tisdag 31 augusti 2010

Om satanism, kött och fascismen.

Jag satt ner i goda vänners lag och diskuterade skit som satanismen och borgerlig ideologi, samt dess beröringspunkter med fascismen. Intressant och flummig så det förslår!

Jag hävdade att vi människor, som ras, har kommit så pass långt att vi kan unna oss att hjälpa de av oss som behöver hjälp, vi behöver inte låta dem falla hela vägen ner till döden innan vi reagerar med fasa eller häpnad. Det är ett argument som slits ur sin lilla verklighet och oftast appliceras på hela världen, och oftast blir borgarna i dialogen förfärade av de resurser som skulle krävas för att alla människor ska få ett drägligt liv. Här, och endast i denna frågan, oroar de sig för jordens bristande resurser.

Låt oss nu mosa denna myt och servera den lite motstånd: på grund av det kapitalistiska system vi har och på grund av regler som kommer som en direkt följd av Galna kosjukan kan vi inte ge bort mat hur som helst; överskott måste brännas eftersom att de skulle dumpa priserna om de fanns på ”marknaden” och rester måste slängas för att inte grisarna, som kanske fått resterna annars, ska bli sjuka. Min omedelbara fråga blir: finns det risk att grisarna smittas? Människan är med största sannolikhet mottaglig för Creutzfeldt-Jakobs sjukdom, är det inte så att vi borde oroa oss för att vi själva kanske smittas då också?

Med ovanstående i åtanke: vi har resurser! Det är bara det att ”marknaden” inte bryr sig om svält, den bryr sig om avkastning. Finn ett fel? Mat ska vara en mänsklig rättighet.

Det ena leder till det andra: just köttindustrin är en av de största miljöbovarna på denna planet, på grund av den energi som går åt för att framställa ett kilo kött. Man brukar påstå att ett kilo kött kostar tio kilo spannmål att ta fram. Alltså: man får tio procent av hundra. För att se till att dessa nittio förlorade procent inte förloras skulle vi alltså kunna vurma för ett samhälle som inte äter lika mycket kött som vi äter idag. Det vore bra ur en miljöaspekt, det vore bra ur en humanistisk (sic!) aspekt, eftersom att de djurhantering vi har idag är fruktansvärd. Läs ”Snabbmatslandet” av Eric Schlosser (man kan se filmen, men då bör man veta vad den baseras på innan, den är inte helt hundra), eller kolla på nyheterna ibland.

Argument som: ”men jag gillar kött”, kan ta sig i röven. Är man så lat och korkad förtjänar man gonorré. I ansiktet. Det går att ta ansvar, man behöver inte äta kött ALLA dagar, även om det är gott. För gott är det.

Jag hävdar att vi har kommit så långt att det är ett brott att INTE engagera sig. Facebookgrupper gills givetvis inte. Facebookgrupper förtjänar också gonorré i ansiktet.

Å vad fan har det med satan att göra? Jo, vi kom in på ämnet aktiva val, att antingen bara göra saker för sin egen vinning, eller att göra saker för andra skull också. Jag ser ingen motsägelse: människan är ett flockdjur, vi behöver andra av vår art för välmående och överlevnad. Om vi då väljer att visa hänsyn och respekt för andra människor, har vi lagt en bra grund för vad samhället kan byggas runt. Det är också att göra ett aktivt val, ett aktivt val för sin egen skull som samtidigt gynnar andra. Då kan LaVaysatanisterna, som lever efter en fascistisk devis, knulla sig i röven och, ja, skaffa gonorré i ansiktet.

måndag 30 augusti 2010

Viktiga skivor del 8, tror jag

Tack vare en barndomsvän som lyssnade på likartad musik som jag, fick jag höra en jävla massa grupper jag själv inte hade tillgång till. Internet var i sitt embryo, och nedladdningen handlade om helt andra saker än idag. Tony, som kompisen hette, spelade upp allt ifrån Crimson Glory till Dream Theater och hur mycket mer som helst för mig, jag har verkligen karln att tacka för mången god musikstund.



Dream Theater hörde jag på deras debut, jag fastnade dock inte för det förrän jag förälskade mig i Images and wordsplattan. Sen dess har relationen mellan Dream Theater och mig varit lite upp-och-ner: mincd:n A change of seasons var bra, men led av irriterande ljud. Awake var tråkig, för lite låtar, för mycket krydda. Sen gled vi isär helt.

Metropolis pt 2, Scenes from a memory blev den ljuva återföreningen. De tog igen allt de tappat sen de två första mästerverken, men de gjorde det på fräscht manér, kändes det som. Här passade de musikaliska utflykterna musiken och konceptet som handen i handsken.

Det här är en av få skivor som jag aldrig ändrar i låtordningen på då jag lyssnar på den, den är så välskriven att man knappt uppfattar då en låt går över till en annan, musiken är så komplex och aggressiv, men samtidigt skör att det aldrig slutar vara njutfullt. Jag kan i perioder lyssna på den här skivan oavbrutet, den är verkligen den perfekta Dream Theaterskivan, till och med den annars ganska svaga sångaren James LaBrie låter stark (någorlunda) och bra!



I vanliga fall kan just LaBries sång vara en av de saker som tråkar ut mig med bandet. Men här är det fan bra alltså! Det kan dock vara kul att se livedvdn från showen, där en gosspelsångerska står bredvid honom i det avslutande eposet Finaly free. Pinsamt är bara förnamnet, LaBrie… Men här skall ingen skugga falla. Ehh




Handlingen är lite flummig, med tidshopp och hypnos, men den klär musiken i en utmärkt skrud; det banala blir mastigt av musiken, och det hårda mötet med det mjuka ger berättelsen dynamik och djup. Jag har aldrig läst texterna, då min kopia var ett feltryck, men tycker att de låter bra. Det är ingen Operation: mindcrime, men det är helt klart en Metropolis pt2: Scens from a memory, och det räcker för att vara med på listan över de viktigaste skivorna, som jag kan komma på just nu!

Man behöver väl inte orda om musikerna perfekta spelande? Om de halsbrytande färdigheterna som vävs in i den fantastiska musiken, de solon och riff som perfekt vandrar framåt med texterna. Jag älskar denna skiva!

Möte i helgen...

Jag hade min far på besök från torve... nånting (Spanien), så jag fick möjlighet att gå på ett möte som lät intressant. Hyresgästföreningen arrangerade en bostadspolitisk debatt; Hyresgästföreningen, denna sexiga förening med medlemmar som oftast bor i hyreshus. Oftast, inte alltid.

Hur som haver skulle det vara kul att höra visionerna nu inför en ny mandatperiod. Alla partier skulle delta, vilket borgade för lite rolig pajkastning.



Det fick jag. I MITT ansikte, mitt som hyresgäst. Snubben som företrädde gamla vanliga moderaterna AB, slog sig för bröstet för allt som byggdes nu i Väsby och häcklade den tidigare majoriteten för passivitet. Detta sa han efter det att han konstaterat att det tar 4 till 6 år för ett byggnadsprojekt att komma igång efter att man planerat det.

Vilket alltså gjorde att han tog åt sig äran för de som tagit beslutet, den tidigare majoriteten med sossarna. Idiot.



räcker ut tungan åt åhörarna och verkligheten

Lite snack om sjöstaden, som borgarna vill våldta naturen med, blev det. Dock inte mycket. Allt ligger så långt in i framtiden att borgarna inte vill prata mer om det än att de är för "möjligheterna och utsikterna". Innehållslöst svar som vanligt alltså. Oppositionen kom med egna förslag som alla uteslöt exploatering av Mälarområdet, samt gynnade alla inkomstgrupper, som sig bör.


