakar könsorgan? En text om Brieost, musikalisk orgasm samt messmör

Det har varit ett par sjuka dagar. Jag har inte varit sjuk. Det VAR sjukt.

Hur som helst, jag har haft kul. Spelat musik på en nivå som ingen trodde existerade, samt ätit rå fisk. I strut.



Rå fisk i strut. Är du någonsin i Upplands Väsby föreslår jag att du uppsäker Väsby Sushi och frågar efter de här strutarna. De är gudomliga!


På tal om fisk…

Nu har jag alltså från mer än ett håll hört att det finns tjejer som anser att Brieost smakar sperma. På riktigt. Det skall tydligen vara det hårda skalet, och inte den kletiga massan(??). Som den människovän jag är har jag givetvis spridet den här informationen till mina tuffa polare – de som äter brieost. Och jag är helt säker att om jag får fortsätta att sprida den här informationen kommer homofoberna i det här landet att bojkotta osten. Vi ser alltså slutet på de vidriga salami och bireostmackorna som finns överallt där fantasin är lika djup som… någonstans där den inte är djup alls! Brieost = sperma. Smaklig måltid!

Det roliga är att de tiotalet personer som påtvingats kunskaperna har alla – ALLA – sagt att de inte bryr sig. Efter en eller två dagar låter det oftast: nja. ”Jag gillar faktiskt inte Brieost.”



Championer med sperma. Nej. Med ost. Eller!?!!


Vad har det med fisk att göra? Jo. Fisk brukar ju anses påminna om brudarnas hål, till smak eller lukt – jag är inte helt säker. Jag tycker inte att sushi påminner speciellt mycket om tjejhålet. Däremot finns det ett pålägg som min numera beryktade panel har lagt fram som smakkomplement för fittan. Messmör. Det är för övrigt ett av de godaste pålägg jag vet.

Nej. Lite väl mycket underliv här va?




Om du inte gillar messmör. Då måste du vara bög?


Musiken har fått ta platts. Jag och trummisen körde ett mastodontjam, som pågick i flera timmar. Publiken, ja, vi har ett gäng som lyssnar då vi spelar, var lyriska. Det berodde garanterat på vad de hade tagit innan. Vilka lirare! Men kul var det. För er som inte spelar musik kan jag inte förklara det bättre än så här: man hamnar i trans, musiken som spelas lever sitt eget liv. Tyvärr saknar vi medel för att kunna spela in våra jam. Världens förlust!

Dagens kloka ord ska jag sno av Opethgitarristen och sångaren Mikael. I en intervju fick han frågan om han tog åt sig då bandet blev sågat. Svaret var klockrent! Ungefär: Klart jag blir bedrövad. Jag klarar inte av det. Då måste jag leta upp andra recensioner av den skribenten. Då jag hittar någon jag inte håller med kan jag lugnt avfärda skribenten som en idiot.

Problem löst! Det funkar i alla sammanhang.

Lördag. Idag kommer mamma på besök.

fredag 26 november 2010

onsdag 24 november 2010

Nu är det över. Slut. Upprättelsen är min!


Att mura. Det här är i Umeå, vid gamla K4. Här höll hästarna till. Nu är det otroligt vackert murade höghus där. Detta var en tid då allt var lite enklare.



I snart ett år har jag haft en dåre bakom mig. En dåre som med vansinnet som enda vapen har plågat och drivit mig mot gränser jag inte visste fanns.

Nu är det över. Idag.

Jag hade ett jobb på den firma som han var mellanchef på. Jag murar, han förhandlar med andra företagare om vad priset för de jobben jag och mina kollegor utför skall bli. Man kan tycka att det vi har gemensamt skulle vara att göra vinst för det företag vi jobbade åt. Men nej, inte med den här killen. Den här killen var psykotisk – jag fick höra varningar innan jag tog jobbet, varningar om slagsmål, personalhantering och så vidare, men jag har familj, ergo, jag måste ha jobb – den första varningen jag fick förnekade jag. Den andra varningen jag fick blundade jag för, det är inte svårt att göra sitt bästa om man samarbetar, det har jag alltid påtalat för mina chefer - är de schysta kommer jag att vara så jävla tacksam och lojal att de kommer att älska mig. Den här chefen hade en annan metod. Den som går ut på att allt är alla andras fel.

Jag hade ansvaret för ett bygge där jag var lagbas. Inga problem, jag vet vad jag ska göra, men jag hade inga kvalificerade medarbetare – jag hade en lärling, som var lärling då det passade chefen, och övrig byggnadsarbetare om chefens argument föll platt, vilket de alltid gjorde – han tog dit en till kille. Fine. Men han var putsare, inte murare. Det är lite som att sätta en snickare på betongarens arbete, det kanske går, men det tar ett tag innan det blir bra.

Här började mitt problem på allvar, för jag försökte lära upp kollegorna, det skulle jag inte ha gjort, jag skulle ha ringt chefen och sagt att de var inkompetenta och att jag ville ha nytt folk. Men hur ska man kunna lära sig om man aldrig får en chans? Jag såg det som en utmaning att lära dem konsten att mura.

Då det sen visar sig att chefen räknat fel på 150 kvadratmeter murning, som skulle putsas på båda sidor av väggen, blev det (o)lustigt. Tänk: 150 kvadratmeter + puts på båda sidor (150 + 150 + 150). Det blir 450 kvadratmeter. Men det skulle vara två lager puts, alltså hamnar vi på 450 + 150 + 150 = 750. MEN, det skulle färgas också, 750 + 150 + 150. Killen hade räknat fel på 1050 kvadratmeter. Det är ett hus, ett ganska stort hus. Det bjöd han på. Inte konstigt att vi fick jobbet…

Så, vad gör han?

Jo, det ända han kan göra. Han skyller på mig.

Jag biter ihop. Det går över, tänker jag. Det tar ett litet tag, men tillslut fattar mina kollegor vad som händer, och sakta men säkert sluter de upp bakom mig. Men det tar ett tag, för chefen ansåg det som värdigt att sprida ut lögner om mig till kollegorna.

Jag jobbade ett tag med bruten fot, bara för att visa mitt engagemang.




Foten, som den såg ut efter ett par dagar.


Men chefen är nöjd, han har någon att skylla på.

Min lösning är att försöka diskutera det hela utan att starta krig. Jag är otroligt lojal av mig, och kan man lösa ett problem ska man försöka, tycker jag.

Det som händer sen är en farsartad jävla parodi på hur det kan gå, då allt går fel. Han försökte sparka mig, men han hade inte fog för det – pun intended – han försökte mobba mig, men de flesta av mina medarbetare ställde upp för mig. Han försökte allt, och tillslut sjukanmälde jag mig i två veckor, för att jag hade lyckats skaffa tennisarmbåge. Då det var läkt skulle anställningen vara över, efter att ha blivit uppsagd 2 gånger.

Då visar det sig att han återigen gjort fel och, efter att ha varit arbetslös en dag ringar facket och säger att min chef är jävligt knepig, men att de håller på att förhandla. Jag får jobbet tillbaka efter en dag. Återigen försöker jag mig på att diskutera med chefen, och allt verkar gå väl, men det var givetvis en illusion. Killen är falskare än en borgerlig politiker, visar det sig, och mobbingen tar ny fart. Nu är jag dock less och drar in facket på riktigt.

Jag fick flera månaders betald ledighet, och chefen får stå med lång näsa. Slut på mina problem? Nejdå, han försöker att fuska med utbetalningarna, säger det till mina kollegor, som nu har fattat allt och står på min sida, och således säger det till mig. Jag drar givetvis in det redan inblandade facket, och killen kölhalas en än gång av SINA chefer.

Jag tror att han är klar med mig nu. Igår var min sista dag som fullbetald huskarl.

