Testamentintervju

Jag gjorde även ett par intervjuer med Testament då det begav sig. Detta är en av dem. Läs och njut, eller vad man nu gör då man läser en intervju... Välj själva!

Om ni har undrat över vädret denna sommar så kan jag ge en, om än lite spektakulär, förklaring; Testament har spelat i Sverige. Det låter konstigt, jag vet, men det var det första som de sa då jag fick chansen att träffa dem på Skellefteåfestivalen där de spelade under sommaren. Det kan stämma, vem är jag att förneka fakta? Se bara på deras första liveplatta ”Live at Eindhoven”, visst fan är det ett sugande väder man ser på bilderna.
-Helt rätt, det spelar ingen roll var vi spelar - , börjar Erik Peterson som tillsammans med Steve Di-Giorgoi skall svara på mina frågor innan spelningen, - det kan vara Dallas, Tyskland eller Sverige, är det dåligt väder så vet vi att det är våran tur (skratt)!

Ok, men det var inte det vi skulle prata om.
Testament ska just avsluta en turné som pågått länge, de är sugna på att komma hem och det märks. Koncentrationen är inte på topp, och mycket skämtas bort i en handvändning, men de är på ett bra humör och ger mig de svaren som jag förtjänar. Så vad anser ni om denna skiva, nu när ni har fått lite distans till den, frågar jag och viftar med ”The Gathering” framför deras ansikten?

-En bra skiva, säger Steve.
-Helt klart, kommer det från Erik, sedan börjar de fnittra. Att det som de fnittrar åt är eran utsände reporter som inte förstår att han kan sluta veva med skivan har inte med saken att göra! Skivan är bra, vi hade en bra stämning mellan oss då vi gjorde den och jag antar att det hörs. Vi hade jävligt kul!
Nittiotalets thrash skiva! Ni har hållit på ett tag nu.
-Tja, vi har metal i blodet, svarar Erik
Så vad är det som pushar er då?
-Strävan efter att få göra den perfekta rocklåten. Och att det är så djävla kul.
Håller ni med om att det Lombardo gör på skivan är det bästa han någonsin gjort?
-No man, säger Steve, the stuff he did with Slayer is unbeatable.
Så om du fick välja en av hans skivor som - den du anser att han spelar bäst på - , vilken skulle det bli?
-Definitely ”South of Heaven”, man.
Tja, jag anser att The Gathering är bättre!
-På sätt och vis kanske, men det är två helt olika stilar. Man kan inte riktigt jämföra det rättvist, avslutar Steve diskussionen.

