torsdag 29 december 2011

Transformers 3

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen.

Jag gillar tecknat. Just nu, 2011, har det gått inflation i filmer baserad på gamla barnprogram - och jag har älskat det. Varken de två tidigare filmerna i den här serien, eller GI Joe, var några episka mästerverk.

De var däremot gemytlig underhållning för stunden. Varken mer eller mindre.

Transformers 3 är en lite mörkare film än de två tidigare i serien. Bortsett från det är väl det enda nya den här gången att Megan Fox inte fick vara med. Ersättaren ser ut som en docka.

Nej. Transformers, the dark side of the moon, är inte något annat än en fantastisk science fiction då den är som fånigast. Precis som med alla andra filmer som kommer från superhjältaras och robotarnas värld, är mycket ändrat här. Jag vet inte ens om Ultra Magnus existerar här. Men det är klart, för att de ska köra den delen måste de ta livet av Optimus Prime. Det kommer aldrig att ske. Folk (robotar) eller vad som helst, dör väldigt sällan i Hollywoodproduktioner.

Handlingen då? Jo. Den underhåller. Säger jag en sak måste jag säga allt. Jag håller käften.

En sak som faktiskt överaskar med den här filmen är... skådespelarna. Vilka ess! Frances Mcdormand, John Malcovich är med. Flera andra BRA skådisar är med även. Jag undrar varför. Pengarna?

Aja. Kul är det.

Vill ni läsa mer ingående? Toppraffel har skrivit om den.

tisdag 27 december 2011

Den gröna lyktan - jag har sett filmen.

För er som missade den här filmen: fan ta er.



Jag har alltid varit svag för serietidningar. Superhjältar var min passion i det mediet, även om jag läste allt som fanns på den lokala *censur*-butiken.

Jag skrev nog exakt det här då jag hade läst om Watchmen relativt nyligt. Men bara för att vara på den säkra sidan tar jag det igen: de två stora serieförlagen i USA på den tiden jag läste som mest var Marvel och DC. Marvel är Spindelmannen, (och Hulk, X-men m.fl). DC är Stålmannen (Batman m.fl).

Om man vill hårdra skillnaden mellan de båda förlagen är DC sprungen ur den subkultur som till exempel HPLovecraft en gång härskade i - det är science fiction, gamla gudar, fjärran galaxer och så vidare.

Marvel är mer tonåringar och ångest.

Detta är givetvis inte en rättvis jämförelse - det blir aldrig rättvist med en så kort förklaring - men den får duga just nu.

Med det i åtanke blir filmen om Green Lantern lite enklare att förstå - om man inte känner till honom sen tidigare.

Känner man till honom sen tidigare är det en helt annan sak - inte för att man nödvändigtvis vet mer - den gröna lyktans universum är inte det minsta okomplicerat. Det räcker med att konstatera att det har funnits hela 5 gröna lyktor (Alan Scott, Hal Jordan, John Stewart, Guy Gardner, Kyle Rayner).

Faktum är att både Marvel och DC ibland har så snåriga historier att sätta sig in i att det är omöjligt. För er som kan er Batman, hur många Robin har det funnits? Det är nördigt så det förslår - men kul ändå, så klart.

Men den här filmen då? Jo. Den är exakt som den ska vara. Universums väktare, det stora hotet från rädsla (i filmen är rädslans färg gul) och givetvis en hjälte som är lite speciell.

Historien är av det slaget att JAG älskar det. Gamla raser och universum, det kittlas i fantasinerven.

Egentligen kan jag inte säga nåt mer om filmen.

Förutom att det är såna här filmer man borde göra fler av. Hade historien varit lite djupare, eller om filmen haft lite längre speltid (vilket kunde ha gjort filmen djupare), då hade det varit årets film.

Nu är det bara en jävligt underhållande science fiction/fantasyfilm om en snubbe med en grön ring som ger honom viljans kraft. Viljans färg är grön. Därav det gröna temat.

Toppraffel har givetvis skrivit bättre om det
.

måndag 26 december 2011

Zlatan - boken

I Inters azurblåa färger.

Det har kommit en bok om sveriges mest omtalade snubbe. Av honom själv, med hjälp av någon prominent författare, vars karriär är byggd på biografier av "egensinniga" människor. Eller folk som tar sin egen väg, som jag hörda författaren klämma ut sig i radio.

Jag har personligen grava problem med sådana beskrivningar av människor, alla är speciella, det är bara det att alla inte blir kändisar. Vi har alla en egensinnig berättelse om hur vi blev den vi är.



Zlatan och boken om honom - även den ett fenomen, tydligen nästan en halv miljon svenskar har köpt den.



Nå. Boken om Zlatan fanns under taket jag sover för att en av mina småbröder fick den i julklapp. Jag tänkte att jag skulle passa på att läsa den då jag hade möjligheten.

Zlatan är ju en sådan ikon att det inte är klokt. Jag kom ihåg då han slog igenom i Malmö, och mycket i boken känner man igen, men på grund av man läst den andra versionen av sanningen - medias version. Jag säger inte att det här hela sanningen, jag är inte dum nog att tro att Zlatan är ett helgon - det är nog ingen - men jag inser ju att Zlatan inte behöver bry sig om JAG tycker att han verkar lite dryg. Killen är proffs. Killen är förmodligen större än jesus i Italien, eller i alla fall i Milano.

De som kritiserar Zlatan vet ju hur divig han är, och jag säger vet, eftersom att de inte har en aning om vad som får Zlatan att ticka.

Argument som att han är dålig i landslaget är åt helvete. Man kan säga vad man vill om det svenska landslaget i fotboll, men man kan inte påstå att det är kvalité. Det finns nyliberal krigaranda, men det finns inte hjärta. Det finns lite kunskap, men det finns inget jävlar anamma. Att då skylla på EN spela om ett helt lag spelar dåligt... Eller tvärtom, att påpeka att laget alltid spelar bra då stjärnan saknas... Är det Zlatans fel att andra inte kan skärpa sig ordentligt?

Enligt rasisterna i landet numera åt helvetet, är det så klart så. Det kan heta kultur hit och kultor dit. Men faktum är att likheterna mellan Zlatan och Peter Forsberg är slående då det gäller deras passion för sporten.

Här finns givetvis skillnader som ovannämnda rasister och de flesta moderater skulle förneka. Zlatan växte upp under fattiga förhållanden. Och alla vet ju att vi inte har fattigdom i sverige... Om man frågar moderater.

Allt det här är saker som går igenom skallen då man läser boken. Jag imponeras inte alls av språk eller innerligheten i skrivande - det är samma ton då det pratas om motgångar, som då man får ta del av de glädjeämnen killen har fått njuta av. Man blir inte meddragen i historien som sådan, det är snarare just det faktum att det handlar om Zlatan som gör det så blandvändande. Det, och så givetvis att det är väldigt ledigt skrivet.

En trist med boken är att den är ytlig. Man kommer inte in stjärnan på livet. Man får aldrig riktigt veta något mer än han mådde dåligt då eller då, eller att han kände sig sliten. Det nämns, och sen ska vi vara nöjd.

Med det sagt. Det tog ca: 5 timmar att läsa ut boken. Så den hade onekligen kvalitéer. Och hey, Zlatan fascinerar. Det var kul att läsa om tiden i Juvetnus och Inter. Jag har helt klart fått en bredare bild av liraren, mer respekt, måste erkännas. För hur man än vrider och vänder på det - man vinner inte skytteligan i Italien om man är en divig bråkstake utan den talang som killen har.

Det här, boken om Zlatan, är alltså underhållande läsning. Men det är faktiskt också samtidshistoria. Det kan vara intressant att se en bild från fler håll än ett.

Så: Zlatan, du är helt klart sveriges bästa fotbollsspelare någonsin (under min livstid), endast Henke är i närheten, men ni har olika styrkor. Detta är en fet tummen upp! Inte för att du behöver den. Men den är ärlig.

Men, den här boken kommer inte att vinna några priser för dess innehåll, den kommer bara att vara rolig kompletterande läsning till den största psykosen i det här landet på länge. Zlatanmania.

En annan sak jag måste nämna är att den andra texten jag har skrivit om Zlatan var helt fel. Jag hade så fel att jag måste sätta på mig dumstruten.

måndag 19 december 2011

Bland könsdoft och den rosa revolutionen

Det kanske ser fint ut, men här kommer blommorna att dö. Snart.



En fråga som jag alltid slår skallen i, är den om vårdnad av barn.

Alla fattar att det är ett problem att två personer som har ett gemensamt liv ihop, ska gå ifrån varandra - och givetvis blir det barnen som får ta den värsta smällen. De har ju inte valt föräldrar, men de får leva med alla konsekvenser. Även små barn kan tycka att föräldrarna är oansvariga. Typ.

Men om man lyfter på det unkna täcke som skyddar kvinnans rätt att alltid vinna vårdnaden, hamnar man i en fördömd och inavlad debatt. Det handlar inte längre om att vi lever i en värld där två föräldrar har samma rätt till sin avkomma. Nej. Nu blandar vi in könet. Kvinnan får, enligt siffror jag hittade från 2007 (jag vet, inte de senaste siffrorna) vårdnaden i 90 % av alla vårdnadstvister.

Hur kan det komma sig i världens mest jämlika land?

Jo. Det ska jag med en mening förklara: vi är inte så jämlika som vi tror. Samma princip som leder till att kvinnan tjänar mindre på arbetsmarknaden, leder till att hon vinner i 90% av alla vårdnadstvister. Det är samma förtryck. Det är bara det att här ser det ut som att kvinnan är vinnaren.

Hur genushaverister som Per Ström tolkar det låter jag vara osagt, men han använder inte fakta eller statistik. Bara en gapig retorik som går ut på att fördöma allt vad feminism heter. Min följdfråga på den är: varför är det så viktigt för borgligheten/näringslivet/rasisterna att kvinnan ska vara orättvist behandlad? Varför använder sig - betalar - en av de ruttna tankesmedjorna Per Ström, som framförare av deras åsikter? Hur kommer det sig att dessa åsikter alltid betalas av de rikaste? Kan man ställe frågor om skolgång, för de som klickar gilla på förtrycket? Leder detta resonemang ända till den skolpennalism vi har fått se prov på i tidningarna i dessa dagar?

Jag vet hur moderater resonerar. De gillar inte problemet, alltså finns det inte. Jag kommer nog sent att glömma moderaten som sa något korkat i stil med: fattigdom finns i Afrika, inte i sverige.

Bekvämt. Då behöver man inte ta den diskussionen. Nästa steg, om frågorna blir för påträngande? Plan b? Enskilda fall. Ännu bekvämare.

Dock, det är något lustigt med att de som påstår sig värna mest om individen, är de som tar minst ansvar för densamme... Det är inte att värna för någon om man låter denne förfaras, så fort ett problem uppenbarade sig. Det är fascistiskt.

Så.

Könsdoften och förtrycket beblandas. Men varför är just denna fråga så viktig?

Det är en investering. En stor del av alla som sitter i fängelset har aldrig haft tillgång till sin far. Om vi inser att ojämlikhet är ett problem och tar itu med det, då kan vi faktiskt börja ta tag i nästa problem. Det handlar om att angripa skiten från rätt håll. Inte blunda och skylla ifrån sig, som vår statsminister ständigt gör.