VP, det nya partiet...

Vänsterpartiet talade med mötesarrangören, hyresgästsföreningen, kändes det som, men det var rätt slö uppslutning, 20 pers av närmaste sörjande. 10 var vanliga dödliga, skulle jag gissa, så kanske inte helt onaturligt. Vänsterpartiet och folkpartiet tog dock uppgifterna av dem som ville veta mer, eller som att i detta fallet: för att politikerna ville veta mer. Sossen svamlade så mycket att man inte förstod vad han pratade om. Ibland hade han något att säga, men allt som oftast lindade han in sig i resonemang runt bostädernas värde, vilket är väsentligt, men blir rätt tradigt att lyssna på.





Miljöpartiet var sansat och har nu officiellt stulit en idé Vänsterpartiet haft länge, att bygga i Älvsundadalen. Den ligger centralt och markarbetet blir otroligt lättskött eftersom att det är ett grustag. NCC har gjort mycket av jobbet redan. Det är dock NCC som äger marken, så det får ses som ett motförslag till sjöstaden. Ungefär lika många bostäder finns i de båda planerna.


Alliansen var vaga i hur Väsbyhem skulle se ut, deras mål verkar vara att få så många privatägda hem som möjligt, utan att bry sig om dem som står i kö efter fler lägenheter. De skröt med att ett par tusen lägenheter hade tillkommit på marknaden, vilket inte är sant eftersom att de redan fanns där. Inget oväntat alltså. De var stolta över hur affärerna, som lett till att Väsby numera är en av de mest anmälda kommunerna för oegentligheter i kommunala affärer, hanterats. Inget nytt, bara vanligt högermygel alltså.

Moderaterna skällde på arrangörerna och kallade dem en lobbyorganisation. Som om moderaterna var något annat än näringslivets politiska lobbyorganisation. Offentliggör era bidragsgivare för fan!

Nästa gång ska jag ifrågasätta lögnerna, detta var bara ett studiebesök. Låt vansinnet flöda.

fredag 27 augusti 2010

Thrash 'em all!

Min fantastiska sambo känner mig så pass väl att hon vet hur hon skall göra mig glad. Jag är inte dyr i drift, en cd-skiva kan göra min dag när som helst.



Då jag fyllde 35 nu senast, fick jag tillempel Ironbound av hjältarna i Overkill. Ett band jag inte lyssnat på sen Wide fucking openskivan. Jag har alltid gillat bandets riffande, men tittat lite hånfullt på basljudet (kan man se ett basljud?) och sången har väl stört mer än berört, men då det klickat har vi varit rörande överens om vad som är bra skit. Elimination och In union we stand är låtar med anor i mina öron.

Bandet vinner dessutom stilpoäng på att de aldrig kastat in handduken.


Ironbound känns helt rätt för mig. Som jag nämnde då jag skrev om Machine Head, i min världsfrånvända lista över de viktigaste skivorna genom alla tider (för mig), så är influenserna från heavy metalgenren alltid välkommen i min vrå. Låtarna på skivan är bra. Det känns fräscht, och det hade jag inte väntat mig av Overkill 2010. Sivan har varit med ett par svänger till replokalen för att avnjutas i rätt miljö - rå, skitig och möglig miljö alltså.



Heathen var alltid ett bra band. Jag gillade speciellt debutskivan, med favoritspåret Goblins blade. Opiat for the masses från uppföljaren var även den jävligt bra.

Nu har de kommit tillbaka från dödsskuggans dal, och vilken återkomst! Skivan the evolution of chaos, är som en nästan enig kritikerkår påpekar: jävligt bra! En ofta hörd kommentar har varit: detta är den bästa av alla comebackskivor. Jag är inte helt oenig med den tesen.


De har fått bättre ljud nu, vilket är ett plus. De har lite jämnare låtar, vilket gör mig glad. De har inte ändrat sitt vinnande concept, bara lagt till lite extrakryddor. Låtar som Dying season, No stoned unturned samt halvbaladen-heavy metal eposet A heroes velcome är fantastiska låtar! Jag gillar inte alla texter, men jag klarar mig. Alla kan inte vara lika bra som Zach de la Rocha på att skriva texter.


Med det sagt är det bara att konstatera att Scott Ian kan slänga sig i en brunn: thrash metal behöver inte utvecklas, thrash metal behöver bra låtar och ett öppet sinne.

Detta är bra skit.

Kan Mezzrow också göra en ny skiva? Det vore grädden på moset nu.

torsdag 26 augusti 2010

Zlatan, Raiola

Jag har egentligen inte så mycket att skriva i ämnet sport och jag har nästan ingenting att skriva om Zlatan Ibrahimovic, han är liksom redan "täkt" i andra medier.

Men just nu står det mig i halsen. Inte att han, Zlatan nämnd i media, det bryr jag mig inte ett skit om. Men hans agent, Mr Raiola... Han gör uttalanden varje dag som höjer ögonbryn över hela sportvärlden. Vill killen förstöra Zlatans karriär? Eller vill han ha sina 10 % på ännu en otrolig övergångssumma i den Ibrahimoviciska karriären...

Kan du inte byta agent Zlatan, då skulle vi kunna fokusera på dit spel, istället för alla rykten om vilket lag du spelar i NÄSTA säsong.

tisdag 24 augusti 2010

Viktigaste skivan part 6 (66)

Jag har dragit igenom en massa bra och fantastiska skivor, och grupper. Det har inte alltid varit musik jag fortfarande lyssnar abnormt mycket på, utan som överskriften säger, skivor som har varit viktiga och betytt mycket för mig.

Men alla skivor har rört sig inom en ganska snäv genre, heavy metal, speed metal, och thrash metal. Nu blir det hårdare.



Cannibal Corpse
Cannibal Corpse var en av mina första death metalfavoriter. Till skillnad från den svenska scenen, som mest hade punkband som spelade för fort för sitt eget kunnande, eller som bara spelade dåligt, hade den amerikanska scenen, med Deicide och Morbid Angel i spetsen fångat upp hårdheten från thrash och bara gjort den brutalare. En utveckling jag kunde ta till mig.


Band som Atheist, Death och Cynic visade dessutom att det gick att vara bra musiker och samtidigt spela hårt, till skillnad från den svenska scenen... Nu skall det väl påpekas att dessa tre band dela medlemmar med varandra i ganska stor utsträckning.

Cannibal Corpse, fick jag höra, lät som ett demoband med skivkontrakt. Inget kunde vara mer fel. De tidiga skivorna är primitiva, absolut, men ändå bra och charmiga. Min verkliga kärlek för bandet väcktes i och med minin Hammer smashed face. The bleeding var en oerhört brauppföljare. Jag lyssnade mycket på den skivan. Jag hade väl bara ett litet problem med Chris Barnes, han är kul, men jag kända att han var bandets svaga punkt.


Då George "Corpsegrinder" Fisher tog över micken kan man alltså säga att de sista bitarna föll på plats. Vile var på sin tid vad jag ansåg som en perfekt death metalskiva. Hård, snabb men med ett sjujävla sväng, vilket jag anser vara bandets styrka. Gallery of suicide tog det ett steg längre. Och slutligen på Bloodthirst, var jag så kär i bandets musik att det var fråga om avgudadyrkan snarare än bara vanligt gillande.


