söndag 20 januari 2013

Radiomannen del 2

Jag debuterade som radiopratare och skivväljare igår. Som ni kanske såg i gårdagens inlägg...

Jag hade igår bara 30 min på mig, men jag fick fan blodad tand. Mina planer är höglyftande.

Jag börjar med att bjuda på mina låtval, så att ni kan föreställa er det fantastiska programmet - som givetvis spetsas till med min stammande och rostiga tunga.

Yngwie Malmsteen fick inleda programmet med sin Critical Mass från mannens förra skiva. Vilken start! Vi följde upp den fantastiska låten med Nocturnal Rites smycke Afterlife, från skivan med samma namn.

Ni som läser här ibland ser givetvis att det är min smak som härjar fritt. Som sig bör, det är mitt program.

Och, ja, jag är mig själv och jag saknar skam. Auberon. Gaia. Vår snällaste låt, tillsammans med the dance. Jag citerar mig själv: om ingen annan spelar oss, få får väl jag göra det! För er som inte hört oss, vi finns på spotify. Lyssna och återkom med en kommentar. Jag vill veta vad ni tycker!

Ja. Efter den hitten fick publiken - jag tror att det är en kvinna i Sigtuna - äran att avnjuta Candlemass och deras fantastiska Solitude. Jag var dock crazy och bjöd på den nyinspelade versionen med Solitude Aeturnussångaren Rob Lowe. Sen babblade jag på lite, så klart.

Avslutningen blev Whitesnakes Ain't no love in the heart of the city.

Jag har som sagt planer för detta. Jag tyckte att det var skitkul, så klart. Om jag lyckas ro hem några sponsorer så kommer programmet att läggas upp på nätet. Jag tror att det är en stimavgift som krävs, men med en familj att försörja så får jag bli tiggare i stället.

Nu är det dock så att jag har ett litet problem: vad fan ska jag kalla programmet? Alla bra namn, som Power hour, är tagna. Radio metal? Kanske. Enkelt och inte så krystat. Dessutom är det på svenska. Jag föraktar de som väljer engelska namn (sa han som ville ha power hour som namn...). Ni får gärna komma med förslag.

Jag spelar gärna demos. Jag spelar vad ni vill, så länge jag har skivan. Jag intervjuar er gärna, så länge jag gillar skiten.

Se så, hjälp mig nu!

lördag 19 januari 2013

Radiomannen!

Kommer ni ihåg hur jag klagade på våra rockradiokanaler?

Idag börjar min nya karriär som radiopratare och skivväljare.

Jag kommer att uppdatera allt eftersom!

Och jag lovar er: här blir det bara metal!

tisdag 15 januari 2013

Boooring

Här försöker man bara undvika dumheter - både i politiken och verkligheten. Det går ju sådär. Råkade se näringslivets Håkan Bäckström i Aktuellt (idag), där han med sedvanlig borgerlig retorik angriper sin motståndare med osanningar, överdrifter och felaktiga påstående. LO vill att man ska begränsa vinstuttaget från välfärden; att hindra att våra skatter blir gåvor åt rikskapitalister som står med händerna i statens ficka.

Bäckström påstår att man vill begränsa valfriheten. Privatiseringarna i välfärden är det han pratar om, bör man ha i åtanke. Där utförsäljningar och privatiseringar har lett till sämre tillgänglighet och bristfälligare vård för de svagaste i samhället, är Bäckström alltså glad för att de som är rika har fått det bättre på de mest utsattas bekostnad.

Det är alltså en slags strävan mot ett amerikanska exemplet som aldrig fungerat jämlikt eller bra för de mindre bemedlade. På politiska, den nyliberala drömmen - en värld utan staten som nåt annat än polis, och armé.

Det är alltså bra, enligt Bäckström, så vad gör man då någon hotar  denna stöld och egoistfest? Man vantolkar motståndaren så grovt som möjligt.

NI VILL TA BORT VALFRIHETEN!

Nej. Vi vill att ALLA ska kunna få välja bra vård. Inte bara de som har mest. DET är valfrihet.

