fredag 5 juli 2019

Auberon frequenzy

No perfect ending
It’s written in pain
We have no purpose
We walk on blind
A reality that never rhymes
Fades into that gentle night

In this vortex
Reality unfolds
Frequency of pain
Of all that is obsolete

Eyes open wide
My vision is blurred by tainted tears
This rain of madness crowns
My scares with pain
Clawing shattered hope
Screaming out frustration
This emotional storm
A frequency of pain

Hollow and and obsolete
A dream at it’s end
It’s just a memory
A lingering thought
A crack in the surface
Blood from the scorned
This nightmare is me
This dream is mine

lördag 19 januari 2019

Transcendence; Crimson Glory

Crimson Glory

Blev påmind om skivan Transcendence, av bandet Crimson Glory härom dagen. En skiva jag lyssna på så mycket att jag faktiskt ledsnade på den. Nu är det åratal sen jag gav den en ordentlig genomlyssning, så jag gjorde något man som småbarnsförälder nästan aldrig har möjlighet att göra: jag stängde in mig i sovrummet och drog på volymen till 12, och lyssnade på skivan. Lyssnade ordentligt, och njöt av varje ton.

Skivan har ett bättre ljud än deras självbetitlade debutalster, och något jämnare låtar, även om jag har lite svårt att välja favorit av de två mästerverken. Transcendence har självklart sina skavanker, men musik är inte bra för att den består av teknisk briljans, det är helheten som säljer, även om teknisk briljans kan vara hur bra som helst, på rätt ställen.

Crimson Glory var ett perfekt band för mig under en viss tid av mitt liv, sångaren Midnight (John Patrick McDonald) hade en sylvas och glasklar röst som jag verkligen älskade ihjäl. Då, runt 94-ish, var han min husgud tillsammans med Kiske (Helloween) och Tate (Queensryche).

Det var en så stor influens på mig att jag insåg att det var exakt hans röst vi behövde i Auberon, då vi höll på att skriva musik till vår debutskiva. De släppte bara två bra skivor, sen kom den förhatliga Strange and beautiful, som visar upp en mer rockig sida av bandet, något som inte passade sångarens teatraliska röst. Astronomica var förvisso bra, men då hade jag gett upp på bandet sedan länge.

Då jag hörde ett lokalt coverband på den ungdomsgård där jag frekventerade slogs jag av rösten. Han hade den skärpan som jag letat efter, och jag jobbade upp mod i ca ett år innan jag frågade den gode herr Stoltz om han ville gästsjunga på Auberons the tale of black. Han sa ja, och har varit med på nästan alla våra inspelningar sen dess.

Istället för att gråta över Crimson Glorys förfall, hade jag dammsugit marknaden efter band som lät likadant, och hittat Kamelot, som på sina två första 2 skivor gjorde något som påminde om Crimson Glorys glansdagar. Speciellt sången,som även om den var lite opolerad, och inte lika knivskarp som Midnights röst, tilltalade mig. En av deras bästa låtar på andra skivan var Red sands, som hade ett väldigt primitivt, men smart mellanspel - där hittade jag och Morgan (Lie, trummis i Auberon) influensen till ett parti i en låt vi kört fast med. Låten? Gaia.

Så många minnen har bandet, och skivan Transcendence gett mig. Så många fantastiska stunder har jag haft till deras musik. Den har gett mig nya musikaliska perspektiv, och gjort mig till en periodvis, mycket nöjd människa.

Så jag får väl tacka Tony Wiklund för att han introducerade bandet till mig en gång i tiden, sittandes framför hans skivspelare, där han agerade DJ för mig då jag undrade om det fanns något band som kanske påminde om Queensryche.


