måndag 26 december 2011

Zlatan - boken

I Inters azurblåa färger.

Det har kommit en bok om sveriges mest omtalade snubbe. Av honom själv, med hjälp av någon prominent författare, vars karriär är byggd på biografier av "egensinniga" människor. Eller folk som tar sin egen väg, som jag hörda författaren klämma ut sig i radio.

Jag har personligen grava problem med sådana beskrivningar av människor, alla är speciella, det är bara det att alla inte blir kändisar. Vi har alla en egensinnig berättelse om hur vi blev den vi är.



Zlatan och boken om honom - även den ett fenomen, tydligen nästan en halv miljon svenskar har köpt den.



Nå. Boken om Zlatan fanns under taket jag sover för att en av mina småbröder fick den i julklapp. Jag tänkte att jag skulle passa på att läsa den då jag hade möjligheten.

Zlatan är ju en sådan ikon att det inte är klokt. Jag kom ihåg då han slog igenom i Malmö, och mycket i boken känner man igen, men på grund av man läst den andra versionen av sanningen - medias version. Jag säger inte att det här hela sanningen, jag är inte dum nog att tro att Zlatan är ett helgon - det är nog ingen - men jag inser ju att Zlatan inte behöver bry sig om JAG tycker att han verkar lite dryg. Killen är proffs. Killen är förmodligen större än jesus i Italien, eller i alla fall i Milano.

De som kritiserar Zlatan vet ju hur divig han är, och jag säger vet, eftersom att de inte har en aning om vad som får Zlatan att ticka.

Argument som att han är dålig i landslaget är åt helvete. Man kan säga vad man vill om det svenska landslaget i fotboll, men man kan inte påstå att det är kvalité. Det finns nyliberal krigaranda, men det finns inte hjärta. Det finns lite kunskap, men det finns inget jävlar anamma. Att då skylla på EN spela om ett helt lag spelar dåligt... Eller tvärtom, att påpeka att laget alltid spelar bra då stjärnan saknas... Är det Zlatans fel att andra inte kan skärpa sig ordentligt?

Enligt rasisterna i landet numera åt helvetet, är det så klart så. Det kan heta kultur hit och kultor dit. Men faktum är att likheterna mellan Zlatan och Peter Forsberg är slående då det gäller deras passion för sporten.

Här finns givetvis skillnader som ovannämnda rasister och de flesta moderater skulle förneka. Zlatan växte upp under fattiga förhållanden. Och alla vet ju att vi inte har fattigdom i sverige... Om man frågar moderater.

Allt det här är saker som går igenom skallen då man läser boken. Jag imponeras inte alls av språk eller innerligheten i skrivande - det är samma ton då det pratas om motgångar, som då man får ta del av de glädjeämnen killen har fått njuta av. Man blir inte meddragen i historien som sådan, det är snarare just det faktum att det handlar om Zlatan som gör det så blandvändande. Det, och så givetvis att det är väldigt ledigt skrivet.

En trist med boken är att den är ytlig. Man kommer inte in stjärnan på livet. Man får aldrig riktigt veta något mer än han mådde dåligt då eller då, eller att han kände sig sliten. Det nämns, och sen ska vi vara nöjd.

Med det sagt. Det tog ca: 5 timmar att läsa ut boken. Så den hade onekligen kvalitéer. Och hey, Zlatan fascinerar. Det var kul att läsa om tiden i Juvetnus och Inter. Jag har helt klart fått en bredare bild av liraren, mer respekt, måste erkännas. För hur man än vrider och vänder på det - man vinner inte skytteligan i Italien om man är en divig bråkstake utan den talang som killen har.

Det här, boken om Zlatan, är alltså underhållande läsning. Men det är faktiskt också samtidshistoria. Det kan vara intressant att se en bild från fler håll än ett.

Så: Zlatan, du är helt klart sveriges bästa fotbollsspelare någonsin (under min livstid), endast Henke är i närheten, men ni har olika styrkor. Detta är en fet tummen upp! Inte för att du behöver den. Men den är ärlig.

Men, den här boken kommer inte att vinna några priser för dess innehåll, den kommer bara att vara rolig kompletterande läsning till den största psykosen i det här landet på länge. Zlatanmania.

En annan sak jag måste nämna är att den andra texten jag har skrivit om Zlatan var helt fel. Jag hade så fel att jag måste sätta på mig dumstruten.

3 kommentarer:

Simsalablunder sa...

Jag gillar Zlatan. Han är dryg mot de dryga, en variant på Dragos, och likt Dragos har han täckning för det.

De andra spelarna i landslaget är väl auktoritetstroende såsom svenskar brukar vara och står och väntar på att Zlatan skall fixa biffen.

Fredrik sa...

aaa

Exakt vad jag tycker. 8)

Tankesmedjan Det sovande folket sa...

"Man kan säga vad man vill om det svenska landslaget i fotboll, men man kan inte påstå att det är kvalité. Det finns nyliberal krigaranda, men det finns inte hjärta. Det finns lite kunskap, men det finns inget jävlar anamma. Att då skylla på EN spela om ett helt lag spelar dåligt... Eller tvärtom, att påpeka att laget alltid spelar bra då stjärnan saknas... Är det Zlatans fel att andra inte kan skärpa sig ordentligt?"

Håller med! Gott nytt år förresten! Jag tycker det är ledarskapet som är fegt och insmickrande som är felet. Hamren är så rädd att Zlatan ska välja att avstå landslaget så han får en helt unik roll. Att messa och dissa "lagkamrater" ger dock sällan bättre resultat. Det man kan fråga sig är: hur många talangfulla spelare med utländsk bakgrund sållas bort med systematisk rasism "på vägen"? Jag tror det är många.