Som den juridikstudent jag en gång var på pappret, kan det vara intressant att ta upp lite saker som visar på ett mönster. Det han gjorde mot mig var ingalunda en enskild händelse. Han har behandlat minst 5 andra personer på samma sätt. Han räknat lika fel på minst 5 andra jobb - ser ni mönstret, 5 felräkningar, 5 beklämmande behandlingar av sina anställda som lett till mobbing och följts av avskedningar.

Jag vägrade. Jag kan ta skit. Men jag kan inte ta hur mycket skit som helst.

Till saken hör att jag i måndags fick höra att företagets fasadavdelning nu skall läggas ner. Killen gjorde 10 miljoner minus på 3 år. Det borde inte gå, men om man inte kan räkna blir det lätt fel.

Jag ser det som en jävulsk upprättelse – allt jag har sagt har visat sig stämma. Det tragiska är att en massa människor blir av med sina jobb på grund av den där tomten.

En rolig sak är också då en av hans medarbetare (en "underchef" åt min chef), även han mobbad av den fantastiska, fanatiska människan, säger åt honom: jag har aldrig jobba med en mer inkompetent person än dig.

Upprättelse, som sagt.

Nu är det förhoppningsvis över. För alltid.

Bokslut! Jag är inte skadeglad, men jag är ändå nöjd med att fått facit, och att facit visade att jag gjorde rätt.

Jag är också jävulskt tacksam för den hjälp facket gav mig. Ni som inte är med i facket vet inte vad ni riskerar då en arbetsgivare visar sig vara småsint. Allt kan verka bra då solen skiner, men ibland regnar det, då vill det till att ni har en humanist vid årorna, annars kan ni lika gärna gräva ner er - så rättslös är man idag.

*uppdatering* Chefen fick sparken kort efter det här. Han är numera konsult. Dock, killen är inte ond. Men han saknar helt social kompetens.

tisdag 23 november 2010

Sångarna blir bara bättre och bättre. Nr 6 nu. Mr Allen


Han sjunger i alla fall som en gud...



Jag fick låna en tidning av min gamle metalkompanjon F Mannberg, Sentinel steel, en amerikansk blaska som koncentrerade sig på heavy metal, och på den tiden – typ 1995 – var heavy metal stendött. I alla fall i media. Skivor såldes, men mest kreddpoäng delades ut till de som kom på roligast ordvåldtäkt av verkligheten då genren skulle sågas.

Tidningen gav mig tillgång till namn som Kamelot, vars debut jag omgående beställde efter att ha tagit del av beskrivningen, Rhapsody, vars andra demo gjorde mig peppad på vad de hade på lut, Axell Rudi Pell var omskrivna, och jag fick tag på nightmare tack vare att jag läste recensionen. Fler band? Chroming Rose fick min uppmärksamhet, och deras två första skivor är jävligt bra tysk heavy metal. Det finns garanterat fler band jag hittat tack vare den tidningen, men för att få reda vilka det skulle vara måste jag gräva fram den, och det har jag ingen lust med.

En av de grupper jag läste om var Symphony X. De hade just släppt Damnations game, och om jag inte missminner mig kom metalpolaren över med ett promoex av skivan.

Jag kan lugnt säga att det var mycket heavy metal vid den tiden, och ett par år framåt. Så mycket att jag faktiskt är lite less numera - jag är för tillfället mer inne på hårdare musik, även om en stabil sångare till fantastisk musik alltid är välkommet i mina öron. Jag antar att vi kan skylla på Rhaspody, som gjorde musiken så melodiös att man faktiskt dog lite inombords. Rhapsody är för övrigt asbra!

Nu var det dock Symphony X jag skulle skriva om. Eller snarare Russel Allen, sångaren i bandet. Jag sätter honom före Jeff Scot Soto av den anledningen till att gillar hans lite mer råa sång snäppet mer än Jeffs sång, som är snarlik. Tekniskt är nog Soto bättre, men Allen har mer skit i halsen, det kan jag inte sluta uppskatta nog!



Damnations game och efterföljande The divine wings of tragedy är två av 90-talets bästa skivor, alla kategorier – givetvis har någon stulit mina exemplar, och jag har varit för snål för att köpa nya – musikaliskt är det den perfekta blandningen mellan Yngwies runk och Dream Theaters meck. De har givetvis sina egna poäng, och jag menar att dessa poänger kommer mycket tack vare Russel Allens sångstil.

Jag älskar inte alla Symphony Xskivor, jag tycker att albumet Twilight in Olympos är lite beigt, ställt emot de andra skivorna, men för det mesta anser jag att kryssgruppen klarar av att underhålla mig på ett föredömligt sätt.

Jag har lyssnat lite på det som mr Allen gjort utanför SX, men för det mesta faller det ganska platt i mina öron. Skivan han gjorde med Norges vokalistess Jorn Lande, var inte dålig, men det var fan ganska slätstruket.

Nej, min dyrkan av mannens röst kommer på grund av Damnations game, Divine wings of tragedy samt deras spelning på swede rock 2001. Det är lätt en av mina bästa konsertminnen: jag satt i gräset med Joy-nathan, samt en hel väska insmugglad öl, solen sken och bandet spelade perfekt. Mitt i spelningen sträckte Allen upp händerna mot himmelen, men inte för att förbanna den, utan för att bara konstatera att: fan vad härligt allt var. Jag höll och håller med.

Jag har nog allt de har släppt, minus det jag blivit bestulen av. Utan Allens insatts skulle det här bandet vara vilket progg metalband som helst.

Just nu lyssnar jag på senaste släppet, bara för att höra om jag har rätt. Jag har rätt. Russel Allen är en av världens bästa sångare i min bok. Det ska komma en ny skiva när som helst, samt att de skall komma till Europa nästa år.



Bara en sådan sak.

Nu har vi tagit steget till den verkliga sångeliten.

Nu jävlar Carl Bildt, ska du får höra. Din satans massmördare!

Carl "uttermannen, massmord och fördrivning" Bildt kommer att få sina hästar stekt av min favoritpolitiker Jonas Sjöstedt. CB har allt för länge kommit undan sitt ansvar för de massmord som begicks av Lundin-oilkontrakterade soldater. Han har inte sagt ett intressant ord om det, han är ju borgerlig politiker. Han kan ha bloggat om det...

* Sjöstedts frågor är klara och omöjlig att frångå, om man inte stoppar huvudet i sanden.

Ni får alltså klicka på länken för information om vilka brott det rör sig om.

Det blod Carl "massmord" har på sina händer verkar inte smutsa ner den politik alliansen för, är det så att Bonnierkartellen inte vill belysa dessa vansinnigheter? Från vilka håll kommer moderaternas pengar? Alla frågor sitter ihop. Spåra pengarna, så hittar du hittar du alltid svaret. Så enkelt är det. Alltid.

* Här har man den stora skillnaden på väsnsterns öppenhet och alliansen önskan om att få bort insyn; kolla in bloggarna som Sjöstedt och Jens Holm skriver. Där lägger de ut de frågor som ställs åt ansvariga ministrar, samt länkar till debatterna. Till skillnad från mig så svär de inte i varje mening. Dessa två killar är jävligt bra politiker. Jag hoppas att det blir någon av dem som tar över tillsammans med Josefin.

np: Aeon, Living sin

måndag 22 november 2010

en ny sångaridol i uppräkningen. Del 7. Jeff Scot Soto. Killen kan!


Jeff. Tuff kille!


Jef Scot Sotot kom jag i kontakt med genom Talisman och Yngwie Malmsteen. Vi har alltså ännu en Yngwiesångare att dryfta i denna resa mot världens bästa heavy metalsångare.

