torsdag 28 november 2013

pip pip pip piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip

Ryktet om bloggens dvala är sant.

Men det har börjat röra på sig. Det krälande kaos sprider återigen sin stank på världens botten.

Natten kommer kanske aldrig att sluta. Men med ett svagt skinande stearinljus anfalles det mentala mörkret som spritt sig.

Vansinnet. Snart i en blogg nära dig.

fredag 9 augusti 2013

Yo

Det kommer att vara tyst här minst tre veckor till.

Tills dess fnissar jag åt att Hate Ammo (ny skiva på g, skitbra!!!) fick sitt namn med hjälp av en sida där man kunde slumpa fram namnet.

Alla sätt är bra utom de dåliga.

Andra skivor att hålla utkik efter: Crowdburn. Persuader. Den förstanämnda har jag hört. Den var fet som fan!

Den släpps på nätet till att börja med. Det är bara att ladda ner, lyssna och njuta av fläsk-thrashen!

Nocturnal Rites håller på att testa en ny gitarrist. Men det säger jag inget om före det är klart. Jag tror det kan bli asbra!

fredag 21 juni 2013

Nocturnal Rites

har entledigat Chris Rörland, som har fullt upp med Sabaton.

Sabaton är ett rätt trist band.

Det är inte Nocturnal Rites.

Världen är ur led.

lördag 8 juni 2013

Detta!

kan vara slutet för bloggen. Den läggs i alla fall i en malpåse tills jag har energi nog att titta hit. Tack för erat intresse.

torsdag 6 juni 2013

Sparlågan går varm

Som ni ser går det inte snabbt.

Det får vara så tills det lossnar.

Ha det varmt och ta hand om era medmänniskor!

fredag 24 maj 2013

Howard Phillips Lovecraft

En dokumentär om mästaren.

tisdag 30 april 2013

En tävling!

Skivan det handlar om



Jag utlyser en tävling.

Jag tjatar och tjatar om Auberon. Jag vet att ingen hörde Crossworld, och det är synd och skam. De som  faktiskt hörde den säger allihop (nåja) att det borde ha blivit en av klassikerna. Nu är jag inte så skamlös att jag tror att skivan jag själv var med att skapa skulle bli en hitt, om folk skulle ha hört den.

Jag vet att det skulle ha blivit en hitt. Nu är det en 13 år gammal stackare, Crossworld, men den har åldrats med värdighet. Jag lovar!

Ni tror mig inte? Motbevisa mig då!

Min tävling är alltså att ni ska skriva en recension i bland kommentarerna - eller så mejlar ni in den. Adressen står bredvid min bild, däruppe. Priset blir ett ex av Scum of the world-skivan vi släppte själva. Ingen fick höra den heller. hoho Jag väljer vinnaren. Jag väljer efter eget behag.

Skivan finns på spotify. Crossworld. Auberon.

Jag lägger till ett ex av kassetten Insane som släpptes 1995- under namnet Oberon. Det var den kassetten som ledde til skivkontraktet med black mark.

Ja va fan. Hur ska jag annars få någon att lyssna på skivan?

Skam är för mesat. Jag krälar för konsten.

Lämna e-mejl era dårar.

Ni No Kuni

Jag sitter och spelar ett (tv)-rollspel med min dotter.

Det är studio Ghibli som ligger bakom spelet. Och, jag älskar det!

Studio Ghibli är alltså de som gjort de fantastiska filmerna Spirited away, Howls moving castle, Min granne Totoro, Ponyo och så vidare. I det här huset finns så gott som allt de har gjort.

Nu har de även tagit steget över till spel. Det här spelet skulle aldrig ha varit möjligt på ps2 eller krysslådan. Men med den teknik som finns nu på de kraftigare konsolerna är det alltså en verklighet vi kan njuta av.

Och jävlar i min låda, de har maxat ps3:ans motorer, och det är som en blandning av en Ghiblifilm, Final fantasy och något oskuldsfullt.





Dottern älskar det. Hon blir rädd ibland, en del monster är trots allt monster, men det tar tre sekunder sen jublar hon då de kommer och tycker att de är söta. Sa jag Final Fantasy? Jag gjorde det va? Ja. Final Fantasy är vackert, ödesmättat och fantastiskt i sina bästa stunder, men ibland känns det som en enda stor tribal-tatuering. Ghibli behöver inte överdriva alla mönster, känslan sitter inte i detaljerna, även om det är just detaljerna som lyfter det här spelet, de sitter i helheten. Och helheten är makalös!

Min bror lånade (jag har många bröder) Dead Space av mig, jag lånade Ni No Kuni av honom. Efter en vecka hörde han av sig med orden: Dead Space alltså! Jag ska aldrig mer klaga på att Ni No Kuni ser barnsligt ut.

Det säger, som ni förstår, också att Dead Space är riktigt jävla läskigt. Och bra.

Jag älskar båda spelen!

Tillägg! This just in:

Jag missade helt den här aspekten. Då man står i skogen ser man inte alla björnar, eller vad man säger. Det förekommer en rad blinkningar till Ghiblis andra filmer. Ett monster heter Porko Grosso, en snubbe heter Min granne Tomtoro, och listan kan göras längre. Laputalandskapet vid en av städerna är underbart. Ja. Gillar ni Ghibli är det bara att leta reda på det här spelet!