Jag tycker nog att Bloodthirsth är en bättre skiva än Gallery, men Gallerys styrka ligger i att den inte är lika enformig, och den instrumentala låten From skin to liquid. Det var formbesked. Skivorna The wretched spawn och Gore obsessed var bra men inte lika bra som de gudanådade skivorna Bloodthirsth och Gallery. Formen återfanns inte fören Killskivan och den senaste Evisceration plague, som är den bästa skivan sen Bloodthirsth, enligt mig. Den påminner lite om The bleeding faktiskt, men med de nya landvinningarna som gjorts efter den skivan.



Dött lopp mellan Bloodthirst och Gallery alltså, dock är Pounded into dust den bästa deathmetallåt som finns. Punkt!

måndag 23 augusti 2010

Bloggbloggeliblogg

Jag hade förgäves letat musikbloggar att länka på min sida, eftersom att jag älskar musik, givetvis. Då jag hittat en visade det sig att jag hittade alla, känns det som. En blogg jag vill rekommendera är Kims.

Musik och hjärta. Han vann mig vid: musik. Läs!

hahaha



och som musik

söndag 22 augusti 2010

Passa er

"That is not dead which can eternal lie
Yet with strange aeons even death may die."

ETC

Då jag en gång i tiden skrev om finanskrisen, skrev jag långt och indignerat om vansinnet som de nyliberala idioterna ställt till med. Bara för att dagen efter sett en snubbe jag brukar läsa, Johan Ehreneberg, äga i sin beskrivning av Johan Norbergs anhang av lösa personer, och deras fullkomligt illojala brottslighet då det gäller ekonomiska dumheter, i aftonbladet.

Ehrenberg har en tidning, ETC, där man kan läsa om allt möjligt matnyttigt. Det är en viktig tidning eftersom att Ehrenberg är ekonom, och han kan översätta de borgerliga ekonomernas skitsnack till begriplig svenska så att även jag förstår vad de babblar om. Det är ju faktiskt mest babbel och fina ord, och inget innehåll.

Vill man ha ett exempel på texter i tidningen klickar man på länken. Eller så läser man om hur högern avsiktligt försvagat facket, vilket ju inte är en högoddsare, de har alltid gjort det. Det är bara retoriken som ändrats. Det märkliga är att folk går på det. Är ni dumma i huvudet?

texter...


(gammal bild, Tale of black-snubbarna)

Jag fick en fråga om texterna till The tale of black. Jag trodde de fanns på nätet någonstans, men icket!

Jag har således lagt ut dem på Auberonbloggen. Här är en direktlänk.

Anledningen är givetvis mitt bokprojekt, som jag med en dåres envishet kommer att snacka om här i blögg'n.

The tale of black var en så kallad konceptskiva. Men jag insåg att jag sög, och att vi skulle behöva bättre musiker, textförfattare och allt, för att göra en ordentlig konceptare, alltså ligger låtarna helt i oordning, sett till berättelsen. Vi gick på rockkänslan först och främst. Och enligt Black Mark var vi det enda bandet som tjänat pengar på våran debutskiva. Bara en sådan sak!

Detta är den "rätta" ordningen:

1 The end of all
2 For all time
3 Infinite beauty
4 Secrets
5 the dance
6 Tearless
7 A farewell... of creation
8 A whispering wind



The white ship är en tribut till HPLovecraft. Jag gjorde en sådan på varje inspelning med Auberon.

lördag 21 augusti 2010

Viktigaste skivan nr 5


Jag har tagit en paus i skrivandet i denna korta serie. Mest beroende på att jag inte haft tillräckligt med tid, men också för att jag funderat på vilken skiva jag ska skriva om. Jag bestämde mig för att ta en relativt ny skiva denna gången, eftersom att utöver det långa inlägget om Dark Tranquillity - där jag skriver om hela deras skivkatalog - de flesta skivorna kommer från 80-talet. Eller de flesta, alla är från 80-talet.

Nu skall vi alltså in på 2000-talet. Och skivan heter The Blackening. Artisten: Machine Head.



Jag har inte varit något större fan av bandet tidigare. Jag gillade debuten och ägde även The more things change, men jag tyckte att de var ganska tråkiga. Då the blackening kom hade jag i princip avskrivit deras existens. De var helt enkelt inte bra nog. Christer, en av gitarristerna i Auberon, samt Sadistic grimnes och Grief of emerald, rekomenderade the Blackening efter att ha hört låten Aesthetics of hate. Han sa att det var en thrashdänga av rang. Jag trodde honom inte, men i brist på annat att göra laddade jag ner skivan och lyssnade lite. Jag blev överaskad, men inte överväldigad. Det ändrades dock snabbt, för desto mer jag lyssnade på skivan, desto mer uppskattade jag den. Det var en växare, eller groover, båda epiteterna stämmer.


Bandet hade tydligen blivit av med kontraktet inför Through the ashes of the empire (oxå en skiva att lyssna in sig på!!!), och tvingades att spela in en rehersal för att få ge ut den. Med nygamla gitarristen Phil Demmel, från Vio-lencetiden (Robb, gitarristen/sångarens gamla band, om nu någon missat det), skapade de en skiva som var både snygg och hård. The blackening fortsatte den utvecklingen. Inledande Clenshing the fists of... är en old-schoolinfluerad Machine Headlåt. Jag kan med med illa dold förtjusning konstatera att bandet aldrig varit bättre.

Varenda låt är bra. Tunga aggresiva Beautifull mourning är, tack vare trummorna, den Slayerhit Slayer aldrig kommer att skriva. Halo är något så unikt som en episk thrashlåt, och det kan man egentligen säga om alla låtar, de är episka. Helt plötsligt finns det plats för heavy metal, och de använder den fullt ut, men utan att göra avkall på sin hårdhet eller att sluta använda de så signifikativa riffande som Machine Head haft sedan debuten Burn my eyes. Halo är Machine Heads Hallowed be thy name, en låt de spelat in en cover på. Passande!



The Blackening är skivan som Metallica borde ha gjort istället för den senaste Death magnetic (namn???). Det var den skiva som gjorde att jag tyckte att det var kul att skriva musik igen. Och är det så bra, då är det faan bra.

Nu har jag några invändningar mot att Machine Head har gett ut 3 (!!!) varianter på skivan, med ett års mellanrum mellan dem. Först originalet. Sen kom en skiva med dvd-bonus och Metallicacovern Battery. Nu har det tydligen kommit ännu en. Aja, man behöver inte köpa alla, om man inte älskar skivan och köpte den då det begav sig. Jag köpte den då jag insåg hur bra den var. Fördelen med nerladdning, helt klart.

Att bandet textmässigt alltid varit ett typiskt thrashband, och skrivit om smått politiska frågor är en bonus. Jag hade älskat det ändå, ungefär som med Deicide och Stryper, detta underlättar bara.

(en bonus från skivan med samma namn som låten)



The Blackening är 2000-talets thrashskiva. Trots att både Testament och Exodus släppt jävligt bra skivor de med under den tiden.

Auberon, the tale of black


Då vi, Auberon, en gång i tiden släppte, eller skrev musiken (och lyriken) till denna skiva, hade jag storslagna planer på hur historien skulle utvecklas. Det tog, som jag har sagt någon gång åt någon, stopp vid andra skivan. Jag kunde inte, med så lite plats, förklara vad jag tänkte. Och hellre än att göra något mer mediokert än jag redan gjort, valde jag att lägga historien på is.