Många av de problem som stavas psykisk och fysisk ohälsa, självmord, missbruk, sämre skolprestation och mobbing, skulle kunna lindras om vi hade ett mer jämlikt samhälle. Något som Per Ström och alliansen, med näringslivets pengar, motarbetar.

Tänk på det ett tag.

Måndag - bättring i siktet.

För några veckor sen. I nynäs. Vinter my ass.



Det är så många frågor som slaktas. Det är så många svar som ignoreras.

Jag vet. Bara tonåringar - och människor med empati - skriver lika svulstigt. Men det är tyvärr så att tonåringen har jävligt många poänger.

Ta alla dessa hjärndöda argument. Monarkin. "Men kungen gör ett så bra jobb för sverige".

Jasså. Enligt vem då? "Jo, men det finns analysgrupper som visar att han ger oss jätte - jääääääättäääää - mycket gratis pr. För 120 miljoner per år."

De som har tagit fram dessa siffror är samma människor som sa att en ekonomisk kris inte alls var nära annalkande 2008.

För de där 120 miljonerna kan JAG göra ett bättre jobb.

Att stå upp för demokrati är inte riktigt samma sak som att försvara en instans som är demokratins raka motsatts.

Kungen och hans hov kan dra åt helvete. Men, det är inte personligt. Kungen i sig har jag inget emot. Han är en dåre, som jag, - men han har mer pengar, och flera barn än jag.

Vad fick mig att tänka så? Jag tänkte redan så. Men jag läste en bra text om det.

***

Saab

Saab har varit en följetong att skratta åt på jobbet. Dessa skratt har dock givetvis inte berör de som arbetar på eller åt Saab.

Jag har en lösning. Jag brukar dra upp den här varje gång idioten Johan Norberg uttalar sig om vad sverige bör och inte bör äga. Betänk att killen strävar efter en fundamentalistisk anarkistisk affärsvärld där länder är underdånig allt vad lagar och regler heter. Marknaden styr sig själv, heter det. Här vill jag bara lägga in: om alla argument mot kommunismen går ut på: det är en fin tanke, men den funkar inte - vad skiljer egentligen det från den nyliberala verkligheten, där alla marknadskrafter tar det "gudomliga ansvaret"?

Pr och pengar. Ord. Där har ni skillnaden. Utöver den klassiska: den enes bröd, den andres död, som genomsyrar nyliberalismen totalt. Johan Norberg är för övrigt varken nyliberal eller idéhistoriker nåmer. Nu är han samhällsdebattör. Ja. Det är ju inte en lögn.

Men det han säger är redan fastlaget som lögn. Lär Marknadsmyter. Jag har ännu inte hört ett enda relevant svar från J.N på den intellektuella avrättningen han utsattes för.

Mitt förslag ang Saab, är alltså att rikta in forskning och arbete mot en miljömässig föregångare. Alla tjänar på det. De som hatar det är motståndarna till staten. Alliansen. Johan Norberg. Ni vet, dårarna. De som klickar gilla på enskilda fall. - ett par ägg måste krossas, kastas och tvingas till arbetsförmedlingen, och så vidare.

Nå. Saab.

Jag tror det är kört nu. Jag har ingen speciell känsla eller så. Men Aftonblandets motorskribent Robert Collin har haft rätt under hela Saabaffären. Idag tror han att det är kört. Jag går på oddset. Alla rätt hittills, det ger Saab dåliga odds i alla fall. Jag tror att det är kört. Vi får se. jag håller tummarna för de som riskerar arbetslöshet.

***

Sport

Foppa säger en sak i en dokumentär som ska visas på svt.

Svarta rubriker!

Han sa att matchen mot Slovakien i os 2006 var en läggmatch. Han säger inte att någon sa att nu ska vi lägga oss. Eller: vi vinner inte den här matchen. Han konstaterade att de som han snackade med sa att de skulle spela smart - inget annat. Klart det ska bli svarta rubriker. Journalistik alltså.

Smart i det fallet var ett inte vinna den matchen. Sen vann vi OS. Skulle det vara fel?

De som snackar om sportsmanship, är ni helt snedknullade? Nu har tidningarna i sverige gått bananas på detta ickecitat. Till och med mutorganisaionen Sok har lagt sig i.

Snacka om felprioriteringar.

Snacka om same old, same old. IDIOTJOURNALISTER och era jävla IDIOTISKA LÄSARE.

Jag är väl en av dem...

(mer läsning: ab2, ab3, svd, dn, dn2)

***

Nordkoreas galning är död. Ska man jubla? Komme ni ihåg då det så kallade kalla kriget slutade? Man bah: jaaaaa! Mer fred! Mindre kyla.

I verkligheten: fler länder med kärnvapen. Rädslan steg.

Ridå på den.

Det är bara att hoppas att det där landet ruttnar sönder inifrån, så att det kan läkas medelst demokrati och... kärlek?

***

Jahopp. Hur avslutar man det här då?

Jag mår bara lite bättre. Hostan är inte borta. Men huvudvärken verkar vara på upphällning. Imorgon är det jobb igen. Härligt!

lördag 17 december 2011

Yngwie J Malmsteen

Ibland säger en bild hur mycket som helst



Efter att ha försökt att hjälpa en polare att flytta, sjukdom till trots, är jag helst slut.

Hur avslutar man en kväll på bästa sätt? Med lite bra heavy metal. Så klart.

Vi pratar om Yngwie idag. Yngwie Malmsteen. En man som alltid ger mängder med diskussionsunderlag. Hur man än vrider och vänder på det, Yngwie är en gitarrist som berör.

Jag har alltid valt att skratta åt vansinnet, och samtidigt njutit av musiken. Killen må ha ett ego stort som ett solsystem, men han kan skriva musik. Det är något som ofta slängs mot killen, att han inte skriver låtar. Oftast sägs det av personer som inte lyssnat på Malmsteen sen Trilogy, och det säger faktiskt mer om Trilogy än om Yngwies låtskrivande.

Det finns dock en klassisk Yngwiediss, som är min personliga favorit, för att den är så korkad, nämligen den att Yngwie inte spelar med känsla. Jag förstår absolut om man inte gillar den neoklassiska, blusinfluerade heavy metal som Yngwie spelar, men att påstå att karln saknar känsla, är ungefär lika smart som att säga att jorden är platt; de som påstår dylika saker verkar ha en förutbestämd åsikt om att känsla försvinner med kunskapen att traktera instrumentet.

Det är väl bara att erkänna att ni inte gillar solodriven heavy metal, för känsla, det dryper Yngwie Malmsteen av. Låtar också.

Citatåtervinning: hur man än vrider och vänder på det - återvinning slutförd - måste man gilla heavy metal för att uppskatta det Yngwie Malmsteen presterar. Hans gärning är en sak. Jag tror inte att någon ensam gitarrist har haft en så stor inverkan på en så smal genre; stilen, snabbheten och hans innovativa harmonisering - man kan hata honom, men så stort är hans arv att alla hårdrocksgitarrister idag förhåller sig till honom på ett eller annat sätt - få saknar respekt.

Låtarna då. Ja. Det finns nästan alltid ett par skitbra låtar på hans skivor, någon tung låt som verkligen svänger, och så en eller två snabba pärlor. De mer blusiga låtarna är inte alltid killens bästa, om man frågar mig. Ibland överaskar dock även de låtarna. Styrkan med Yngwie är nog ganska motsägelsefullt, gillar man honom, som jag, märker man att det aldrig hinner blir trist, eftersom att han så ofta har nya sångare. Sångarna har olika styrkor, där en snubbe äger de lite soulinfluerade partierna, har en annan en falsett som får fönster att krossas. Sträv heavy metalsång; blussång - alla dessa röster har lämnat mästerverk efter sig. Alla utom en röst.

Så var är det du gillar? En snabb låt? Och jag ger för övrigt Yngwie kredd för låttiteln till den här låten. För att, för alltid, faktiskt är en jävligt lång tid.



En tung episk låt?



En sjukt svängig låt?



Yngwie har allt. Det är inte där skon klämmer.

Eller som han själv skulle ha sagt det. "Seriously, hare bra."

Det bara är så. Man måste inte älska det. Men respekt ska fanskapet ha.

fredag 16 december 2011

The other guys

Se. Den. Här. Filmen.



Will Farrell har en humor som jag kan relatera till. Den är omogen och högljud.

Som jag.

De bästa filmerna Farrell medverkat i, som jag sett, är Stranger than fiction, Step brothers och många fler. Andra filmer jag har både hatat och skrattat åt är: Elf (alltså, det är en sepefilm - men rap-scenen...), Anchorman (det finns så mycket kul - och stört störda scener i den här filmen, ta bara scenen där Will har tagit på sig rakvattnet...)

...och så vidare, och så vidare.

Jag garvar också åt hans tv-enturage: The Funny or die, team.

Vid det här laget känner väl alla till att han är gift med en svenska, och spenderar sina... midsomrar (eller vad fan det nu är för högtid) här. Det märks på de ofta förekommande svenska referenserna, och på humorn, inbillar jag mig.

Hur som helst.

Jag lyckades med en sak som jag ofta lyckas med: att snubbla över någon intressant. Denna gången var det en trailer eller en dokumentär om The other guys. Jag såg Will Farrell, och undrade om det skulle vara en Talladega Nights, eller en Men seeking women.

Step Brothers vars så rolig att jag höll på att dö då jag såg den. På riktigt.

Men jag hajade till, Mark Wallberg. Seriös och bra skådis, men skulle han passa med Will Farrell?

Scenen jag fick se var den numera "episka scenen" där Marks karaktär får träffa Wills fru i filmen, Eva Mendez.

Jag återkommer till den scenen senare.

Först och främst spelar Will sin vanliga nördroll. Ingen gör den bättre. Ingen spelar bortskämd tonåring bättre än gubben Farrell. Det har givetvis med inlevelsen - och utseendet att göra. Mark spelar också han en typisk roll för honom - en ganska hårda och kantig snubbe. De båda är poliser.

Nåja. Filmen börjar med en biljakt där Samuel L Jackson och The rock - som är snutar - jagar ett gäng gräsrökare i en galen biljakt. De hyllas av folket, men hatas av alla som inser att man inte kan förstöra egendom för 12 miljoner - om brottet är innehav av 3 gram marijuana. De härjar lite mer, och sen dör de. Barockt. Och genialt! Det har gått ca fem minuter av filmen då de dör.






Marks snut vill kliva fram och ta över efter de två galningarna som stans bästa poliser. Will vill fylla i papper, för att han älskar sin uppgift.

Ja. Sen börjar filmen. Och jag skrattar tills tårarna rinner. Scenen där Eva och Will hälsar galna sexhälsningar till varandra; scenen som jag ska bjuda på där Mark träffar Eva första gången...

Ja. Micheal Keaton är med i filmen. En stor skådis. På riktigt alltså.

Vill ni se en asrolig - och harmlöst dum film - som överaskar med ett politiskt brännhett budskap, då är detta filmen för dig.

