Pårökt musiksvammel samt en bra låt

Pårökt.


Kunde man tänka sig en människa som varit med från början, skulle den nog ha en jävla massa att rapportera. Tänk: musik. Först var det väl någon fågel som började vissla i ren förskräckelse, då den upptäckte att andningsorganet kunde utstöta ljud.

Vi apliknande varelser, som antagligen inte var påtänkte ännu, har tagit denna konstform och lärt oss kommunicera över kontinenterna – förvisso uppstår många missförstånd och vi håller på att bomba livet ur oss – men ljudframbringandet har även gett upphov till ack så ljuv musik.

Den person som skulle rapportera människans musik i en rak linje, från den första hostningen, till Auberon, skulle skänka oss förståelse för hur konsten utvecklats, och, tja, vi skulle kanske förstå musiken lite bättre. Kanske.

Jag å min sida gick ingen rak väg in i musikdjungeln. Jag och alla andra människor med mig, mest troligt, gick in där vi blev presenterade för något vi upptäckte och gillade. Logiskt.

Jag klev alltså in i heavy metal tack vare Kai Hansen och Helloweens Ride the sky. Sen klättrade jag mig upp och ner och bak och fram på musikträdet. En del grenar var ruttna, en del var väldigt majestätiska. Andra var raka och enkla; det var helt enkelt musikstilar och låtar av alla möjliga slag som visade sig för mig. Ibland uppskattade jag de majestätiska grenarna, ibland var det de krokiga som passade mig – och ibland kände jag bara för att kapa ner hela skiten. Oftast inte – musik är trots allt något av det absolut bästa jag vet.

Det jag har försökt säga, på detta förvirrade sätt, är att musiken jag lyssnar på är influerad av någon annan musik - och den musiken är i sin tur influerad av något, och så vidare. Jag fann alltså heavy metal utan att ha funnit det som kom före, jag upptäckte thrash, men jag hade inte lyssnat på de akter som tog de första trevande – oftast värdelösa – steg, innan någon hittade den musikaliska gren som jag fastnade för.

Poängen? Jo, i efterhand har jag ju lyckats spåra många av mina favoriters influenser, oftast med glatt resultat, men givetvis även med spyan i halsgropen, from time to time. Jag menar, jag älskar att skratta åt gamla Venom, deras arv är i mångt och mycket imponerande, men deras egen, tidiga, produkt är värdelös. Jag hatar det. Folk som gillar Venom har dessutom oftast jävulska peniskomplex. Ehh hehe Förmodligen gillar de även Brieost.

Idag tänkte jag bjuda på en låt som jag upptäckte tack vare Dream Theater och Ayreon, nämligen Camel! Ett band som Opeth snott allt ifrån.

Mycket svammel för en fantastisk låt. Sån är jag.