För det är en historia. Konceptalbum, ni vet.

Jag har fortsatt att skriva och utveckla berättelsen, inte så aktivt bara.

Nu har jag fått ett erbjudande att släppa berättelsen i bokform, jag kommer alltså att uppdatera hur det går här, från och med nu. Målet är typ 200 sidor. Det är en del kvar innan jag är i mål, men slut, inledning och berättelsens skelett är klart. Nästa vår kanske... Jag måste ju rätta allt själv, och med mina dyslektiska kunskaper blir det ett hästjobb. Klarar jag det? Givetvis.


Nöjd? Jag? Gissa! *stolt som en stol*

fredag 20 augusti 2010

Lite nyheter om At the mountains of madness.


Det är inte bara en film på g, utan två. Den andra är tydligen en indipendentrulle.

Kika här.

Det här är viktig skit! En trailer finns på sidan. Jag har förvisso länkat unfilmable i min blogglista, men eftersom att jag vet hur lata NI är skriver jag det här också.

Cheerio!

onsdag 18 augusti 2010

Lord Kenta

Då jag var ett litet barn, för så många år sedan, fanns det en musikföreteelse som snorungarna av idag förmodligen skulle fnysa åt. Det var underground: man sysslade med tapetrading, alltså, skriva brev FÖR HAND och klippa och klistra ihop fanzines (hemmagjorda tidningar) FÖR HAND. Fantasy för de nya generationerna. Jag vet att sminktjejer har tagit över en del av den företeelsen, de skickar nagellack fram och tillbaka som om vore det en debut-demo av Nihilist, eller Sepultura. Hur jag vet det? Det pågår i mitt hem...

Jag läste ett par av alla dessa miljarder fanzines, jag skrev ett eget felstavat mästerverk som utkom i tre sexistiska nummer. En annan snubbe som gav ut tre nummer är karln som detta inlägg är dedikerad till Kenta Philipson, vi kallar honom hädanefter mr Lord Philipson.




Hans tidning, Hpypnosia, var lite annorlunda läsning mot de andra, han följde inte trenderna slaviskt, och han skrev om band som var direkt hatade av majoriteten som älskade de svenska skitgrupperna som släppte sina demotejper och debutskivor under de åren det begav sig (88-92, TYP). Alltså var det jävligt enkelt för mig, som delade mr Lords smak, att falla hejdlöst för hans vansinniga skriverier. För vansinniga var de, på ett bra sätt.


Jag hittade, till min glädje, mr Lord Philipsons blogg, och tankar väcktes i min söndertrasade hjärna (se Clenching the fists… Machine head). Jag bestämde mig för att störa honom lite och ställa ett par frågor, de följer här nedanför. Respekt, och var inte rädd för ett språk som är så politiskt inkorrekt att Jimmy ”dumjävulen” Å från ”hjärntvättade partiet” framstår som hummanist. It’s all good.



Vad hände med Hypnosia? Var trean sista numret, jag har inte världens bästa minne...


-Trean blev sista numret ja. det som var tragiskt med hela den historien var att jag hade nästan hela fyran färdigt innan tidningen lades ner. Den såg för jävla bra ut, jag hade lagt ner sjukt mycket jobb på den eftersom jag som vanligt ville göra saker lite, lite bättre än alla andra. Och varför lades den ner då? Joru... Kanske var det jag som var klantig, eller så var det tryckeriet som var arslen och glömde informera mig, men jag gjorde hela skiten för första gången i A4 format (alltså på vikt A3 papper) och när jag hade färdigställt nästan allting blir jag informerad om att tryckeriet inte kan trycka den storleken... Då lackade jag ur och orkade inte göra om allting. Den nästan färdiga tidningen av nummer 4 finns fortfarande kvar i all sin klistrade och vackra prakt, men den kommer aldrig se dagens ljus. Hade en hel jävla bunt med grymma intervjuer (för den tiden) och band som hade gjort fanzinevärlden grön av avund. Men jag sket alltså i det efter att ha lagt ner sjukt mycket jobb till ingen nytta. Sånt som händer. Fanzines kan dra åt helvete.


Då det begav sig var det du, Hymen, slayer i norge och några (tusen) till, som mould mag. Sen kom Close-up. Nostalgi eller bara historia?
-Det fanns mycket skit, minst sagt. Den ena blaskan sämre än den andra - och sen fanns Hypnosia som stod i en klass för sig. Nostalgin i detta är väl mer att man träffade favoritband och intervjuade dom med en stor jävla bandare jämfört med hur fan det ser ut idag. Jag föredrar hur det går till idag dock. Jävligt mycket smidigare. Close Up såg ju ut som skit från början, men det var fan bra att de kom och fixade till sig till slut för det är ju den bästa tidningen vi har i Sverige idag, tveklöst. Hymen var rolig oxå.



Varför är Close-up bättre än Sweden rock mag? Motivera.

-Intressantare band, bättre skribenter och snyggare tidning overall. men nu när Martin (Carlsson, journalist som skrivit om metal i snart alla tidningar som getts ut, i hela världen /fredriks kommentar) tagit över SRM så börjar det likna nåt även om de fortfarande är mil ifrån kvalitén på intervjuer etc. men Martin kommer nog styra skutan i rätt riktning, han är duktig, tattarhelvetet.

Aaah Personlig åsikt: Close-up är en självgod blaska med hybris. Swedenrock mag. älskar i alla fall metal och VÅGAR skriva det. Alltså: Cloes-up är mer pretto.

En av anledningarna till att jag uppskattade din tidning så mycket var att du inte bara skrev om den dödsmetal som var så trendig just då, utan slängde in en massa thrash och speedmetal, musik som sedemera (ett tag) gick under benämningen life metal. Tankar på det?
-Jag skrev, precis som nu, om allt jag gillade. Jag skiter i vilken genre ett band hör hemma - gillar jag det så ger ag det uppmärksamhet. Jävligt enkel matematik. "Life metal". Lägg ner för fan, vad är det för jävla trams? Vafan är "life metal"? Dessutom var jag definitivt mer inne på thrash än döds då det begav sig. Jag lyssnade bara på life thrash. Jösses. Alla dessa jävla genrer.






Genren death/thrash, finns den idag? (Personligen tycker jag att Cannibal Corpse är den ultimata death/thrashgruppen, om man bara lyssnar på deras riff.)

-Cannibal är väl knappast death/thrash i mina öron, men den man ligger med får bädda. fan vet jag, vem vill spela dödsthrash egentligen? Vi, Torture Division, har ett gäng sjyssta thrash riff i våran döds, men jag skulle aldrig kalla det death/thrash. Vem fan bryr sig. Bra musik är bra musik, och så länge jag slipper höra den amerikanska vågen av ny metall är det ok.

Kloka ord. Bra musik är alltid bra musik, oavsett genre. Min poäng med CC har endast med deras riff att göra. Helhetsmässigt är det death metal, det bästa jäva bandet jag har hört i den tuffare skolan! Skit i det nu, fler frågor!

Du spelar själv musik. Jag kollade på din Myspace, du har varit inblandade i hur många band som helst. Ett par frågor om det: Spelade du med i Rosicrucian? Vad hände med det bandet? Spelar du i FKÜ? Var du med i Mezzrow också? Jag har inte läst det någonstans, men... Du verkar ju ha ett finger med i många spel.