Eftersom Midnight passade på att dö av sviter från alkohol, kommer vi aldrig att få höra dem som de ska höras igen, men skivan kommer nog att återuppta en någorlunda frekvent närvaro.

lördag 8 december 2018

DC; Flash, Arrow, Gotham osv


Jag har alltid var mer Marvel än dc, mest beroende på att då jag läste serier var Batman inte den mörke riddare som Frank Miller gjorde honom till, och Stålmannen var inte särskilt spännande - för bra på allt och osårbar. Utbudet på DC i sverige har alltid varit begränsat. Jag tyckte Flash var tråkig, gröna lyktan greppade jag aldrig vem det var (pga var MINST tre olika personer) och Schazam var bara korkad. Jag kanske inte gav dem tillräckligt med uppmärksamhet, men jag hade allt jag behövde hos Marvel. Spindelmannen, Hulken och kompani var min kopp te. Det var dok aldrig ett medvetet val mellan de två seriejättarna, det var helt enkelt en fråga om tillgänglighet och rätt tid och rätt plats.

Men tiden går och då Batman blev tuff, hakade jag på det tåget. De två första filmerna, som tog inspirationen från Millers Batman var helt ok. De andre filmerna var bara meningslösa. Stålmannen fick en remake som funkade, även om Superman returns var rätt beig, var Man of steel riktigt bra.

Sen kom tv-serierna och jag undvek dem. Inflation i superhjältar, skrek hjärnan. Men då jag blev rekommenderad att kika på The flash (2014-versionen) tog jag mig tid. Jag orkade tre avsnitt, dålig streaming och min förmåga att somna sabbade allt. Sen kom Netflix, och jag såg att serien fanns där. Ok. Ett försök till orkade jag ge det.

Första säsongen av The Flash, är en gullig historia som bjuder på en del humor och Barry Allans konstanta gråtande - det slår Sagan om ringen med hästlängder! - och bra skådespel. Det slog mig att Grant Gustin, som spelar the Flash, faktiskt gör den något töntiga nörden Barry Allan jävligt mänsklig, jag tror faktiskt på smärtan han visar över sitt sökande efter sin mors mördare. Jag tycker till och med att det är ganska fint. Min sambo suckar då jag pratar om hur tragisk hans öde är. Roligt! Det är fler skådespelare som gör serien bra, jag orkar inte nämna dem alla.

Jag gick med på att det var bra, men störde mig på att man tydligen skulle fått ut mer av serien om man kollat på Arrow också. Gröna pilen. Alltså. De svenska namnen på superhjältar är episkt dåliga. Folk gråter, av fel anledningar, då namn som Gröna lyktan och Läderlappen uttalas.

Jag kollade i alla fall igenom Arrow, och var sjukt upptagen med att inte ägna det min fulla uppmärksamhet, så jag fick helt enkelt börja om efter ett tag. Och döm om min förvåning då jag insåg att det var en extremt bra serie. Första säsongen är bra rakt igenom, vi får följa Oliver Queens liv efter att ha kommit tillbaka till Starling city efter att ha varit skeppsbruten i 5 år. Men vi får också en bihandling som utspelar sig på den ö Oliver spolades upp på. En bihandling, som från början mest är i bakgrunden - men i och med att serien går, väcker mitt intresse - är vad som hände Oliver på den öde ön han spolades upp på. Den ställer frågan om varför Oliver blev en kallblodig mördare, och den gör det på ett bra sätt. Alla serier som är 23 avsnitt per säsong riskerar dock att kunna bli seg. Det sker även här på sina ställen.

Just segheten är DCtvs stora problem, det är bra skit, men det är en del utfyllnad. Hur som helst så är säsong 2 av Arrow superbra! Avslutande avsnittet är så episkt bra att jag ler mig igenom hela episoden.

Så, två bra serier! MenDCs ess är, kanske föga förvånande, Gotham. En serie om Gotham utan Batman, den börjar med mordet av Bruce Waynes föräldrar, och vi får följa polisen James Gordon som ung. Den är svinbra! Skådisarna briljerar, speciellt Oswald Cobblepott aka The Penguin, som verkligen tar karaktären till en helt ny nivå. Men han är inte ensam om att bjuda på underbara prestationer, men det är för många för att jag ska idas nämna dem här.