Just det politiska är underhållande; man blir inta matad med något, men visst fan är det en hånfull spark mot riskkapitalister - vilket känns helt rätt i dessa Carema/Attendo-tider. Mark Wallberg verkar gilla att göra medvetna filmer. En annan bra film han medverkar i är I heart Huckabees. Jag räknar inte filmen Three kings. Den är lite sådär, och har egentligen bara en bra scen.

Det här är fucking VINN!

Se filmen. Gillar ni den inte, då har ni dålig humor.

Och så till sist:



Man måste se hela filmen.

Toppraffel har skrivit om den.

torsdag 15 december 2011

Gröna klumpar och vidriga moderater

I väntat på frukost.

Fy fan. Jag har fått en sjukdom som ger mig neongröna klumpar att hosta upp och smaken av avföring i munnen.

Det är lite lustigt, för jag får samma känsla då jag lyssnar på moderater och rasister. Slump? Nej. Givetvis inte.

Man ser sig omkring. Världen.

Jag har en liten sjukdom. Jag är förmodligen frisk imorgon.

Men världen. Den kommer inte att vara frisk imorgon. Imorgon kommer fortfarande en dement 91-årig kvinna att ha ett utvisningsbeslut över sig.

Men för i helvete... 91 år. Klart att hon ska ut ur landet.

Samma sak med den familj från Ånge som blev utskickad till... kanske fel land. De hade jobb, de var integrerad i lilla Ånge... Ut med dem. Arbetstagande invandring är ok, enligt högern - för att den har en lönedumpnings effekt - men någon som kommit hit som flykting, och sen skaffat ett jobb. Klicka utvisning.

Nej. Världen kommer att vara vidrig imorgon också. Åkessonshelvetet kommer fortfarande att ha stöd. Av människor. Som borde få spö. Med vapen. Typ bredsvärd.

Är det underligt att jag föredrar mina neongröna klumpar och bajssmaken i min mun, före det vansinne som bjuds på utanför min dörr?

onsdag 14 december 2011

Teaser

Varje gång jag lyssnar på Yngwies fantastiska alster Fire and Ice, undrar jag: varför gjorde han en video på den sämsta låten från skivan?

Jag förstår det inte.

Teaser, om du inte gillar bra musik.

måndag 12 december 2011

Julstressen är död. Länge leve döden!

De som går omkring och ondgör sig på julen, jag är en av er. Men jag ondgör mig av en enkel anledning: den kommersiella. Jag gillar maten.

Ni ondgör er över julsånger och hur tidigt butikerna börjar med julteman. Ni inser att jag ser ner på er va? Skaffa er nåt vettigt att störa er på. Som att borgare anser att det är hel ok att låta de som byggt detta land leva i fullpissade blöjor. Ni som är på väg att höja händerna mot era öron, för att med bingomantrat förneka att allt lidande gick att förutse, ni kan dra åt helvete. Det finns ett hörn i ert helvete, där ni får mysa med Zytomierska, den galna horan - och ni kommer att lida i all jävla evighet.

Det åt sidan.

Nu var det julen jag skulle bjuda på.

Maten är ju det viktigaste. För mig alltså. Men det fattar ni ju, det är min text ni läser.

Jag har läst en tidning vars namn jag vägrar att berätta. Det var en typisk skittidning vars innehåll betalats av annonsörerna - vilket gett trovärdighet på moderat historiebeskrivande nivå.

En artickel var dock läsvärd. Den är skriven av en man, och behandlar mat, något som kvinnan oftast sköter. Bara det är värt en egen utsvävning. Men, den tar vi sen. Kvinnan är mannens jämlike. De som är av annan åsikt är så järnålders att ni inte förtjänar syre. Alls. Oj. I och med den meningen blev de så högfärdiga att de trodde att deras dumhet blev godkänd... Dra åt samma helvete som Zytomierska.

Ojdå. Jag tog det visst på en gång.

Maten var det. På mitt julbord, och ert, är följande maträtter från och med i år, förbjudna.

Prinskorv. Köttbullar. Varför? Jo, dessa okulinariska rätter kom till julbordet så sent som på 1970-talet. Förmodligen för att barn är bortskämda. Men för fan. Korv och köttbullar? Nog kan ni bättre åt barnen.

Ni FÅR använda korv. Om korven är av tarmar. Leverkorv? Do it. Men syltor är att föredra. Japp.




Leverkorv


Sill. TA BORT! Det är inte det att jag inte gillar sill. Jag gillar sill. Men, sill var fattigmat en gång i tiden. Julmaten ska vara fest. Ska sillen vara med måste den få en gyllene plats med tillbehörlig historialektion till. Sillsallad är ett alternativ.

Julost har vi använt sen medeltiden. Den är alltså ok. Ju äldre anor, desto större chans att jag gillar det, och låter er äta det.



Röding är ett måste



Skinka är sen 1700-tal. Alltså just på gränsen. Revbensspjäll har tydligen ätits sen "urminnes tider". Det är ok. Samma med fårkött, och vilt. Urminnes tider på den skiten med.

Kålrätter. Men det här ju till revbenen. Surkål är the shit.

Nymodigheter som ändå får plats på mitt julbord? Jo. Min sambo har en jävulskt god sallad. Med spenat, saffran, vita bönor/kidneybönor. Äpple. Valnötter?

Mitt bidrag är hemgjord räksallad. Och ägg.

Jo. Jag tror att jag kommer att be om ursäkt för min nazistiska matnäve. Men. Idag är jag hungrig då jag skriver.

Attention

Jag tror att det mesta är sagt. Men om ni undrar vad det handlar om. Läs igen.

lördag 10 december 2011

Kiske och Kai - together again! Unisonic

Ett smakprov. Med skitreklam innan. Sorry för den...


fredag 9 december 2011

Någon frågade om min mission. Vansinnet. Vansinnet är min mission. Att beskriva det; att plocka isär det - studera det - vansinnet.

Jag älskar att säga det. Men jag sa ju det. Jag hade rätt - om allt.




Läs den här boken. Mannen som skrev den är vår statsminister. Måtte alla bäva. Den finns på alliansfritt.



Det första inlägget jag skrev på den här bloggen är förmodligen det bästa.

Jag skrev det efter att jag hade läst det Kommunistiska manifestet. Jag tyckte att det behövda uppdateras.

Jag vet, ödmjukhet är mitt andra namn.

***

Så här låter det efter lite omskrivning:

Det Globala Näringslivet styr världen; det styr världen med hjälp av falskhet, lögner, girighet och en total ignorans av mänskliga och humana värden, de sätter prislappar på demokratier i våra dagar. Falskheten kommer inte från ondska, den kommer av envis vägran att acceptera att världen har begränsningar av resurser och att liv inte kan ignoreras, som ett hinder för att utöka eller maximera vinst; men i och med att detta automatiskt blir resultatet måste man tillskriva näringslivet dess största egenskap, nämligen ondska.


Världens ledande ekonomier är byggda av gratis arbetskraft; de största företagen som huserar på marknaden driver kraftfulla åtgärder för att begränsa det fackliga engagemanget; där arbetaren ser rättigheter och möjlighet till ett drägligt liv, ser näringslivet hinder och kostnader. Inte någonstans talas det om det faktum att samma samhälle som kräver av den enskilde medborgaren att den skall arbeta, faktiskt förvägrar proletären rätten att välja själv. Ett fast arbete är inte en rättighet. Varför inte?


Detta faktum ter sig mycket märkligt med tanke på att samma samhälle som kräver arbetarens deltagande, lämnar över samme medborgare till ett ännu mindre samhälle, helt befriad från den demokrati man kan åtnjuta i det större samhället, d.v.s. företaget där arbetaren har sin anställning.


Här har näringslivet vunnit en av sina största segrar någonsin, eftersom att den kritik som kan och borde riktas mot dem själva, här tar en 180° graders sväng och blir till ett bedrägligt självangrepp; arbetare ställs emot arbetare med endast sin egen vinning i sikte, och där det råder arbetslöshet får näringslivet en konkurrerande massa av proletärer och andra arbetare, som i strid med varandra, tvingas sänka sina krav av anständighet i sina liv. Detta tvingar också människor att bryta upp sina rötter med sin familj för att ett produktionsarbete inte finns att tillgå; det skall vara den enskilde människans val om denne vill söka sig runt i världen. Alltså tävlar arbetarna mot varandra där de mest produktiva har blivit en åldersgrupp; könsfrågan styr fortfarande och klassfrågor behandlas ännu med förakt av delar av näringslivet; människan är i deras ögon en slit och slängprodukt, precis som vilken hammare som helst; värdet av den enskilde människan fastställs av dess produktionskraft, och blir helt plötsligt en fråga om ettor och nollor.


Den enskilde individen blir fast i ett system som hon inte får ifrågasätta; ett system där det fria ordet ägs av samma näringsliv som skall vara den som oberoende och granskande ifrågasätter samtiden; demokrati som har vunnits genom kamp och med mod och solidaritet, blir allt mer ett skådespel regisserad av samma näringsliv som styr individens odemokratiska instans, arbetet.


Får kortsiktiga vinstintressen råda ligger en rättslös arbetare illa till om arbetsgivaren saknar skrupler.


Den kortsiktige kapitalisten flyttar sin helt fungerande verksamhet till områden där kraven om lagstiftning är lättare och därför produktionen som en direkt följd kostar mindre och en större finansiell vinst kan tas ut ur företaget; de kostnader som förmodligen skulle ha gått till den tidigare bygdens infrastruktur och allmänintressen, skola, sjukvård o.s.v.; oönskade utgifter som inhyser brett skilda områden, som ett fungerande samhälle måste inneha, om det skall vara fungerande och kunna erbjuda åtminstone någon form av dräglig medborgarstandard.



Den dagen då människan kan handla utan att vara tvingad att tänka efter för att inte låta sina egna friheter gå ut över någon annan, har vi kommit långt; den dagen då lagar är otillräckliga för att skydda oss är redan här, och de har varit här sen vi fick ett samhälle.



***


Reen och skär poesi.

torsdag 8 december 2011

På torsdag: Thor!

Tor. Här: Thor.


Det är ju råpassande. Att skriva om Thor på torsdag.

Jag har läst så mycket dåligt om filmen att jag inte vet var jag ska börja...

Vi tar det viktigaste först. Det är inte alls en dålig film, filmen om Thor. Det är bara det att då man har sett den känner med, ok, det där var demoversionen. Nu jävlar ser jag fram emot den riktiga filmen.

Inte helt eftersträvansvärt.

Det är nog inte så mycket skådespelarnas fel att det är som det är; jag tror att de gjorde det de blev ombedda att göra. Det kan inte vara helt lätt att spela en gud. Huvudrollsinnehavaren Chris Hemsworth var för mig en ny bekantskap. Han ser dock exakt ut som Charlie Hunnman från Sons of Anarchy (Jax Teller) - Hunnman var även med i Science fictionfilmen Children of men, en regelrätt idéstöld, men jag tar det en annan gång. Hemsworth har dock en svårare roll att tolka än Hunnman; jag menar, hur svårt är det att vara buse och kåt? Det skulle JAG klara av. Hunnman ska föreställa en gud. Det har jag ingen aning om hur man gör...