-Jag spelade med Rosicrucian under något år eller så, sen fick jag nog och la av och fixade en ny trummis åt dom. Guldgrabbar i det bandet hursomhelst. Jag hade helt enkelt inte råd att åka till Västerås och repa på helgerna - jag var ju fan bara barnet. Men det var jävla roligt. Jag spelade aldrig in nåt med dom utan var trummis mellan deras 2 skivor. Jag var inte lika bra som han som spelade innan eller han som spelade efter mig, men jag var fan coolare.FKÜ har jag aldrig spelat med, inte heller Mezzrow, men jag gillade Mezzrow som fan då det begav sig och FKÜ gillar jag som helvete i dagsläget. Fantastiska snubbar och ett jävla grymt band som borde få mer uppmärksamhet.

Alla bör härmed införskaffa No cause for celebration, Rosenkreutsarnas andra och bästa skiva!
Personligen tycker jag att Machine heads the blackening är den bästa thrash-skivan på denna sidan av 2000, sen the gathering av Testament. Har jag fel?

-Ja, du har fel. F.K.Ü's senaste är bättre.





Ironbound av Overkill är en jävligt bra skiva!


-Nä, det är det inte.

Vilket/vilka band ser du som dina/ditt eget?

-The Project Hate MCMXCIX och Torture Division. Och Alice DeeJay.

När kom du på att du skulle spela med Dark Funeral? Du är ju lifemetal.

-Och du som är bög, när kom du på att suga kuk var din grej? DF blev ett favoritband i och med "Diabolis"-plattan. Av någon anledning träffade jag dom nånstans och vi blev polare. De behövde en basist och frågade mig och jag hjälpte till under nåt år innan jag bestämde mig för att plugga och kunde således inte turnera mer med dom eftersom de är ute frekvent. Jag var aldrig medlem eller nåt, jag bara hjälpte till lite när det behövdes. Grymt band.

Metalsvenskan. Anekdoter?
-Inte ett skit. Jag hatar fotboll.

Vad är det med din Leif Edling-fäbless?
-Leif Edling är konungarnas konung. Hältarnas hjälte. Profeternas profet. Har man inte en fäbless för Good Old Leif fattar man ingenting.

Skriver du bara på bloggen och dominationsidan?

-Jag skriver även dikter, denna är min favorit:

-”Du är bög. Du suger kuk och knullar röv. Jag hoppas du dör i en hotellbrand”.

-Utöver det så skriver jag bara för Global och bloggen när andan faller på, japp. Här kan du sätta in länkar till mina sysslor, eller inte -. jag skiter i vilket.


The Project Hate

Tortured division

Global domination

-Ha det guld och tack för utrymmet, typ.

En svensk Bukowski, typ. Kan man annat än älska det? Nej just det! Och med allt detta rövslickeri från min sida överstökat, har jag bara en sak att säga: Yngwie är true. Och mr Lord är tuffare, än dig. Men vem bryr sig? Det är bara underhållning.


Global domination är för övrigt en av två "sidor" som recenserat Auberons tredje skiva. Kiik!


Respect the cock! Respect Kenta, världen vore fan så mycket tråkigare utan honom. Torture Division spelar in en ny skiva. De ger bort musiken gratis. Vad fan väntar ni på? Jag ska djupdyka mig in i den skiten, men inte just nu då jag käkar medicin för mitt käkben och mår allmänt piss.

Leonardo



Jag tror att denna låt kan vara Yngwies bästa.

Tillsammans med Forever is a long time (han är smart, herr Malsteen) och Rising force.

Njut!

Ny etikett, intervju

Jag håller på att försöka fixa till lite i ett par gamla inlägg med intervjuer.



Jag börjar med favoritbandet Testament. Den är väl tio år gammal vid det här laget, men kul läsning är det.

Det kommer lite nya intervjuer även, men de lär ni märka. Min Ayreonintervju har piffas till lite. Mina språkliga brister skiter jag i att rätta, kan ni inte läsa det, förstår ni ändå inte detta.




NP Beautifull mourning. Fuck you all! (Machine Head, the blackening)

tisdag 17 augusti 2010

Vad står kommunistjävlarna för?

Jo...

Såhär i valtider är det politik på agendan:

Jag har flera gånger sett jämförelser mellan Västerpartiet och vidriga krigiska diktaturer. Jag hade tänkt sänka mig till att kommentera det, eftersom det fått ett sådant oproportionellt utrymme.

Vänsterpartiet är ett demokratiskt parti.

Frågor Vänsterpartiet brinner för är bland annat att man inte ska få ta vinst ur skolor och vård. Det är vi ensamma om att våga tycka.

Skattepengarna som vi alla betalar ska inte hamna i fickor på människor som inte gjort något för vårt samhälle, de skall gå dit de var menade, till skolan och vården. Valuta för pengarna, skulle man kunna säga. Det är alltså friskolan, tillexempel, som tar sina till utbildning öronmärkta pengar och förvandlar dem, hokus pokus, till vinster åt ett företag. För att få vinstmarginaler måste detta privata företag skära ner på omkostnader som löner och storlek på klasser, bland annat. Det vägrar vi vara en del av. Ockerverksamhet på våra pengar. Det är enkelt att säga nej till sådant. Och det gör man i våra grannländer, där vinstdrivande verksamhet inom skola och omsorg är förbjuden. Nog måste vi våga göra samma sak här? Det är sunt förnuft.

Vänsterpartiet brinner för ett jämlikt samhälle, och högern drar till med Stalin.

Tjena.

Debatten får aldrig handla om det Västerpartiet faktiskt står för. Som utökad offentlig sektor, något som skulle skapa betydligt fler jobb än de RUT-jobb som skapats åt dem med mest pengar. Skillnaden är att med Vänsterpartiets politik skulle alla klasser gynnas, inte bara den förmögna.

Skatter är viktiga för välfärdssamhället, och då borgarna har sänkt skatterna med över hundra miljarder (!) är det klart att det kan kosta att rusta upp det som förstörts. Det är Vänsterpartiet ärliga med. Men de skatteökningarna kommer i första hand att läggas på dem som har mest, som sig bör. Man måste vara ansvarsfull med ekonomin - något man inte kan man tillskriva sittande regering för att vara. De har genomdrivit reaktionär reform efter annan, för att ge sig på sjuka, arbetslösa och facket. En attack mot de människor som mest behöver en fungerande välfärd. En attack mot arbetsrätten. Det är en skamlig politik. Den säger Vänsterpartiet nej till.

Det kan vi prata om. Och om att bygga nya hyresrätter, många och fort, till rimliga priser för de som skall bo där. Inte bara sjöstäder för överklassen…

Låt demokratin segra i valet, oavsett utgång. Försök föra en vuxen debatt.

söndag 15 augusti 2010

Dagens politik...


...kommer från Motbilder.

Bloggen som håller koll på mellanöstern, imperialism och annan dårskap, åt oss.

Läs om omständigheter runt Dr Kellys död, han som avslöjade lögnerna om storbrittaniens snack om massförstörelsevapen.

Sen kan ni läsa om USAs vapenförsäljning till Libanon, och Israel samt Irans inblandning. Bedrövlig läsning, eftersom att man tappar tror, igen, på människan.

Kanske skulle de ha lite Lefsa där nere?