Vantolka en masse. Borgerlig retorik och taktik - en taktik som till exempel Fredrik Malm körde då man sa att det är fel att Polacker ska tjäna mindre än svenskarna på svenska byggen. Ja, då är man ju rasister mot Polacker. Strunt helt enkelt. Men borgarna försvarar företagarnas rätt att lönedumpa med näbbar och klor. Som förväntat.

Bäckström gjorde alltså också. Dumstruten är det enda som saknas på denna människa som anser att valfrihet är då arbetarna inte har en enda rättighet kvar.

Moderaternas största bidragsgivare. Grattis sverige...

Men jag ville ju slippa dumheter ett tag...

måndag 7 januari 2013

2012 års bästa skiva

Det var egentligen ingen tävling i ordets rätta bemärkelse. Jag har haft ett år då musik har varit jobbigt. Mycket beroende på det vansinne jag mötte i Auberon - vilket verkar vara något av en följetång för min del.

Jag har helt enkelt fokuserat på annat. Jag hade tänkt att sätta mig och skriva klart den berättelse jag håller på med, men att sitta och skriva då man inte ens vill tänka?







Nej, jag har verkligen varit i en musikalisk svacka, men det har vänt.

Jag hade nämligen turen att bestämma mig för att lyssna in mig på en skiva som många pratat sig varma om, nämligen Death magic doom av Candlemass. Skivan var så inåt helvete bra att jag bestämda mig för att köpa upp mig på de skivor av bandet som har Rob Lowe på sång.

En av de tre skivorna jag köpte var således Psalms for the dead, bandets avskedsskiva.

DET är helt klart den bästa skivan från förra året.

Psalms for the dead.

Förra årets bästa skiva!

Köp. Lyssna. NJUT!

söndag 6 januari 2013

DVD: Grannpatrullen (the watch)

Ni vet Ben Stiller, killen som var med i fantastiska the Royal Tenenbaums, samt trevliga - och störtlöjliga - filmer som Dodgeball, Zoolander och Starsky and Hutch. Han.

Stiller har en karaktär som han gör jävligt bra, den där pinsamma och besvärliga killen som menar väl, men som är så jävla stiff att man storknar. Subtil och lågmäld humor då det är som bäst. Will Ferrell är mästaren på det.



 Grannpatrullen.


Grannpatrullen har stjärnor som, förutom nämnda Stiller, även räknar in Jonah Hill, Vince Vaughn och så får vi en rätt ny bekantskap i Richard Ayoade. Det är snålt med kvinnor, men Rosemarie DeWitt - en för mig helt okänd skådis - är med och höjer stämningen lite.

Nu kanske ni får för er att jag gillade den här, av bland annat Seth Roggen skrivna rullen, men jag är kluven. Den är bitvis hysteriskt rolig, men lika ofta är den obegriplig och rätt jävla pinsam. Att den är obegriplig fick jag min förklaring till då jag av någon outgrundlig anledning såg extramaterialet, där de bortklippta scenerna fyllde i alla logiska luckor i handlingen.

Någonstans vill jag skrika och döda folk. Vilka kan det vara, undrar ni? Jo, de som klipper filmer.

Grannpatrullen handlar om hysteriska Stiller, som är en self made man, i Amerikanska småstaden Glenwiev, där han äger Costco, ett slags wallmartliknande hallaballo. En kille blir mördad i hans affär och Stiller, eller Evan, som han heter i filmen, bildar en grupp för att finna mördaren. Det visar sig vara ett misstag då de tre andra i gruppen är med för att: 1, dricka sprit med manliga kamrater, 2, få vara med om en orgie, 3, för att han inte fick bli polis.

Ja.

Det är aliens med i filmen.

Sa jag att det var en science fictionfilm? Och en komedi, uppenbarligen.

Se den, men skyll inte på mig om ni blir upprörda. Den har ändå rätt många roliga stunder.

fredag 4 januari 2013

DVD: Total Recall




Jag hade läst rätt mycket dåligt om den här nyinspelningen av Arnold Schwarzeneggerfilmen - hans bästa! Det dåliga skulle då gå ut på att huvudrollsinnehavaren Colin Farrell skådespel suger.

...