Alltså, det ser ju bra ut då det är tecknat... Dessa trikåer



Med det sagt är Natalie Portman är dock en tjej som jag sett upp väldigt mycket till. Inte för att hon ser ut som en docka, utan på grund av rolltolkningen i filmen V for vendetta. Men det här är fan inte ok. Hon må ha blivit tilldelad rollen som en våp, men seriöst, det här är inte kul. En annan skådis som vägrar göra sig rättvisa är vår svenske polare pappa Skarsgård. Han är aldrig dålig, ibland är han kul - men han är aldrig så där skitbra heller. Oden spelas bra av Anthony Hopkins.

Och det är lite så jag känner med hela filmen. Det är skitsnygga scener från asgård. Krigsscenerna med frostjättarna för tankarna till Sagan om ringen.

Men.

Det lossnar aldrig.

Missförstå mig inte. Filmen är underhållande.

Men den skulle kunna vara så mycket bättre.

Om de hade fått göra klart den... För det här är ju bara demoversionen. Eller hur?

Måhända tycker jag att den här filmen är bättre än vad den förtjänar, jag älskar ju marvels serier - jag har ju nästan allt som kom ut på 80-talet i sverige från marvel.

Kanske tycker jag att filmen är sämre än vad den är med tanke på att jag ju redan VAR ett fan. Kanske är mina nypor för hårda, då jag ska ta i.

Men jag tror det inte.

Det här är 115 minuter underhållning. Med viss reservation.

***

Nu: hörnan för värdelöst vetande. Thor har varit med i en av Hulkfilmerna om jag inte missminner mig. De filmerna som hade Lui F som Hulken. Skådespelaren som spelar Heimdall är mer känd från tv-serien The Wire. Där spelar han Stringer Bell.

Och: Thor kommer att vara med i Avengersfilmen. Den som semifavoriten Joss Whedon, manen bakom de monumentala mästerverken Firefly och Serenity, ska producera. Jag räknar även in tecknade Titan AE. Dollhouse fungerar bra.

Buffy...

Dö.

Nej. Avengersrullen kan bli bra.

Vill ni veta mer om thor, skrivet av en riktig kritiker? Topprafell!

tisdag 6 december 2011

Van Halen - Man on the silver mountain

Jag blev så förvånad att jag var tvungen att bjuda på denna skatt.

Lady in black

Uriah Heep gjorde några kanonlåtar.

En av dem var en ballad.

Jag har lovat mig själv att aldrig mer nämna Winger, med den här låten tänkte jag börja min färd mot absolution.

Snilleblixten kom från klar himmel!

Det är inte många av de idéer som kläcks numera som verkligen är nåt att hänga i julgranen - och på tal om julgranen: alla som var emot att TV-eken skulle sågas ner, ni inser att om ni har en levande julgran hemma, då är ni sämst - men den här idén, som kom till mig medan mitt högra öga svullnade igen och min magsjuka tvingade mig till tömning, den är fucking awsome!

Ni vet Gudrun. Stormen som blåste ner alla barrträd söder om småland. Kommer ni ihåg Katharina? Stormen som dränkte New Orleans?

Vad fan. Gudrun... Jag har en bättre idé. Stormer ska från och med nu döpas efter black metalband.

Fan vad koolt. Vi har en kallfront frön öster, som kan leda till Marduk, en klass fyra storm. Eller orkanen Bathory.

Från Norge kommer Midvinter, en storm som har potential att sprida förödelse. Dimmu Borgir följer upp Dark Funeral och Funeral Mist.

Jag älskar det. Vem ska man ringa till?



Allvarligt... Det här med att kunna spela...

söndag 4 december 2011

Jag skulle ta ett foto på min dotter och ett träd.

Jag = ej fotograf


Det gick sådär...

Även om trädet är fint.

Den vita fläcken vid trädets nedre del är Mirandas mössa. Den är tydligen magisk, för så heter den. Den magiska mössan.

Episkt.

Lite om nånting

Eftersom att bloggen PinnKakan är knäpptyst lägger jag upp en av hennes systrars bloggar istället. Vi får se om jag pallar det vansinnet. hehe

Ananas.

Annars har jag funderat på vilka bloggar jag borde börja läsa, som jag inte redan läser.

Låt er inte luras av den borgerliga självkritiken - de har inte lärt sig någonting om någonting.

Hur fan blev det så här?

Sveriges knäppaste högertidning är den som kritiserar kapitalismen mest just nu. Aftonbladet beter sig som sossar och vågar varken säga bu eller bä - så länge det inte handlar om deras ordförande, då hugger de med kraft kniven i ryggen på denne.

Hur i helvetet blev världen så galen?

Alltså. Nu ska jag vara upprörd på den monumentala dumheten ett tag.

Visst förstår alla att man kan kritisera kapitalismen utan att vara Stalin? Bra. Den frågan lämnar vi alltså åt liken. Förstår alla att man kan hata de orättvisor som skapas av en oreglerad, nyliberal kapitalism? Bra. Då skiter vi i den frågan också.

Jag närmar mig den heta kärnan; de som tror att kapitalister är de bästa att handha kapitalism, har ni någonsin reflekterat över det faktum att alla kriser, alla problem som kapitalism skapat, förnekats ända in i kaklet, av just kapitalisten? Det är människor som är UTBILDADE i kvasiämnet ekonomi, de som bör vara experter, som misslyckats.

Samtidigt påstår dessa oansvariga människor att de som vill reglera kapitalismen är de onda. De är Stalin. Vi lämnade ju den idiotin på sophögen, men fundera lite på det. Skulle en ekonom, som är beroende av DINA pengar för att kunna investera, komma med rådet: ta det lugnt ett tag på börsen.

Skulle en chipstillverkare råda folk att sluta äta chips?

Det är lite ridå på den, eller hur?

Debatten är dock i vanlig ordning skruvad så det förslår; min kritik behöver ingen ta på allvar, för att jag röstar rött, tydligen. Då tar man inget ansvar... Om vi bortser från att det är en lögn och helt åt helvetet fel, vilka är det som tar ansvar? De som tvingar dödssjuka människor att gå till arbetsförmedlingen för att ha rätt till pengarna de ska ha, eller de som vill att vinst inte ska få tas från vård, skola och omsorg?

Tänk efter jävligt ordentligt innan ni svarar. Jag är nämligen jävligt less på den borgerliga hjärndödheten i den här debatten; det är inte min ideologi som pratar, det är sunt förnuft. Man behandlar inte människor på det sätt som alliansen gör. Hör jag någon säga att det är ansvarsfullt att tillåta en riskkapitalist att råna oss på skattepengar, samtidigt som de indignerat fnyser åt reformidéer som skulle föra landet tillbaka till den föregångsposition vi hade innan nyliberalismen blev det nya svart, då skriker jag.

Reformer kostar. Men vet ni vad, vi betalar även pengar för att de som byggde detta land ska få sitta i sin egen avföring. Vad betalar ni helst?

Vad klickar ni gilla på?

(Linderborg om varför mediahusen suger purjo)

lördag 3 december 2011

Skeletor-syndromet

Just det!



I alla tider, i alla fall sen 1978, eller så, har jag varit en stor konsument av tecknad film. Har det varit aktion, eller spännande på något ockult sätt, då har jag klickat innerlig kärlek.

Det är fakta.

Mer fakta? Jo, under denna eon, detta eviga tidsförlopp som flutit sedan Scooby doo, Apkungen och diverse annat fantastiskt, har jag alltid gillat de onda snubbarna.

Jag älskade He-man, den tecknade serien, men jag hade ingen som helst sympati för de "goda". Adam, Teela, Man-at-arms osv. osv. De var präktiga, trista och helt meningslösa. Skeletor framstod som en rockstjärna i jämförelse, spännande, rebellisk och, för fan, han hade ju ett skelettansikte.

Hade de som gjorde filmerna varit lite trognare originalserien som DC gav ut, då hade man fått ta del av planeten Eternia som blivit kvaddat av krig, och kastats tusentals år tillbaka i utvecklingen.

Kanske hade den berättelsen, där man får se ondskans riktiga ansikte - det ansiktet som ler kärleksfullt mot egoism, makthunger och mord för egen vinnings skull, varit mer intressant att ta del av.

Men nej. Det vore allt för kommunistiskt. Socialrealismen är snuskigt, om de visar fel verklighet... Nej, istället bjuds vi på en tillrättalagd och moraliserande soppa som ingen frisk människa kan gilla.

Det är klart att man söker sig åt skuggsidan, den ger ju lite utmaning.

Hade modet funnits att visa ett post-apokalyptiskt samhälle, där konsekvenserna av vansinnet var tydliga, då hade jag garanterat gillat det mer. Det är ju inte en slump att den bästa kulturen är den som känns äkta - där ondskan är diffus och godheten inte är oproblematisk.

Detta problem är inte exklusivt för He-man, absolut inte. De flesta barnsagor som kommit under moralpanikens 1900-tal har varit propagandistiska; disneys Pinocchio, eller varför inte Snövit, är fruktansvärda våldtäkter av originalhistorierna. Pinocchio går från att handla om hur man behandlar de som man inte räknar som människor - ett stort och beundransvärt ämne att skriva om - i disneys filmatisering handlar det om en näsa som växer, samt längtan efter en själ... kräkreflexen klarar knappt av det. Snövit är nästan ännu värre. Men jag säger ingenting om den. Det kostar ingenting att gå ner på biblioteket och söka på Grimm.

Vad är då mitt problem? Alla fattar ju att kulturen som vi matas med är formad för att få oss att inte tänka på fel saker. Ni som INTE tror det, hur lättlurade är ni? Skämmes ta mig fan.

Jo, problemet är alla gånger jag hamnar i diskussioner med de som klickar gilla på Skeletor - utan att ha tänkt färdigt tanken. Varför gillar de de onda mer än de som kämpar för fred?

Jag hatar religion - all religion - därför försöker jag motarbeta den. Jag ställer mig inte och hejar på den onda sidan i religion för det. Det vore ju ÄNNU dummare. Jag förstår att det kan tyckas logiskt att om man vill motarbeta jesus, då börjar man gå på antijesus matcher och köpa den snubbens idoltröjor. Men hur långt har man tänkt då? Då har man ju bara valt en annan sida i samma sport. Men, jag hatar inte spelaren, jag hatar ju spelet. Som det brukar heta.

Det smarta vore ju givetvis att hoppa till en annan sport.

Så... Varför gör ni inte det?

För övrigt hade jag aldrig dessa problem med de japanska serierna typ Macron One och så vidare. Kan de bero på att de levde i det land där man faktaiskt varit med om det ultimata vansinnet: atombomben? Jag är övertygad om det.

fredag 2 december 2011

Tipps. Julklappar. Skräcknoveller. Låt mig vara er tomte!

Julklappar är en källa till ångest. Vad ska man köpa? Till vem? Och framför allt, varför...

Jag ska ge de tipps ni behöver. Leta inte längre. Jag skall vara ert ljus i mörkret.

Ska ni köpa en bok till den ni älskar, hatar eller bara tror vill ha nåt att läsa? Då ska ni köpa den ultimata Howard Phillips Lovecraftboken, som Vertigo förlag släppte för en (eller två) månader sedan. Skräcknoveller.