Min dotters nya favoritlåt. Tänk, det här är vad Manowar önskade att de kunde göra.

fredag 26 april 2013

Den här låten är dålig.

Alla känner till - och ja, alla som läser här - känner till the Final Contdown av Europe. Men känner alla till Gamma Rays låt Contdown?

Om ni inte gör det, låt då bli att lyssna på den. Det är den sämsta låten som Kai Hansen någonsin varit med och framfört.

Som tur finns den bara på cd-versionen av Sigh no more. Vinyl FTW!

Det här var bara en varning. Jag länkar inte låten. Den får mig att må dåligt.

måndag 22 april 2013

Auberon Gaia

Jag har en förmåga att inte klara av de mest basala saker då det kommer till datorer. Jag tror att det är någon som motarbetar mig, för jag har sett idioter klara av att göra det jag inte mäktar med.

Hur som helst.

Äntligen hittade jag en jävla Auberonlåt från Crossworld. Och det var balladen från skivan. Gaia. Ja, ballad och ballad - lyssna så förstår ni.

Nu är det här nästan en 13 år gammal låt. Den har åldrats med värdighet. Sanna mina ord.




Vill ni veta vad jag sjunger om? Klart att ni vill. Låten skulle först heta Gaia: a lovesong for mother earth, för att så har aldrig en death metalgrupp döpt nåt tidigare. Men det var många saker som blev ändrade i och med den här skivan. Och det, det är en helt galet lång berättelse, så den tar vi inte här.

torsdag 18 april 2013

Ansvar är det nya blaha blaha

Ja.

Jag hatar att jag gör det. Men jag måste.

Jag upprepar mig igen.

Ni vet, alliansen, demokratiföraktarna, ger mig sådana ovärdiga känslor att jag börjar fantisera om en revolution.

Kommer ni ihåg då c-ledaren hade haft fest och låtit oss betala notan med skattepengar? Självklart! Det var en av de tusentals saker som förra året belastade landsförödarens konto. Han bekymrade sig inte och fortsatt att prata om entiska svenskar.

Anni pratade om... Ja. Hon gav en kvinna sparken för att hon festat för våra skattepengar.

Med det i färskt minne, vad tänker ni då?

Ni försöker vifta bort det här som en irriterande fluga? Då är ni alliansröstare - och även demokratihatare. Faktiskt. Med tanke på KONSEKVENSERNA av den politik ni stödjer finns det inte utrymme för någon annan åsikt.

Alliansen har ägnat sina år vid makten åt att skylla allt dåligt på sossarna och ta åt sig äran av allt som sossarna har gjort. Förvirrande kan tyckas, men så jobbar Renen; är sverige långt framme i någon fråga eller lagstiftning, som tillexempel miljön, slår statsministern sig för bröstet och myser om sin egen förträfflighet. Har regeringen misslyckats i någon fråga (vilket de har gjort med exakt allt), pekar Reinfeldt med hela handen mot s. Bekvämt. Ansvar är det tydligen?

Nu är det alltså regeringens konsekventa förakt för offentlighetsprincipen som fått sig en hurring. JO har slagit ner på myglet och de slappa lögnerna med kraft.

Ni kan läsa lite mer ingående om det här.

Det jag vänder mig mot är samma sak som alltid: regeringens kurs rakt mot en sämre och mindre jämlik värld. För det är exakt vad vi får om vi börjar tulla på vår demokrati. Vi har redan tagit ett par rejäla steg åt det hållet, tack vare borgerlig ansvar...

Så, ta ert jävla oansvariga "ansvar" och dra åt helvete.

Eller som jag brukar säga: det är inte mig det är fel på, det är ni som röstar på alliansen. Ett ord ni bör lära er: K O N S E K V E N S.

måndag 8 april 2013

Mike Patton

Jag har en besvärlig relation till Faith no mores gamle sångare. Killen har en helt ok pipa, det är inte där skon klämmer. Det är snarare i killens attityd mot hårdrock.

Betänk: killen spelar hårdrock. Killen spelar hårdrock och lever av det. Han gör det i vitt skilda orkestrar - likheten mellan dessa orkestrar är att man hör att en rädsla för klichéer. Det är något jag oftast applåderar, eftersom att klichéer har en förmåga att tillåta urvattnade upprepningar. Visst är det snyggt då kaggarna drar igång i bryggan, men då alla låtar har den uppbyggnaden, då blir det lätt meningslöst.

Det är en av anledningarna till att jag gillar att vända mig åt olika hål musikaliskt. Jag har mina starkaste musikrötter i tyskland (tänk Kai Hansen) och thrashmetal - men jag gillar givetvis en massa annan musik också.

Här passar ju Patton in. Jag fnissade också då Mr Bungle had bajsljud på sin skiva. Jag fnissade inte så mycket åt musiken så mest var tråkig - den saknade helt enkelt mening för mig. Vilket är lustigt, oftast är det de grupper som påminner om Pattons projekt som är bra, inte Pattons projekt. Låna ut era öron till Dillinger Escape plan, så förstår ni vad jag menar. Ok, killen hade ett finger i det spelet, men de är bäst utan honom.

Hur som helst har Patton målat in sig i en musikernördhörna, som jag inte alls tycker att han förtjänar. Det får andra musiker bråka om, jag konstaterar bara att han inte lyckats göra en enda skiva som klarat av att stå på egna ben - och så skriver han lite snusk också...

