onsdag 26 september 2012

Mer Battlestar Galacticarelaterad fantatism

Jag vet inte varför jag inte har skrivit om det tidigare. Men nu gör jag det. Sambon skriver om Nagellack. Och hon bloggar om det. Hon har dessutom betydligt fler läsare än jag, vilket är bedrövligt. Vad är det för fel på mänskligheten?

Min sambo är också, precis som jag, frälst BSG-fan.

Hur som helst. Ett independent-nagellack släppte en kollektion med temat Battlestar Galactica. Givetvis får min sambo denna kollektion - hon var till och med medverkande i utformningen eller om det var idén till Opera house.

Nu ligger sambons nagelblogg på en ny adress, så för att komma dit klickar ni på länken. Här.

Nr 6 i serien fick ett lack som ser ut så här...



Härifrån




Kara Thrace fick fyra olika färger. Kolla själva.





Jag är inte snabb, men jag är.

torsdag 20 september 2012

DVD: Casa de mi Padre

Ni vet hur det är, man får en favoritartist, eller favoritskådis, och så köper/ser man allt som prånglas ut av dem.

En gång hyrde jag på riktigt filmer av och med Adam Sandler - nu, not so much - och jag brukade köpa skivor av och med Metallica. Det var inte igår, kan jag ärligt säga.

En skådis som jag ännu inte hunnit ledsna på är svenskbekantingen Will Ferrell (svensk fru, sägs det). Jag gillade inte Anchorman (en film som får en uppföljare snart) så mycket. Jag hade även svårt för Elf (älskar rapen!), men filmer som Step brothers, Talladega nights, Blades of glory och The other guys är filmer som jag nästan skrattkrampat till. Speciellt Step brothers, som nog är en av 2000-talets roligaste filmer. Så det så.



Will. WILL WILL WILL!


Det jag med dessa härliga utsvävningar försöker säga är att jag fortfarande alltså hyr de filmer som Will Ferrell är med i. Nu senast kände jag lite av höstens svårmod och ville dämpa den med en komedi. En film med Will Ferrell således.

Casa de mi Padre är dock inte en vanlig Ferrell film. Det är inte ens en vanlig film. Sambon gissade på en pastisch på Mexikansk film, och efter lite forskande visade det ju sig att hon hade rätt, till en viss del. Det är även pastisch på westernfilmer och Mexikanska såpor. Som om inte det vore nog så är filmen även på spanska - vilket kanske inte är konstigt om det handlar om mexikansk film. Men här heter huvudkaraktären Will Ferrell, och enligt min största informationskälla efter IMDB, Toppraffel, lärde killen sig språket på en månad. Det är också något som tagits med som rekvisita. mr Ferrells spanska.

Och det är väl här jag bör sätta ner foten och förklara vad som är roligt med filmen, för det är inte den sjuka, hysteriskt lama och underbara humor vi är vana vid från Ferrells andra filmer. Här är det detaljerna i klippningen som är roliga. Märkliga effekter och musiken... En knasig grej de använder sig av är ridscenerna, antingen ser man bara skådisarnas överkroppar, och då är det övertydligt att de filmats i en studio, där bakgrunden rör sig. Eller så ser man bara deras ben...



 Gael Garcia Bernal - här då han spelar Che Guevara i filmen Dagbok från en motorcyckel.



Det är svårt att säga nåt vettigt om filmen. Jag känner väl bara igen skådisarna Ferrell och den gamla Che Guevarabekantingen Gael Garcia Bernal (som var med i Lukas Moodyssons Mammut). De andra ser vagt bekant ut, men jag har rätt dåligt ansiktsminne, vilket lett till vissa besvär. Genesis Rodriguez heter den kvinnliga stjärnan. Aldrig hört talas om... Men hon är vacker att titta på.



Genesis.



Vill ni veta vad en riktig recensent tycker? Toppraffel.



onsdag 19 september 2012

Naiva nyheter

Dagarna går. Man väntar.

Man önskar. Jag önskar. Jag önskar att det fanns rimlighet i det vi kallar vår vardag. Jag önskar att svart skulle kunna få vara svart och inte tvärtom. Jag tänker inte på hudfärg, utan snarare på den information vi har, och hur den misshandlas av ekonomiska intressen - så kallade incitament - som gör att fakta ignoreras eller förljugs, allt för att maximera vinsten.