Med Yngwie gjorde han de två mest erkända skivorna, debuten och Marching out, med metalhitten I am a viking, för att bara nämna en. Hela skivan Marching out, är fylld av underbar neoklassisk heavy metal då den är som bäst.



Även Talisman, där gamle Yngwiebassisten Marcel Jabocs (vila i frid) lirade och styrde – det var hans band – är en skiva som passar på vilken fest som helst, eller om man bara vill lyssna på melodisk hård rock då den är som bäst.




Jeff har en mörkare röst, lite ruffigare, än de tidiga sångarna i den här listan. De andra representanterna har varit mer åt det kristallklara hållet snarare, Jeff Scot har lite mer riv i rösten. Han är väldigt tillrättalagd som sångare, det är inte någon Russel Allen eller Dio vi snackar om här, men han har en otroligt skön röst, som han dessutom, till skillnad från de första två rösterna på den här listan, behärskar spökligt bra!

Gitarristen som skapar två läger i alla sammanhang, Axel Rudi Pell, använde sig av sångaren på tre eller fyra skivor, och man kan säga vad man vill om den tyska häxwannabeen, men då Axel sjunger är det jävligt fräsig heavy metal! Bästa skivan är Nightmare, där min favoritlåt är titelspåret – inte bara för den magnifika textraden: Lucifers demon will tourure your brain, will the sun ever shine. Den som inte skrattar åt det där har ingen humor.





Soto sjöng smörig AOR med bandet Eyes, som inte alls är oävet, trots saknaden av pungkulor.

Han gästade Yngwies coverskiva, han sjöng i princip alltid med Talisman då de kallade, och numera har jag hört att han spelar jävulen i rockoperan Siberian nånting orcestra.

Jag såg honom live på swedenrockfestival en gång och måste säga att det var magiskt, inte bara för perfekt inramning med trevligt sällskap och strålande sol, det var även en käftsmäll av mr Soto, som levererade bättre sång live, än på skiva. Det är inte hunddiare!

Inte så många ord, men rösten talar faktiskt för sig själv.

söndag 21 november 2010

Auberon och världens bästa författare: Howard Phillips Lovecraft





En gång i tiden hette Auberon Oberon, och vi spelade thrash metal. Vi var små barn, typ 13, 14-år och tyckte att texter skulle handla om krig, orättvisor, miljön och andra viktiga saker. Det var på det viset tills jag upptäckte att omslaget på Iron Maidens Live after death, hade ett citat på gravstenen bakom Eddie, som just sliter sig från dödens bojor och, tja, ser jävligt tuff ut. Citatet var det berömda “That is not dead which can eternal lie. Yet with strange aeons even death may die”. Många metalband har använt sig av författarens gåva till mänskligheten: Metallica: Call of Ktulu, The thing that should not be; Entombed har sin: Strange aeons, Cradle of filth sin: Cthulhu dawn, och jag orkar inte räkna upp fler, listan är i princip oändlig.

Själv blev jag bara inspirerad att skriva mer själv, till att börja med. Det ville sig dock inte bättre än att jag skrev en berättelse som jag inte kunde få att platsa på de tre, fyra sidor jag brukade nöja mig med; jag insåg att berättelsen skulle bli en jävla massa tre fyra-sidors delar – samt att det skulle gå att göra en låt av det. Sagt och gjort, titelspåret till andra Oberon-demon Insane blev startskottet på en berättelse som fortfarande pågår, förvisso pausad just nu, då mina datorproblem för närvarande är episka.

I efterhand lyckades jag väva in de två andra låtarna på Insane-demon, samt den första demonkassetten Follow the blind, in i berättelsen, och resten är, skulle man kunna säga, historia.

Allt detta svammel har alltså sitt ursprung i min upptäckt av Howard Phillips författargärning.

Kärleken! Det gick så långt att jag bestämde mig för att tonsätta en av hans noveller. Nu skall man dock inte låta sig imponeras av ordvalet: tonsätta. Jag skrev en text baserad på en av hans noveller, och sen skrev några riff till texten. Inget pretentiöst fåneri här inte, death heavy thrashmetal är känsla, inte finkultur. Den låten kom att hamna på debutskivan The tale of black.







Förstå låten blev således min favoritnovell: The white ship (länk till text).

The white ship är Lovecraft då han är en bit från sin sedvanliga skräck, det är närmare Lord Dunsays surrealistiska och underbara fantasy, bara mycket bättre än Dunsay, enligt mig.




Från början fanns det inget självändamål med Auberons Lovecraftsvit, det var helt enkelt en hyllning från mig till något jag älskade. Ungefär som Anthrax en gång gjorde på sina skivor: I am the law, och så vidare.





Ändå kunde jag inte låta bli att hitta en novell till som jag ville jamma fram musik till, då musiken till mästerverket Crossworld skrevs. Den här gången föll valet på en annan favorit, Ex oblivione. En novell som handlar om att söka sig till en drömvärld, då verkligheten, grå och värdelös, klöser i sinnet. Man söker drömmen, och finner döden. Underbart!

Inte heller här fanns det något självändamål i att skriva en låt baserad på en skräcknovell, en annan låt från Crossworld var tillexempel ett ode till filmen Event Horizon - I see her – jag gillar helt enkelt att visa min kärlek för saker jag uppskattar.

Då vi spelade in tredje skivan Scum of the earth, som vi släppte själv, ville det sig inte bättre än att inga texter fanns då låtarna var inspelade och klara. Jag tog en lunchpaus på jobbet till att klottra ner en massa ord, vilket slutade med att ännu en Lovecraftlåt blivit skriven, den här gången var det Hypnos som fick agera måltavla för mina varma betygelser.







Men det var inte bara Hypnos som påminde om den makabra författaren, även låten Fear behandlade löst ett tema som var Lovecraftianskt, nämligen hans uppsatts Supernatural Horror in Literature – dock vill jag säga att jag tog temat åt ett helt annat håll, nämligen som en attack mot liberal och konservativ politik: Full gas bakåt FTW!

Nu har jag dock insett att jag tycker att det är kul att hylla min husgud vid varje tillfälle jag får, så frågan är om jag lyckas göra det igen – jag brukar vara bättre på att göra saker som jag inte planerar. Men en text finns skriven, den skickar sina hälsningar mot Antarktis och de gamla gudarna. Kanske får Auberon skriva filmmusiken till den kommande filmen av Del Toro... Eller inte.

Lovecraftlåtarna The white ship, Ex oblivione, Hypnos samt Fear finns inte alla på nätet. Hypnos tror jag saknas, resten kan man finna på myspacesidan, om man mot förmodan skulle vilja ta del av vansinnet.

För min del handlar det om kärlek. Jag älskar skiten, då måste jag hylla den! Sån är jag.

Vansinne. Jonas Sjöstedt. Marocko.

Jonas Sjöstedt är en bra politiker. Han skriver även böcker. I en av dem nämner han orättvisorna i Västsahara. Han försökte resa dit, men blev stoppad av Marockanska rättsväsendet - han är svartlistad. Skandal är bara förnamnet.

Carl "massmord" Bildt är tyst.

Inte jag. Jag är less på den fega politiken. Jag är less på Bildt. Nu får någon ta bort honom från makten. Nu! Ställ honom till svars för hans brott. Släng ut honom med huvudet före, och öppna inte dörren.

lördag 20 november 2010

Vodka. Vapen


Snygg flaska!




Liberal utrikespolitik, om fp själv får välja

fredag 19 november 2010

Glas krossas. Rösten som får läderrebellen att önska sig tillbaka till ungdomen. Ripper!


Tim, som hans mamma döpte honom till, Owens. Känd som Ripper. Det gjordes en hollywoodfilm baserad på hans liv - Rockstar, en fullständig katastrof, om man ser till handlingen som hollywood våldtog. Underhållande, om man bortser från att den hånar Judas Priset och Tim.


