tisdag 24 april 2012

Det finns ingen idélöshet

Ingen har väl undgått att jag inte orkar skriva om politik för tillfället. Det är inte så att jag har slutat ha åsikter, eller att jag ändrat mig - jag är bara spyless på att upprepa mig - samt att jag har ett nytt tv-spel.

Det underlätta inte heller lusten att skriva då man i diskussion gång efter gång påpekar att det som är viktigt för mig är att vi har en fungerande demokrati, och min meningsmotståndare har bestämt sig för att det betyder att jag är emot demokrati.

Den som säger en sådan sak framför mitt ansikte ska inte vara helt säker på att ansiktet sitter kvar då jag är klar. Så jävla irriterad blir jag på den självvalda dumheten som verkar följa den borgerliga ideologin.

Nu är det en sak jag har retat mig på rätt länge som jag måste räta ut, igen.

Då jag läser i olika medier om sossarnas eller moderaternas idélöshet, undrar jag vad fan de menar. Är de så dumma att de tror att den borgerliga politiken är idélös, då är det illa. Den är inte det minsta idélös. Den går ut på att ta bort arbetarnas trygghet, försvaga facklig verksamhet och ge sig på de som är sjuka. Det är inte idélöshet. Det är borgerlig ideologi, rätt och slätt. Alla förslag, som kanske låter bra, är i längden en försvagning av de skyddsnät som hjälper de mindre bemedlade.

Sjuka ska inte ha en statlig försäkring, de ska ha en privat försäkring. Eller så ska deras familjer ta hand om dem. Det är en av de vidriga grundbultarna i högerns tänk. De kan låtsas att det är nåt annat, för givetvis vinner ingen några val på att säga att man vill sänka lönerna. Då tar de till nyspråket som de använt sig av - och bedragit hela den mental efterblivna medelklassen med. Att tala om ansvar, då man samtidigt skänker bort skattepengar till rikskapitalister, det är en lögn och ett förment sätt att använda sig av språket på. Att gå på den retoriken - efterblivet.




Det här är potatisar. Man kan göra hur mycket som helst med dem.



Sänk skatterna, sen säger vi att vi inte har råd... Alltså. Lägg ner dumheterna.

Det gäller även sossarna. Båda sidorna står fast på en ideologisk grund, även om sossarna just nu tar stora kliv mot högersidan av mittsträcket på den politiska kompassen. De VILL inte stäng ute folk. Men de vill också charma skattehatarna. Det blir lite snurrigt då. Det är dock deras problem. Då det gäller borgarna är det inget velande det handlar, det är den borgerliga socialdarwinismen - den rikes överlevnad ska betalas av de lågavlönade arbetarna.

Tjatar ni vidare om idélöshet är ni fan i mig bara korkade.

söndag 22 april 2012

Shade of Gray - Före detta Nocturnal Ritessångaren Zacke återvänder till scenen!

Jöjj, min vapendragare i Auberon, och bassist i Crowdburn, tipsade mig om det här. Jag har ingen information, mer än att på Facebook kan det finna nåt, och - så här låter det.

De två jag känner till är Nocturnal Rites gamle syntkille, Vollan, som spelar bas här, enligt videon. Och så klart sångaren Anders Zackrisson, som sjöng på bandets tre första skivor.

Vad avgör om en skiva är klassisk?

Jag hade en serie som jag skrev här för ett tag sen. Eller, det var nog mer än ett år sen. Då jag hade min betalda ledighet från företaget vars chef trodde att han fick rövknulla mig utan att fråga först.

Det gick som det gick - och samtidigt har jag inte alls orkat hålla det tempo som jag höll då. Det var över 40 inlägg i månaden. Nu skriver jag då jag orkar, och har tid. Då hade jag bara tid.

Jag försökte rekommendera bra skivor, men insåg någonstans att så många bra skivor har jag inte att rekommendera. Jag menar, jag hade redan skrivit om Metallica och Helloween, det är ganska svårt att komma på något som är mer mainstream i den genre jag härjar i.