Supergirl är bra. Ledgends of tomorrow är det svaga kortet, men ändå sevärd, om tid finns. Inte annars. De är dock med i Arrowverse, lite som Netflix marvelserier har en gemensam värld, träffar dessa utklädda typer varandra ibland. Vilket jag gillar.

DC gör helt enkelt fantastisk tv. Detta har jag insett efter att ha gett dem den uppmärksamhet de förtjänar. Bäst? Gotham. Sen delar Flash och arrow på andraplatsen.

tisdag 13 februari 2018

Radikalfeminismen...

är en chimär!

Hur kan någon tro att det finns människor som sitter i en källare och önskar livet ur alla män?

Alltså, jag inser ju att det finns människor som sitter i grupp och hatar invandrare eller muslimer så intensivt att de hotar kvinnor som har fel åsikt. Det är ett fakta jag inte kan bortse från, det lämnar ju oerhört många frågetecken runt dessa män - för det är män som gör detta.

Där är orsaken rädsla och sekteristisk mentalitet som skapat en bubbla i verkligheten där fakta inte tål ljuset från deras inskränkta uppfattning av omgivningen.

Men har någon frågat dessa människor, som finns, om de hatar kvinnor?

Nä. Det gör dem förmodligen inte, om kvinnorna inte har fel tro/hudfärg så klart.

Men det sitter alltså, enligt allt för många människor, kvinnor i slutna sällskap som planerar männens utrotning?

Om man bortser från det uppenbara hålet i det resonemanget, återstår frågan: varför hör vi aldrig talas om dem? Förutom då valfri moderat på twitter pratar om dem som något mystiskt väsen, eller då valfri högerextremist tuggar fradga av hat och skräck? Dessa kvinnor har ingen talesperson. Är det som en grupp hemliga superskurkar? Illuminati?

Eller kan det vara så enkelt att folk inte inser att feminism är en grundsten för ett samhälle där folk inte förfördelas på grund av ett hål extra mellan sina ben?

Det kanske är fruktan inför att behöva ta hänsyn till ”nymodigheter” som hbt-qmänniskor?

I vilket fall som helst, radikalfeminismen är inte radikal, det är strävan efter jämlikhet - anser man att det är radikalt så är problemet just att man säger att det är radikalt. Feminism, radikal eller inte, är ett måste, inget annat.

Men den radikal feminism som beskrivs luddigt och skrämmande av troll och fårskallar, den finns inte. En text av hon som sköt Warhol bevisar inte det. Punkt!

lördag 3 februari 2018

lördag 11 juni 2016

Anders Johansson " Trumslagarpojken"

Jodå. Yngwies gamle vapendragare och trummis Andres Johansson kan oxå sälla sig till de musiker som skrivit en bok om sitt liv.

Denna bok känns i mångt och mycket som en kommentar åt den bok som Yngwie själv skrev, och där den gör det är boken som svagast, men Trumslagarpojken är, tack och lov, faktiskt mycket mer än så.

Vi tar det från början.

Anders och hans yngre broder Jens är söner till den svenska jazzlegendaren Jan Johansson, som omkom då Anders var sex år gammal, och just den delen av boken som avhandlar de tidiga åren är helt klart de mest läsvärda. Det är mycket reflektioner runt skillnader från 60-talets Sverige och nutid, samt med USA där han bodde femton år ungefär. Det är personligt, det är relativt insiktsfullt, och det är spännande. Andres framställer sig inte på något sätt som en bra människa, han är inte någon mobbare, men nog fan är det någon diagnos som kan ställas här.

Det är alltså en ärlig framställning av en kille som var tvungen att tackla en förälders allt för tidiga död, samt en kärleksfull hyllning åt sin familj som inte alls är oproblematisk. Mycket bus får man ta del av. En del saker är hysteriska. Andra är näst intill gemena. Texten är faktiskt urskuldande, som en ursäkt åt de som tvingades finnas i hans närhet. Det tar ungefär hundra sidor innan vi är vid det som kom att bli offentligt tack vara Yngwies karriär.

