tisdag 13 februari 2018

Radikalfeminismen...

är en chimär!

Hur kan någon tro att det finns människor som sitter i en källare och önskar livet ur alla män?

Alltså, jag inser ju att det finns människor som sitter i grupp och hatar invandrare eller muslimer så intensivt att de hotar kvinnor som har fel åsikt. Det är ett fakta jag inte kan bortse från, det lämnar ju oerhört många frågetecken runt dessa män - för det är män som gör detta.

Där är orsaken rädsla och sekteristisk mentalitet som skapat en bubbla i verkligheten där fakta inte tål ljuset från deras inskränkta uppfattning av omgivningen.

Men har någon frågat dessa människor, som finns, om de hatar kvinnor?

Nä. Det gör dem förmodligen inte, om kvinnorna inte har fel tro/hudfärg så klart.

Men det sitter alltså, enligt allt för många människor, kvinnor i slutna sällskap som planerar männens utrotning?

Om man bortser från det uppenbara hålet i det resonemanget, återstår frågan: varför hör vi aldrig talas om dem? Förutom då valfri moderat på twitter pratar om dem som något mystiskt väsen, eller då valfri högerextremist tuggar fradga av hat och skräck? Dessa kvinnor har ingen talesperson. Är det som en grupp hemliga superskurkar? Illuminati?

Eller kan det vara så enkelt att folk inte inser att feminism är en grundsten för ett samhälle där folk inte förfördelas på grund av ett hål extra mellan sina ben?

Det kanske är fruktan inför att behöva ta hänsyn till ”nymodigheter” som hbt-qmänniskor?

I vilket fall som helst, radikalfeminismen är inte radikal, det är strävan efter jämlikhet - anser man att det är radikalt så är problemet just att man säger att det är radikalt. Feminism, radikal eller inte, är ett måste, inget annat.

Men den radikal feminism som beskrivs luddigt och skrämmande av troll och fårskallar, den finns inte. En text av hon som sköt Warhol bevisar inte det. Punkt!

lördag 3 februari 2018

lördag 11 juni 2016

Anders Johansson " Trumslagarpojken"

Jodå. Yngwies gamle vapendragare och trummis Andres Johansson kan oxå sälla sig till de musiker som skrivit en bok om sitt liv.

Denna bok känns i mångt och mycket som en kommentar åt den bok som Yngwie själv skrev, och där den gör det är boken som svagast, men Trumslagarpojken är, tack och lov, faktiskt mycket mer än så.

Vi tar det från början.

Anders och hans yngre broder Jens är söner till den svenska jazzlegendaren Jan Johansson, som omkom då Anders var sex år gammal, och just den delen av boken som avhandlar de tidiga åren är helt klart de mest läsvärda. Det är mycket reflektioner runt skillnader från 60-talets Sverige och nutid, samt med USA där han bodde femton år ungefär. Det är personligt, det är relativt insiktsfullt, och det är spännande. Andres framställer sig inte på något sätt som en bra människa, han är inte någon mobbare, men nog fan är det någon diagnos som kan ställas här.

Det är alltså en ärlig framställning av en kille som var tvungen att tackla en förälders allt för tidiga död, samt en kärleksfull hyllning åt sin familj som inte alls är oproblematisk. Mycket bus får man ta del av. En del saker är hysteriska. Andra är näst intill gemena. Texten är faktiskt urskuldande, som en ursäkt åt de som tvingades finnas i hans närhet. Det tar ungefär hundra sidor innan vi är vid det som kom att bli offentligt tack vara Yngwies karriär.

En liten, men rolig parantes är då Anders skriver om sin militärtjänstgöring och berättar om de ubåtar som kränkte svenskt vatten under 80-talet. Killens gehör gjorde att han kunde höra skillnaden på de olika ländernas motorer, och tydligen var de största kränkarna USA. Just den delen av boken skulle jag vilja ha kommenterad av någon kunnig person. För det är ju egentligen en skandal det han beskriver, på nationell nivå.

Tiden med Yngwie är givetvis det som trots allt bär boken. Anders kritiserar aldrig Yngwie. Han snarare hyllar honom, dock inte reservationslöst, utan ganska ärligt. Han framställer sig aldrig som den bättre av de två i någon av de dråpliga situationer de hamnat i. Däremot förstår man att Anders är tillräckligt smart för att fatta att en del saker de facto inte kan tolkas som något annat än kritik, om än inderekt.

Den här boken är bra mycket roligare att läsa än skvallerboken Så som i himmelen, så ock på jorden, av en annan Anders. För att detta inte är en skvallerbok. Mer behöver inte sägas angående det. Den boken är gemen. Usch!

Sen hamnat Anders i Sverige igen och hamnar efter många om och men i Hammerfall. Och jag måste säga att det låter som ett gäng rövhål. Andres dömmer återigen ingen, men det står helt klart att det är ett band med två medlemmar och resten är inhyrda. Som Yngwie, men utan den otroliga talangen som gitarrmästaren besitter.