Det slår mig som en murarhammare i ansiktet att jag ska skriva om skivor som retar folk men som har kvalitéer. Idag ska jag nämna den supermelidiösa speedmetalskivan Valley of the damned, av heavymetal konstelationen Dragonforce.




 Vad man än säger om heavy metalskivors omslag... de kommer aldrig att få pris för originalitet.



Dragonforce. Jag såg dem live en gång på sweden rock. Tydligen hade de repar in en ny trummis bara någon dag innan spelning. Det hördes. Det lät fördjävligt.

På skiva är de något enahanda; de skriver låtar som inte går att få ur skallen, hur man än försöker. Det är som sirap i hjärnbalken - men vet ni vad, med en öl och rätt sällskap så är det faktiskt riktigt roligt att sjunga med och fnissa åt musikernas galna upptåg. Killarna spelar som om tonerna gav dem lön för varje gång de blev använda. Bara inledande eposet, titelspåret, är så intensivt att jag nästan baxnar.

Det är bra. Det är just på gränsen till att vara för mycket. Men på den här skivan tycker jag att de landar på rätt sida av av vansinnets gräns. Därför inleder jag den här söndagen med att ge alla tipset - som om det behövs, alla har åsikter om det här bandet. Inga åsikter är snälla. Utom min.

Och svaret på frågan, vad gör en skiva klassisk, är givetvis om man gillar musiken. Svårare är det inte. Alla andra förklaringar måste kölhalas under Titanic.

Njut!

torsdag 19 april 2012

Vilse i pannkakstårtan

Jag har egentligen inte några åsikter om den där tårtan som folk har rasat över. Den ser ju helt vidrig ut, men konst ska väcka tanke. Det finns en gräns någonstans. Och jag tror att de flesta vet när de passerar den där gränsen. Det är inte svårt att inse då man kränker någon. Det är bara att tänka sig för. Tänker ni er för? Skulle ni vilja bli utsatta?

Jag skiter i vilket just nu.

Jag har fullt upp med mitt nya tv-spel. Det är mitt tredje av samma märke. Innan Sony fick bli officiella tillverkare av fredriks tv-spel körde jag givetvis på föregångaren AMIGA CD32. För er som inte vet vad det är, är det bara att beklaga. Men det visar också att det inte är kvalité som vinner, det är marknadsföring. Valfriheten begränsas av vilka som kan göra mest lögnaktig reklam och vem som har bäst kontakter.

En del säger att: så ska det vara. Jag säger att i en perfekt välrd, eller i en sund värld, är det mänsklighetens utveckling som är viktig. Inte en individuell ekonomisk fullträff. Men så är jag socialist också. Ni vet, en sådan som alltid arbetat för demokratins utveckling, kraftigt motarbetade av högern - som ändå försöker få det att verka som att de i själva verket låg bakom all form av demokrati.

Jag säger att någon är galen. Och vet ni vad, det är medvetet, för de vet att de ljuger.

Mitt bidrag till tårtgaten är följande:



Gott!!!


När jag var liten var min frys fylld av hjortron. Jag ansåg att jordgubbar var exotiskt. Jag var norrlänning. Jag ÄR norrlänning. Men jag saknar tillgången på hjortron rätt mycket nu alltså.

Vi kan konstatera att laghockeyn är slut för i år. Skellefteå vann inte, tack och lov. Med en bättre målvakt hade de vunnit.

Så Mats Lavander, är det inte dags att ta ditt ansvar som kapten för Björklöven och komma hem till Umeå nu när du har fått ditt guld. Björklöven måste upp två serier i systemet. Din hjälp skulle vara oumbärlig!

tisdag 17 april 2012

Jag såg ett monument

Så här ser det ut.





Han som blev ihjälslagen hette Axel von Fersen, och mordet går under benämning: Fersenska mordet. Läs om det här.

måndag 16 april 2012

Gift er aldrig




Seriöst. Under andra världskriget skrev de märkliga saker i tidningarna. Eller?

söndag 15 april 2012

Smygrasisten.