Smaka på den!


Kreti och pleti i detta land är helt obekant med norges bästa bak... verk.

I ofrivillig okunskap går människor omkring och har inte smakat.

Ni vet inte vad ni har missat.

För ni har förts bakom ljuset.

Nu är det slut med det. Jag skall starta en kampanj för att lyfta Lefsan till den platts den förtjänar, till tronen av bak... verk.

Just denna Lefsa har någon dåre besudlat med choklad. Det är enklare än så att få den perfekta smaken, det krävs bara vatten, smör, socker och kanel. Den som snålar med ingridieserna kommer att ångra sig. Man snålar inte på Lefsa.

Jag är ateist, men ett budord har jag: Du skall icket snåla på en Lefsa.

På något sätt ska jag introducera Lefsan i sverige. Den kommer att bli större än Jesus, Darin och Idol tillsammans. Kanske kommer högern att komma ihåg att de varit människor och så inleds en era av fred, välstånd och samhörighet.

LEFSAN!

lördag 14 augusti 2010

Icondemn



En av väsbys bäst dolda hemligheter. Ett band av den hårda skolan, med talang nog att regera över vilken metalfestival som helst!

Kiik!

Hårt med sväng och melodi. Större krav har jag inte.

Wikileak


Då Wikileak släppte bomben var sveriges utrikesministers kommentar: inget nytt under solen.

Nej visst, vi visste att civila mördas och att oskylldiga drabbas i stor utsträckning. Men, att en politiker säger så sänder märkliga signaler. Det är alltså ok att mörda civila utan protester... Inget nytt under solen, men jävligt cyniskt.

Det mest tragiska är dock den kritik som väckts mot wikileak, som grundar sig på fakta framtaget av bland andra en gammal talskrivare åt Bush...

Kan ni inte bara inse att Wikileak är en seger för sanningen, och att sanningen är viktig? Utan den kan människor som Reinfeldt stå med huvudet på sne och se oskyldig ut.

Viktigaste skivorna del 4


Jag hade ju lösa tankar om vilka skivor jag skulle skriva om för det här projektet, men mest säker var jag bara på vilka band jag skulle välja. Det brukar vara lätt att komma på just bandet, medan skivan kan vara lite knivigare att välja, även om det mesta till slut faller sig naturligt. Jag ser även att de skivor jag valt, är skivor som åtnjuter stor respekt även hos människor som inte gillar grupperna, generelt.

Nu blir det kanske ändring på det?





Dark Tranquillity har jag följt sedan de hette Septic Broiler, jag har deras singlar och förmodligen någon kassett, även om jag inte tar gift på det. SkyDancer var den första death metal skivan jag älskade på samma sätt som jag älskar vilken skit som helst. Visst, det är melodiöst så det förslår, men med sammansättningen bestående av aggressiva trummor, melodiösa gitarrharmonier och texter som tilltalar den litterära tarmen, som tillsammans bildar segerreceptet. De som inte gillar detta band har förmodligen en avision mot heavy metal, för detta är heavy metal i 260 kmt.





Jag lyssnade sönder Skydancer, jag kan knappt lyssna på den nu för tiden. Ljudet är tunt som ett pappersark, tjejsången falsk som Reinfeldt och Anders Fridén (In Flames, ni vet) har en ganska kraftlös röst.





De följde upp skivan med mini-cd Of chaos and eternal night. Återigen: jag älskade den skivan, titelspåret var det bästa, igen, jag hört inom melodisk dödsmetal. Den tunga Flaming shades of fall, oh… Dessutom hade gitarristen Mikael Stanne tagit tillbaka sin strupe från In Flames och gett den till Dark Tranquillity på heltid, medan Fridén hoppat över till de som brinner. Alltså var sången mycket bättre på denna skiva än på Skydancer.





The Gallery var en naturlig uppföljare på Of chaos… Den är jävligt bra, så klart, och jag hade den som favorit väldigt länge. Jag vill minnas att det var på denna skiva jag verkligen insåg att deras texter var metalvärldens bästa, det är en åsikt jag fortfarande hyser. Ingen slår Stanne på textfingrarna. Ingen! Jag såg Lovecrafts fantasy blandas med svensk svårmod (läs Lagerkvist), och jag bara köpte det.





Göteborgscenen hade haft sitt genombrott, och välden låg vid Skageracks vatten, ivrigt väntande efter gruppens nästa släpp. Skulle de leverera. The minds I är den enda skivan som faktiskt upprepar sig lite. Den är lite hårdare än Gallery, men har ändå samma approach. Melodiskt, intensivt och bra. Jag gillade den som fan, Zodiacal light spelades varm, men jag tror att jag hade nåt en gräns. Den skiva som kom efteråt var Projector, en skiva som jag då dömde ut och hatade. Inte förrän tio år efteråt fann jag skivan till ett modest pris och inhandlade den och Haven (skivdraken här i väsby rodde hem affären). De är givetvis helt fantasiska skivor, och jag var så klart en idiot; de hade förnyat sig, jag var vid 20-sträcket och hatade förändringar på samma nivå som Manowar dömmer ut falsk metal.








Det var dock inte förrän Damage done som jag återupptäckte bandet. Jag hade pengar över och ville köpa en skiva som var hård och bra, jag undrade om inte en ny DT-skiva skulle uppfylla de kraven. Jag chansade, och herre jävlar, det var samma upplevelse som då jag hörde första skivan, igen. Repeat all! Alla låtar var 5 av 5. Jag var tillbaka i DTvärlden. De intrikata riffen och de snygga takterna smyger sig licksom in i hjärnan och en känsla som brukar infinna sig då jag lyssnar på Yngwie Malmsteen infinner sig; jag hypnotiseras av musiken, jag förlorar mig i den. Damage done fick mig att komma ihåg saker som jag lagt undan långt bak i mitt sinne, på grund av olika anledningar; jag började tänka musik på ett sätt som jag inte gjort på länge, man kan säga att jag återupptäckte mig själv, på sätt och vis.





Den efterföljande skivan, Character, cementerade bara åsikten för mig, kvalitativ underhållning på högsta nivå. Inte riktigt lika bra som Damage done, men bättre än det mesta andra på marknaden.





Samma sak gäller för Fiction. Hur bra som helst, om man jämför med ett annat band.





We are the void har jag inte hunnit lyssna i mig på, men om man ser bandets utveckling pekar jag, med ett illa dålt flin, på det fakta att bandet nu har ”slagit igenom” mer eller mindre. Men istället för att ta den lätta vägen och använda Stannes snygga gothröst och skriva tralliga, träliga hits, har de sneglat åt black metal-genren. Underbart! Hjärna! Bra band följer sina egna vägar, inte de vägar som pekas ut av pengakåta dumjävlar vars mål verkar vara likriktning för allt. Fuck you all, som Machine head sjunger. Dark Tranquillity går sin egen väg, och de börjar få skörda frukten av det arbetet.

Jag kan inte välja ut en skiva av bandet, men Damage done, Of chaos and eternal night, Skydancer och the Gallery skulle funka allihopa. De andra skulle inte passa, med det är inte för att de är sämre, utan för att just dessa fyra skivor har haft en så monumental inverkan på mig.



torsdag 12 augusti 2010

The mighty Jöjj!