Jag stör mig ändå på jag har valt två sångare som faktiskt har lite problem att sjunga ofalskt; det är inte bra bara för att det är punk, det är en sanning som måste befästas i allas sneknullade hjärnor!

Jag börjar dock närma mig de stora vokalisterna.

Nu ska jag dyka ner i Yngwie Malmsteens sångarhål!

Då jag hörde att den marginaliserade Rainbowsångare, som sjöng på Yngwies, i mina öron, tråkigaste skivor, ersatts av Tim ”Ripper” Owens, blev jag lyrisk. Killen sjöng för fan i Judas Priest, inte för att jag gillar prästerna – jag tycker att det är ett grymt överskattat band – men Rob Halford hade i alla fall en röst som kunde imponera till rätt musik.

Jag kom i kontakt med killen då jag fick Winters Banes Heart of a killer inspelad på kassett, jag gick givetvis med i deras fanclub – jag hade kontakt med han som drev den, Suffer Perra, en legend inom den svenska undergrounden - så steget var inte så långt för att bli medlem. Winters Bane var amerikansk heavy metal i sitt esse, lite hårdare än den europeiska varianten, men ändå med de drag av metal som Queensrÿche tack och lov han lämna som arv efter sig, innan de blev dåliga. Hittar ni skivan ska ni köpa den. Den är skitbra!





Killen har hunnit med en jävla massa saker efter det. Men min favorit prestation var på Iced Earths The glorius burden, som enligt mig är en av de bästa heavy metalskivorna som kommit efter 2000-talets antågan. Jag hatade budskapet (stackar USA efter 11 sept buuuhuuu – som man bäddar får man knulla, heter det numera), men älskade musiken – döm om min förvåning då bandledaren Jon Schaffer gjorde en pudel och bad om ursäkt för de texter. Jag har förlåtit allt. Heavy metal ska låta på det sättet som the Glorius burden presenteras.

Jag var inte lika förtjust i Framing armageddon, skivan som följde efter, den hade sina poänger, men den var lite för ojämn.

Han blev dock kickad för killen som han hade tagit över micken ifrån, så kan det gå! Jag var bestört, och har inte ens orkat lyssna på Somthing wicked part 2.





Ripper har den röst som Rob Halford önskar att han hade. Halford är med rätta en legend inom heavy metalscenen, men det var många år sedan han gjorde sig förtjänt av epitet the metal god, i fråga om klass.

Jag gillar inte allt Ripper gör, men jag älskar hans röst.

Jag ser jävligt mycket fram emot Yngwies kommande skiva, eftersom att Ripper fortfarande sjunger med gitarrunkaren.



np: Obsession, Desperate to survive. Sångare på den skivan: Mike Vescera, även han en gammal Yngwiesångare. Sjöng på Seventh sign och Magnum opus.


Btw... Painkiller, någon?

Den kosmiska fasan, snart här igen!

HP Lovecraft





HPL



Jag hade just läst på Fredrik F G Granlunds blogg, Marmeladkungen, att Ellerström ska ge ut sin andra Howard Phillips Lovecraftbok. Den första var en anteckningsbok, med en slags mall för hur författaren skrev sin noveller. Jag äger den inte. Jag hade inte råd då den kom, och jag kände inte att den var relevant. Jag kanske kommer att köpa den i framtiden, men, min vana trogen driver jag iväg från poängen till dessa ord. De ska ge ut en andra bok, även den boken skall ägna sig åt saker utanför författargärningen, det ska vara en självbiografi. Läs mer på Ellerström eller Marmeladbloggen.

Som om inte det vore nog har Vertigomannen - han som gav svensken pocketutgåvan av Älderomsorgen i övre Kågedalen, samt HPLovecrafts Fallet Charles Dexter Ward (en ny och förbättrad version av Gengångaren, (mina tankar om den)) plus mycket mycket mer fantastik litteratur utanför gängse Dan Brownmall – enligt sin blogg Vertigomannen, köpt alla Sam J Lundwalls översättningar av Lovecraft. Han skall ge ut dem i en enda stor utgåva, och de som börjar fasa för dåliga översättningar eller faktafel i texten, oroa eder icket! Vertigomannen, aka CM Edenborg har nämligen, med den gode herr Lundwalls godkännande, tagit med experter som skall gå igenom texten och vara all ny Lovecraftforskning trogen. Med tanke på hur underbart ”Fallet Charles…” var, är mina förväntningar kosmiska, för att försöka vara kul.

Detta kommer inte att bli bra, detta kommer att bli något bättre, något jag inte kan redogöra för med de språkliga begränsningar som hämmar mig. Jag är mållös. Det är obeskrivligt, dessa underbara, förtjusande och överväldigande händelser.

Nu vet ni!

torsdag 18 november 2010

Världens bästa heavy metalsångare, del 9. Nu hamnar vi i gamla Jugoslavien! Metal on metal. SL Coe

Om man känner mig så vet man att jag håller Kai Hansen som en av de största, alla kategorier. D.v.s. alla kategorier utom sång. Jag älskar Gamma Ray, men jag kan inte låta bli att fantisera om att de skulle ta in en sångare som lät Kai fokusera på det han gör bäst – styra från det fördolda. Se bara på Helloween, då Kiske sjöng, deras stämmor passa perfekt ihop!

Även om jag inte tycker att Ralf (Gamma Ray, Primal Fear, Tyran Pace med flera) är det bästa som hänt heavy metalsångarvärlden, så är han en stabil sångare – och med Kai på kör, blir det jävligt bra även där.

Jag gillar Kais röst, jag tycker bara att den är lite tunn ibland.



Hittade ingen bild på Coe.


Då jag fyllde 15 köpte jag Scanners Terminal Earth (som jag skrivit om), samt Deaths Scream bloody gore på vinyl. Två fantastiska skivor. Den ena legendarisk, den andra i princip glömd. På den där glömda skivan sjöng en viss S L Coe, han hade tagit över efter originalsångaren som gick under artistnamnet M.A.J.O.R. Det jag kom på mig att tänka då, är samma sak som jag tänker på nu för tiden då jag lyssnar på den skivan: sångaren låter som en bättre Kai Hansen. Fantastiskt! Jag har önskat honom som sångare i Gamma Ray sen, ja, sen Kai själv tog över micken.

Coe hade ett förflutet i Angel Dust, vars skiva From the dust you will decay, är en helig speed metalgral i min samling. Han är likt Kai, inte en perfekt sångare, men han har/hade ett bredare register – det fick mig att önska att Kai hade tagit denna gamla jugoslav till sig. Coe sjöng i fler band, bland annat i Reactor, men där var han bara gäst, och så hade han ett band som hette just Coe (det kan ha varit C.o.e, ni vet hur metalband är med punkter), men jag är ändå fast i hans presstation på Terminal earth. Jag säger till och med att om man gillar tysk heavy metal ens lite, är den skivan ett måste.

Ett par sura toner till trots innehåller den allt man kan begära av en heavy metal skiva: låtar som The law, Tuch the light, Not alone, Buy or die, From the dust of ages samt min favorit: the chalange, är inget mindre än musikaliska pärlor, pärlor som uppenbarligen kastats framför ignoranta svin.



Coe är inte lika säker som Midnight, men han har en mer behaglig röst, och jag var helt övertygad om att han var tysk, för han har den tyska halsen. Mer om den senare.

Man kan se denna post, favoritsångaren nr 9, som en hyllning till Kai, även, men mest är det en hyllning till att jag blev 15 och fick höra mr Coe sjunga för första gången. Det är inte hästskit.