Det var en gång en kille från Norge. Han hette Anders. Han sa saker som att muslimer är det stora hotet, och att de, muslimerna - allihopa står för ondska. Ingen brydde sig egentligen. Han var en del av en rasistisk rörelse som ansträngt sig i årtionden för att städa upp sin fasad. Han var vem som helst. Ett tag i alla fall.

Men en rutten fasad är lika rutten även om den har ny färg på. Jag vet, jag jobbar med fasader. Jag är murare.








Den största anledningen till rasisternas framgångar - och det här är en känsla jag har, det är inte vetenskap - tror jag beror på att det har gått så länge sen rasister fick säga till om nåt, att vi har börjat glömma det. Det var över 60 år sen världskriget officiellt upphörde, med Hitlers död. Skulle du ha sagt att du var rasist i Europa för 20 år sedan hade till och med högerpolitiker backat och sagt till på skarpen. Ok, moderaterna gillade rasismen i Sydafrika, men förutom de. Makthungern vann till slut. Man valde att gå närmare och närmare de bruna krafterna - från att ha varit ett dåligt skämt, har rasismen gått till att bli en högst påtaglig del av samhällsdebatten; man ursäkter rasismen, man hittar på nya ord, eftersom att de gamla klingade så fult - och man accepterar det. Minnet är kort då man kan vinna makt.

Man kan säga mycket om rasismen, jag har sagt det - ofta med brinnande engagemang. Jag avskyr verkligen de som anser att man kan klampa ner folk som är av "fel" hudfärg, tro, kön, klass eller vad som helst som vi kunnat, eller inte kunnat välja själv. Men jag tror att det största problemet är att rasisterna ges tolkningsföreträde. Är det några som inte ska ha tolkningsföreträde så är det givetvis de som vill demonisera människor på grund av ursprung. Vi har kommit längre i vår utveckling, vill jag tänka. Vi vet att de problem som rasisterna försöker beskylla deras hatoffer för har med klass att göra, inget annat.

En sak som man dock omgående ska sluta med är att blanda in ett ekonomiskt perspektiv i debatten, att invandringen skulle kosta si eller så mycket. Humanism kan inte prissättas. Då man sätter en prislapp på människan värde har man gjort sig själv värdelös. Så enkelt är det. Vi har råd att bry oss. De som trixar med siffror för att få det att verka som att vi inte klarar av att hjälpa människor, är antingen någon slags socialdarwinist som menar att vi ska sköta oss själva och skita i andra. Eller så är det de bittra, empatilösa människor som påstår att de inte är rasister, samtidigt som de angriper människor som har annan hudfärg eller är född i ett land de inte kan uttala namnet på, på löpande band.

För seriöst, vad säger det om människor om det som engagerar dem starkast är att förvägra "papperslösa" vård och omsorg?

Ali Esbati, en vänsterpartist som var på den ön som killen jag nämnde i början av texten använde som sin privata skjutbana med levande måltavlor, har skrivit en mycket bra och tänkvärd text i dagens aftonblad. Se det här som den emotionella kommentaren till den texten. Jag tänker inte visa vilka siffror som inte stämmer, det är redundant. Det som spelar roll är att vi ska se till att samhället finns för alla, inte bara de med rätt färg, etnicitet, kön, klass eller vad fan som helst.

Jag har aldrig mött en sd-are privat som klarat av att försvara sina åsikter, utan att det slutat med att ren och skär jävla nazistsympatier framkommit.