Alltså. Skitbajs.

Så. Mike Patton, jag gillar att du gör det du gör, men jag gillar inte musiken du gör. Du spelar inom metalramarna och vill krossa dem - bra initiativ, klichéern är oftast tråkiga. Men killen, visa lite respekt för dina medhårdrockare. Vi är inte dina fiende. Det är etablissemanget. Och tills du klarar av att göra musik är tilltalande på andra plan än bara det teoretiska kommer jag bara att se dig som en dryg jävla bessewisser.

En fattig mans Devin.

Varje gång...

...jag bestämmer mig för att ta tag i bloggen så råkar jag ut för en smärre personlig katastrof.

Aja. Det kommer, bloggen kommer att rycka upp sig.

För: det finns filmer att förtala, och sporthändelser att bejubla. Det finns skivor att fundera över, och det finns politik att förklara.

Just det. Förklara.

Ni som inte är socialister förstår er inte på politik. Jag är ledsen, men står man för ökade klyftor, sämre skola, sämre sjukvård och mer orättvisor, ja, då fårstår man inte. Alternativet är så vidrigt att jag inte vill tänka på det.

söndag 31 mars 2013

Tyranex

Sällan har väl ett band haft ett land mer att tacka för sin existens - eller kanske snarare ljud - som Tyranex. Det är Tyskland från början till slut. En del melodiös döds hörs, vilket får mina tankar till Umeåscenen, den hårda och mörka. Och sången. Så bra, så rätt! Linnea är den felande länken mellan en Ung Mille Petrozza och en lika ung Kai Hansen.

Musiken har samma influenser. Kreator, tidiga Helloween, Kill em 'all och tysk thrash hörs som influenser, men Tyranex har bakat ihop det ypperligt. Jag hörde bandet först i en bil, då trodde jag att bilken gjorde musiken bättre än vad den egentligen var. Sen hörde jag på den på fyllan - då bara asdiggade jag skiten. Och nykter, ja, jag är fast! Det här måste jag höra mer av!



Jag kunde ha valt vilken låt som helst. Det är det som är det roliga!

lördag 16 mars 2013

Vad vill JAG då?

Det är så lätt att bara klaga på det dåliga, att fokusera på det som måste förändras, att man ibland glömmer att berätta vad det är man vill åstadkomma. Vad vill jag egentligen ha för samhälle?

Frågan tål att ställas, eftersom att jag ogillar det samhälle som borgarnas allians håller på att skapa då man i grunden förändrar sverige.

Men bortsett från det, vad vill jag ha då?

Jag tänker mig ett samhälle med ett större socialt ansvar. Hus byggs för att tillfredsställa det behov som finns - det subventioneras med antingen bidrag eller skattelättnader, så att boende blir tillgängligt även för de mindre bemedlade. Man skulle kunna tänka sig att skippa RUT-bidraget för att finansiera detta...

Jag ser ett samhälle där sjukhus ägs av staten, där vinstuttag är kraftigt subventionerat om det ens finns; där man bygger verksamheten ut vid behov, där kostnader ses som investeringar i medborgarnas hälsa, och personaltätheten är tillfredsställande för båda patienter och personal. Detta inom alla grenar av vården även omsorgen och den psykiatriska delen.

Jag ser investeringar i forskning. Oändliga möjligheter.

Jag ser drömmande mot en skola där elever ställs i fokus, där lärandet blir fokus, där man slutar jaga tentor. Jag ser en skola där läxor är ett misslyckande, där antalet lärare ska räcka för att eleverna ska känna sig trygga.

Lärarnas yrkeskår bör uppvärderas finansiellt, som så många andra kvinnodominerade yrken. Det ska finnas hjälp för elever med större behov, det måste finnas en sådan, den investeringen kan spara otroligt mycket mänskligt lidande - en bra utbildning är vägen till en fungerande demokratis samhälle!

Alla dessa investeringar skulle i längden spara in en massa andra kostnader, det visar exakt all forskning, utom den som timbro finansierar.

Kanske om man inte sänkt skatterna med över 100 jävla miljarder, hade detta varit enkla reformer. Nu kommer det att kosta. Men ett jämlikt samhälle gynnar även de rikaste, ett faktum de verkar ha svårt att erkänna. Och en välfärd som inte förnedrar sina brukare borde ta mig fan vara det minsta man kan begära.

Det är inga omvälvande saker jag pratar om, men det är det här jag vill göra. Kortsiktigt. Det är små saker. Men det finns ideologiska oceaner att överkomma för att få något liknande att ske. Det, mina vänner, är en förbannad jävla skam!

För det skulle vara kul med ett sverige där det inte är renare i en av NCCs byggbaracker än på sjukhuset man kan hamna på om man råkar ut för en olycka. Men det är en avlägsen värld, konstigt nog.

torsdag 14 mars 2013

PK

Det här får ni bara inte missa!



Ord och inga visor!

onsdag 13 mars 2013

Gamma Ray - Clive Burr och annat trams.

Visste ni att Helloween och Gamma Ray är i sthlm i April? Vilken fest för ett heavy metalöra!

Gamma Ray släpper en singel på 60 minuter, där två nya låtar delar plats med några covers och ett gäng livelåtar.