Numera verkar Coe ägna sig åt mc, och det måste han ju få göra. Fick jag bestämma hade något ungt, hungrigt band tagit med honom på på sång, så att jag kunde få avnjuta heavy metal, då det är som bäst!

onsdag 17 november 2010

En ny liten serie i tio delar kommer här: Guldstruparna. Metalsångarna!

Jag har alltså suttit och funderat, inte på vad jag ska skriva om, det finns alltid något vansinne att täcka eller betäcka i skrift på den här bloggen.

Nu har jag dock kommit fram till en sak som verkligen fått mig att fastna, och det gillar jag, då får man använda skallen till det som den sitter där för, att slösa bort tid på roliga saker när det egentligen finns annat att göra. Som att damsuga. Damsuga kan suga purjo! Ofrivillig humor då den är som bäst.

Jag ska alltså lista mina tio favoritsångare. Och jag skulle vilja ha ett par förslag på sångare. Jag är bara helt säker på fem stycken, men det känns som att jag har glömt några.

Här kommer jag att inrikta mig på heavy metalsångare. Death metal eller thrash metalsångarna kanske kommer i en stor kärleksförklaring i framtiden. Just nu är det guldstruparna jag funderar över.

****

Nr 10

Midnight. Utan masken, jag trodde inte det fanns sådanna bilder. Great!


****

Jag inleder i alla fall med favoriten Midnight, från Crimson Glory. Han dog föra året, har jag för mig, se det här som en postum hyllning som borde ha gjorts av mig för långe sen.

Ja kom i kontakt med Crimson Glory genom en bekant som jag nämnt tidigare. Jag lägger in hans myspace, så ni kan lära känna honom.

Det var andra skivan han spelade för mig. Trancendence. Ett mästerverk till skiva. Och så var det sångaren.

Med en röst lika klar som kristall, skar han genom glas och öron på det mest behagliga sätt man kan tänka sig. Gillar man inte kastratsång är det lika bra at sluta läsa nu, för kastratsång är vad det är.

Seatle-syndromet

Sångaren, som bar en fånig mask på bild och live, levererar så mycket känsla att han lätt kvalar in i det som jag och min sambo har kommit att kalla Seatle-syndromet. Seatle-syndromet är alltså det som en del kallar känsla. Jag kallar det gråtmildhet. Lyssna på Geff Tate från Queensrÿche på deras tidiga skivor, eller Warel Dane då han sjunger, gråter, med Nevermore, så förstår ni. Dessa sångare härjar alltså i Seatle, därav namnet. Enkelt.

I Tyskland har de en helt annan stil, som jag och barndomsvännen F Mannberg bara nickar gillande åt. Det finns något i Tyskarnas halsar som gör sångarna från det landet majestätiska. De jag först och främst tänker på är Voss och Retke. I alla fall en av dem kommer senare på listan.

Nå, det här är Midnights hyllning.

På de två första Crimson Gloryskivorna sjunger killen med en klarhet och med en tonbredd – på höjden – som är imponernade. Visst stukar han rösten på vansinnespartiet Red sharks, som för övrigt har en usel text, men det är överkomligt.






Med maskerna såg de ut såhär.



Låten som kanske mest visar hans teatraliska ådra är från debuten, baladen och sista spåret på skivan, Lost reflection, en låt som svenska Morgana Leafay tagit sig ann.




Midnights röst har, i min bok, åldrats ok. Jag lyssnar inte på Crimson Glory lika mycket numera, inte för att jag är less, utan för att jag helt enkelt har bättre musik att avnjuta.

Sen får man inte glömma att han ligger bakom en av de sämsta skivorna i metalhistorien, Strange and beautiful, Crimson Glorys enkelbiljett ur historien som ett viktigt band. Skivan efter, med Wade Black på sång är bra, men inte i närheten av de två första skivornas klass.

Midnight fick mig att falla för Umeås Hollow, med sångaren Andreas Stoltz. Och för er som vet något om Auberon, mitt band, så kanske ni känner till att det är Andreas Stoltz som sjunger heavy metalsången på våra två första skivor. En parantes, inte obetydligt, då jag de facto avgudar sångstilen.

Midnight FTW!

9 kvar…

tisdag 16 november 2010

Hate Syndicate

Jag har blivit erbjuden att provsjunga med ett Upplands Väsby gäng/projekt, och jag måste säga att det känns stort.

Nej. Jag har inte hört musiken.

Jag bara gillar bandchefen - han är sympatisk - och de andra musikerna som deltar är inga duvungar.




bandchefen


Det ska vara hårt. Jag ska skrika. Det brukar funka. Bara jag får repa, rösten måste vakna, det var ett år sen jag sjöng senast.

Jag uppdaterar allt eftersom.

Just nu säger jag inge mer, jag har ju inte ens hunnit få sparken!

Men namn som Opeth, och Talisman är rimliga i sammanhanget. Inte som influenser, om det vet jag inget mer än att det ska vara hårt.

Metal på er!

Anvil-filmen på tv ikväll


Film


Alla ska se denna majestätiska film! Den är så bra. Underhållande och tragiskt så det förslår. Ikväll på svt. kanal 1. 22:00.

Se!

Anna Nicole Smith om Israel


Anna Nicole Smith Hon visade inte alltid bröna. Ibland såg man även hennes ansikte.



Hon dog för ett antal år sedan, minns ni henne? Hon vek ut sig på 90-talet, samt var HMs underklädsmodell en vinter. Kommer ni ihåg? Jag har då i alla fall förträngt henne, men i ett av hennes avsnitt – ja, hon hade en egen såpa som följde henne var hon än var, lite som Osbornes – sa hon en sak som fick mig att reagera: ”alltså, frågan om Israel vs Palestina, jag vet inte vad man ska tycka om det”. Typ.

Jag föreställer mig hur hon tuggar tuggummi och ser allmänt pundig ut, lite som ett våp, men det är för att jag är fördomsfull. En av hennes, livvakter/advokater klappar henne förtjänstfullt på huvudet och säger: att lilla gumman, vi står nog på Israels sida.

Bra så...

Jag undrar varför.

Jag undrar hur det kommer sig att liberaler, som säger sig kämpa för frihet, gör allt vad de kan för att ta bort friheten för så många människor, och jag undrar varför dessa människor alltid är underklass och fattiga? Hatar liberaler underklassen? Hatar är ett starkt ord, men om det inte handlar om hat, vad är det då som rättfärdigar mord, rasism och förtryck mot just det palestinska folket? Hur kommer det sig att liberaler alltid står på USAs imperialistiska sida, de borde ju rimligtvis vara i opposition med dem? Är liberal politik galen? Har alla liberaler haft en advokat/livvakt som klappat dem på huvudet och förklarat för dem vad de ska tänka?




Forskning? Bhah, vi har rotting piskan. Fakta? Bha vi är liberaler.


Jan Björklund slår alla rekord i sin fördömda retorik just nu. Betygen går ner i skolan, för första gången på 5 år. Vad tror ni han säger? Japp. Det är sossarnas fel. Kan ingen brotta ner Björklund och binda fast honom och ägna ett par veckor åt att tvinga honom att sluta snacka skit? Man måste komma ihåg att han är jävligt snabb på att ta åt sig av det som gått bra de senaste 5 åren, även om det inte är mycket som gått bra.

Nej. Anna Nicole Smith känns bra mycket mer begåvad än militärjävulen som leder de svenska låtsasliberalerna.

Förra veckan kom någon fårskalle till liberal ut med en samling lögner som sades kunna bevisa, en gång för alla, att hey, Israel måste finnas, det finns bevis, eller något liknande. Lögner. Och förbannade dikter. Alltså, det är inte en lögn att landet måste finnas. Men allt annat är det, i princip. Israel måste sekulariseras. Alla måste räknas som lika värda, annars kommer konflikten aldrig att lösas.