Så vad säger det om sd/rasisterna?

lördag 14 april 2012

DVD: Don't be afraid of the dark (och lite Coraline)


Då mäster Guillermo del Toro gör film, brukar jag vara snabbt framme för att ta del av det. Han har hållit en relativ hög klass i den genre han håller till i, skräck/fantasy. Bland mina favoriter finns de självklara Pans Labyrint och Barnhemmet, men jag gillar även Blade 2, mysiga b-rullen Mimic, Hellboy, och den bokserie han skriver med Chuck Hogan om vampyrer som borde få varenda liten smygkåt tonåring med vampyrfetisch att skita i byxan. De romantiska vampyrerna visar sig som de mördare och skurkar de bör framställas som – och inte som söta asexuella fåntrattar (dö twilligt).






Don’t be afraid of the dark är en nyinspelning av en tv-film från 70-talet med samma namn. Den filmen har jag inte sett, men eftersom att tv-filmer har en speciell förmåga att vara riktigt underhållande ska jag göra allt vad jag kan för att hitta den. Här kan ni läsa lite om den.



 Originalet


Jag tänkte dock på en helt annan film då jag såg Don’t be afraid of the dark. Nämligen dockfilmen Coraline, som baseras på en text av syntgotharnas favoritförfattare Neil Gaiman. Neil Gaiman är en bra författare, jag gillar han fantasi – böcker som American gods, och varför inte Stardust, är fantasirika och levande sagor i moderna miljöer. Han har dock en förmåga – enligt mig - att stjäla sina bästa stunder av andra författare/filmer. Jag inser att jag inte har någon som helst grund för ett dylikt uttalande, annat än att jag ser andra böcker och filmer i allt han gör. Möjligtvis med undantag för Mirromask - som är en riktigt bra film.

Både i Don’t be afraid of the dark och Coraline är det barn som är i fokus och omedelbar fara.

Handlingen är mörk i båda filmerna, men i Guillermos film är mörkret besläktat med de stora mästarnas skräck. Min relativt nya förälskelse Arthur Machen nämns i filmen, och eftersom att det är en av HPLovecrafts stora inspirationskällor känner jag bara glädje över det.

Guy Pearce spelar pappan till Sally, den unga flickan som filmen kretsar runt, och hans flickvän spelas av Dawson Creekfavoriten Katie Holmes. Guy och Katie har köpt ett gammal gods som de ska renovera, vars siste inneboende, Emerson Blackwood, var någon slags konstnär som försvann under mystiska omständigheter hundra år tidigare.








Filmen inleds med hur denne Emerson mördar en tjänsteflicka och slår ut hennes tänder med en mejsel. Mysigt. Dessa tänder lägger han i en märklig ugn, som egentligen är en grotta ner till varelserna som hemsöker den här filmen. De äter barntänder. Gott. Anledningen är att han vill ha tillbaka sitt barn som tagits av dessa otrevliga vättar. Det är så det börjar. Sen är vi, hux flux, i modern tid, där Guy och Katie som sagt renoverar det vackra godset. Vi får höra lite om en legend om en sjunken väderkvarn, som jag tycker borde ha fått större plats i berättelsen. Däri ligger nämligen rätt mycket av det som skulle förklara mörkret och göra stämningen ännu tätare.

Från det att Sally kommer in i godset får vi veta att vättarna längtar efter henne och hennes tänder, på deras sinnessjuka, mordiska sätt.

Så långt är det exakt samma film som Coraline. Och de följer varandra hand i hand, under hela filmens utveckling. Gaiman kanske lider av dålig fantasi?

Hur som helst är det en ruskig och skön skräckberättelse av den klassiska sorten vi får ta del av. Det var länge sen jag blev så glad av en skräckfilm som jag blev av denna. Om det har något att göra med det faktum att Guillermo vill skrämma oss ordentligt efter att Universal droppade At the mountains of madness kan vi bara spekulera i. Men det här är jävligt bra skit! Det här ska ni se.



 Buh


 Tyvärr har inte Toppraffel skrivit nåt om filmen. Ni får lita på mig.

onsdag 11 april 2012

Queensrÿches Operation: mindcrime II

Jag har gett mig fan på att jag ska lyssna igenom den här skivan ordentligt. Jag ska lyssna på den så ingående att jag hör om det är bra eller inte.