Som bok av en musiker har den här boken många beröringspunkter med Kee Marcellos Rockstjärnan som Gud glömde. Utan drogerna dock.

Nu känns det dock som att jag vill läsa Jens bok, om han någonsin skriver en. Och jag skulle vilja höra en kommentar från både Yngwie och Hammerfall om innehållet.

Gillar ni roliga böcker av musiker är detta en väl investerad tid. Anders Johansson har då vuxit i mina ögon i alla fall.

Bajshistorien i boken är hysterisk!

måndag 21 mars 2016

Daredevil tv

Jag missade då första säsongen av Daredevill kom på Netflix. Men jag har sett och uppskattat lite av Orange is the new black. Det är inte HBO än, men detta kan bli riktigt bra. Netflix egna produktioner alltså.

Så då tillfälle dök upp var det raka vägen till valfri sajt för nedladdningsbar skit. Där laddade jag inte ner något.

Det gick inte. Jag är tydligen efterbliven då det kommer till teknik. Jag fick helt enkelt köpa ett Netflixabonemang.

Jag har inga förväntningar alls. Noll. Nada. Filmen Daredevil var relativt hemsk, Ben Afflec var fruktansvärd som den blinde advokaten, och de fick inte med serietidningens själ - en dålig film helt enkelt. I ärlighetens namn är Ben Afflec dålig i det mesta han gör. Men det är en annan diskussion.

Serietidningen Daredevil var relativt ojämn till en början. Det jag läste på svenska var bra, varken mer eller mindre - där gick vår blinde hjälte under namnet Våghalsen och Demonen. På 70-talet tog Frank Miller över serien och gjorde den till det vi ser på tv nu. Detta var innan Frank gjorde Batman bättre och sen blev något av en rasistisk idiot. Även detta är en annan historia, som vi inte fördjupar oss i här.

Den bästa eran, vill jag påstå, var den som svenska Semic gav ut 86-. Då under namnet Daredevil, tidningen varade ett år, sen var det Marvels universum man fick vända sig till för den hornprydde hjälten. Det är oxå den eran som tv-serien Daredevil kretsar runt. Tur för mig!

Det som gör tv-adaptionen så bra är att de behållit Millers mörker, samt Matthews trasiga insida - och även hans krångliga kärleksliv. Sen bjuds vi på fantastiska porträtt av några favoriter från tidningen, Willson Fisk, aka Kingpin, spelas briljant av Vincent D'Onofrio. Och så vidare, måste jag säga. Samspelet mellan Foggy och Matt är så fint att man blir alldeles varm av glädje.

Säsong ett är fantastisk. Säsong två är bättre.

Gillar ni det fantastiska är detta min rekommendation för ett par trevliga kvällar!

torsdag 10 mars 2016

Clive Barker: The scarlet gospels

Jag älskar skräckfilm. Det framgår garanterat om man läser bortom det politiska på denna långsamma blogg. Om man mot förmodan ids söka alltså.

En av de filmer som jag håller varmast om mitt hjärta är Barkers The hellbound heart, som blev filmen Hellraiser.

En klassiker. Kanske den mest klassiska av av de stora skräckfranchisarna
- även om det tydligen är den som inbringat minst pengar. Det har kommit 9 filmer, och den sista i serien, Revelations, var inte bra. Det kan ha berott på att filmen ska ha gjorts billigt för att de som ägde rättigheterna inte ville bli av med dem. Där spelar en annan skådespelare Pinhead. Vilket är fel. Doug Bradly är Pinhead. Alltid.

Vi får se hur den nya filmen Hellraiser: Judgment, blir.

Personligen har jag återgått till litteraturen för att få ta del av min favorit-cenobits liv och leverna. Clive Barker är enligt mig den köttsliga skräckens mästare, så nyheten om the scarlet gospels togs emot av blödande sår och euforiskt skrikande demoner - allt iklätt något som skulle kunna vara Dimmu Borgirs senaste liveutstyrsel. Eller något.

Jag köpte i alla fall boken. Och läste den.

Barker har haft en relativt lång paus från den skräcklitteratur han gör så bra. Dels på grund av att han skrivit fantastiska barnböcker, dels av personliga skäl (hälsan) - om jag tolkade allt jag läst korrekt. Återkomsten är alltså The scarlet gospels, Pinheads svanesång, och den innehåller allt av det som vi är så vana vid från Barker; smutsen och de udda karaktärerna; storstädernas baksidor, och det samhälle som finns vid gränsen till det vi ser och känner till.

The scarlet gospels är Barker extra-allt. Om man inte gillar de gotiska, makabra och stilistiskt perfekta vansinnet är det kanske här kanske inte er bok.

Boken handlar inte bara om Pinhead, utan drar oxå med en annan av Barkers återkommande figurer, detektiven Harry D'Amor. Den otursförföljde ockult-detektiven är tatuerad från huvud till tå med bilder som ska skydda honom från demoner och häxkraft.