Se här, hur argument efter argument löses upp i sin fårskallighet av en som faktiskt ids ta reda på saker själv, istället för att lyssna på livvakten/advokaten, som stilla och självsäkert klappar dig på skallen.

Den dagen liberalism handlar om något mer än företags frihet, då kan vi snacka. Till dess är det bara att vaggas in i det koma liknande tillstånd som liberaler redan befinner sig i, samtidigt som pappa advokaten klappar dig, likt Benny Hill, på din tomma borgarskalle.

måndag 15 november 2010

Vadå kris? Mona, politik, vansinne... bonnierkartellens kommande lögner. VAKNA, SVENSKEN!


Den ene står bakom massmord, den andra har skattefuskat. Det rimliga är givetvis att ge sig på kvinnan som köpte en chokladkaka olovligt. Massmord FTW


Vakna sverige, ni har somnat, och som det ser ut nu riskerar ni att lämna era sömndruckna intellekt i ett träsk fyllt av förruttnelse; Mona Salhin har avgått som partiledare för sveriges än så länge största parti , men ingen inom bonnierkartellen jublar – på Mona hade de ett stadigt grepp om skrevet, om man skulle tänka sig att hon haft pung istället för ett hål där – men de kommer att komma med hissnande förklaringar till sossarnas förfall. Som att tiden sprungit ifrån sossarna och en massa annan bajs, för det kommer att vara bajs, ren skit, inget annat. Carl ”hej, jag stödjer massmord” Bildt fick oemotsagd sitta i tv-n och kasta ur sig oral diare på bästa sändningstid. Egentligen skulle Bildt tala om Saudi Arabien, men då han ändå satt där, tänkte nog journalisterna på svt, så kunde han få slå ett dräpande slag mot en redan slagen kvinna. Stort CB. Bra tänkt svt.

Nu ska jag förklara varför det är skitsnack och vad ni ska tänka på.

Kommer ni ihåg de nya moderaterna? Det parti som stal sossarnas paroller inför valet 2006?

Hur kan en representant för det partiet, som valet innan hade gjort SITT sämsta val i mannaminne, sitta och döma ut det parti som de tagit sin nya politik ifrån? Jo, det är retorik. Problemet för borgarna, då de låtsas föra socialdemokratisk politik är att de inte gillar det - de menar det inte, det finns inget hjärta där - därför har vi en a-kassa som stjälper mer än den hjälper och en sjukförsäkring som tappat sin moraliska kompas i en socialdarwinistisk härdsmälta. Men i huvudsak har faktiskt moderaterna anammat sossepolitiken: den svenska modellen med fackföreningar, har de inte motarbetat i den utsträckning de kunnat göra (det har c gjort) – förvisso har de haft fullt upp med att sälja så många statliga företag som möjligt, till underpriser och torka sig i röven med vinsten (den skulle gå till statsskulden, den gick till det bottenlösa skattehål de skapade med sina skattesänkningar under finanskrisen – minns 100 miljarder).

kris? Nja.

Alltså är svensken inte det minsta less på socialdemokratisk politik, det är bara det att borgarna aldrig skulle kunna erkänna att de tagit till sig en sådan läxa – att lära från andra sidan är högern, trots vacker retorik, helt oduglig på. Svensken vill ha rättvisa på sitt jobb. Det är bara det att hon inte får en särskilt rättvis bild av världen, se bara hur bonnierkartellen missbrukat sin ställning – vi går allt närmare en slags ofri marknad där endast de med pengar har rätt att få sin röst hörd. Forskning visar på det fusket. Verkligheten visar det. Alla vet det. Men säger man det blir man klappad på skallen och bemöts med det falskaste leende sen Carola åkta ut i schlager sm INNAN finalen. Tar man i, för att man blir upprörd, kommer möjligen en förolämpning, sen kommer snacket om USA-hat och så vidare – det och frågan om Israel vs Iran brukar kastas mot vänster vid lämpliga tillfällen. Alltid omotiverat, det är en del i deras spel för att ta bort fokus från vilka som faktiskt stödjer mänskliga rättigheter, och vilka som motarbetar det, och ja, det är högern som motarbetar det.

Den nya given är att kalla V för extremister. Då behöver man från borgerligt håll inte ta ansvar för eftergivningar åt SD.

Ergo: lyssna inte på skitsnacket. Högern har gått åt vänster, för maktens skull. De står kvar i sin kvasirealism där maknaden på ett oförklarligt annarkistiskt sätt klarar av att styra världen: den starkes överlevnad, är mottot för hur den ekonomiska verkligheten ska se ut – detta trots att alliansens politik i första hand har skapat en välfärd åt banker, men skurit ner och avhumaniserat den välfärd som riktar sig till människor.

Tänk. Ni kan göra det.

höhö

söndag 14 november 2010

Lite nyheter - Auberon




Från Auberonbloggen.


****


We have chosen the title for our upcoming recording, it's from a song of the first Auberon recording - when we still were called Oberon - The ruins of eden. This will most likley be the title of the record we are about to do in the future. This first demo will hopefully be recorded in early 2011. More info to come about studio and producer. Look for updates in this post.

4 songs are to be put on tape. To hell, I am venom, Only humans hate and one song that is yet to be namned.


One of the reasons for chosing a title from our first demo is because of the new sound. With new member Ibrahim, the drumming has changed a great bit, and the songs are more thrashy than whit the old setting of the band. Harder. Faster. Rawer. Stay tuned for details!



King of the world! Christer!


On the down part, Christer is no longer a member. Soon to become father, he thougt the distans between us might be a problem, strugling with a newborn. We love him still, and wish for him and his family the best there is. Suport his other band Greif of Emerald! They are recording a new album now.

It's the fifth time he leavs the band. He will be back. He always is...

Auberon Myspace

lördag 13 november 2010

Sveriges egna Stevie Wonder - dagens svenska pudellåt


Han fick i alla fall rösten!


Göran Edman. Jag vet inte var jag hörde honom först, men jag var såld efter en sekund typ. Jag älskade, och älskar, den typen av sång – även om den kärleken finns kvar, är den inte lika brinnande som då jag var vid mina sista tonår. Jag var allätare, death metal var bara en av de genrer jag lyssnade på, för de som inte tror mig är det bara att kolla vinylsamlingen, klicka vinylettiketten och se.

Det kan ha varit John Norums soloplatta där han sjunger (som en gud) på tre låtar: Eternal flame, Love is meant to last forever samt Back on the streets, en cover av Vinni Vincent Invasion, har jag för mig. Våra vägar kan även ha mötts genom Madison, eller Yngwie Malmsteen. Killen han en röst som jag tror klarar allt inom rock, och soul, om han så ville. Jag har inte så stor koll på hans nuvarande göror, men snubblar allt som oftast över något. Det visade sig bland annat att en gammal Auberon-gitarrist, Magnus Lindbloom spelat in lite musik med den gudabenådade rösten.

Jag, som den konnässör jag är inom området ”heavy metalsångare”, anser jag att han började tappa lite efter sin sista skiva med Yngwie, Fire and ice. Glory med Edman på sång är inte min favoritera med det bandet.

Han levererar forfarande.

Men jag lever i det förgångna.

Som bäst var han från Madisons andra skiva till Yngwies Eclipse. Den låt jag bjuder på är från Madisonskivan jag nämnde.





Trevlig lördag!

fredag 12 november 2010

Föga förvånande...

...kommer ni aldrig att höra någon från högersidan tala om detta. Vad tusan, det är ju endast 20 000 forskare som uttalat sig. Varför skall ma ta hänsyn till det då man har det sovande folkets författare som ledare...

Sa jag något om vad borgerlig politik leder till? Just det.