Och det vågar man alltså säga om en film i vilken världens sämsta Arnold agerat uselt i? Nej, det finns värdelöst skådespeleri i den här filmen, och det står bland annat överskattade Underworld-vampyrkärringen Kate Beckinsale för. Det är inte det att hon agerar dåligt, det är det att då hon står och lyssnar på någon som pratar i filmen, tänker jag på porr. Det beror på minspel och poser. Seriöst, regissören måste ha varit överkåt då han regisserade henne. Näste kvinna som suger i de här filmen är Jessica Biel. Men här är det bara rent uselt agerande framför kameran som stör, inga kåtposer.

Men. Ska vi prata om Total Recall istället för de märkliga insatserna från damerna i filmen? Japp! Ni som har sett filmen Total Recall (tv-serien kommer jag inte ihåg...) kommer ihåg att den utspelade sig på Mars - nu är det på Jorden vi befinner oss. Originalfilmen var inte det minsta trovärdig, men jävligt underhållande! Jag har inte läst boken filmen bygger på - men om jag hittar Philip K Dicks bok kommer jag att införskaffa den! Filmerna har gjort mig nyfiken.

Den politiska vinkel i filmen är som vanligt lite skev, eftersom att det är Hollywood, och de klarar inte av (alt vågar inte pga måste suga kuk för pengar) att göra samhällskritik realistiskt. Den finns dock. I den här filmen, som alltså utspelar sig på vår hemplanet, är i princip hela världen obeboelig, på grund av kemisk krigföring som förgiftat allt utom Australien och England. För att ta sig däremellan har man byggt en hiss som går rakt genom jorden. Australien är underklassens hem, och England är den lyckliga medelklassen och dess maktfullkomliga regering som styr.

Jag underhölls av filmen. Den var mörk, overklig och rätt kul faktiskt. Jag förstår verkligen inte kritiken mot att filmen skulle vara stel, eller var det livlös? Det är en dystopisk film. Klart att det ska vara mörkt, majestätiskt och jobbigt. Jag älskar sånt!

Nå. Jag skriver inget om handlingen, som ni som råkat läsa här tidigare redan vet. Det här är bara några reflektioner. Jag skulle ge den här filmen en chans, den är nämligen bra, men räkna inte med något episkt mästerverk.

(toppraffel)

Skål kamrater!

torsdag 3 januari 2013

Bok: Anders Tengner, Yngwie Malmsteen: Såsom i himmelen, så ock på jorden

Alltså. Jag har läst ett gäng av de andra böckerna som skrivits av och tillsammans med rockstjärnorna (och porrstjärnan Traci Lords). Det gemensamma med dessa böcker är att de gett oss en version av deras liv som vi inte fått ta del av tidigare. Eller så har de bara varit underhållande och galna.

Det här är nåt annat.

Anders Tengner är relativt känd i det här landet. Hos oss rockare är det programmet där han diskuterar W.A.S.P. med ärkepuckot Siewert Öholm - en galning som får Alf Svensson att framstå liiiite mindre vidrig. Jag vet inte varför Tengner fick den tveksamma äran att diskutera hårdrock, men med rätt kontakter kan vilken idiot som helst få tid i etern.

Med det vill jag inte säga att jag tycker att Anders Tengner är en idiot. Det säger jag senare i den här texten.


 


Den här boken, Yngwie Malmsteen: Såsom i himmelen, så ock på jorden, handlar alltså om den svenske gitarrvirtuosen Yngwie Malmsteen, en kille som jag spenderat väldigt mycket tid med att lyssna på. Killen är kontroversiell, förmodligen för att sverige är ett litet land och för att han faktiskt är vår _enda_ riktiga rockstjärna. Vi har liksom inget annat att prata om, för hur kul är det att prata om Mustasch?

Det första jag reagerar på då jag börjar läsa boken, är givetvis det faktum att Yngwie själv inte har bidragit med ett enda ord som inte är hämtat från valfri intervju. Det känns alltså mer än lovligt spekulativt. Jag tror inte att de som bidrar med material ljuger mer än vad alla människor ljuger - men, vi är människor, och vi vill framstå som bra inför andra, inte fan är ärlighet är en dygd. Jag kan dock leva med det.