Så här låter en av de nya låtarna då de framförs live.

In other news, så blir jag bombad med information från suspekta källor. Men jag delar med mig av informationen:

Förutom Gamma Ray och Helloween så kommer också gamla Razor X, Mr Big-gitarristen  Paul "håret fastnade i borren han spelade med" Gilbert. 20 & den 21 april. Razor X är ett band som alla heavy metalfans borde uppskatta!

Clive Burr har dött. Vi skickar en hälsning med en av mina favoriter från hans era:



Jag verkligen älskar den här låten och speciellt den här versionen med Bruce på sång (nej, Paul DiAnno kan inte sjunga - FUCK OFF)

Men vill ni höra fler nyheter då är det Riktig Metal 88, 2 i Märsta ni ska lyssna på, eftersom att det är där jag härjar.

tisdag 12 mars 2013

Ode till Hatpastorn

Jag klickar mig ofta in på bloggen som kommer från Sundsvall, Hatpastorn, för att det är läsning som sällan ger annat än rena asgarv. Jag älskar skiten! Musiken som avhandlas är oftast usel black metal, enligt dem själva då - jag anser ju att det är onödigt att lägga till ordet usel, det säger ju sig självt, liksom.

Nu senast handlade inlägget om vilket (black metal) skivomslag man vill flytta in i. Smaka på den! Om man, rent praktiskt, skulle kunna flytta in i sina favoritomslag, hur kul vore det inte! Men problematiken är ju att de flesta skivomslag man gillar antingen har ett svampmoln, eller en ruinstad som motiv. Eller någon monster som SKAPAR en ruinstad. Inte fan vill man bo i Helloweens Walls of Jericho, där Fang Face håller på att mörcha sönder murarna och spjutkastande snubbar flyger åt alla håll och kanter.

Eller, för att ta ett av mina favoritomslag av Andreas Marschall, Obituary, som verkar vara ett landskap EFTER svampmoln, supernovor, kometer och allt annat vansinne man kan komma på.

Visst, det finns progressiva band som har fantasifulla och trevlig bilder som pryder deras alster, men jag vet inte... Det känns som att man fuskat då. Men, istället för att ta den sämsta metalgenren, som Hatpastorn gjorde, väljer jag min genre, thrashmetal. Ett snabbt axplock visar ju varför det inte är helt enkelt här heller - inte lika många knullmördande orcher, men likväl postapokalysm så det står härliga till.


Mardrömmarna!


Tack, men nej tack. Nu är Kreator kända för medvetna texter, men jag skulle aldrig lita på den där hornprydda snubben. Aldrig.

Testament gör det inte lättare. I tur och ordning är det idel dåliga val. The legacy, som ser ut som nåt från det gamla spelet Heretic, New world order, Pratcice what you preache... Ja. Eller, nej tack.

Så vad lämnar det oss med? Ja, de klara vinnarna är Exodus. Impact is immenent går ju bort, vem fan vill krocka? Men, pleasures of the flesh är i alla fall en trevlig tanke. Barhäng med ett av bay arescenens bästa, några kranium och en beskyddande indian. Alltså, att ställa det mot Nuclear Assults Game Over är ju som att ställa ett div 1 gäng mot stanleycupmästarna - rätt given utgång.



Helt ok!



Nej nej nej


Så. Slutsattsen är väl att egentligen är Europes prisoners in paradise bästa valet, jag menar, ett paradis, där skulle man väl kunna framhärda sina dagar?

För inte fan skulle jag välja Forbiddens Twisted into forms.



 Ja. LSD...


Det vore ju bara konstigt. Eller nåt av Anthrax. Vem vill ha en knytnäve i fejjan?

måndag 11 mars 2013

Det här med att ha kontakter och inte kunna berätta om det - musik

Jag pratade länge i helgen med en gammal bekant. Vi har spelat musik ihop sen han var 12 och för alla som vet det minsta om mig är gissningen på Morgan Lie, fd bassist i Naglfar och trummis i Auberon - numera trummis i Hate Ammo - som heter H8 och lite fler siffror, ja, det är en bra gissning... Jag hittar inte deras nya namn, trots googling. Det beror nog på mig.

Det jag var nyfiken angående var hur hans utträde från Naglfar hade gått till.

Först och främst för att jag fick höra att han inte visste att han kickad fören en annan gammal Auberon-medlem berättade det för honom. På krogen. Jag menar, en sådan behandling borde ju rendera i någon sorts reaktion - och mycket riktigt.

Jag är helt allvarlig då jag säger att jag höll på att skratta ihjäl mig. Vad göra? Jag ville skriva lite om det, antingen som en liten intervju till WeRock - där jag varit helt overksam de senaste åren, eller bara blogga lite om det. Killen var dock så pass full att jag inte är helt säker på att han tänkte på vad jag har för kanaler...

Hur som helst är hans (Morgans, inte Hans) officiella version att han inte blev kickad, utan att han slutade självmant.

Jag känner dock att det här är deras egna infekterade/oseriösa fråga. Skulle jag ha varit journalist på någon av de två tidningarna hade jag skrivit en notis om det. Det är jag inte.