Handlingen då? Kortfattat. Pinhead samlar jordens magikers skrifter och trollböcker, för att kunna ta över i helvetet - han passar givetvis på att dräpa dessa trollkarlar på ytterst smärtsamma och generöst bildligt beskrivna sätt. Samtidigt blir Harry anlitad av en blind spågumma för att reda ut ett dödsfall som verkar ha ockult ursprung. Bakgrunden är den jag tidigare beskrev; samhällets baksidor, med våra mest utstötta - och i helvetet, och det är exakt så storslaget skitigt och grandiost som det borde vara.

Lockar detta till läsning? Det borde det. Barker är tillbaka. Nu skriver han på Kirstys sista möte med Pinhead. Hon från den första filmen. Det är något att se fram emot.

söndag 17 januari 2016

Episod 7. Star wars



Jag såg den första Star Wars-filmen vid åldern fem... sex... eller sju. Jag var helt breathtaken, så klart! Det var ju allt ett barn älskar, och önskar sig (det är klart att det finns barn som inte gillar sagor, men då är det deras föräldrars fel, det är jag helt övertygad om).

De efterföljande två filmerna var mina favoriter under min uppväxt och ungdom. Star Wars var skiten, helt enkelt.

Sen gjordes filmerna om lite, några scener lades till, och den märkligaste cash-in som någonsin  lyckats, genomfördes. Jag såg även dem filmerna och tyckte att det blev bättre. De äldre versionerna var inte bättre för att de hade mindre rymdskepp och saknade några scener - det tillkom mer fantasi till den värld jag älskade, vad kan gå fel?

Då de tre senare filmerna kom, som föregick de första, men utspelar sig före episod fyra, fem och sex, var jag oxå nöjd. Jag älskade "The phantom menace". Jag tyckte Jar Jar var lika underhållande som C3PO på sin tid. Det var bra skit helt enkelt! Efterföljande "Clone Wars" var inte riktigt lika bra, men ändå bättre än det mesta andra som kom just då i filmväg. Men den tredje filmen, där Anakin blev Darth, den filmen är ett hafsverk! Förmodligen beroende på det faktum att den kritik som kommit mot filmerna var öronbedövande - det behövdes något mörkare - pga att de som kritiserade filmerna glömt att de var under tio då de älskade de första tre filmerna. Scenen där Anakin går över - så att säga - till den mörka sidan, är den dummaste scenen som någonsin i en film. Ever!

Palpatine bah: kom igen. Bli ond!
Anakin: Nä. Jag vill int.

P: Jo. Snela.
A: Okej då.

Poff, så blir han barnmördare.

Ridå!

Så, nu har ännu en film kommit. Del sju. Det talades om att Lucas hade idéer till nio filmer en gång i tiden. Nu har Disney köpt konceptet, så vi har en film per år att vänta oss. Så länge de drar in pengar... Att Disney köpt skiten är ett ämne för många och långa diskussioner, men jag skippar dem delvis här.

Nå, de första filmerna, episod 4 -6 är matinéfilmer. De tre andra, 1 - 3, är oxå matinéer - en del säger fantasy - men det är ingen större skillnad från de tre andra, bättre effekter bara.

Den här filmen, del 7, är en feg film. Den strävar efter att göra om det som episod 4 - 6 gjorde. Det är i mångt och mycket exakt samma film som 4:an. Jag satt och såg händelse efter händelse komma, lika förutsägbart som Björklövens usla forechecking 2015-2016.




Vi har en ny skurk. Kylo Ren. Han är en ny Vader. Vi får återse Han och Chewie, och de är sig själva. Och så vidare.

Filmen är underhållande. Men, jag har ju redan sett den. Jag ser inte dessa filmer för att få en ny version av episod 4, jag vill ha mer, en längre utflykt i det universum som Lucas en gång skapade; de kunde ha tagit rygg både på den tecknade Clone warsserien, och någon av de nya filmerna. Men nej. Vi fick en remake av redan existerande filmer. Trist.

För detta skulle kunna vara bra.

Snart kommer en film om hur ritningarna till Dödsstjärnan blev stulna. Det som föranledde episod 4. Sen kommer del 8.

Disney

...

lördag 12 december 2015

Mindre politik här

Det finns ett par inlägg i denna bloggs historik.

De flesta handlar om lögner. Anledningen är den enkla, för att få igenom människofientlig politik måste man ljuga. Moderaterna tar inte ansvar, de underlättar för näringslivet att sparka på utsatta. Sd tar inte ansvar, de är rasister och de mest primitiva idioter som finns, deras politik leder till en antidemokratisk fascistisk stat. De är farliga, livsfarliga faktiskt.

Men, allt detta har jag sagt så många gånger att jag inte orkar läsa mina egna ord. Jag utvecklas inte. Jag hatar det.

Så, nu fokuserar jag på något trevligare. Åsikter om kulturella uttryck.

Och Auberon.