Det är en bok som både har information nog för en äkta fantast, samt för en nybörjare.

HPL ställer krav på sina läsare. Det går inte att vara enkelspårig. Det går inte att tycka att språket måste vara tillrättalagt. Man måste gilla det storslagna, och man bör älska skräcken.

Se så. Nu har ni ett försprång mot vansinnet.

onsdag 30 november 2011

Ken Russel är död.

Må han vila i frid.

Han gjorde filmer. Filmer som JAG gillar. Bland annat gjorde han en av de mest surrealistiska och sköna skräckisar jag sett. Gothic.







Inte att beblanda med den svala filmen med Halle Berry.

Ken Russel. Jag ska skriva mer. Då jag har ork.

Gothic handlar om då Frankestein skrevs. Det och droger. Det kan liksom inte misslyckas.

Uppdatering:

Toppraffel skriver om Ken Russel.

Galenskap.

Är det bara jag som reagerar? Lena Melin, politiskt okunnig på ab skriver angående den där boken som en m-politiker har släppt: Det är så i alla partier.

Jag tänkte: seriöst, detta är ett demokratiproblem.

Men den köpta åsikten, att det är så i alla partier, den är tydligen helt ok...

Nej. Det är något ruttet i blivande ulandet sverige.

Men det finns mer problem för alliansen är att Reinfeldt har blivit kallad för diktator.

De är lite sura över att oppositionen kan fälla det fascistiska försäkringskassehaveriet. De står och grinar och menar att man måste ha en utredning. Hela folket: ni lovade förändringar direkt efter valet. Tror ni att vi saknar minne?

Ja... Ni verkar göra det.

Nåt är fel.

söndag 27 november 2011

Näthatet en söndag. Du ljuva nya värld. Du feta slaktgödda gris. MAMUTARNA ANFALLER. Men var? Och när? Och mot vem?

Man vaknar, man tittar i tidningar = man önskar att man fortsatt sova.

Alla - och jag menar verkligen ALLA - vet att polisen har en överrepresentation av högerextremister. Det är naturligt. De söker sig till sådana jobb för att de kan. Polisen är givetvis medveten om att det söker sig kufar till en jobb där man i princip kommer undan med allt, samt att man får ha vapen och köra fort. Man har kontroller. Psykiska utredningar. Uppenbarligen kan de fungera som poliser? Fortkörningen är inte laglig, men hur många gånger har en polis åkt fast för fortkörning? En gång? Tre? Skit samma.

Skit samma. Kommer de undan med det här kommer jag att jubla - då har verkligen juridiken helt förlorat sin mening. I så fall: vansinnet vs förnuftet = KO. Vansinnet van. sverige blir sämre och sämre. Är det en slump att vi har en borgerlig regering tror ni? Seriöst. Tror ni det?

Det faktum att sossarna allt mer framstår som ett runkparti utan någon som helst förankring bland sina socialistiska väljare: det är en tragedi. Men jag misstänker att den är inte helt frivillig. Näringslivet hade ju ett par toppsossar som fick lön från dem. Varför skulle de vara de enda? Pengar pratar. Att infiltrera sossarna måste vara hur enkelt som helst. Och pengar, det har näringslivet.

Nu är det bara att rensa ut de sossar som inte erkänner att de är socialister. Då blir allt bra igen. Jag är övertygad. De som styr mot allianshållet och de som anklagar vänsterpartiet för att vara extremister: där har ni råttorna. Vänsterpartiet står där sossarna stod för 30 år sedan. Men det kan ju funka att skrika kommunist, eftersom att ingen ifrågasätter en sådan genomkorkad kommentar.

Mångfald behöver inte vara korkad.

Sen över till dagens dummaste jävla skit. Den var lika dum då Chrille "pruttmannen" Jonsson skrev om det. Han skrev det bra. Jag skriver det ilsket. Jag är nämligen less på idiotin. Det handlar om de lättretades rätt att få säga: negerboll. Negerboll. Jag sa det, negerboll, då jag var liten. Jag sa det tills jag gick i högstadiet och en färgad kille blev kränkt. Då började jag tänka. Om nu en människa blir kränkt av en sådan sak, som inte ger mig något speciellt. Varför måste jag då säga det? Jag förlorar ju bara möjligheten till att få vänner. Jag fattade problemet som 13-åring. sd kommer aldrig att fatta problemet. De snackar om kultur.

Men vet ni vad, rasistsvin: den svenska kulturen går ut på att hjälpa folk och stå upp för varandra. Den går ut på solidaritet med svagare. Den går ut på allt som ni motkämpar. Ni, rasistsvin, är själva definitionen av hjärndöd, det ni bekämpar mest är den kultur ni påstås försvara.

lördag 26 november 2011

Howard Phillips Lovecraft - Skräcknoveller - Lovecraftrenässansen pågår alltjämt

Omslaget - bild från Marmeladkungens blogg


Howard Phillips Lovecraft fortsätter att få böcker utgivna i sverige i överljushastighet.

Nu senast är det magnifika Vertigo förlag som faktiskt toppar sin hysteriskt underbara HPLutgåva Fallet Charles Dexter Ward, med Skräcknoveller.




En fantastisk Vertigoutgåva, bland annat berikad med teckningar av Pontus Lundkvist - ett måste!



Om man vill berätta något om den här boken är de möjliga infallsvinklarna många; skräcknoveller innefattar merparten av det som Sam J Lundwall gav ut som redaktör för Delta förlag (skräcken klassiker), eller på hans egna förlag Fakta och fantasi.

Man skulle alltså kunna fokusera på den gode herr Lundwalls gärning. Eldsjälen Lundwall, vars handnling har gett landet mycket av den science fictionkultur vi trots allt har. Lundwalls gärning är oöverskådlig i fråga om att lägga grunden för ett litterärt intresse. Han planterade frön.

Men skulle kunna skriva om Skräcknoveller med tanke på hur överjävligt älskvärd förlaget Vertigo och dess ansvarige utgivare CMEdenborg är - men han tarvar en djupare och noggrannare studie, så stor är den gärningen.

Man skulle också kunna skriva om Skräcknoveller med tanke på att det är 37 noveller, samt att boken innehåller ett återigen magnifikt - jag börjar får slut på adjektiv - efterord av bloggbekantingen och HPLexperten Martin Andersson.

Men jag gör så här: Carl Mikael Edenborg inleder boken med ett förord som känns som om det skulle ha kunnat varit skrivet av mig - inte för att jag kan jämföra mig med Edenborgs briljans, nej, det är med tanke på upplevelsen som det första Lovecraftmötet skänkte honom; och i och med förordet är ribban lagd, kärleken och respekten för Howard Phillips Lovecraft genomsyrar allt i boken - omslagets klassiska utforming (giftgrön färg tydligen) med sidensnöre, en smakfull guldfärgad Chtulhu, som trots sin ringa storlek inger betraktaren med respekt. Cthulhu är störst. Fuck of, mankind!




HPL



Att novellerna sedan genomgått en språkligt och textkritisk granskning av ovannämnda Martin Andersson, gör att de med fördel kan läsas på nytt (om man redan läst dem tidigare), eller för första gången, givetvis.

Jag har redan läst merparten av allt i boken. Det första jag läste var min stora, lilla favorit, Det vite skeppet, som alltid får mig att känna mig som det barn jag var då jag först läste den - magin är fortfarande total! Förvänta er alltså inte en beskrivning av hur författaren bakom bokens innehåll skrev. Det har jag redan gått igenom - klicka på etiketten HPLovecraft under blogginlägget och bläddra nedåt.

För mig räcker det att konstatera att det inte blir bättre än så här. Här finns för första gången den perfekta introduktionen för er som aldrig läst författaren tidigare men är nyfiken. Boken täcker både HPLs fantasy och Cthulhumyten - samt givetvis den renodlade skräck han skrev med sådan perfektion. Skräcknoveller är också en samlingsutgåva med sådan aktning för hantverket att alla Lovecraftälskare faktiskt måste äga denna bok.

Det är en perfekt gåva. Perfekt.

Jag är mållös. Kärleken är ofattbar! Imorgon ger vi oss på Hasturs senaste giv i denna skräckens renässans.

fredag 25 november 2011

Hard as a rock

Om man har tuff smak eller inte...

Tuff smak. Smak. Alltså.

Det finns duma saker att prata om, och så finns det de saker jag skriver om. Jag skriver om det dumaste man kan tänka sig. Självklarheter. Tragiskt nog är mina juveler av självklarhet bara självklara för mig.

Hur som helst har jag världens tuffaste smak, då det kommer till musik - och allt annat.

Jag har bredden. Canibal Corpse, Mr big, Miles Davis, Samantha Fox.

Nej. Jag gillar inte Samantha Fox. Mitt starkaste minne av henne är hennes bröst - och då någon tog på dem då Adam Alsing hade en av sina tusentals pratshower som ingen tycks inse suger värre än Venom.

Ett band som är ruggigt okreddigt i de kretser som klickar gilla på "ond" musik är Freak Kitchen.

Ett jävulskt bra band. Då jag upptäckte deras debut läste jag i avsomnade musiktidningen vars namn jag har förträngt... Den var gratis. Någon?

Hur som helst fanns det en liten del av den text jag läste som handlade om ett tidigare band. Fate. Jag hade hört Fate. Men jag hade för mig att det var kasst. Så fel jag hade.

Jag menar, nu då jag såg att de har släppt en ny skiva, då var jag ju tvungen att lyssna lite på en gammal hitlåt. Givetvis ska ni också få nöjet att avnjuta denna melodiösa hårdrock.

Fate. Hard as a rock.





Påminner lite om Icon.

onsdag 23 november 2011

Var det Nirvanas fel även då Extrem blev ett allmänt hånobjekt?

Extreme. De slog igenom med buller och bra då de släppte Get the funk out. Balladen More than words tog gruppen till toppen - jag var varken kär eller hatisk. Det var hårdrock. Det var inte den bästa hårdrock jag hade hört, men jag gillade gitarristen, Nuno, han hade ett jävla driv i sitt spelande, ett driv som påminde om Kai Hansens.

Så.

Jag vet att Nirvana klöv bandet (Extreme) i atomer ett tag då de blev intervjuade. Ändå tragiskt att en så begåvad (intellektuellt) kille som Kurt skulle ha så mycket att säga till om inom det område som han var sämst i: musik.

Bandet (Extreme) dog, i media. Grungen tog över världen. Mediavärlden. Journalisterna sög den Kobaniska dolmen och lapade i sig den heroinindränkta sperman, som om det var gudarnas ambrosia.

Det här bandet hade aldrig korkade texter. De var lite underfundiga, de spelade som proffs. Men... Enligt alla journalister över huvud taget var all hårdrock som inte var grunge, sexistisk.

Det är fan en korkad åsikt. Helloween sjöng om all annat utom sex.

Journalister är fan något av det dummaste jag vet. Nöjesjournalister that is. Man skriver om verkligheten för att den måste beskrivas. Man skriver inte om favoritgrupperna för att få leva som en rockstjärna utan att kunna skriva bra musik. Morgondagens löp: bonde ger herpes till fru?

Nå. Nu driftade jag iväg. Lite. Igen.