Jag har försökt peka på mediemogulen Rupert Murduch i flera år, för att visa vilket maktfullkomligt svin han är. Exempel som då hans bolag sparkade den journalist som avslöjade skandalerna som utspelade sig på Abu Grabifängelset i Irak, visar på ett förakt mot journalistik och mediakonsumenterna. Man kan med stort nöje ägna sig åt filmen Outfoxed: Rupert Murdochs war on journalism. Det finns exempel i drivor - och vad händer? Imperiet knakar efter en medial utpressnings och avlyssningsskandal utan motstycke. Det visade sig att det var värre än vad bilden tidigare visat - det visade sig att jag hade rätt om hur fri från skrupler mannen egentligen var.

Den som är förvånad är bortom naiv. Där biter inte fakta om den så suger sig fast i halsen som en vampyr.

Där ligger väl det stora problemet. Inte i att fundamentalister alltid är idioter, utan i att ingen uppmärksammade intressekonflikten - för jag kan omöjligt ha varit den ende som anade ugglor och dollarhögar under pressarna.

Det finns ett vinstintresse i nyheter. Det finns ideologiskt styrda nyhetskanaler som struntar i fakta och kommer med rena lögner, för att någon har betalat för det. Det är ingen hjärnkirurgi vi pratar om här. Det är det rena vinstintresset, girighet där inga medel skys, och inga kostnader för att slippa ansvar är för stora. Fundamentalism var det...

Det demokratiska problemet i att vi får nyheter som är illa undersökta, eller helt enkelt baserat på en dilettants antaganden är inte bara enormt, det är illavarslande för framtiden. Vi köpte för fan ett krig, rakt av, hur illa bevisning för det än höll ihop; vi köpte ett krig där bevisningen byggde på en skoluppsatts från en student. I efterhand har flera av de stora mediebolagen rannsakat sig själva och erkänt sina tillkortakommanden. Men allvarligt, ska det behöva hända alls? Ska vi inte kunna lita på att vi får nyheter som är faktagranskade och verifierade då vi tar del av den?

Svaret är givetvis ett deprimerande nej. Inte så länge det finns ett vinstintresse som krockar med kunden - inte så länge man kan köpa en rapport och sedan ändra det man inte gillar, och sedan presentera det som fakta. Svensk näringsliv har timbro som största "djävulens advokat", då de släpper böcker med propaganda, betalade av det näringsliv de ska försköna.

Det alliansen vill göra med tv-licensen är både uselt och beräknat. Var så säkra.

Och dagarna, de bryr sig inte ett skit, utan passerar helt friktionsfritt.

Just ja, eftersom att jag är socialist kan man vifta bort all kritik från mig med mantrat: Stalin, Pol Pot, Kuba.

Ridå.

måndag 17 september 2012

Häng med i vansinnet. Jag läser Close-up!

Jag läser sakta men säkert ut senaste Close-up. Det är en tidning jag bara läser i badkaret, om inte intervjun är fantastisk, då kan jag ta med tidningen till något annat rum - recensionerna läser jag knappt, jag skummar igenom dem. De som tycker att man ska ha poäng (1 till 10 typ) på skivor borde... tänka om. En text kan verka jättepositiv, för att överraska med 5 av 10. En text kan vara skitgnällig, och betyda 7 av 10. Det är ologiskt och dumt. Jag vill ha ett omdöme, säg hur det låter, hur bandet lirar - vad DU personligen tycker om låtarna är irrelevant. Visst kan jag roas av dylikt, men jag väljer att avgöra själv om låtarna är bra.

Ok?

Ok.

Hittills är Grave det roligaste bandet i tidningen. Grave är ett rätt bra band, för att komma från den gamla skolan av svensk death metal. Jag hängde med hyfsat ända fram till Soulless. Jag vet inte vad som hände då, få se... ah. 1994. Då grungen döda allt vad heavy metal hette, hade den hårdare musiken en peak. Bland annat släpptes Terminal spirit disease, som skulle leda till Slaughter of the soul. Det kom andra bra skivor även, Cannibal Corpse släppte the Bleeding - 1994/95 var för death metal vad 1986/87 var heavy metal /thrash. Då kom klassikerna. Klart jag tappade intresset för ett band som inte hade det jag letade efter.

