tisdag 30 november 2010

Andi Deris. Mer röst än sångare. Ändå en tysk värd namnet! We love it


Tuff snygg och tysk


Jag har snubblat över benämningen tyskhals, och tänkte förklara lite djupare vad jag menar.

Man hör det om man lyssnat mycket på tysk metal, och i det här landet är det inte många som lyssna mer på tysk metal än jag. Det är ett faktum.

Band som Chroming rose och Mania/Abbraxas har sångare som helt klart kvalar in på min lista. Även band som Mad Max/Casanova och så vidare. Det sångarna har gemensamt är att det låter som att de har en liten tysk på sina stämband som gör rösten lite extra knorrig. Jag älskar det!

En sångare som jag en gång ansåg vara arketypen av tyskröster var Pink Cream 69s vokalist, Andi Deris.

Missförstå mig rätt, eftersom att det här är en av mina hyllningar till mina favoritsångare, Andi Deris är inte en STOR sångare, han har inte djupet som lyfter ett flygplan, han tar inte heller tonerna som får hårdrockare att tappa kallingarna och glas att spricka. Han har rösten. Eller, i Andis fall, han hade, typ, rösten.




Jag var väl en av de få personer som faktiskt hade hört talas om Pink Cream 69 innan de turnerade tillsammans med Europe, på deras Prisoners turné. Låtarna från den självbetitlade debutskivan hade gått varm i mina öron, och speciellt stycket One step into paradise, var en sån där magisk låt som jag bara inte kunde låta bli att älska.




Andi, the vocie of pumpkin-land


Andi sjöng som en gud, enligt mina obefläckade öron.




Deras andra skiva körde vidare på debutens spår, allt var frid och fröjd i PC69 fram till Games people play, som var lite rockigare, och således mycket tråkigare än de tidigare skivorna. Sen fick Deris gigget som sångare i Helloween. Jag avgudade ju Helloween, så det var med viss skräck jag såg hur Kiske hoppade av det sjunkande skeppet lastade med pumpor, trots att jag älskade Deris. Kiske är Kiske.



Ung, sminkad och galen, förmodligen


Första skivan med Andi på sång är Master of the rings, och det är enligt mig en av bandet bästa skivor. Det är inte bara sången, som är suverän, som gör det. Mycket kan man tillskriva trummisen Uli Kush, från bl.a Gamma Ray och Holy Moses, men givetvis var det också en fråga om bra låtar. Master of the rings är spräckfylld med bra låtar. Och så då Andis sång!




Efter skivan kom några märkliga rapporter – det var innan internet hade slagit igenom, och information om band hittades mestadels på tidningarnas nyhetssidor – det sades att Andi varit tvungen att avbryta spelningar på grund av röstproblem, och att dessa röstproblem pågått ända fram till skivinspelningen.

Jag fick möjlighet att göra en intervju med Uli vid den tiden, och passade på att fråga vad det var som pågick. Mycket riktigt hade Andi slitit ut sin röst under turnén till Master of the rings. Jag frågade om det skulle inverka på hans prestation i framtiden. Svaret var ganska enkelt: ja.

Då jag hörde skivan Time of the oath blev jag förskräckt. Sången sög!

Helloween och Andi har skärpt till sig. Förmodligen tvingades killen sjunga låtar som inte var anpassade för sångarens naturliga tonläge, med katastrofala följder. Jag tycker att Andi lät mer bekväm på Better then raw, men jag kommer nog aldrig att anse att killen kommer upp i sina glansdagars kvalité. Nyaste skivan är det bästa Helloween presterat sen Master of the rings, enligt mig, sång och musikmässigt.

Andi Deris är en bra sångare. Hade han haft samma kraft som då han sjöng in de tidiga Pink Crem 69 samt Master of the rings, hade jag sett honom som en av världens bästa röster, för det är det som är grejen med Andi, han är mer röst än sångare. Men vilken röst sen!

Det här låter kanske som gnäll. Men med tanke på min relation med bandet Helloween, måste man se det i ljuset av att jag alltid kommer att kritisera dem efter en egen mall. Är jag gnällig mot Helloween, skulle jag förmodligen hylla dem om det var Highland glory.

Andi verkar vara en trevlig människa, det vinner han givetvis på. Så är det! Och nu låter sången som sagt bättre än den gjorde runt Time of the oatheran.




Skål!

4 kommentarer:

Stones sa...

Han har verkligen en go röst.

Fredrik sa...

Jag gillar den. Han är ingen Tate, men det finns å andra sidan bara en Tate. :D

Sen är de tidiga spåren jävligt trevliga om man inte bryr sig om hårdhet. Och det gör int ja. :D

Stones sa...

Absolut, har faktiskt ett Pretty Maids skivor i hyllan :)

Fredrik sa...

Försvan det ett ord där? Jag begrep inte tror jag. Och det brukar vara jag som är obegriplig. :D