Men det får mig att tänka på det där blogginlägget om Desultor som bandets ledare bad mig ta bort (ja, jag tog bort det), pga att både swedenrock och Close-up hade det inlägget som grund för deras intervjuer med bandet. I kort handlade det om ett band där strul är status quo och det som skedde var i det närmaste farsartat. Den gången var mina källor bassisten, trummisen och gitarristerna. I intervjun i, jag tror det var swedenrock, sade ledaren för bandet att allt nu var lugnt och att de var bästa vänner - ja, bröder till och med. Så hur ligger det till nu? Ja. Gissa. De spelar inte tillsammans någe mer, är den korta versionen. Varför? Ja, det tänker jag inte skriva här, av respekt för de inblandade. Men jag skrattade även här så att jag nästan bajsade på mig.

De gånger jag har suttit på information som skulle göra "skillnad" är förvånansvärt många. De enda gången jag ställt till med nåt var väl då jag ovetande om att det var hemligt, pratade irriterat om att det var märkligt att Ghost var så skyddade av journalisterna som skrev om dem.

Men jag väljer tystnad av respekt för de inblandade. Jag skulle dock vilja basunera ut det med megafon, för att det oftast är hysteriskt roliga saker jag får höra.

Men. Jag fnissar för mig själv.

Snart kommer Nocturnal Rites med en ny skiva. Hur det gick till då Chris gick med i Sabaton? hahahahahahahahahaha

Ja. Ni ser ju.

onsdag 6 mars 2013

Kontemplera: konsekvensanalys

Jag har ingen lust att skriva samma saker om och om igen.

Ändå är det exakt vad jag har gjort på den här bloggen i mer än fem år. Och, det verkar som att jag måste fortsätta. Jag har ingen av-knapp. Jag kan inte välja att vara tyst då folk ljuger om så uppenbara saker att jag bara storknar.

Det handlar ofta om att ställa konstiga argument mot det som vi kallar verkligheten. Dessa argument faller rätt så ofta då de tas ut ur sin luftbubbla. Som då liberaler försöker anklaga vänster för att vara rasistiska då man försvarar ALLA människors rätt att slippa bli utnyttjade. Ja. Ni ser ju. Det är klart att någon måste skrika ut sitt hat mot detta medvetna sätt att handskas med den ovannämnda verkligheten.

Jag ger mig på de som förtjänar det. Borgare först och främst, eftersom att jag ser dem som den personifierade ondskan.

Jag ger mig på rasister eftersom att jag anser att de står för något som är så vidrigt och dumt att de inte förtjänar att stå oemotsagda.

Jag ger mig på nyliberalism eftersom att det är en synnerligen lömsk borgerlighet. De pratar, som vilken borgare som helst förvisso, om frihet. Men de säger nåt annat.

Börjar man med att konstatera att själva grundtanken är en fri marknad, måste man redan där ställa frågan: vad är fri? Lyssnar man sedan på de argument som läggs fram inser man att frihet handlar om företags rätt att skita i regler. Samtidigt upprepas deras mantra: "marknaden löser sig själv". Jag vill här påminna om den nyliberale chefsideologen Johan Norbergs hyllning av finanskrisen, eftersom att den är rätt jävla talande för vad de egentligen säger.



De kanske hade glömt sin privata försäkring? Full fart bakåt!


Sen kommer nästa tanke upp i skallen, det borgerliga mantrat (borgarna har många mantran): "kommunismen är en fin tanke, men de funkar inte i verkligheten." Alltså, är det någon tanke som inte fungerar i verkligheten är det nyliberalism. Deras mantra om marknadens fantastiska egenskaper bygger på fantasin att ingen som är i ohotad maktposition kommer att utnyttja det. Som sagt, idag pratar jag om verkligheten i var och annan mening, och redan här ser vi ju vad som händer på denna fantastiska marknad: vi blir lovade nötkött, vi får nåt annat. Jag lägger ingen vikt vid vilket djur man dödar och äter, men det är bedrägeri. Inget annat.

Jag sätter min ruttna själ på att det är pengar som ligger bakom detta. Vad skulle det annars vara? Varför skulle någon byta ut innehållet i deras produkter om de inte tjänade på det? Nu har vi ändå kontrollerande organ som håller marknaden i tyglar, eftersom att vi vet vad som händer annars. Lösningen på detta skulle alltså enligt timbrohögern/de nyliberala, vara att släppa skiten helt fri. Ta bort reglerna. Frihet åt alla som har råd! För det blir ju konsekvensen.

Vi väljer inte att flyga med Ryan Air för att vi är fria, vi väljer det för att vi har råd med det. DET är den fria marknaden.

Det värsta vore ju i och för sig om denna marknad släpptes in på välfärdsområdena. Vård och skola får aldrig vara vinstdrivet.

Men vänta...

Konsekvensanalys? Ja... Näringslivet, de som är de riktiga rösterna bakom alliansen, vill stärka vår frihet. Den förgående meningen kan implodera av sarkasm. De vill förbjuda kritik mot företag. Närhat, säger de och ser lite oskyldigt lättgråtna ut. Kritik mot företag? Företag som den fria marknaden skulle sköta friktionsfritt? Som Carema?

Skjut mig. Eller ännu hellre, skjut de på näringslivet! Oj. Nu blev det dålig stämning här... Våld är aldrig en lösning! Men frustrationen och hatet som nyliberala och borgerliga konsekvenser ger är omätliga.