Extreme släppte en skiva efter sin dundersucce. Den floppade, tror jag. Men den skivan, Three sides to every story, hade några bra låtar. Faktsikt.

Det här var första singeln.



Så frågan kvarstår: var det Nirvanas fel?

Min motfråga: var andra världskriget bara Hitlers fel?

Felet är inte att det finns monumentala dårar. Felet ligger i de som inte kan tänka själva. Rasister. Musikjournalister. Borgare. Journalister. Nazister. Och, ja, borgare.

tisdag 22 november 2011

Nonsens.

Efter att ha funderat på om sossarna verkligen har blivit värdelösa, eller om det beror på delar av Juholt-drevet, känner jag mig smutsig och kränkt.

Sossarna.

Det var de som byggde detta land. Det gjorde ett fantastiskt jobb.

Det går inte att inte hålla med. Vi var bäst i klassen i alla bra ämnen.

På den nuvarande lallaren, som tar från de fattiga och ger till sina egna, kan man ju få för sig att det är han personligen som har gjort allt bra för landet.

PR.

Jag hatar pr.

Jag hatar också tv-seriens Mad mens första tre säsonger. Likheter med Sopranos, sa någon. Jasså? Vad är det då? En otrogen karl? En vek kvinna? Tveksamma jobb?

Ja. Tveksamma jobb, ok. Men annars är det nog bara en psykos.

Jag har tappat allt förtroende för människan. Hon tittar på Bonde liger med Idol, och Ensam snickare söker.

Jag ser fan ner på er.

måndag 21 november 2011

Varför är det ingen som sagt något om Vindictiv?

Göran Edman är ju med och sjunger.

Vad är det för fel på er?!?!!



Om ni inte vet hur mycket jag uppskattar killens sång... Läs.

Det här ska jag lyssna lite på.

Watchmen som serie och film




Jag har älskat serietidningar sen jag först läste Spindelmannen. Jag gillade serier redan innan. Både fantomen, Stålmannen, Tarzan, Hulken och Batman var favoriter. Men då Spindelmannen kom i fokus ändrades nåt. Jag var väl i perfekt ålder för att ta till mig den science fiction/fantasy som var grunden i Spindelmannen.

Och jag uppskattar givetvis den seriens ledord: with great power comes great responsibility.

Tänk om USA hade kunnat leva upp till det mantrat... Värdsfreden.

80-talet var en lustig tid; samtidigt som yuppien strövade omkring på jorden (den västra delen), med sin överdrivna livsstil, och sina galna åsikter, var ironin det nya svart - och allt skulle ironiseras och gärna förlöjligas.

Så även kulturen. Den ironin gav oss både Titta vi flyger, Polisskolan - och Watchmen.







Jag läste serien sporadiskt på ICA-ersboda i Umeå då den kom. Jag köpte inte ett enda nummer. Jag begrep inte bättre. Då min mammas dåvarande make fick den inbundna versionen i brevlådan frågade jag om jag kunde låna den. Det gick bra, och boken blev min.

Efter att ha läst den, och gillat den - men ändå känt att det var nåt som fattades - bestämde jag mig för att ge boken några år, och sen läsa om den. Det tog ju typ bara 15 år...

Jag hade tänkt att ta tag i det innan filmen kom, men insåg att boken var nedpackad längst ner i de flyttkartonger jag omger mig med. Jag fick till slut fram boken, då var det bara att sätta igång, då jag kommit ikapp bokhögen som ständigt växer.

Jag gillade serien från början. Men de där små detaljerna, det som gör skiten till något exceptionellt, det var jag jävligt sugen på att insupa igen.

Styrkan hos serien sitter i att Watchmen är tydlig, men aldrig uppenbar. Det är en historia som handlar om politik, men man får aldrig ta del av politik, man får bara se dess följder. Det är en historia som med känsliga handleder målar upp en detaljerad och mörk bild av de konsekvenser som superhjältarna de facto leder till.

Här kan man länka till den mening jag skrev om ironi. För där Titta vi flyger gjorde narr av katastroffilmer, som varit framgångsrika under 70-talet, var Watchmen serien som visade en verklighet som tog hänsyn till det faktum att utklädda vigilanter kan ha en psykiskt inverkan på människan.

Det är inte utan att man med ett gillande öga inser att Allan Moore rev ner barriären mellan böcker och serier, och han lyfte upp dess status till nya höjder. Ett annat mästerverk är V for vendetta, som även den skrevs av Moore.

Det finns mycket att älska, det finns mycket att upptäcka - och då man läser om Watchmen upptäcker man givetvis fler lager av briljans. Man kan uppskatta den i tidningen inkorporerade piratserien som går hand i hand med originalberättelsen. Själva sensmoralen är att men kan mena gott, men om konsekvenserna blir massmord... Stora frågor, inge enkla svar. Som sig bör.

Och så var det den där filmen Pulp Fiction, som alla hyllade för att handlingen var uppstyckad. HAH. Läs den här serien och inse att det kanske var era tidigare erfarenheter som sög.






Nå. Sen kom då filmen. Efter så många turer. Manuset skrevs om i alla fall tre gånger, och ett tag var min favorit Terry Gilliam från Monty Pyton tilltänkt som regissör - han drog sig ur med motiveringen att det inte skulle gå att göra handlingen rättvisa om man skulle korta ner handlingen till 2,5 - 3 timmar. Han har en poäng.

Det är nämligen filmen Watchmens svaghet. Filmen är skitbra, egentligen, den har allt jag önskar i en film. Men det lossnar aldrig, inte lika förlösande som i serien, men det är något som fattas. Jag såg om filmen just efter jag läst om boken. Då insåg jag att förlusten är det som bara rullas förbi i stillbilder under inledningstexten; man tar alltså halva intrigen (50% av handlingen) och kletar ihop den till ett speed-kollage - som jag tror att man kanske missar om man inte läst serieboken.

Det är inte så ofta som filmer blir bättre än böckerna de baseras på. Det beror nog till stor del på det faktum att man försöker följa handlingen FÖR noggrant, och för slarvigt... Det är en senare fördjupning.

Men bra bokfilmatiseringar är ofta ganska fristående från böckerna. Kommer osökt att tänka på Ett öga rött. Det var en bra bokfilmatisering.

Watchmen är en ganska bra filmatisering. Men ska man se den, då ska man ge sig rätten att läsa bokserien också.

För det här är bra jävla skit. Mitt största klagomål är att man våldfört sig på slutet av serien. Seritidningen bjuder på en ganska spektakulär slutkläm, filmens slut känns uppdaterat, men ändå lite väl enkelt. Har ni sett filmen Time machine, först den från 60-talet (???) och sen den nyare från efter 2000. Jämför sluten. Jag går med på att det är finurligt. Jag gillar det till och med - men ibland är det roligare med originalet. Smaksak, jag vet. Men ändå.

Läs. Se. NU!

Scum

Scum... Jag vill lägga till: of the earth. Men det fattar ju alla.



Jag har inga problem med kvinnor eller deras kamp för ett rättvisare samhälle. Jag står på kvinnans sida. Jag står på rättvisans sida. För det är inte rättvist med förtryck.

Det är givetvis en självklarhet. För att skriva det lite fånigt: om människan är en fågel, hur ska hon då kunna flyga om vingarna är olika starka?

Nej. Det var verkligen fånigt.

Vad som inte är fånigt är i det här specifika fallet med Scum: vansinnet. Men, ett vansinne med botten.

Scum-manifestet är ett en galen text (som jag inte läst, men hört talas om, OBS), som skrevs av en galen kvinna - en galen kvinna som blivit utsatt för den värsta behandling man kan tänka sig.

Men det är ändå, trots att texten innehåller uppmaningar till mord på halva mänskligheten - vilket alla friska människor backar iväg från - trots det, så är det en viktig text.

Den väcker nämligen debatt.

Debatten runt kvinnans frigörelse från patriarkatets bojor är förlösande. De, bojorna, måste bort. Nu.

Ett sätt att ta sig in i diskussionen är att se teaterpjäsen uppsatt efter texten.

Eller läsa det här. Eller ännu hellre, här, där Vertigohjälten förklarar.

söndag 20 november 2011

Människan - vansinnet

"Tillvaron styrs av slumpen. Har inget mönster. Bara det vi tror oss se när vi stirrat för länge.

Ingen mening. Bara den vi bestämmer oss för.

Världen är roderlös. Drivs inte framåt av diffusa metafysiska krafter. Det är inte gud som dödar barnen. Inte ödet som slaktar dem. Inte försynen som matar hundarna med dem.

Det är vi.

Bara vi."


Hellborn

Perfect nothing, another lie
Swallow what they feed you with
The question asked seems justified
Reality or dream
Watch and analyse - see it fall
The random pattern - is disolved

Hellborn - killing
Hellborn - Slaying
Hellborn - Maiming
Hellborn - We must be...

Tears mould my eyes
like thorns ever soaring
a religious contradiction I dont care to explain
The hellborn race has got a human face

The answer is obvious, yet still ignored
Children, mass-produced
Genes fixed to fit the manual
Nothing is left unkontrolled
Beautiful evil - glorified
Feasting on the corpse of our history lost

Fredrik = spets.

Idag glorifierar vi Fredrik D. Det är en redig kille. Han backar aldrig för en verbal fajt. Han backar aldrig från en orättvisa.

Han har en perfekt musiksmak.

Han är helt enkelt perfekt.

Det är faktiskt bland annat därför jag bloggar. Eftersom att jag inser att det är inte alla som begriper bättre. Jag är möjligheten till er upplysning.

Men det är många som aldrig kommer att förstå. Som min favoritmoderat Steen Haeger som skriver i de flesta inlägg som pekar på total inkompetens hos regeringen. Han kommer aldrig med argument, bara med härligheter som: Fredrik R och Anders B är så fina, så bra och underbara. De kommer att hyllas av historiker om hundra år, och så vidare.

Hur mycket sprit krävs det för att supa fram ett dylikt delirium? Hur naiv får man vara om man så oblygt lyfter fram en politiker vars främsta styrka är att skylla på "enskilda fall" och påstå att man tar ansvar då man skänker bort pengar till riskkapitalister eller andra för rika människor?

Jag skriver inte för Steen, han är bara en underhållande bieffekt av mitt skrivande. Jag skriver för de som inte orkar titta på alla nyheter. Jag skriver för att jag, som jag har sagt, tycker att jag har bättre koll än er allihopa där ute.

Ni förstår inte. Det gör jag.

Jag är dessutom, och det här är en av mina främsta styrkor, ödmjuk.

Men jag är dålig på att spela gitarr. Det är jag. Men inte ens solen kan vara fläckfri. Så hur skulle då jag kunna vara det?

Retorisk fråga.

Nu ska jag ha mer frukost.

lördag 19 november 2011

Lördag hela dagen. Typ.

Då politiken är galen, och allt annat är som vanligt...

Ja. Vad fan ska man hitta på då? Ska man lyfta fram mer fakta om hur alliansen försöker att kränka sverige tillbaka till stenåldern - samtidigt som okunniga borgare försvarar politiken på grund av ideologiskt haveri?

Nej. Jag försöker lyssna på musik. Jag försöker njuta av livet. Jag försöker ta det lugnt.Det går åt helvete.

