lördag 11 juni 2016

Anders Johansson " Trumslagarpojken"

Jodå. Yngwies gamle vapendragare och trummis Andres Johansson kan oxå sälla sig till de musiker som skrivit en bok om sitt liv.

Denna bok känns i mångt och mycket som en kommentar åt den bok som Yngwie själv skrev, och där den gör det är boken som svagast, men Trumslagarpojken är, tack och lov, faktiskt mycket mer än så.

Vi tar det från början.

Anders och hans yngre broder Jens är söner till den svenska jazzlegendaren Jan Johansson, som omkom då Anders var sex år gammal, och just den delen av boken som avhandlar de tidiga åren är helt klart de mest läsvärda. Det är mycket reflektioner runt skillnader från 60-talets Sverige och nutid, samt med USA där han bodde femton år ungefär. Det är personligt, det är relativt insiktsfullt, och det är spännande. Andres framställer sig inte på något sätt som en bra människa, han är inte någon mobbare, men nog fan är det någon diagnos som kan ställas här.

Det är alltså en ärlig framställning av en kille som var tvungen att tackla en förälders allt för tidiga död, samt en kärleksfull hyllning åt sin familj som inte alls är oproblematisk. Mycket bus får man ta del av. En del saker är hysteriska. Andra är näst intill gemena. Texten är faktiskt urskuldande, som en ursäkt åt de som tvingades finnas i hans närhet. Det tar ungefär hundra sidor innan vi är vid det som kom att bli offentligt tack vara Yngwies karriär.

En liten, men rolig parantes är då Anders skriver om sin militärtjänstgöring och berättar om de ubåtar som kränkte svenskt vatten under 80-talet. Killens gehör gjorde att han kunde höra skillnaden på de olika ländernas motorer, och tydligen var de största kränkarna USA. Just den delen av boken skulle jag vilja ha kommenterad av någon kunnig person. För det är ju egentligen en skandal det han beskriver, på nationell nivå.

Tiden med Yngwie är givetvis det som trots allt bär boken. Anders kritiserar aldrig Yngwie. Han snarare hyllar honom, dock inte reservationslöst, utan ganska ärligt. Han framställer sig aldrig som den bättre av de två i någon av de dråpliga situationer de hamnat i. Däremot förstår man att Anders är tillräckligt smart för att fatta att en del saker de facto inte kan tolkas som något annat än kritik, om än inderekt.

Den här boken är bra mycket roligare att läsa än skvallerboken Så som i himmelen, så ock på jorden, av en annan Anders. För att detta inte är en skvallerbok. Mer behöver inte sägas angående det. Den boken är gemen. Usch!

Sen hamnat Anders i Sverige igen och hamnar efter många om och men i Hammerfall. Och jag måste säga att det låter som ett gäng rövhål. Andres dömmer återigen ingen, men det står helt klart att det är ett band med två medlemmar och resten är inhyrda. Som Yngwie, men utan den otroliga talangen som gitarrmästaren besitter.

Som bok av en musiker har den här boken många beröringspunkter med Kee Marcellos Rockstjärnan som Gud glömde. Utan drogerna dock.

Nu känns det dock som att jag vill läsa Jens bok, om han någonsin skriver en. Och jag skulle vilja höra en kommentar från både Yngwie och Hammerfall om innehållet.

Gillar ni roliga böcker av musiker är detta en väl investerad tid. Anders Johansson har då vuxit i mina ögon i alla fall.

Bajshistorien i boken är hysterisk!

4 kommentarer:

Rasmus Holmgren sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Rasmus Holmgren sa...

Tjena såg att du kände/känner? hoova, Tänkte om du har kvar musik med honom? det mesta som fanns förrut är borta idag!

Fredrik sa...

Jao

Rasmus Holmgren sa...

Sugen på att skicka det via sprend eller liknande? hade uppskattat det då jag försökt få ner hans platta men alla torrenter är döda.