Hahahahaha

McModerat


Att bekämpa ungdomsarbetslöshet låter väl hedervärt? Jag tycker det. Jag tycker dock att man ska passa sig för argument som kommer från högern. Där handlar det inte om att bekämpa ungdomsarbetslöshet, där handlar det om att bekämpa arbetsrätten. Ungdomarna ska ha lägre lön, vilket de redan har, och de skall kunna bli sparkade när som helst, vilket ju gör att ingen ung människa kan ta ett lån utan att få magsår. Det krävs bara en olycka så kan det vara kört.

Det är förkastligt och borgerligt. All makt åt arbetsgivaren = frihet. För vem? Inte ungdomen i alla fall.

Nu snackar vår statsminister skit om vänstersidans förslag: han gör som vanligt, siktar in sig på ETT argument och upprepar det tills ingen kan ha missat det. Vänster vill höja priset för att anställa ungdomar.

Ställ det i relation att högern sänkte kostnaderna för företag som McDonalds, som numera gör reklam för m i restaurangen. Sänkte kostnaderna? Jo, det blev billigare för dem att anställa ungdomar… McDonalds har som affärsidé att BARA anställa ungdomar. För att hålla lönekostnaderna nere. Det blev de belönade för. Nu varnar m för att det ska bli dyrare för McDonalds att anställa billig arbetskraft. Det är väl fan på tiden, vi har ju sett hur det där giriga företaget sköte sig ett par fem sex gånger nu de senaste fem åren (man kan inte räkna med allt).

Åt helvete med lögnar-Reinfeldt och McDonalds. De förstör världen med sina cyniska jävla åsikter och sin vidriga mat.

Mer läsning!

Två bra bloggar har jag hittat.

Den ena heter Metal, och finns här.

Den andra är skriven av en, för mig, legend.

Förmodligen den roligaste och drygaste skiten på nätet just nu. Här.

onsdag 11 augusti 2010

Viktigaste skivan, del 3


Jag funderade ett tag på vad jag skulle ta för nummer tre, i denna monumentala och för världen oumbärliga lista.

Jag kan ju inte bara visa upp vilka heavy metalskivor jag älskar, det blir trist. Den första hårdare grupp jag gillade var Metallica, som så många andra i min generation var Master of puppets en världsomvändare, det var hårt OCH det var melodiskt. Då jag för ett par år sen funderade på just den skivan slog det mig att den är episk, inte bara som monument, utan själva musiken är episk. Det finns de som säger att Kill em all var ren heavy metal. Jag skulle vilja säga att Master är mycket mer heavy metal än debuten. Lyssna bara på titelspåret. Eller Battery. Det spelar ju förvisso ingen roll vad jag tycker att det lät som. Musiken var underbar. Mitt eget musicerande kom igång tack vare (covers på) låtar som For whom the bell tols, Am I evil och Seek and destroy, som repades och repeterades om och om igen. Det lät nog aldrig bra.

Jag tror att jag förstod att bandet var creddigt redan från början, det var utmärkelser hit och dit för deras framfart på scenen. Bland annat fick Kirk Hammet pris flera gånger för att vara den bästa metalgitarristen. Vilket är ganska larvigt om man ser på vilka han ”tävlade” mot. Jag har aldrig gillat Kriks solon speciellt mycket. De passar till balladerna och någon melodislinga har han lyckats med. Men, nej. Blädder på den höga e-strängens toner 15, 14 och 12 är inte min grej.

Metallica var musik, inte någon superstjärna som tog all uppmärksamhet från de andra. Och musiken var förkrossande bra. Jag har aldrig förliknat mig med deras svarta skiva. Jag hade problem med …And justice for all. De två skivorna som jag avgudade bandet för var Ride the lightning och Master…

Det tog över 20-år för en uppföljare som kunde matcha skivan, och det var inte ens Metallica som gjorde den.

Jag lyssnar nästan aldrig på Metallica nu för tiden. Jag tror att jag slutade lyssna på dem då de blev hela världens angelägenhet. Jag var inte fullt 20-år och hade inte helt mognat klart i skallen, man blir sådan då. Men jag gillar fortfarande inte den musik som kom efter …And justice. Tråkig skit.

De få gångerna jag lyssnar på dem nu är det Masterskivan jag slår på. Den rockar än idag!

tisdag 10 augusti 2010

Ni är mina svin

Här kommer det thrashpärlor!


Exhorder sägs vara bandet där Pantera hämta allt. Lyssna och döm!


Detta speedmetalband var väl mest kända för 2 saker: musiken som inledde MTv at the movies, samt att låten (denna) var med i vild at heart, med Nicolas Cage, av han Twin peakskillen.

Fy fan var bra ni har det, era grisar.

måndag 9 augusti 2010

Dagens smartness!

Ingenting är synd, så länge det inte går till överdrift.

Känner folk efter för mycket? Nej, de känner efter för sent.

Håll käften! Jag har hittat ett par sanningar.

söndag 8 augusti 2010

En TILL blogg att följa.

Norrbotniska Knapsu är dagens bloggtipps!

Bloggen är: Rolig. Luttrad. Och norrländsk.

Det är som att vara på ett möte med gruvtolvan. Jag älskar det!

OCH EN TILL!!!

En gammal umebo och bekant! Skriver ibland för Close-up. Eller aftonbladet.

FUCK! Jag kommer snart inte att ha platts med alla läsvärda bloggar.

Skam den som ger sig.

Situation hopplös i stockholm

Jag brukar köpa situation stockholm då jag har pengar över. Jag gillar de sidorna som är deras, de hemlösas egna: Reines dagbok, hon Maria vid gamla stan och så vidare. Det är kul. Jag är inte helt säker på tidningens verksamhet, men har blivit påtalad om det faktum att det är den enda arbetsplatts i sverige där det inte finns något socialt skydd. Det är så absurt att det är sant, de åtnjuter inte samhällets värme eller skydd, de är så långt utanför den det går att komma. Kanske är det därför skydd saknas, en slags cynisk förlikning med det faktum att de är samhällets avskrap, de ska inte ha något skydd. De måste slåss för det.


Maria. Säljer tidningen i Gamla stan




Reine, vår alldeles egen Bukk!


Jag reagerar, men tänker: tidningen fyller någon bra funktion i alla fall. Ett par slantar får någon av de 300 registrerade säljarna. Det är inte dåligt. Jag antar vidare att själva sysselsättningen är bra för försäljarna, alla vet ju hur nedbrytande det kan vara att vara arbetslös.

Jag hör en siffra på någonstans mellan 18 000 och 20 000 hemlösa i sverige. Jag vet att bara i stockholm står det över 200 000 människor i bostadskö. Många kan inte flytta hemifrån nuförtiden, utan måste bo kvar på grund av bostadsbrist. Andra hankar sig fram på andra och tredjehandskontrakt. Det speglar samhället. Då vi hade en fungerande allmännytta fick hemlös ta del av den, om lediga lägenheter fanns. Nu körs de omkring på anstalt efter anstalt, och deras namnteckningar är värd mer som medel att få ökat bistånd för, än viljan att göra en skillnad.
Tragiskt.

Och det är dessa människor som mest behöver våran hjälp.