Jag har dock alltid gillat att läsa intervjuer med bandet i fråga. Grave. Det är ett av få band som jag har hört har ställt de idiotiska black metalmusikerna från norge mot väggen: vad fan handlade skiten om? (Ungdomlig idioti tydligen) Det är rätt lustigt faktiskt. För idag förnekas det nästan att det fanns en konflikt mellan Norges underground och det svenska ditot. Ok. Norrmännen verkade hata Impaled Nazarene mer, men glöm inte Therion och lifemetaltjafset! Det stod om det i alla fanzine då det begav sig. I Umeå vill jag minnas att jag givetvis hånade allt och alla som erkände sig åt black metal. Då min punkarpolare som spelade i Auberon helt plötsligt hade med sig Burzum till repan blev det således dålig stämning. Musiken var inte bara dålig, den var hjärndöd också.

Så. Vad säger man?

Det är kul att läsa metaltidningar, även om grupperna inte är de jag lyssnar på.

Välkommen till vansinnet!

fredag 14 september 2012

Det är i alla fall fredag!

Jag hade tänkt att skriva om politik, och det fanns en vag tanke om att nämna de nyligen fristläppta journalisterna som pratade inför press i sverige idag. Men, det är svårt att veta var man ska börja.

Allt hänger ju ihop. Jag klagar ju inte bara på borgarnas enskilda förslag, jag säger nej till deras människosyn. Jag skriver för att jag ser hur människor drabbas av orättvisor, dessa orättvisor beror så gott som alltid på pengar. Men att diskutera sakligt för en socialist idag går inte. Alla vet ju ändå var det slutar om en borgare ger sig in i diskussionen: Nord Korea - Stalin - Pol Pot...

Så var börjar man? Tja, till min förskräckelse ser jag att Carl "oljebaronen" Bildt tar åt sig av äran för journalisternas vunna frihet. Va? Det är som att Tommy Salo skulle ställa sig och jublat åt det fördömda nickmålet. Det. Ska. Bara. Inte. Hända.

Jag vet inte ens vad man ska nämna med fallet med de två journalisterna. De undersökte ovannämnda utrikesministerns trovärdighet samt om fördrivning och eller folkmord förekommit. Alltså, det har väl aldrig varit en större jävsituation, någonsin?

Borgarna vinner på att de förvrider sina argument. De säger att de är för frihet, men den friheten kostar väldigt ofta arbetaren eller andra lågavlönade grupper, rättigheter och inkomst. Ingen verkar protestera. De som borde reagera, de som har det socialistiska arvet att tacka för hög levnadsstandard, de verkar mer rädda för att bensinpriset ska gå upp eller om räntan är hög, än utifall att ännu en gamling får sova i sin egen avföring. Ett sista ovärdigt tack till de som gav oss dessa förutsättningar.

Då motargumenten som sagt besvaras med Kina eller någon annan referens till historiskt vansinne, blir det svårt att visa att alternativet faktiskt fungerar. Jag svär och har mig för att jag är less på det hyckleri som gör debatten som korkad, om någon läser och inte håller med kan de därför med indignerad lätthet ignorera skiten. Alternativet hade som sagt var varit Sovjet, Pol Pot eller Nord Korea.

Pratar man om miljö är det samma sak. Jag kommer aldrig att glömma då någon förvirrad borgare försökte ta poäng av miljöpartiet på grund av de flygstillestånd som blev till följd av vulkanutbrotten på Island. Nivån?

Nämner man det faktum att kött är en större miljöbov än... biltrafiken, då skriker en köttslukande minoritet i falsett. Vad är problemet? Man måste inte äta kött varje dag. Faktiskt! Sluta bete er som ungar!

Så var i helvete börjar man?

Fredag. Det är i alla fall fredag!

Skål kamrater!

(dn. dn2. svd. svd2. ex. ab. ab2. ab3)

tisdag 11 september 2012

Tune of the night... Queen - Mustapha



Musik utan regler kan vara helt fantastiskt!

Det kan också vara värdelös.

Vill ni ha fler plattityder? Då vänder ni er till landförädarfadern och författaren. Renjävulen.

måndag 10 september 2012

Alchemy. Rising force. Yngwie.

Tillhör du den där fördömda skaran människor som aldrig haft vett nog att veta du ska börja med? Eller är du bara för inskränkt för att ens våga?

Eller har du kommit längre? Har du då ställt dig frågan: vilken Yngwie Malmsteenskiva ska man börja med?

Det är enkelt. Låt oss säga att du gillar heavy metal. Eller, vi tar det för givet. Det blir enklare så. Låt oss till och med vara så pass hygglig att vi - och med vi menar jag mig själv - ställer lite krav på den musik du lyssnar på. Hamerfall är helt enkelt lite för simpla för dig.