**

Men jag har en fråga som rör de här småkonsolerna. Ni vet, nintendo pch playstation. Nintendo ds och Psp.

Om man ska köpa en sådan till sin snart sexåriga dotter, vilken konsol har bäst spel? Och vilken konsol håller bäst?

**

Sen är det snart dags att ha åsikter om nya Machin Head. Jag kan börja med att konstatera att Locust fastnade snabbare än the blackening. Men, det är inte ett bra betyg...

Jag ber att få återkomma i frågan om ett litet tag.

**

Jag kan inte komma över hur högern kommer undan med haveri efter haveri. Man tycker att vårdskandalerna borde räcka. Eller de enskilda fall som alltid återkommer. Eller det faktum att antalet "förtidspensionärer" ökat med 70% de senaste sex åren - med tanke på hur alliansen anklagade sossarna för att i princip har sjukskrivit människorna själva, är det märkligt att inte en enda sosse klarar av att smälla in lite välriktad kritik. Är de måna hjärndöda hela bunten? Vad fan gjorde Göran Persson med partiet? Gjorde han en Stalin? Sparkade han alla som inte höll med honom? Är det bara dårar kvar i sossekoridårerna?

Sossarna är ett ämne för en regnig dag.

Den där Andres Johansson från grannkomunen... Med sådana medhjälpare behöver man ingen opposition.

Men borgarna har ställt till med mer galenskaper sedan de ljög till sig makten. De har, mot allt vad vetenskap och ansvar heter, gjort nedskärningar efter nedskärningar... De har tagit lån för att sänka skatterna - och kommit undan med att peka på oppositionen då de pratat om reformer - för att det skulle kosta pengar. Sen när var lån gratis?

Jag bävar. Den svensk som går på denna monumentala intellektuella våldtäkt, de är samma dårar som går igång på rasistsnacket från svinhögarna i sd.

Sd. Vilka idioter. De har alltså tagit en del av klassförtrycket, rykt ut det ur sin placering, och förstorat upp det med hjälp av "magi". Allt för att skylla världens samlade problem på... Muslimer?

Vem var det som var skyldig till allt ont för 25 - 35-år sedan? Det var då inte muslimerna. Det är dock något som rassarna aldrig kommer att fatta.

En diskussion.

Polaren sa: men alltså, jag gillar bara inte det jag sett. Vi har för mycket invandrare.

Jag: Problemet är väl snarare att vi har för många fattiga. De människor som du pratar om, var de från över eller underklassen?

Han: Ja. Inte var de rika.

Jag: slutsatts på den? Kan det handla om klass, kanske?

Svaret var tystnad.

Jag antar att han tänkte. Eller så gillade han inte min mästrande stil. Båda svaren är korrekta, så länge man alltid tar med klassvinkeln.

**

Nej. Nu måste jag vila. Det kommer mer vansinne. Snart.

tisdag 15 november 2011

Den där landsfadern. De som inte fattade vad borgarna sa.

Vad är det med människor?

Det är inte utan att man blir misantropisk. Snacket om Carema är en bomb. Det påminner om då USa vaknade upp efter den förlamande post elfte september sjukan: krossa alla som är emot oss, ifrågasätt aldrig. Gör du det ska du dö.

Privata vinstintressen i vård eller skola borde vara omöjligt att genomföra för ett parti som spottar mot bidrag; den här regeringen använder dock aldrig sunt förnuft eller vetenskap för sina reaktionära reformer. Nej det handlar alltid om blind ideologi, och en vidrig retorik som gärna på ett unket sätt förnedrar motståndaren - med rena lögner.

Men alltså... Det är skattepengar som skänks bort. Om ni nu är så satans kåta på att sänka skatter, alltså, ni som röstade blått, men är för korkade för att fatta hur korkade ni de facto ÄR. Varför inte skrika högt: sänk skatterna, ge oss mer pengar i plånkan - det går om ni förbjuder riskkapitalister från att STJÄLA våra pengar.

I min värld investerar man dock helst de pengarna. Där de skulle vara från början. I vården. och skolan. Och samhället.

Jag blir alltid förbannad då jag hör Norberg eller valfri stureplanspartikräk uttala sig. Ni ska vara glada att vi inte äger Saab.

Varför då?

Det hade varit klockrent. Vi skulle, som jag brukar påpeka, kunna styra forskningen mot en miljöanpassad sådan. Statliga jobb är alltid bättre än privata, det är MINDRE diskriminering. Bara en sån sak.

Nej. Jag är för trött för att upprepa mig om självklarheter. Nu är det fan dags för er att vakna ur er korkade dröm. Ifrågasätt den självutnämnde landsfadern. Han har INGENTING att komma med. Ingenting. Han klickar nämligen gilla på Carema.

måndag 14 november 2011

Idag: Jon Bon Jovi.

Då var det måndag igen. Inte för att det spelar någon roll vilken dag det är, allt är sig likt.

Mördare hyllas som hjältar och de som kämpar för andras rättigheter, de fördöms och de förtalas.

Hur ska man förhålla sig till det utan att bli galen?

Det går inte.

Så vi tar en Jon Bon Jovi ballad på den.

söndag 13 november 2011

Jag blir galen. Jag ÄR galen. Jag vill njuta av musik - men jag lider av högerns vansinne

Jag har försökt ha tid till musiken.

Det går ju sådär. Jag tänkte köpa en rolig grej till dottern i för den dagen i december. Seriöst. Allt är svindyrt. Det blir ingen sill för mig. Helvete.

Så vad gör jag åt det? Jo. Jag jobbar 6 dagar i veckan.

Vet ni hur jobbigt det är att jobba sex dagar i veckan om man måste kliva upp FÖRE klockan 5?

När ska jag ha tid att lyssna på lite nya skivor? När ska jag ha tid att lyssna på gammal musik? Detta dillemma. Hade jag inte tappat hörlurarna till phönen så...

Nej.

Detta är verkligen inte en gnällpost.

Det är en: "jag hatar fan borgare"-post. Hur i helvetet kan det vara ok att förfalska verkligheten så oblygt som de gör?

Veckans lågvattenmärke var ju tvivelsutan den där konservativa damen från partiet som på allvar tror att det sitter en gubbe i rymden och trollar, då hon tar udden av all kritik som riktats mot den borgerliga privatiseringshetsen med följande vansinne: Det är personalens fel. (svar på tal)

Hade hon ståt framför mig då jag läste det hade jag skrikit mig hes åt hennes mentala haveri. Jag är bombsäker på att hon inte tror på det hon säger. Jag tror att hon är mutad att säga så, av Reinfeldt, för att han ska slippa få kritiken SOM HAN SKA HA. Har jag skrivit detta tidigare? Skitsamma. Det blir inte mindre sant för att det upprepas.

Det är inte utan att jag undrar över hur de som försvarar deras inhumana politik fungerar. Är det alltså, med tanke på den borgerliga politikens konsekvenser, på så vis att de gillar förtrycket, att de tycker att det är värt att offra några ägg, som det så fult brukar heta?

Det är mycket jag undrar över. Den mentala statusen hos dem som går på högersnacket bara för att det upprepas om och om igen. Som det om LO. Jävla LO. De ger pengar till sossarna.

Ja? Vad är problemet? De står för samma politik. De har utvecklats tillsammans. Sen när skulle lönetagarna inte få ha en intresseorganisation som tar vara på våra intressen, våra rättigheter? Borgarna har ju näringslivet. Och vet ni vad, där snackar vi om MILJARDBIDRAG.

Hur kom det sig att det aldrig ens nämndes?

Tror ni mig inte? Läs om det. Läs och förstå varför jag avskyr allt som har med borgerliga tankesmedjor att göra. Kanske en av de viktigaste texterna på nätet, om hur verkligheten blir propaganda i borgarnas händer eftersom att de förfalskar den.

***

Sen är det den här nya affären som seglat upp framför mitt inre brunöga: om Juholt, och svt. Det drar fram en annan fråga som jag har försökt att lyfta fram för. Hur många känner till att borgarna har ett krav då de sitter i direktsändning på till exempel Aktuellt, att de ska slippa oppositionens medverkan.

Jens Holm bjöd på ett exempel i veckan.

Folk klagar på att Juholt är fjantig, men borgarna hotar demokratin med att tillåta sig själva blir expertkommentatorer av verkligheten. En verklighet som, med tanke på "personalens fel" är vääääääldigt olika i mina ögon och i vår massmördarens till utrikesministers ögon.

För drevet mot Juholt var galet. Det var till och med förfuskat. Kolla själva.

***

Ja. Sen hade jag en liten twitterdebatt med Fredrik Federley. Eller Ursula Federley som han kallar sig för att slippa undan mutanklagelser. Han kom helt sonika på att kommunismen mördat 100 miljoner människor. Jag frågade var han fick den siffran ifrån, Timbro (eller nya moderaterna)?

Svaret är ju enkelt. Timbro och alla borgare som vill svartmåla kommunismen, som de är livrädda för, räknar helt enkelt alla som dött i det landet samanlagt (ni vet: Sovjet, Nya Kampuchea, Kina och så klart Nord Korea).

Med det räknasättet blir det dock inte så roligt att kolla upp sina egna synder. För hur många är inte de arbetare som under kapitalismens förslavande och förhärskande bojor, inte ens blivit 40 år? Alla krig som imperialistkapitalisterna startat...

Nej. Ursula. Förlåt, Fredrik, du gör dig bara korkad med din värdelösa retorik. För det krävs en femårings hjärna för att genomskåda skiten.

Ja.

Det är söndag fortfarande.

Och jag har inte ens hunnit plocka fram gitarren...



Gitarren Här kan man läsa om en uppenbar konflikt med tanke på svastikan.



Söndag

Tiden är ur led. Alltså, det är för tidigt på en söndag.

Men en annan ska jobba.

Alltså lämnar jag er med ledorden: röstade du på alliansen och INTE har fattat hur fel du är, dra åt helvete.

lördag 12 november 2011

Slayer mosas. Nästan totalt. Av Testament. Clash of the titans del 2.

Break your neck



Jag skrev om två av de bästa thrashmetal grupperna som finns. Testament och Slayer.

Jag hade en liten genomgång av deras tidiga diskografi.

Nu ska vi syna musikerna. Vilket band är bäst på att spela?

Ja. Vi börjar med Slayers starka kort. Dave Lombardo.

Trummisduellen:

Dave vs Louie.

Dave Lombardo är kanske världens mest svängiga trummis. Loui Clemente är jävligt bra han också, men han har faktiskt inte en chans mot Dave.

Punkt. Men... Dave spelade ett tag med Testament. På Testaments bästa skiva. Hur ska jag förhålla mig nudå?

Jo. Jag ger pokalen till Dave. Testament har ju haft en armada av trummisar sen Louie slutade 92. Eller vad sägs om: (förutom Dave då) John Tempesta, Gene Hoglan, Jon Dette, Shawn Gairdner, Chris Kontos, Mike Ronchette, Steve Jacobs. Phu... Jag tror jag missade den där Cradle-killen... Men spelade han med bandet eller var han bara med på pappret?