Helvete.

En hyllning till medodiös, smörig och menlös - men helt underbar pop: Belinda Carlisle


Jag vet varför den här bilden hamnade på nätet. Av samma anledning hamnade den här. Bröst!


Just det. Idag står jag naken framför er. Men jag har ingen skam i min kropp. Så ni skrattar åt fel håll. Dessutom är jag farligare än dig.

Belinda!

Hitten.




Här live...



En annan favorit





Mer låtar...





Äh. Det finns fler bra låtar av denna amazon. Ni får leta själv. Jag ska leta efter en "best of".

Fredag. Lev!

aaah Jag blev utmanad...

Så då ska den däringa illegala, immorala förtjockande snubben få svar på skrift.

4 tv-program jag brukar/brukade se (följde slaviskt):

1 The wire.
2 First wave.
3 Family Guy.
4 Dollhouse, tills jag köpte dvdn.

4 saker jag har gjort idag:

1 Gjort frukost till familjen.
2 Tagit dottern till dagis.
3 Svurit över min hälar som ser ut som blodiga klumpar med sprickor...
4 Läst och svarat på en kommentar om climategate som krävde lite eftertanke. Nymodernismen FTW!

4 saker jag längtar efter:

1 En naken sambo.
2 Att dottern ska komma hem.
3 Att få spela musik med hela bandet. Det verkar vara svårt... Vi måste skaffa medlemmar. Och utrustning. Och skivkontrakt, igen. aaah
4 En ny, röd, regering.

4 saker på önskelistan:

1 En fungerande gitarr.
2 En fungerande dator.
3 En möbel till mina böcker. Och kanske ett till rum att ha den möbeln i...
4 En möbel till min cd-skivor.

4 saker jag avskyr:

1 Människor som utnyttjar andra för egen vinnings skull.
2 Borgerlig politik - vilket faller sig naturligt med tanke på ovanstående kommentar!
3 Byråkrati som påminner om Kafka-artad dårskap - typ de nya reglerna om a-kassa och sjukförsäkringarna.
4 Då människor ljuger, och de vet att jag vet att de ljuger.

Helt otroligt.

Det kommer garanterat mera.

torsdag 11 november 2010

Efter typ tio inlägg är jag framme vid bokstaven A; vinylsamlingen re-visited

Jo. Vi börjar inte med a, det är fegt.

Men nu är jag i alla fall där.

A,




Framför den underbara musiksamlingen


Al Di Meola är, enligt många som vet allt om gitarrister och inte har någon som helst tillstymmelse till liv, Yngwies största förebild. Om man bara går efter att båda gitarristerna är rätt snabba med fingrarna, ok. Om man lyssnar på dem, nja. Det är i vilket fall som helst fantastisk gitarrmusik. Som alla borde lyssna på.
ATC är ett svensk gammalt metalband. Jag säger ingenting om dem. De kan ha anknytningar till väsby, och jag är en fegis.
A-ha Det saknas en skiva här. I vilket fall som helst ett gammalt favoritband.
Accept. Restless and wild. Klassiskt!

Ok, jag gjorde det där bakvänt... Sorry.






Alien hade en bra sångare, men han blev tydligen schlagersångare med tiden. Smörigt så det förslår. Passar att somna till.
Alice Cooper är alltid en bra kille i min bok. Av någon anledning sålde jag en massa av mina skivor av karln. Why? Ångesten äter upp mig inifrån! Typ.
Alphaville Auberon skulle göra en cover på sounds like a melody. Vi gjorde en egen låt av den istället. Till vår debut. Jag har ingen som helst skam i kroppen, nej.
Angel Dust nämner jag titt som tätt då jag skriver om Scanner. Det är nämligen S L Coe som sjunger på denna speed metalklassiker. Gillar man den genren SKA man äga denna skiva. To the dust you will decay!






Armored Saint är bra. Jag vet dock inte hur bra den skivan som knappt syns på den här bilden är. Den syns bättre på nästa bild.
Apocalypse kan vara bra. Eller dåligt. Jag tror jag köpte den för priset, 10 kr. Ett externt minne till min hjärna hade gärna fått vara så billigt.
Anvil Se filmen. Musiken är bra. Filmen är bäst! Hade de haft en bra sångare hade det här varit jävligt fett. Nu är det bara fett.
Anthrax Deras bästa skiva är Spreading the disease. Den här skivan är bara bra. Jag är inget större Anthrax-fan.
Annihilators bästa skivor.
Anki Bagger. Klockrent! Jag har varit ung jag med.
Angel Witch var det länga sen jag hörde. Har ingen aning om hur det lät. Är inte det här bandet hypat av en ganska samlad hjärndöd musikskribentkår? Måste lyssna snarast!






Axel Rudi Pells debut och även, av de skivor jag har hört, hans sämsta. Fram till Oceans of time har jag allt han gjorde, minus en skiva som jag tvingade Joy att köpa då jag var fattig och tattig. Heavy metal. Den här skivan är hans sämsta.
Awful truth. Alltså, igen, fråga inte. En tia... Jag måste lyssna!
At the gates Gardens of greif. Signerad. Världsklass!
Assault har jag ingen aning om... Bra pris, 15 kr. Förmodligen as-bra!
Armored Saint igen. Här ser man att det är delirius nomad.

NP Mania: Break out

onsdag 10 november 2010

Förföljelse, fängelse och fantastisk litteratur: Arundhati Roy

Arundhati Roy är en indisk författarinna som skrivit en bok vid namn ”de små tingens gud”. Jag läste den på min sambos inrådan för fem, sex år sedan, och man kan lugnt säga att jag föll för boken.

Boken handlar om en familj i Indien och deras öde som utspelar sig parallellt med en magnifik beskrivning av det avskyvärda kasstsystemet och klassamhälle som landet givetvis fortfarande har. Givetvis, reagerar någon på, jo, vi hade inte skickat dit våran industri om det varit en välmående medelklass som skulle tjäna pengar på de arbeten som utförs. Västvärldens företag utnyttjar svaga människor för egen vinning - inget har förändrats på den punkten sen igår, tyvärr.




Skarp tjej, den där Roy!


Jag läste ”de små tingens gud” på svenska, men reagerade på det smått poetiska upplägget av text, det är en vackert skriven bok. Jag fick sedan höra att det var egentligen författarens originalspråk man skulle läsa den på, Engelska, då skulle den vara något i hästväg, så jag kommer att köpa den på engelska om jag hittar den.

Min bekantskap med hennes författargärning sträcker sig inte längre än den boken. Jag vet inte ens om hon skrivit fler böcker, jag är för lat för att undersöka – och jag misstänker att min låtsasfru hade sagt åt mig att läsa henne, om det fanns något mer att läsa.

Däremot har jag läst hennes skrivna ord då det kommit på svenska, oftast i Aftonbladet, hon skrev en otroligt underhållande text om Bush, då han skulle resa till Indien för att tala; det var nämligen på det viset att den första föreslagna platsen för talet var för ”terrorutsatt” – man kunde inte säkra området helt enkelt – och den andra platsen var ett muslimsk torg (reservation på den, det var ett område som dominerades av muslimer, mer minns jag inte), vilket gjorde det området omöjligt. Alltså slutade det med att Bush fick hålla sitt tal för aporna på zoo, vilket var hysteriskt kul – både i verkligheten och i Roys text.

Hon har alltså ägnat sig åt politik.




Boken som är så bra!


För det kommer hon förmodligen att fängslas. En arresteringsorder finns. Hon har retat hinduiska instanser å det grövsta – som sig bör, jag hycklar inte med att säga att hinduism är en vidrig religion, med legitimt klassförtryck och inslag som änkebränning – vilket lett till en utsatt situation.