Nyliberalism kommer att leda till nåt bättre, men först måste skiten förgöras. Observera att förgående stycke om att skjuta idioterna lätt ger indignationspoäng hos lallare som Fredrik Segerfeldt.

tisdag 26 februari 2013

Tv-spel (ps3) Dead Space 3 - och varför alla som inte gillar spelet är dumma i huvudet

Ni som har läst här någon gång tidigare vet hur det funkar: jag rasar. Mot allt och alla. Oftast mot politik. Ibland mot fenomen inom kulturen. Som då journalister sög Ghost-kuk och "höll dem om ryggen" angående deras identiteter. Och NEJ jag har inget emot Repugnent, oups, jag menar Ghost, vilket somliga fick för sig, det handlar om trovärdighet för en döende bransch. Vilka band får dylik behandling?

Nåja. Det är petitesser om man tittar på den stora bilden. Det är bra mycket värre att vi har en regering som anser att de gör ett bra jobb då människor behandlas som boskap på nödslakt, ansvar ni vet... För att sedan sprätta 97 miljarder på att förstöra miljön. ANSVAR GODDAMNIT!

Spelvärlden har jag aldrig brytt mig om att delta i - jag nöjer mig med att sitta framför tv-n och gigga loss lite på valfritt spel. Ofta Final Fantasy, eller Fallout 3 numera (tvåan kan vara ett av de mest episka spel som någonsin gjorts). Jag har dock ofta funderat på de som recenserar spel. Musik vet jag att de flesta inte får betalt för att skriva om - se bara på fantastiska sajten Werock, en ideell sida som skriver om allt nytt inom metalgenren. Ett måste för de som vill läsa mer ingående recensioner än de halvmesyrer som publiceras i våra två stora tidningar.

Om man ska recensera ett spel så måste man lägga ner minst ett dygn för att få en klar bild av vad det är för nåt spel, och hur alla specialtricks fungerar - jag minns att jag hade kommit igenom halva Final Fantasy 7 innan jag fattade hur spelets magigrunkor materian fungerade. Så hur gör de? Jag vet inte. Jag bryr mig inte.

Det har dock förändrats. För andra gången i mitt liv har jag nämligen köpt ett splitternytt spel. Dead Space 3. Det andra var NHL 13. EA for the win!

Om man vill förstå lite om Dead Space franchisen finns det rätt mycket att grotta ner sig i; man kan läsa fysiska böcker om herr Michael Altman (unitologernas, spelets religions grundare), man kan se filmerna Downfall och Aftermath. Och man kan givetvis spela spelen. Det kanske jag inte ens behöver nämna, men jag gör det ändå.

Del 1 i serien är ett obehagligt, fantastiskt äventyr som påminner rätt så jävla mycket om Doom 3, men med lite känsla från Sillent Hill-serien. Du har aldrig mycket ammunition eller "medicin". De introducerade en affär där du kan köpa "nodes" som man uppgraderar sina vapen och sin ingenjördräckt med. Lite epa faktiskt, men det är på låtsas, så... Jag tror jag hade föredragit det som Resident Evil gjorde då spelen släpptes till Gamecube med mycket snyggare grafik. Man kunde välja att spela spelet med den egenskapen att om man lade nåt i en låda var man tvungen att gå tillbaka till just den lådan för att hämta det man behövde. Mycket roligare och svårare!

Del 2 utspelade sig inte på ett rymdskepp utan på en av Saturnus månar, Titan, där hjälten Isaac Clarke var inlåst på ett dårhus (se Aftermath för fördjupning). Skräcken var fortfarande närvarande, men istället för att upprepa ettan som Resident Evil gjorde fram till Veronica, och som Tomb Raider gjorde tills... Ja. Var det Angel of Darkness? Dead Space 2 tar inte bara handlingen vidare - för handlingen är verkligen relevant för spelet - den gör spelet lite krångligare. Vilket är bra!

Del 3 lider inte av stagnation. Istället för att göra som de flesta idioter som recenserat spelet önskat - upprepa de två tidigare spelen - har de faktiskt återuppfunnit sig själva. Och det är trovärdigt! Jag ska förklara.

Hjälten Isaac Clarke har blivit ett vrak efter att ha upplevt de två spelen, vilket jag förstår, med tanke på vad han tvingas uppleva. Han har gått under jorden, och håller sig gömd för alla på månen. Earth gov, de som experimenterade med Clarke i del två har förlorat greppet om sina rymdkolonier då unitologerna har startat gerillakrig mot dem. Här kommer vi in i spelet. Clarke blir upplockad av Earth govs sista pluton, för att leta reda på Ellie, tjejen som han samarbetar med i, i del två av spelet. Hon har fortsatt sitt sökande efter svaret på gåtan om de märkliga utomjordliga "markörerna" som skapar de nekromorpher som dödar allt levande de ser.

Där börjar alltså spelet. Efter lite pangande på månen flyr Isaac och hans nya polare hals över huvud, till utkanten av galaxen, där man senast hörde av Ellie. Där finner man en del flotta vrak flytandes i rymden, vrak som visar sig vara från en gammal fiende till earth gov, nämligen Soveregin colonys.

Det nya med spelet är sättet man bygger vapen på. I de tidigare delarna hittade man ritningar. Här kan man hitta ritningar, men man kan bygga själv också. Nåt som man lär sig efter ett tag in i spelet och som gör spelet mer värt sina pengar. Det är dock lite krångligt. Så ge inte upp!