Hur som haver är de flesta av dessa trumspelare av världsklass. Somliga till och med av ypperliga världsklass.

Dave Lombardo vinner. Givetvis.

Gitarrduellen: Det finns säkert de som skulle ge segern till Slayers gitarrunkare bara för att de är tuffa. Det är ok. Jag föredrar dock de som kan spela. K. King och J Hanneman är stilbildande. Men... Den stil de bildade klarar de inte av att prestera i. Jag tror att det första gitarrsolot av Slayer som jag inte mådde dåligt av fanns på skivan Seasons.

Testament hade från början Alex Skolnick och Eric Peterson. Det är världsklass. Sen har de haft inhoppare som: James Murphy, som är dödsmetalens egna Yngwie. Typ. Eller Steve Smyth, som numera spelar i Nevermore, om de nu finns nåmer. Alltså, Slayer är ägda.

Basisterna då...

Ja. Tom Araya är ju världens tuffaste basist, till utseendet. Att hans musicerande går ut på att pumpa på esträngen... Ja. Det gör att han får dyngspö av Testaments Greg Christian. Den som inte håller med får skämmas, ta mig fan.

Ja. Sångarna då? Tom mot Chuck.

Två ess, en av dem klarar av att sjunga både death metal och ballader. Den andra har en ondska i rösten skrämmer de flesta första gången man hör det.

Men Chuck. han KAN sjunga.

Testament leker hem detta.

Jag har en rolig anekdot att bjuda på. Jag gjorde en intervju med Testament (jag gjorde två) men denna var live, i Skellefteå - herpesens hemstad - och frågan gällde mr. Lombardo. Min kommentar var att jag tyckte att The gathering var hans bäste prestation. Det blev nästan bråk.

-No man, säger Steve, the stuff he did with Slayer is unbeatable.
Så om du fick välja en av hans skivor som - den du anser att han spelar bäst på - , vilken skulle det bli?
-Definitely ”South of Heaven”, man.
Tja, jag anser att The Gathering är bättre!
-På sätt och vis kanske, men det är två helt olika stilar. Man kan inte riktigt jämföra det rättvist, avslutar Steve diskussionen.


Resten finns här.

Testament. Snart kommer en ny skiva. Fy fan var underbart!

Hur man lättast begår våld på verkligheten: skyll på individen. Blunda för systemfelet. Dra åt helvete era äckelborgare

Jag kan inte låta bli att spy kaskader rakt på datorskärmen då jag läser om de vidriga KDare som skyller Caremaskandalerna... Caremahaverierna... Inget ord känns tillräckligt...

Nåja. De skyller alltså detta helvete på... Är ni redo... PERSONALEN. Det är alltså personalen som VÄLJER att vara underbemannade... Shit. Det är personalen som VÄLJER att tjäna dåligt och inte hinna med de som ligger och vältrar sig i sin egen avföring.

Alltså. Seriöst. Hade jag varit för våld, vilket jag inte är, då hade jag ta mig fan avrättat dessa kräk. Det är inte utan att jag önskar Maria Larsson samma öde som hon ger de äldre - idag. Nu. Bind fast henne i en stol och ge henne lite laxerande medel. Sen ger de henne lite knark som försätter henne i ett medvetet tillstånd, men oförmögen att röra sig.

Det vore poetisk rättvisa.

Problemet är bara att ingen människa förtjänar den skiten. Så Maria kan lugnt haverera vidare. Eftersom att någon människa som anser att VINST är viktigare än värdighet och solidaritet med de som BYGGDE detta land.

Nej. Jag pallar inte att skriva om detta. Jag mår så jävla illa av den borgerliga ideologins kärna: tjäna pengar, oavsett metod. Jag spyr på dem som inte kan ta sitt ansvar och väljer att blunda för att deras politiks konsekvenser ALLTID blir lidande för någon. Stort lidande.

Dessa giriga misantroper... Men jag är ändå inte förvånad. Det är ju så de jobbar. Deras politiska misslyckanden skall alltid skyllas på individen. Alltid. Så att ingen kommer åt, ja, politiken.

Borgerlighet drabbar alltid de svaga. Ska vi kanske SLUTA med det. Nu. Det är inte en fråga. Det är en jävla order. Vi kan föra politik som INTE innehåller det borgerliga förtrycket. Det är inte naturlag.

fredag 11 november 2011

Fredagsvansinne

En fredagkväll som denna måste man bara njuta lite av. Dottern och jag liksom. Bara mys!

Hur som haver har jag läst lite om vårdskandalerna.

Tja, jag ska snart säga det, men först... Hur dumma är ni, om ni är förvånade?

Nu. Här: Vad var det jag sa?

Dårar.

tisdag 8 november 2011

Clash of the titans - Testament vs Slayer

Testament




Slayer, står det här



En gång i tiden, då jag stavade fel i andra format, skrev jag bland annat min eminenta tidning Arqtique zine. Det var ett fanzine fyllt med vansinne, i salig dyslektisk anda: intervjuer, glorifieringar och hutlösa hyllningar i ogramatiska högar.

Det var givetvis ojämförligt och unikt. Vackert, men ändå kargt, på ett vuxet sätt. Eller nåt.

I den tidningen skrev jag till sista, det legendariska, aldrig skådade numret av tidningen - nr 4, en text som ställde thrashgiganterna Slayer och Testament mot varandra.

Jag kom att tänka på det då jag läste kommentarerna till inlägget om överskattade saker i musik. Eller vad fan det var, dyslexi och dåligt namnminnen. Fantastisk kombination. Tro mig. Underbara är de tillfällen då för mig helt främmande personer börjar prata som om jag kände dem. Vilket jag ju oftast de fakto gör. Skitkul. Och jobbigt.

Hur som helst.

Jag jämförde banddel mot banddel. Trummis mot trummis, basist mot basist. Ni förstår.

Det jag kom fram till var det, för de som brukar läsa här, föga förvånande resultatet: Testament vinner på KO.

Hur då?

Jo. Jag började med att jämföra diskografin. Här spelar ju min personliga smak en ganska stor vikt... Jag avgudade the Legacy då den kom. Jag gillade Show no mercy, då låtarna spelades live på Live Undead.

Hur som helst är båda gruppernas debuter ikoner - Slayer hade inte riktigt hittat deras vinnande stil, men skapade något unikt i sin klass. Det spöar man helt enkelt inte. Om man inte släpper en skiva med låtar som: Alone in the dark, Apocalyptic city, First strike is deadly, Over the wall, Do or die...

För mig är det jämt skägg. Den enes vägbrytande framåtanda, vinner mycket, men den andres magiska låtskatt...

De skivor som följer sen är lättare att jämföra. Alla som avgudar Slayer anser att den trio, alternativt de fyra skivor, som följde Show no mercy, är något av det bästa som någonsin gjorts.

Jag tycker att Testament håller jämna steg fram till sin femte skiva, the Ritual, som är ett litet magplask, medan Slayer då släpper sin bästa skiva, Seasons in the abyss. Det är den eller South of heaven, som ligger och nosar på höga poäng, i min bok.

Men däri ligger ju problemet med en jämförelse. Smaken tillåts avgöra. Många människor tittar snett på mig för att jag inte avgudar Reign in blood. De väljer bara att vara riktigt drygt döva: jag gillar skivan. Men inte tillräckligt mycket för att idas lyssna på den ens en gång per år. Det finns mer bra skit där ute. Att skivan jämt och ständigt hamnar i topp på olika listor, känns för mig mer som ett härligt erkännande åt en lite bespottad och hånad genre, som hamnat lite i kläm mellan de riktigt brutala death metalgrupperna, och de lite mer melodiösa heavy metalgrupperna, som främst företräddes av Helloween en gång i tidens begynnelse. Det, snarare än att jag ser skivan som det mästervärk som en del påstår att den är.

Jag lyssnar alltså inte så ofta på Slayer, och lyssnar jag, då är det nästan bara Live Undead, South of heaven, eller Seasons.

Testament lyssnar jag på minst en gång i månaden. På cd. Olika skivor varje gång. Datorn gills inte. Punkt.

Jag ser alltså att vinnaren mellan Hell awaits och The New Order som glasklar. The New Order. Klockren KO. 10 - 0, känns det som.

Jämnare då mellan Reign in blood och Practice what you preach, men då jag föredrar Testaments låtskrivande före Arayas gäng, är det ändå en klar seger. Om än inte lika övertygande som föregående alster. Reing har ett par killerlåtar.

Ändå väljer jag Testaments Practice. Men inte bara för skitbra låtar, som titelspåret, Greenhouse effect, Perilous nation. Jag skulle kunna räkna upp alla låtar, skivan är jämn. Även deras första ballad, fyndigt betitlad, the Ballad, är bra. Skivan har också ett ganska roligt ljud, speciellt på vinyl. Det är levande och djupt, fantastiskt enligt mig. Skivan är inspelad live, enligt bandet. Live i studion. Allt utom sång och sologitarr spelades in i en tagning, så vitt jag förstod det. Det blir lite bättre då, speciellt om man har vinylversionen. Typ 6 - 4 här då. Eller kanske 7 - 3.

South of heaven var min första studioskiva med bandet, jag ägde bara live Undead tidigare. Den här skivan dock... Oj oj oj. Titelspåret ensamt räcker för att krossa allt motstånd. Sen följer ett koppel av starka spår, Silent scream är ren ondska. Mandatory suicide... Ja. Skivan äger, kort och gått.

Så hur står den sig mot The souls of black, dårå. Jag vill minnas att Testament sa att skivan skrev enkom för att de snabbt skulle få komma ut och turnera. Är skivan ett hafsverk? Absolut inte. Den är skitbra! Love to hate mördar! Titelspåret är suggestiv och hård tyngd. Balladen är bra här också. Ballader skulle bli ett senare lyxproblem för Testament.

Hade någon frågat mig för tio år sen, eller femton, då jag gjorde den här jämförelsen första gången, då hade Slayer vunnit. Idag är det inte lika säkert. Sould of blacl har vuxit och mognat fint med tiden. Även det är en skiva som skall avnjutas på en bra vinylspelare, för den optimala ljudupplevelsen. Vinyl = rymd. Oavgjort säger jag. Så det så.

The Ritual tar hem spelet mot Seasons in the abyss. Men bara för att jag trots allt kommer på fyra låtar på rak arm från Ritual, medan Seasons bjuder på tre. Enkel mattematik. Dessutom är Chuck Billy en asbra sångare. Det visar han på ett väldigt fint sätt i balladen och minihitten Return to serenity. Ändå tycker jag att the Ritual är bandets svagaste giv.

Då kanske ni förstår hur bra jag tycker att Testament är, om till och med deras sämsta skiva, slår Slayers bästa.

De senare skivorna ids jag inte jämföra. Testament har dragit åt svångrämmen, och med the Gathering skrev de 90-talets Reign in blood, för att dra en för temat passande parallell.

Slayer har gjort ett par godkända skivor. Förra skivan, har jag för mig det var, var till och med riktigt bra. Men, nä.

Så. Nästa del, bara för att jag inte orkar skriva klart detta ikväll, blir den om musikerna. Och där spelar inte smaken någon roll. Vilka ska vinna? Ja. Jag skrev ju det. All spänning dog.