Läs här, här och här. Och här.

Till hinduismens försvar bör nämnas att jag ogillar de flesta religionerna som finns, och att begreppet änkebränning är förbjudet numera; förbudet mot änkebränning förtar dock inte kastsystemets äcklighet på något vis, men rätt ska vara rätt.

Nu återstår bara för mig att hoppas att världen inte är sinnesjuk, att en fantastisk författare och debattör inte fängslas eller värre, återigen, i den här… sköna gamla vanliga världen…

tisdag 9 november 2010

Bonnierkartellen


Jag, då jag skriker mig hes



Jag har skrikit mig hes om den borgerliga medias maktfullkomlighet. Ingen bryr sig eftersom att jag bara är en tjock musiker som gillar brutal skit och helst vill att den skiten ska provocera en masse. Folk har dragit paralleller till Berlusconis Italien, jag pekar på Murdochs imperium – Australien, USA och Not so Great brittan.

Det sägs att de inte missbrukar sin position, men allt tyder på att det är skitsnack. De står bakom borgarna och har nog inte skrivit ett riktigt kritiskt ord om dem på 6, 7 år. Ordet borgfred betyder något helt annat bakom Bonniers stängda dörrar.
Allt mitt snack om maktmissbruk har visat sig stämma – inte för att jag är ett geni, men jag vill gärna tro det – utan för att jag faktiskt sett de olika SMÅ notiserna där kritiken funnits mot deras ”oligopol”, bättre benämt som kartell, eftersom att det är vad det är.

Att Bonnier äger de största bokhandlarna, ger ut böckerna som skall säljas där, samt, givetvis, väljer VAD som skall platsa på deras hyllor är givetvis ett hot mot demokratin. Det fria ordet inskränks till en maktfullkomlig instans som ser till sina egna intressen.

Folk blir tokiga då de hör ordet kommunist. Men om någon kunde tvinga fram en tankegång i hjärnan och faktisk lyssna nu kommer ni att förstå en lite del av problemet. Det kommunistiska manifestet kom ut på 1800-talets andra hälft. Bonnier köpte av någon anledning rättigheterna till denna bok, och, en av utgivarna ogillade innehållet så mycket att Bonnier satt på rättigheterna i 50 år innan de släppte den. Det är att frånta folket rätt till information. Det är för övrigt exakt samma metod som oljeindustrin använder sig av för att få bort hot från miljövänliga bränslealternativ – de köper upp patentet och låser in det, kastar nyckel och spränger valvet. Typ.

***

Nu får ni fan också vakna. Det är en kartell det handlar om. Inget annat. Märkligt att inga borgare klagar över denna maktdominans, kan det bero på att de står på samma sida? Jag bara undrar…

Aftonbladet kör en efterlängtad diss/kritik mot kartellen. Åsa inledde attacken! Åsa är en amazon. Dan Josefsson forsätter utgrävningen av denna ruttna kartell. Vertigomannen ryter. Malin Krutmeijer säger...

Climategate, frihandelsfundamentalister/nyliberaler och kreationister

Jag säger då det…

Efter att ha tittat på svt:s program om ”Climategate” var jag förundrad, återigen på grund av människor som ljuger mot betalning, samt en metod att ljuga på som – trots sin dumhet – är svårforcerad på grund av upplägget.

Vad snackar jag om för vansinne nu då – jo det är enkelt – jag minns hur jag en gång hamnade i en så surealistisk diskussion med en troende människa som på allvar hävdade att världen var 6000 år. Jag visste hur de hade kommit fram till siffran, jag råkade snubbla över den informationen av en slump: någon mindre begåvad munk, eller vad han nu var (det var en han), räknat ihop åldern på alla som är med i bibeln. Resultatet blev 6000 år. Väldigt vetenskapligt, väldigt trovärdigt…

Deras debatteknik går ut på att sikta in sig på kol 14 metoden; de ifrågasätter exakt allt runt just den metoden, och det må väl vara, vetenskapen är inte säkrare än sitt senaste rön. Kol 14 metoden går ut på att mäta den radioaktiva isotopen kol 14, som man vet hur snabbt den bryts ner. Under särskilda omständigheter måste man revidera mätningarna, och just detta är det som kreationisterna siktat in sig på. Attacken är brutal, men idiotisk – dock vinner de på sin envishet.



Jävligt bra film som ni kan roa er med om ni missat den. Den är skitbra!


Andra exempel? Jag skrattade mig igenom filmen Thank you for smoking, som var en komedi om hur man påverkar andra genom att ifrågasätta ett obetydligt fel i en argumentation, exakt samma metod som kreationisterna använder sig av. Man får ha i åtanke att det tog 50 jävla år innan det blev lagförändringar och begränsningar i tillgången till tobak i USA. USA har de lobbyorganisationerna som bedriver denna sortens verksamhet, vi har dem också i sverige, men de har fler begränsningar och restriktioner: man får helt enkelt inte ljuga om vad som helst till vem som helst. Även om tillexempel m arbetar för att man ska få göra det. Jag menar, varför skulle de annars vägra att visa vilka som ger dem pengar? Svaret är uppenbart, och ett hot mot demokratin, på riktigt. Det är dock inte förvånande.

Och vad i helvete har det med Climategate att göra? Jo, de, motståndarna till begränsningar på utsläpp, använder samma metod, de har inga vetenskapliga underlag – de har ju egentligen inga av de ovannämnda exemplen - Nej, här ger de sig på privatpersoner, de forskare som försöker visa nåt med hjälp av nåt, typ. Det blev skandal just innan mötet i Köpenhamn, en skandal som Venezuela fick skulden för, av borgerliga genier… Hela FN-panelen rykte i skandalen. Skandalen... Vilken överdrift.

Skandalen som döptes till ”Climategate” (av en råstolt ekonomisk journalist som menar att miljörörelsen är en förtäckt marxistisk rörelse...) berodde på innehållet i ett par fem, sex mejl, av tusentals stulna medelanden. Man rycker ett par meningar ur sin kontext och skriker FUSK, trots att det aldrig handlat om fusk. Man få påminna sig: forskningen har undersökts efter skandalen och INGEN har kommit fram till felaktigheter. Ingen. INGEN. I N G E N. Vet ni hur många felaktigheter det är?

De som kritiserar klimatforskningen var ekonomer. Varningsklocka, någon? De forskare som står på deras sida ägs av lobbyföretag. Nu, mina vänner ska jag ställa en enkel fråga: tror ni att det finns ett motiv bakom dessa människors handlingar? Som tillexempel att företag som finansierar dessa tankesmedjor är intresserade av att få fortsätta tjäna pengar på att förgöra vår planet? Om ni inser att pengar kan få människor att göra vad som helst, inser ni det idiotiska i att tro på deras lögner. För det är lögner.

Om ett mord begåtts är det i princip alltid pengar eller kärlek inblandad. Det kräver inte en hjärna att inse att det gäller även de som är sjukt rika och tror att de kan komma undan med vad fan som helst. Det är snarare mer troligt, eller hur?!!




Kryptonit för Norberg. Här kläs han av, in på bara skinnet. Metoden Norberg använder för att vilseleda är två. En för fattiga länder, en för rika länder, sen påstår han att världen blivit bättre på grund av maknadsfundametalismen. In you face Norberg.


Slutsatts: metoden känns igen. Du kan se den i den politiska debatten. Den kommer, märkligt nog, alltid från höger. Slump?


***

Jag inser att huvudkaraktären i Thank you for smoking, är basserad på vår egen ärkelögnare i kapitalismens tjänst, Johan Norberg. En snubbe som egogooglar sitt eget namn en gång om dagen. Han eller någon av hans smutsiga tjänare som Ingerö eller valfri centerpartist.