Men det värsta med den här boken är att den luktar underliv; Anders Tengner har gått in hårt för att gräva upp smuts runt gitarristen. Sättet han gjort det på är dessutom ett av de lägsta: han har använt sig av flickvännerna. Sure, om man ska göra en bred bild av en människa så måste man fråga alla, men flickvänner? Om jag blir känd kommer jag att skjuta min gamla flickvänner, för säkerhets skull. Det är Anders Tengners fel i så fall. MEN! Jag tyckte det var kul att läsa lite om förhållande med Tallee, men bara för att jag har hört lite om det/dem innan. Rätt mycket fakta i de första 200 sidorna är hämtade från hennes dagbok.




Författaren


Vilket är ett annat av de problem som den här boken dras med. 70 och 80-talet är väldigt väldokumenterade, men då 90-talet övergår i 2000-talet blir texten allt kortare och kortare. Här fanns inget snusk att snacka om, och då fanns det tydligen inte lika mycket att skriva om överhuvudtaget. Jo, Amber Landin (tidigare Malmsteen) har ett tragiskt öde att delge oss. Malmsteen slog tydligen sina kvinnor. Om det berodde på drogerna eller bara allmän idioti får någon annan berätta om. Man ska inte använda våld, varken på kvinnor eller män! ALDRIG.

I och med att texten till stor del är kommen av FÖREDETTA flickvänner, är det omöjligt att inte få killen att framstå som en ganska osympatisk lögnare. Även andra musiker påpekar att Yngwie är en notorisk lögnare, eller skojare snarare - en av orsakerna kan vara Yngwies allmänna attityd: han är en underhållare i alla lägen, även då han blir intervjuad. Vem bryr sig, typ. Men med det i åtanke känns det märkligt att använda andra intervjuer som källa till fakta. Min slutsatts är att man nog inte ska lyssna på gitarristens ord, inte för mycket i alla fall.

Så, Anders Tengner, din bok om Yngwie Malmsteen är lite av en besvikelse. Om du hade gett mer utrymme åt berättelserna som den Göran Edman bjuder på hade boken varit kanon. Det är lite roligt att läsa om det perversa livet som Yngwie levde, och visst, de flesta musiker han spelat med är intervjuad - men fokus ligger på skiten. Med ett illa dolt förakt från författaren driver texten mot mål, och målet visar sig vara att inte en enda slutsatts kan dras av författaren.

Jag har dragit en slutsatts om Yngwie efter att ha läst den här boken. Nämligen den att han alltid omgett sig med människor som leder honom. Han framstår som relativt lättmanipulerad. Från managers till senaste frun, alla lurar/styr honom. Tydligen.

Om Yngwie skriver en egen bok om sig själv kommer jag att läsa den, givetvis, men den här boken lämnade en fadd eftersmak. Tyvärr.

Jag hade dock inte velat ha boken oläst. Det som var intressant var på riktigt intressant. Men det är rent dåligt skrivet, och det är för mycket Hänt extra om texten.

Nu måste jag dock tillägga att jag inte har hört den senaste skivan av Yngwie, jag tycker att karln sjunger som en sopa, och ska han sköta all sång själv, då har jag ingen brådska med att köpa den skivan.

Skål kamrater

(WeRock har skrivit om boken)

Nu ska vi fan i mig gå igenom 2012

Jag är inte helt säker på hur man kommer att minnas det här året, för mig var det... märkligt. Jag sa upp bekantskapen med en musikkollega, vilket gjorde att jag fick ett relativt frivilligt uppehåll från spelandet. En negativ bieffekt var att jag tappade suget på att leta ny musik. Jag har alltså inte grävt ner mig, med tanke på hur mycket musik som kommit till oss, så finns det att botanisera i. Jag personligen har grottat in mig helt på Candlemass, och då speciellt deras sista tre skivor. VILKA MÄSTERVERK!

Annars har jag inte ens orkat köpa ett par uppenbara skivor. Förutom Testament, som var en riktig besvikelse - sett till Testamentmått mätt. Jag säger det här och nu: Machine Head har tagit över thrashtronen. De som går under skrytepiteten  "de fyra stora" kan gå och suga purjo. Här kan man snacka om att leva på gamla meriter.

Sen får jag järnrör på näthinnan. Alla vet varför. Rasisterna visade sig vara rasister. Media var förvånad. Varför då?

Nåja. Jag har mer att säga om året. Jag ska bara vakna först.