Skivan du ska börja med är alltid Alchemy. Skivan kom kring 2000-strecket. Den var egentligen bara en kulmen av en hel drös av fantastiska skivor som gitarrvirtuosen klämt ur sig. Men på Alchemy hade han både spelandet - Yngwie är olika bra på alla skivor - låtarna samt svänget. Ok, hans mest svängiga platta är tvivelsutan Facing the animal, där Cozy Powell hanterar pukor och kaggar.

Men Alchemy har en svårhet som man lär sig att älska då man väl tagit sig förbi de första tre genomlyssningarna. Sen är man fast.

Jag säger bara Leonardo! Eller, om man gillar att lägga pannan i veck, då kan man läsa texten till Demon dance och förundras över vilka droger som måste ha tagits för att komma fram till refrängen:

Seven million, four hundred
Five thousand, nine
Hundred and twenty-six
Deamons will do their dance
Cannot escape
Holding a crucifix


Jag lämnar er med Leonardo.






Och nej, jag har inget till övers för de som med en dåres medvetenhet bara hyllar hans två första skivor, och dissar allt annat. De människorna saknar något som jag har. en egen vilja. Så var det sagt.

söndag 9 september 2012

DVD: Avengers

En film per vecka för mig? Nja. Oftast är det mer, men jag ids väl för fan inte skriva om all skit jag ser? Jag bjuder bara på guldkorn - eller möjligheten att undvika vansinnet.







Avengers är en film jag länge har velat se. Först och främst för att jag gillar filmer med mycket action och superhjältar. Sen är det aldrig fel med en film som har med Hulken. Hulken är en av mina favoriter.han är förvisso misshandlad av den vita duken, men serietidningen var suverän. Därför älskade jag filmen som Ang Lee gjorde, den var väldigt nära serietidningen. Rebooten med Edvard Northon var ok, men den var alldels för influerad av tv-serien som jag gillade då jag var 5, men hånskrattar åt som vuxen. Musiken är bra, men...

Nåja. Seritidningsmässigt var Avengers alltid trista som fan. Men som tema för film funkar de. Mycket beroende på hur S.H.I.E.L.D framställs, samt att Marvelfilmerna faktiskt gjorde Iron Man till en roliga karaktär. Som serietidning var han sjukt trist. Enligt mig.

Vi har även Captian America, en snubbe som var ganska ojämn i serieformatet. Som film funkar han bättre än jag trodde. Scarlet Johanson spelar spionen Natasha Romanoff, som i tidningsformat var Iron Mans nemisis. Till en början, sedan hoppade hon av (Sovjet, på den tiden hoppade man av sina länder, om länderna var som Sovjet) och gick med i S.H.I.E.L.D. I tidningen var hon aldrig mer än en bifigur till de "stora" hjältarna. Lite som en mindre mystisk Elektra, men ändå med ett mörkt förflutet.



I tidningen såg man hennes könshår (Black Widow)... I filmen saknas det lättklädda donnor, vilket känns väldigt befriande.



Ja. Sen har vi Thor. Han borde heta Tor. Bortser man från namnet så var filmen om honom rätt ok. Seritidningsmässigt var höjdpunkten då han mötte Beta Ray Bill. En kosmisk fantasifylld saga som faktiskt gavs ut i sverige. Balladen om Beta Ray Bill tror jag den kallades. Jag kan ha fel. Bra var den i alla fall. Annars var det mest i Avengers man fick se honom, och Avengers var som sagt trist som tidning.

Just ja. Hawkeye är ju med. I tidningsformat gnäller han ofta över att han saknar krafter. Det gör serieversionen av honom stentrist. Men nu är det film vi pratar. Här funkar han. Men bara om man skiter i att killen skjuter sin pilbåge som en gud. Trovärdigheten i filmer som denna ska man inte hänga upp sig på. Men det finns gränser. Eller?

Avengers är producerad av Joss Whedon. Killen som är ansvarig för Firefly, världens näst bästa sci-fiserie, samt efterföljande film Serentity. Han gjorde även Buffy, och det är helt sjukt hur dåligt det är. Filmen Titan AE är dock hur bra som helst. Joss Wedon är en garanti för starka kvinnor. Tänk bara Buffy, Serenity, Doolhouse och så vidare. Joss är också ofta en kvalitetsgaranti. Tänk bort Buffy och Angel så blir det bra.

Det bådade för kvalité, och ett par gånger i filmen håller jag på att skratta ihjäl mig. Scenen där Hulken och Thor har mörsat fienden, och står och flåsar - och det som sen händer. Så. Jävla. Rolig.