En liten, men rolig parantes är då Anders skriver om sin militärtjänstgöring och berättar om de ubåtar som kränkte svenskt vatten under 80-talet. Killens gehör gjorde att han kunde höra skillnaden på de olika ländernas motorer, och tydligen var de största kränkarna USA. Just den delen av boken skulle jag vilja ha kommenterad av någon kunnig person. För det är ju egentligen en skandal det han beskriver, på nationell nivå.

Tiden med Yngwie är givetvis det som trots allt bär boken. Anders kritiserar aldrig Yngwie. Han snarare hyllar honom, dock inte reservationslöst, utan ganska ärligt. Han framställer sig aldrig som den bättre av de två i någon av de dråpliga situationer de hamnat i. Däremot förstår man att Anders är tillräckligt smart för att fatta att en del saker de facto inte kan tolkas som något annat än kritik, om än inderekt.

Den här boken är bra mycket roligare att läsa än skvallerboken Så som i himmelen, så ock på jorden, av en annan Anders. För att detta inte är en skvallerbok. Mer behöver inte sägas angående det. Den boken är gemen. Usch!

Sen hamnat Anders i Sverige igen och hamnar efter många om och men i Hammerfall. Och jag måste säga att det låter som ett gäng rövhål. Andres dömmer återigen ingen, men det står helt klart att det är ett band med två medlemmar och resten är inhyrda. Som Yngwie, men utan den otroliga talangen som gitarrmästaren besitter.

Som bok av en musiker har den här boken många beröringspunkter med Kee Marcellos Rockstjärnan som Gud glömde. Utan drogerna dock.

Nu känns det dock som att jag vill läsa Jens bok, om han någonsin skriver en. Och jag skulle vilja höra en kommentar från både Yngwie och Hammerfall om innehållet.

Gillar ni roliga böcker av musiker är detta en väl investerad tid. Anders Johansson har då vuxit i mina ögon i alla fall.

Bajshistorien i boken är hysterisk!

måndag 21 mars 2016

Daredevil tv

Jag missade då första säsongen av Daredevill kom på Netflix. Men jag har sett och uppskattat lite av Orange is the new black. Det är inte HBO än, men detta kan bli riktigt bra. Netflix egna produktioner alltså.

Så då tillfälle dök upp var det raka vägen till valfri sajt för nedladdningsbar skit. Där laddade jag inte ner något.

Det gick inte. Jag är tydligen efterbliven då det kommer till teknik. Jag fick helt enkelt köpa ett Netflixabonemang.

Jag har inga förväntningar alls. Noll. Nada. Filmen Daredevil var relativt hemsk, Ben Afflec var fruktansvärd som den blinde advokaten, och de fick inte med serietidningens själ - en dålig film helt enkelt. I ärlighetens namn är Ben Afflec dålig i det mesta han gör. Men det är en annan diskussion.

Serietidningen Daredevil var relativt ojämn till en början. Det jag läste på svenska var bra, varken mer eller mindre - där gick vår blinde hjälte under namnet Våghalsen och Demonen. På 70-talet tog Frank Miller över serien och gjorde den till det vi ser på tv nu. Detta var innan Frank gjorde Batman bättre och sen blev något av en rasistisk idiot. Även detta är en annan historia, som vi inte fördjupar oss i här.

Den bästa eran, vill jag påstå, var den som svenska Semic gav ut 86-. Då under namnet Daredevil, tidningen varade ett år, sen var det Marvels universum man fick vända sig till för den hornprydde hjälten. Det är oxå den eran som tv-serien Daredevil kretsar runt. Tur för mig!

Det som gör tv-adaptionen så bra är att de behållit Millers mörker, samt Matthews trasiga insida - och även hans krångliga kärleksliv. Sen bjuds vi på fantastiska porträtt av några favoriter från tidningen, Willson Fisk, aka Kingpin, spelas briljant av Vincent D'Onofrio. Och så vidare, måste jag säga. Samspelet mellan Foggy och Matt är så fint att man blir alldeles varm av glädje.

Säsong ett är fantastisk. Säsong två är bättre.

Gillar ni det fantastiska är detta min rekommendation för ett par trevliga kvällar!