Jag vet hur mina recensentkollegor jobbar. In med skivan i stereon, eller datorn - eller så är det bara program - och sen lyssnar de tre gånger och skriver en putslustig recension.

Musik är konst. Man respekterar konst som man respekterar musik. Någon eller några har lagt ner sin själ i arbetet. Klarar man inte av det då har man valt fel jobb. Hör ni det era dårar?

Hur som helst, om man bortser från mitt förakt för alla andra som skriver om musik, så är det här en skiva som jag vill lyssna på under rätt förutsättningar. Operation: mindcrime är enligt mig världens bästa skiva. Den är så detaljrik, om man bara lyssnar bortom den uppenbara sångmelodin, att det är oöverträffat. Det är inte det mest tekniska av album, det är inte heller det mest lättillgängliga som gjorts, men det har element av allt som jag gillar med musik. Men framförallt har den låtarna. De tidlösa eposen som jag kan hänge mig åt ett par månader åt gången. Det kan gå något år mellan varven då jag tar fram skivan. Men då jag tar fram den är det som jag aldrig varit ifrån den.

Queensrÿche har släppt idel skit sen Empire, men de skivor som kom innan var fullpoängare allihopa.








Därför måste jag lyssna igenom skivan. Ordentligt. Som bara jag gör. Hela skivan på repeat, sen en låt åt gången.

Skivan bör vara bra. Vad fan. Dio är ju med på den. Och då jag lyssnade igenom den härom dagen så diggade jag lite lätt.

Det här är mitt lilla projekt. Häng med!

Tink tank

Jag har hört så mycket konstigt i mina dagar att jag inte slutar att förundras över vansinnet. Inte nu, inte imorgon - aldrig. Så länge det finns folk som tror till exempel euroarabiateorin, är jag inte förvånad över nåt. Rasisterna hänger kvar på affes statistikforum och onanerar hejvillt till avpixlat och jublar över en mördad invandrare.

Jag knyter nävarna. Ilskan.

Vad som mer händer? Jo, ledarredaktören på nyliberala tidningen neo, en vacker kvinna med islamofobiska åsikter, kände att det var viktigt för debatten att ta reda på vilka barn som blev döpta till Mohammed. Det lustiga är att hon inte anser att det är viktigt. Ändå var det information hon prompt skulle ha med i den artikel hon skrev till Jerusalem post. Det finns några försvarare av hennes vansinne. En av dem är föga förvånande Johan Ingerö. Ni vet, han som anser att jag är dummast på nätet.

(plats för asgarv)

Brunare blåfärg än den som Ingerö representerar finns inte.

Andra ohemult dumma saker jag tagit del av, och som gett mig huvudvärk, är argumentet: Men om du gillar ett parti, då är det ett odemokratiskt frö, eftersom att du inte gillar andra partier.

Alltså. Allvarligt.

Vad fan är det ni knarkar?

måndag 9 april 2012

DVD-box: the Walking dead. säs 1

Jag är i och för sig sist i landet med att glo igenom den här serien, the walking dead. Men jag kände att jag inte kunde undvika det nå mer. Seriöst. En tv-serie som handlar om vandrande lik. Klart att jag ska se det.

Jag såg ett avsnitt på tv, som jag trodde var avsnitt tre - eftersom att det stod avsnitt tre i programinformationen jag tog del av. Det var första delen. Varför gör man så mot mig?

Hur som haver. Jag har glott igenom serien, och jag har lite åsikter om det.








Om huruvida man ska se den här serien alls.

För en gångs skull kan jag säga att jag inte ens har blickat lite åt serietidningen som den här bygger på. Så om serien är trogen sitt original eller inte, det får ni lyssna på hos andra.

Serien börjar lite som 28 dagar senare. En kille som legat i koma vaknar och upptäcker att ta mig fan allt är fel. What to do? Killen går hem, stöter på några "vandrare" som de heter i den här serien - även om de svenska översättarna valt att konsekvent översätta "them" med zombie. Jag är inte helt säker på att de fattat greppet, men så tror jag ofta att folk inte fattat nånting över huvud taget.