Sen har de tagit bort affärerna. Tack och lov. Nu har de bänkar, och du får samla material till det du behöver. Vilket känns mer realistiskt, om man nu kan kalla ett spela där monster sprider sin död och kan leva i rymden och på den isplanet man är på väg till. Efter ett tag får man tag på ett par små robotar som samlar ihop materialet åt dig - men du måste hitta de platser där material över huvudtaget finns.

Också det är en sak som gör spelet lite roligare. Du ska ju fortfarande uppgradera din "rig" och dina vapen.

Gillar man det ändå inte så finns det en "Classic mode" där du kan välja att spela med de vapen som finns i del 1 och 2.

Det enda minus jag kan komma på är att jag saknar kompisar med ps3a. Jag kan alltså inte spela igenom alla banor, för det här är ett spel som tarvar co-opuppdrag på sina ställen. Om man vill göra allt alltså. Spelet går givetvis att spela igenom på "single player mode" utan problem.

Spelet är alltså helt klart en fullgod uppföljare till sina skrämmande syskon. Det är mycket nytt, tack och lov, och det är det folk - recensenter - klagar på. Jag, ja, ni gissade rätt, jag klagar på dem. De är idioter. Måtte de få syfilis.

Dead Space 3 är ett fantastisk tidsfördriv. Och handlingen är som vilken sci-fi-saga som helst. Man bara måste älska det. Nu ska jag ragga kompisar så jag får ut ännu mer av spelet.

tisdag 19 februari 2013

Filmer...

Jag såg några filmer. Ni vet. Filmer.

Jag såg Jonah Hex och Resident Evil Damnation.

Hallå! Jonah hex. Alltså. Jag läste inte serietidningen (Var det i Tomahawk - en googling senare, japp) då det begav sig. Jag var inne på overklig skit då jag började läsa tidningar. Superhjältar, monster - ja, egentligen samma saker som jag gillar nu. Westerngenren var bara så jävla lökig enligt mig. Visst garvade jag åt Terence Hill och Bud Spencers filmer, men jag tyckte att fjantar som Clintan kunde ta sig i röven. Den tyste mannen - vilken jävla pinsam kliché. Vilken ytlig jävla pinsamhet att erkänna sig som fan utav.






Jonah Hex var en prisjägare som utan empati går omkring och muttrar att: It's a dirty jobb, men nån måste offra sig.

Fine. Muttra på. Men mindre trovärdig botten för en berättelse kan jag inte komma på. Jag kommer inte ihåg hur serien började, men jag kom ihåg att killen det handlade om såg ut som stryk. I filmatiseringen har prisjägaren helt plötsligt förmågan att prata med de döda.

Alltså. Jag vet inte var jag ska börja. Det är klichéer staplade på varandra, och det är förutsägbart och skådespelarna är lama. Visst, Megan Fox är tuff som prostituerad, men trovärdig? hahah Fy fan.

Det här var verkligen en riktig skitfilm. Och jag brukar älska skitfilmer. Inte nu. Jag blev bara trött. Josh Brolin är kanske en bra skådis, jag misstänker dock att han är överskattad. John Malkovich har utstrålning, men här går han på rutin.

Alltså... Det finns en scen i filmen där Hex och Malkovich karaktärer slåss med varandra - i två dimensioner, verkligheten och en Marsliknande öknen. Varför? Ingen vet.

Jag vill ha tillbaka min tid era jävlar!



 


Aja. Tecknade filmer är alltid välkomna här. Alltid. Och då de kommer från Resident Evil-franchisen är jag givetvis på. Damnation är den andra tecknade filmen som kommer. Den första var rätt enahanda. Kändes mest som ett spel, och saknade spänning. Men den var snyggt gjord.

Damnation är både snyggt gjord och har tanke. Underbart!

Ser ni Jonah Hex så vänder ni om och springer. Ser ni Resident Evil-loggan så stannar ni kvar och kollar. Är det den senaste OTECKNADE filmen kan ni gå iväg, men de tecknade filmerna har min välsignelse! Se. För, som ni ser på bilden här ovan är Leon Kennedy med, och Ada Wong. Det borgar för klassisk Resident Evilkärlek.

Handlingen? En stad i östra Europa slits itu av det kalla krigets efterföljder, rykten om B.O.Ws kommer, och Leon ska undersöka. Japp. Sen är det mest snyggt.

måndag 18 februari 2013

TV-spel. Skräck. Varför? Jo,

Alla har vi våra favoriter. Det spelar ingen roll om det handlar om musik eller film. Eller mat. Det är så självklart att man inte ens behöver säga det.

TV-spel har lett mig in på plattformsspel. Då första Doom kom gillade jag det, men jag var inte helt frälst. Flera spel senare var jag fortfarande fast i rollspelsträsket. Final Fantasy 7 är en milstolpe.

Men. Det finns en genre som jag haft en så stark koppling till att den nästan är som en del av mig. Skräckgenren. Jag har alltid varit ett fan var det obskyra och lustfyllda vansinnet. Det ger lite mer motstånd, det ger mig några anledningar att tänka till - och framför allt, det ger mig en känslofylld upplevelse.