Det är Loke, samma gamla as (pun intended) som spökade i Thor, som står för ondskan i denna film. Han känns mer realistisk i den här filmen än i Thor, vilket är välkommet. Det är helt klart en av Joss Whedons styrkor, i hans skapelser har alla en historia att bära - det gör slutresultatet mycket bättre.

Handlingen får ni se filmen för att få. Jag säger bara att Hulken i denna film helt klart är den som vinner min sympati. Tack Joss. Hulken ska få vara Hulken. Hulken mot Loke. ah. Se!

Ni andra som inte sett den här filmen, ni ska se den. Väl investerad tid - ni blir underhållna!

Toppraffel skrev: detta.

lördag 1 september 2012

DVD: Black Swan, och lite skitsnack.

Helt plötsligt är det svårt för mig att skriva regelbundet. Aaaa. Det har med sjukdom att göra. Jag blev förkyld, sen på det fick jag influensan. Tack för den. Nåja. Jag försöker, det är det som räknas.

Jag tänkte, min vana trogen, bjuda på lite tips åt er. Tips som låter er spara in tid, tid som ni ska använda åt revolutionen. Revolutionen närs med kunskap, så passa på att läsa de bloggar jag har länkade, alla är en del av den kritik mot samhället och mot vansinnet. Det är väl bara Nimas blogg som står på fel sida - och med fel sida menar jag: står man på Israels sida har man fel fel fel fel fel, det är en VIDRIG rasistisk MORDISK förtryckarstat, åt helvete med den politiken.

Våld kan dra åt helvete. Det kan Israel och alliansen också. Jävla förtryckare.

Men jag, jag bjuder på tips.

Man skulle kunna säga att jag är raka motsatsen till borgerlighet. De är giriga as. Jag är mest bara snygg.



Portman.



Och, ska ni titta på nåt annat än mitt vackra anlete, då kan ni låna era ögon åt Black Swan. Det tog rätt lång tid för mig att se filmen. Jag hade den här hemma i flera månader, och jag VILLE se den. Men jag tog för givet att filmen skulle vara jobbig. Den var riktigt jobbig.

Men Mila Kunis, Meg från Family guy, och Natalie Portman är lysande i sina roller. Jag var lite skeptisk till Kunis, men då jag väl slutade se Meg framför mig var hon fantastisk. Även Winona Ryder var bra. Alla äts dock upp av Portman. Hon ägde. Den mentalt förvirrade Nina Sayers (Portman) är en fantastisk danserska, hon har fått rollen i Svansjön, och handlingen kretsar runt förberedelserna. Handlingen ska tydligen vara väldigt influerad av Svansjön, men det vet jag ingenting om. Är den det?



Me... Mila Kunis. Jag gillar henne!



Utan att avslöja något mer om handlingen kan jag säga att filmen är stark. Urstark! Skådespelet är obehagligt trovärdigt. Det är snyggt filmat, inte stilrent och vackert, utan ganska mörkt och kornigt. Det passar filmen perfekt. Man heller vet aldrig hur dåligt Portmans rollfigur mår, vilket är en väl avvägd krydda i handlingen; är det vi ser Ninas (mar)dröm eller det som händer? Mycket bra!
Min bästa människa i Auberon (och Crowdbrun), Jonathan, beskrev filmen som en äkta skräckfilm. Jag förstår vad han menar. Det är det psykologiska som är otäckt. Han ansåg också att filmen var bra. Så, det sista ni ska göra är att kolla vad Toppraffel säger. Jag menar, den här beskrivningen säger egentligen allt jag inte klarar av att säga, i en enda mening: "BLACK SWAN känns ungefär som om Roman Polanski-berg-film som sedan Dario Argento filmatiserat." Klickar ni på länken får ni även lite skvaller om Portmans ligg. Do it.

**

Sen såg jag en annan film.

Den har jag redan skrivit om. Ghost Rider: spirit of vengeance. Jag upprepar mig kanske nu, men se inte den filmen. Den är allt en film inte ska vara.

Dock. Russell Crowe som Robin Hood, var inte helt dåligt.

Nu är det lördag. Jag ska läsa lite bok. Fantisera om den spin-off till Battlestar Galactica jag har i skallen.

Sen är det väl läge att fortsätta min efterforskning angående Star Trek. Är det så dåligt som jag har för mig? Jag tittar på: the next generation. Tre avnsitt, men jag är inte det minsta imponerad.