Killen, Rick Grimes, spelad av Andrew Lincoln, tar sig hem, och så är vi igång. Som jag har sagt påminner inledningen väldigt mycket om brittiska 28 dagar senare, en jävligt bra film som är mer stämning än ren skräck.

Den här tv-serien, säsong ett av den i alla fall, saknar det. Den är lite dum ibland, ibland är den smart. Man undrar inte så sällan hur ett litet gäng på endast 10 personer överlever där en armé misslyckats - det är inte bara dumt, det är skitdumt. Vandrarna kan inte öppna dörrar, stäng in dem? Aja. Man får vara överseende.




Snygg




Men sådant tänker man inte (så mycket) på då man kollar. För det är bra. Det är underhållande. Men. Det är framför allt för få avsnitt. 6 st.

Ryktet säger att man tar sig allt längre från förlagan, vilket jag inte har någon koll på, men har ändå noterat att tidningens skapare är med och lägger sig i tv-serien. Så det borde väl vara ok på sätt och vis. Konstnärskapet kanske inte fått stryka på foten så mycket?

Har ni inte sett serien är det bara att med gott samvete sätta er ner i en soffa och mysa. Har ni sett den då läser ni inte den här meningen, då har ni redan klickat er vidare. För att vem fan ska säga åt er vad ni ska se? Jag så klart. Ni är inte kapabla till att ta egna beslut.

The walking dead är bra. Den är har med skönt realistiska antaganden om vad som skulle hända efter en liknande katastrof. Jag gillar speciellt hur de visat jämlikhet. Jag älskar en av replikerna så mycket att jag inte kan glömma den. Den nya världen är precis som den gamla. De svaga för alltid betala priset.

Jag kommer dock mest att tänka på att snart borde Guillermo del Toros och Chuck Hogans avslutande del i deras vampyrserie vara klar. Blir den film eller serie, då är vi lyckligt lottade. Tills dess är det här helt ok.

Se.

söndag 8 april 2012

Äntligen!

Sedan min dotter föddes har jag haft svårt för musik, inte svårt för att lyssna på den, utan att få möjlighet att lyssna på den, hemma.

Nu har det släppt. Jag kan spela Cannibal Corpse och Gamma Ray oavbrutet. Dottern säger bara att det är pappas coola musik. Segern. Jag ska njuta av den innan jag tar tag i det här ordentligt.

På återseende.

lördag 7 april 2012

Idiotin finns kvar

Jag slänger mig in i datastyrda världen. Får en smäll i ansiktet av borgerliga lögner. All livskärlek, allt hopp: grusats av de som ljuger i mamons namn.

Idag är det den lokale pajasen C Valtersson (med hjälp av moderatidioten som påstår att hårdrock är borgerligt, Uvell som jag skrev om här senast) som kidnappat F.Malms idiotiska argument om att vänstern motarbetar folk som vill komma och arbeta i landet.

Alla, och jag menar det: alla sot håller med om det är idioter och onda.

I verkligheten är det så att facket kräver att dessa arbetare skall behandlas anständigt och de ska, som de människor de är - ibland måste man påminna högern om att det är människor vi pratar om - ska de behandlas med samma respekt som vi blir behandlad med. Samma löner. Samma rättigheter. Ingen jävla springpojke åt arbetsgivarna ska ha tolkningsföreträde då de ljuger.

Nu ska jag förbereda de andra texter som skulle skrivas idag.

Åt helvete.

söndag 1 april 2012

Again with the Christoffer guy.

Innan folk tror att jag är besatt av Christoffer, mannen bakom eminenta bloggen I Just Cant Hate Enough, måste jag skriva en sak till. Som handlar om honom.

Jag lyssnade alltså på radioprogrammet som var resultatet av de hjärndöda tankarna som Ingerö och Uvell kom och förpestade mänskligheten med. Länkar till det som startade skiten, här, CRJs text, här - och till radioprogrammet, här.