Då snubblade jag över en artikel i aftonbladet. Artikeln tar upp en sak från senaste numret, eller numret från jan 2009, sid 15 (senaste numret är en specialutgåva med en massa favorittexter i repris). Där de på situation stockholm fått besök av en afghansk familj som ville sälja tidningen. De var ju också ” hemlös på sätt och vis”. Jag undrar hur man är hemlös på ”sätt och vis” (jag citerade inte, jag tolkade). Nåja, jag läste det igen och inser att det förmodligen handlar om en slarvig formulering. Men jag kan inte hjälpa att tänka: är hemlös, är hemlös, är hemlös. Finns det grader även i det helvetet? Måste man ha varit knarkare för att få säja situation sthlm? Måste man ha fallit hela vägen?

Jag kommer fortsätta att köpa tidningen. Men jag kommer att störa mig på att jag inte får köpa tidningen av den afghanska familjen.

Jag läser även deras blogg.

lördag 7 augusti 2010

Repris



Jag har lagt till en gammal text som jag skrivit, så jag postar om hela skiten.


Vertigomannen skriver ibland på aftonbladets kultursidor. Idag har han skrivit en kul sak om kommunister.

Jag har bara konstaterat hur världen ser ut.

Kommunismen.

En fråga som ofta tas upp av somliga politiska debattörer är huruvida kommunismen är demokratisk eller odemokratisk, eller om det är en fascistisk människosyn. Eftersom att kommunister sällan äger företag, har de inte tillgång till medel att förmedla sina åsikter på och därför får dessa frågor ofta stå obesvarade eller besvaras av dilettanter och människor som i eget politiskt intresse är motståndare till den solidariska syn som kommunismen innebär. Det är intressant och relevant, för ofta säger samma människor som hävdar att det är en fascistisk ideologi å ena sidan att det å andra sidan är: ”en vacker ide som inte går att genomföra i verkligheten”. Frågan blir då, är de fascister själva, eftersom att de hävdar att kommunismen både är vacker och fascistisk? Man kan ju undra.

Det mest troliga är givetvis att de inte bryr sig om fakta eftersom att det inte passa in i deras egen agenda eller ideologi. Det är snarare så att det ligger till exakt på det viset.

För att få någon klarhet i frågan bör man först och främst ta reda på vad det betyder. Kommunismen alltså.

* Går man efter ”Marxist - Leninistiska teori betecknar termen det slutstadium i mänsklighetens utveckling, då klasser och utsugning har upphört och produktionsresultatet fördelas till alla efter behov ”. Alltså, en jämn fördelning av resurser, tjänster och varor.

Ideologin har sitt ursprung under 1800-talet. Ser man sakligt på det är det uppenbart att då utbildning blivit tillgänglig för allt fler människor har också fler kritiska röster mot det samtida samhället rests. Filosofer på skolorna (som i regel var kontrollerad av kyrkans normer och värderingar) blev allt mer öppna i sina ståndtaganden då det blev svårare för staten att döda eller fängsla kritikerna efter behag. Filosofer som Hegel blev inte intagna på sina prästskolor då deras syn på religionen skilde sig allt för mycket från de konservativa prästerna. Och därmed kunde en överklass med välvilliga åsikter födas. En inte helt ny trend, men som denna gång kunde frodas i någorlunda frihet. Likheten med senare frihetskämpar som Che Guevara, vars fader var affärsman, av något slag, och därför inte utan finansiella medel, är påtagliga. Che själv var läkare. Bara en sådan sak.


Che och Fidel, en advokat...




Che

Socialismen nämns tidigare än 1800-talet, men Tomas Mores ”Utopia” målar knappast upp en bild som någon socialist skulle erkänna som sin. Dystopi är närmare sanningen. Man bör snarare spåra socialismen till människor som Francios Babeuf (ungefär 1790-) och tidiga 1800-tals utopister som Charles Fourier och Cabet Étienne. Mest kända är utan tvekan tysken och engelsmannen: Karl Marx och Friedrich Engels.

Från början var skillnaden mellan kommunismen och socialismen svävande, rent generellt ansåg man att socialismen var för de intellektuella och kommunismen för arbetarna och hantverkarna.
Det ändrades dock under 1840-talets hårdnade samhällsmotsättningar; kommunister blev tvingade att gå under jorden.

Själva grundbulten med kommunismen var frånbörjan kännetecknande av egendomsgemenskap, vilket Marx och Engels inte riktigt höll med om. Deras huvudspår var snarare produktion och arbete och givetvis hur det skulle fördelas. Arbetet ”kommunistiska manifestet” är ett av de mest lästa samhällsvetenskapliga och filosofiska skrifter som skrivits. BBC hade en fråga om vem som varit den mest betydelsefulla filosofer, svaret blev något överraskande Karl Marx.

Motståndare till ideologin nämner gärna inte hur viktigt detta arbete var för forskningen om människan som sociala varelser, eller att det var själva utgångspunkten för vetenskapen i sig. Karl Marx var den första att säga att människan formas av sin miljö; innan det var man helt säker på att adeln, präster och borgare var de bättre människorna.

Ett favoritargument för högern eller den socialdemokratiska politikern är att kommunismen är en ideologi som främjar samhället men inte individen. Med tanke på ovanstående fakta är det en korkad åsikt. Det är högern som är emot individualismen; vad skulle annars protektionistiska avtal och överenskommelser storföretag emellan (läs karteller) förekomma? I en perfekt värld fungerar kapitalismen, men världen är inte perfekt och företag har tagit över den rollen som staten hade då den var totalitär, d.v.s. då den var styrd av konungar med riktig makt. Eller av diktatorer, men det är ju samma sak. Rättsamhället ändrade det då individen fick ett skydd mot övergrepp eller orättvisor. Men det skydd man åtnjuter i samhället idag försvinner ofta på arbetsplatsen där man helt plötsligt slängs tillbaka 100-år i tiden till statarsamhället. Håll käften och gör som du blir tillsagd annars tar någon annan ditt jobb.

Utan fackliga organisationer hade revolutionen varit ett faktum, men det är inte många som drar den parallellen. Inte medvetet, handlar det bara om okunskap?

Den dagen rätten till ett drägligt liv är ett faktum har vi en form av kommunismen. Sverige är det mest lyckade sociala försöket och lika rätt för alla följs någorlunda bra. Med andra ord är Sverige kommunistiskt. I alla fall teoretiskt. Vem skulle kunna ha gissat det?

Så till er som klagar på kommunismen, klaga på ideologin, om ni kan, inte på de satans dårar som i eget intresse förföljt, mördat och plundrat. Det handlar om demokrati. Inget av de exempel som nämns (Stalin, Lenin, Pot m.fl.) tog makten genom demokratiska val. Det är en väsentlig information som hoppas över av debattörerna. Frivilligt så klart, för vem orkar ta reda på fakta då det är enklare att bara orera fritt utan hämningar?

Jag är rätt jävla sugen på att dra upp alla jävla brott som begås av liberalismen av idag bara för att visa var fan skygglapparna sitter; det handlar inte om människans frihet i de fallen. Det handlar om ett företags rätt att göra vad faan som helst utan att behöva ta hänsyn till arbetarna.

Slutsatts: Jag kan alltså kalla mig kommunist utan att jag för den sakens skull behöver belastas för vasinnen begångna av fruktansvärda diktaturer. Jag tycker att synen på människan, som en jämnlik och rättvis varelse är viktig; en syn där varken kön, religion, ras eller politiska åsikt ska vara avgörande i fråga om särbehandling, den synen på människan är vacker. Och klok. Om alla var så förstående skulle vi, utan krig, kunna utveckla våra vetenskaper, fördjupa våra kunskaper om allt och, till slut, utforska rymden!