Glas krossas. Rösten som får läderrebellen att önska sig tillbaka till ungdomen. Ripper!

Tim, som hans mamma döpte honom till, Owens. Känd som Ripper. Det gjordes en hollywoodfilm baserad på hans liv - Rockstar, en fullständig katastrof, om man ser till handlingen som hollywood våldtog. Underhållande, om man bortser från att den hånar Judas Priset och Tim.


Jag stör mig ändå på jag har valt två sångare som faktiskt har lite problem att sjunga ofalskt; det är inte bra bara för att det är punk, det är en sanning som måste befästas i allas sneknullade hjärnor!

Jag börjar dock närma mig de stora vokalisterna.

Nu ska jag dyka ner i Yngwie Malmsteens sångarhål!

Då jag hörde att den marginaliserade Rainbowsångare, som sjöng på Yngwies, i mina öron, tråkigaste skivor, ersatts av Tim ”Ripper” Owens, blev jag lyrisk. Killen sjöng för fan i Judas Priest, inte för att jag gillar prästerna – jag tycker att det är ett grymt överskattat band – men Rob Halford hade i alla fall en röst som kunde imponera till rätt musik.

Jag kom i kontakt med killen då jag fick Winters Banes Heart of a killer inspelad på kassett, jag gick givetvis med i deras fanclub – jag hade kontakt med han som drev den, Suffer Perra, en legend inom den svenska undergrounden - så steget var inte så långt för att bli medlem. Winters Bane var amerikansk heavy metal i sitt esse, lite hårdare än den europeiska varianten, men ändå med de drag av metal som Queensrÿche tack och lov han lämna som arv efter sig, innan de blev dåliga. Hittar ni skivan ska ni köpa den. Den är skitbra!





Killen har hunnit med en jävla massa saker efter det. Men min favorit prestation var på Iced Earths The glorius burden, som enligt mig är en av de bästa heavy metalskivorna som kommit efter 2000-talets antågan. Jag hatade budskapet (stackar USA efter 11 sept buuuhuuu – som man bäddar får man knulla, heter det numera), men älskade musiken – döm om min förvåning då bandledaren Jon Schaffer gjorde en pudel och bad om ursäkt för de texter. Jag har förlåtit allt. Heavy metal ska låta på det sättet som the Glorius burden presenteras.

Jag var inte lika förtjust i Framing armageddon, skivan som följde efter, den hade sina poänger, men den var lite för ojämn.

Han blev dock kickad för killen som han hade tagit över micken ifrån, så kan det gå! Jag var bestört, och har inte ens orkat lyssna på Somthing wicked part 2.





Ripper har den röst som Rob Halford önskar att han hade. Halford är med rätta en legend inom heavy metalscenen, men det var många år sedan han gjorde sig förtjänt av epitet the metal god, i fråga om klass.

Jag gillar inte allt Ripper gör, men jag älskar hans röst.

Jag ser jävligt mycket fram emot Yngwies kommande skiva, eftersom att Ripper fortfarande sjunger med gitarrunkaren.



np: Obsession, Desperate to survive. Sångare på den skivan: Mike Vescera, även han en gammal Yngwiesångare. Sjöng på Seventh sign och Magnum opus.

Btw... Painkiller, någon?