Först och främst var det ett hemskt jobbigt program att lyssna på, det var lite som debatt, tv-programmet - men det var bara Christoffer som inte fick prata klart. Oerfarenhet? Han är lätt mer verbal än Tengner, men det var mest fina ord vi serverades, och han hann aldrig komma till sina poänger. Det kan bero på att Tengner fastslog att hårdrock är glam, innan diskussionen ens kommit igång. Naturlag? Nej.

Hur som haver, argumentationen från den forne OKEJ-killen Tengner, om att hårdrocken till största delen skulle vara partymusik är så jävla ogenomtänkt. Nu ska jag förklara varför just dessa sex- och festtexter är "arbetarklass". Det är busenkelt.

En människa som lever ett liv i misär kanske inte alltid har Strindbergs förmåga att uttrycka sig i ord. Det kanske till och med är så att de inte bryr sig om partipolitik - eller ens förstår den, vilket i så fall också är politik - men jag lovar er, då de skriver om sex, sprit och fester, då skriver de om sex, sprit och fester för att det är en flykt från mörkret. Mötley Crüe avslutade sin gyllene era med samlingsskivan Decade of decadence. Nu är det inte ett bevis för någonting. Men önskningen att fly den grå vardagen kan leda till droger, promiskuitet - och drakar. Hurdå? Man flyr. En berättelse om riddaren mot draken, med prinsessan som "belöning" kan vara stärkande, åtminstone för en människa som lever i en värld där allt är orättvist. Åtminstone i sagan finns det någon slags rättvisa.

Parallellen till Charles Bukowski är uppenbar. Politik är inte att citera Marx, inte nödvändigtvis. Det kan lika gärna vara att köpa den billigaste spritflaskan, för att det är den enda man har råd med.

Nu blev det ju helt åt skogen fel i radioprogrammet, med tanke på att den musik som fundamentalistborgarna tog upp - den hårdare metallen, inte fick räknas, eftersom att Andres Tengner bestämde det... Som om Skyclad inte skulle vara politiska, Ingerö? Jag tror att det epitet som du gav mig då jag med rätta idiotförklarade Fredrik Segerfeldt, får stanna på din skalle: "internets dummaste kille". Humorn. Läs här.

Nu är inte hela genren homogen, och det som en gång i tiden var jeans, nitar och läder, för att provocera, är idag samma sak för att passa in. Att klä sig i spandex på 90-talet var inte rätt. Idag är det hur många som helst som gör det. Mötley Crües sminkning var till exempel ämnad som provokation till en början. Det var Poison som ville vara söta för tjejerna.




Jag under 90-talet. Christoffer kallade min stil för en attack mot synnerven och allt vad god smak innebar. Stoltheten! Men då var jag ensam om min klädsel. Idag är det kutym. Igen.



Men jag upprepar det jag sa senast och lägger till: att göra revolt är inte höger. Att göra revolt kanske var höger då moderaterna var ett vänsterparti. På 1500-talet. De i fundamentalhögern vill så gärna göra musiken opolitisk, så klart. De vill göra hela samhället opolitiskt. Om man inte pratar politik kan storföretagen, de nya staterna som de avgudar på samma sätt som en nazist älskar sin ras och sina gränser, göra vad de vill. Kritik mot företag är trist. Politik är grått. Kulturministern vill kalla kultur för underhållning, för att kultur låter så tråkigt i hennes öron. Ni vet, hon, Blubby.




Åt helvete med marknadsfundamentalisterna. CrJ får helt enkelt vara mer aggressiv nästa gång han oralar sig, för allt det här vet killen. Det är er andra jag skriver till. Och till dårarna som tror att de kan omforma historien. moderaterna och timbro.

Slutsatsen: Tengner, du har fel. propagandahögern: ni är helt jävla vidriga. Och ni har fel. Som vanligt.