The Gathering var ju som en ”superstar” skiva, men det är inte de från skivan som de spelar live tillsammans med nu. Så vad har vi att vänta på nästa Testament skiva?
-Vi har en ny gitarrist, han spelade i Vicius Rumers förut. Och Sadus trummisen spelar med oss nu. Han kommer förmodligen att spela på nästa studio skiva. Probably.
Sadus ja, jag vänder mig till Steve, är det nedlagt eller kan man vänta något nytt från er? Det sista jag köpte var ”A Vision of Missery”, jag vet att det kom en till efter det, men den såg jag aldrig till.
-Jasså det var du som köpte den här uppe(skratt)! Närå, seriöst, Sadus är inte nerlagt. Något mer kan jag inte säga. Det kommer att komma nytt material... Han lämnar frågan obesvarad. Framtiden får utvisa, om de bara kunde spela in något med bra ljud så skulle det kunna bli hur bra som helst! Jag låter det dock vara osagt.
Har det slagit er att av de banden som ansågs vara ”The big four of thrash” så är det bara ni som fortfarande spelar thrash? Vad fick er att inte ge upp? Eller vad var det som fick de andra att balla ut?
-Om vi det visste- , börjar Steve, -band som Death Angel, Exodus och så vidare var jävligt bra. De hade väl inte orken eller lusten att fortsätta antar jag.
-Alltså, fyller Erik in, man ska ha klart för sig att det inte är en tävling mellan grupperna det är bara såhär det har blivit. Vi kommer dock inte att göra en till skiva som The Ritual!
Men den är ju bra, låtarna som jag har hört från den skivan på liveskivor är ju stenhårda!
-Tja, det är en tråkig skiva.
Demonics totala motsats, säger jag lite trotsigt.
-Ja, men ”Demonic” är en viktig del i det pussel som är Testament, svara Erik och Steve nickar medhållande.
Minnesgoda läsare kommer säker ihåg en turbulent tid då ingen visste vad gruppen höll på med. En dag så hette de Testament och hade en ny trummis i forma av före detta Machine Head batteristen Chris Kontos, sedan så hette de Dog faced gods och spelade death metal, sedan kom ”Demonic” plattan ut under Testaments flagg... För att inte tala om skivbolags strul fram och tillbaka; vad var det egentligen som hände under den tiden?
-Utan att nämna nått namn så kan jag säga att den trummisen vi fick efter ”Low”, (skratt) han var inte den... Han hade problem med... (mer skratt).
Han var dum i huvudet?
-Ja! Skrattar Erik förtjust, -men det var inte bara det som hände. Hela bandet var i upplösningen. Alla medlemmar strävade åt varsitt håll. Hela situationen blev ohållbar, det var därför vi valde att dumpa bandet, men då vi gjorde låtar till Dog Faced Gods så kändes det fånigt att byta namn - så vi ändrade oss helt enkelt. Det var inte svårare än så! Sedan så var Atlantic (deras gamla bolag / f-red) inte riktigt bakom oss som vi hade önskat. Det är lite svårt att förklara, men det fick oss att bilda Burnt offerings...
Ett band, som inte är vilket band som helst; ett skivbolag; en fungerande och BRA studio...
-Plus ett sido projekt, säger Erik med ett brett och ganska nöjt leende över sitt ansikte!
Va? Berätta! Hur får man tid över till ett projektband om man har allt annat, plus familj, att se till?
-Dragon Heart heter det (inte att förväxla med heavy metal bandet med samma namn), och det är ett slags black/death/power metal band. Vi får se vad som händer, men något kommer att släppas. Det är tillsammans med bland andra Lyle Livingstone, från ett band som heter Psypheria (från Sacramento CA - Steve).

Vad är bäst med Sverige då? Och försök att vara lite originell...
-Tja, solen och brudarna svarar Steve, så mycket för att jag bad dem vara originell.
-Yes deffinetly the chicks, kommer det från Erik.
Något att tilläga innan vi måste vidare?
-Vi är båda nordättlingar, så hälsa alla som vi skulle kunna tänkas vara släkt med. Jag är från Sverige och Steve från Norge (Oslo). Och ha det bra, se till att stå längst fram då vi spelar.
Det behövde de inte säga två gånger; inte ens en gång hade det behövts, jag stod där och hörde dem starta med inledningsspåret från The Gathering, föjt av skivans andra låt. Jag var redan i metal himmeln då de drog igång med tredje låten. Världens bästa intro inleder den: Ten, nine, eight, seven, six... six... six... En del gamla låtar hade letat sig in i låtsättet, låtar som: ”Disciples of the watch”, ”The Haunting”, ”Practise what you preach”, ”Into the pit”, ”Souls of black” och så klart ”Over the wall”, det kom mera, men efter ”Over the wall” så hade jag nästan slagit mig sönder och samman, så bra var det!
De som inte var där missade något, de som antog att Testament bara skulle spela death metal under kvällen bedrog sig djupt; de som däremot hade hoppats att få se ett Testament som vågade spela för alla, för oss var det en fröjd. Mest låtar var plockade från senaste plattan, och det gjorde mig ingenting. Jag njöt i fulla drag. Passade på att studera de nya gubbarna lite. De klarade jobbet, men en del av Lombardos genialiska trumlicks var ändrade, om det var medvetet eller ej vet jag fan inte; så nykter var jag inte, men det var inget som man inte kunde överleva!