Då jag spelade igenom Sillent Hill, ettan, en gång i tiden, minns jag att jag inte klarade av att spela mer än 30 minuter i sträck. Sen var jag tvungen att tända ljuset i min lilla etta på Vallmovägen, Västerslätt i Umeå. För att lugna ner mig. Dricka en öl eller någon liknande. Sen, tillbaka in i mardrömmen.

Som jag älskar det!

Den känslan har jag bara upplevt ett fåtal gånger efter det. Doom 3 gav mig panik och en kvart i taget var max. Nu senast är det Dead Space-serien som jag skrev om, som skakat om mig.

Och, så är det. Spel skrämmer mig inte. Jag kan hoppa till om det kommer en oväntad sekvens någonstans. Men, rädd? Nej. Jag har fått höra att F.E.A.R ska vara bra, men jag har inte haft tid att prova det. Det kommer, var så säkra!

Samma sak med Sillent Hill-spelen som hunnit komma medan jag haft en spelpaus. Downpour och Homecoming står på listan. De skall svettas igenom, var så säkra!

Så vad är det som gör dessa spel så bra? Känslan av att aldrig ha nog med ammunition. Mörkret. Jag lovar er, då man upptäcker att radion som varnar för fiende i Sillent Hill fungerar dualistiskt - de hör också radion. Då stönar man lite. Eller då alarmet börjar ljuda och väggarna blir rostiga - känslorna är dyra! Njut. Doom 3 hade en genial feature, där man inte kunda ha sitt vapen samtidigt som man hade ficklampan. Alltså. Att byta vapen, då man skiter ner sig, och råkar trycka en gång för mycket, så man försöker döda sin antagonist med att slå den med ficklampan... Ni hör ju.

Dead Space har för övrigt några roliga triviala fakta. Huvudkaraktären Isaac Clarke har fått sitt namn från Isaac Asomiv, och Arthur C Clarke. En av karaktärerna i Dead Space 2 heter Howard Phillips. Ja. Ni ser ju!

Jag siktar på Mass effect nu dock. Rollspel är lika fängslande då det fungerar.

söndag 17 februari 2013

Det ideologiska haveriet

Det nya m är det gamla m, det är samma människor. De har nya affischnamn. Men de har bytt retorik. Det är fakta. Alla som kan det minsta om politik borde ha insett det. Jag hörde en borgerlig debattör förklara moderaternas förändring. De har släppt lite på sina hjärtefrågor, och blivit mer pragmatiska.

Jo, så kanske det ligger till. Men jag är skeptisk. För då deras politik har exakt samma konsekvenser som alltid, då är det inget nytt. Inte alls. Det är bara ord, som används som smink för att skyla verkligheten.

Kommer ni ihåg då Maud, idioten från Robertsfors, sa att svenskarna inte vill äga Saab. Hon sa det med emfas och såg kränkt ut på riktigt. Det handlade givetvis inte om att vi inte VILLE äga Saab. Det handlade om hennes nyliberala övertygelse. Vi, staten, ska inte äga. Varför inte? Jo, för att om vi äger nåt, då måste vi sköta det. Då måste vi ta ansvar. Och om ägarna är staten, då är det VI som äger det. Då har vi demokratiska möjligheter att påverka skiten.



 Hon grinade för att hon var tvungen - det hade sett dåligt ut annars då hon körde över c med att klicka gilla på kärnkraft...


Är då borgarna mot demokrati? Ja, alltså, de skulle aldrig erkänna det. Men om man backar ett par meter från debatten och tittar på vad de säger, och vad de har sagt, och konsekvenserna av det, då ser man en politik som tar makten från medborgarna och ger den till företag. De kallar det frihet. Jag kallar det nåt helt annat - och det är inte med fina ord.

Vill ni ha exempel på det får ni googla, men minns då moderaterna för ett par år sedan motsatte sig ett demokratiprojekt som skulle öka röstdeltagandet i förorterna. Med vidriga borgerliga slutsatser, insåg de att de förmodligen hade väldigt lite att tjäna på det, och då ska man verkligen inte stödja det. De jobbar så.

Det är ett av tusentals exempel på varför vi inte behöver borgerlighet. De bra tankarna, det finns väl någon enstaka sådan, kan vi adoptera. Resten löser vi med hjälp av närdemokrati och kooperativt ägande. Det är den enda vägen mot ett rättvisare samhälle. Ni som inte håller med anser förmodligen att det är frihet att sänka lönerna för de som redan tjänar lite. Ni hatar eller föraktar fackföreningar. Ni har nåt fruktansvärt fel i eran skalle. Ni borde undersöka om ni saknar empati, det är nämligen sjukligt. Ni behöver vård, inte plats inom den politiska hierarkin. Hör du det Reinfeldt!

För visst är det lustigt att vi inte kunde äga Saab, som vi skulle kunna göra till en föregångare inom miljöutveckling, nåt som skulle ge jobb åt svenskar, och nåt som skulle öka vårt demokratiska inflytande.

Vad vi fick i stället? Vi fick en räkning på 97 miljarder för kolkraft.

Jo. Det är politik. Vi kan inte äga en bil som leder utvecklingen från vår undergång. Men vi kan äga kolkraft, eftersom att det inte är en bil. Eller? Det är med småsint jävla beräknande man kommer fram till något liknande.

lördag 16 februari 2013

Riktig Metal

"Det här är ett program för hårdrockare som faktiskt gillar hårdrock. Jag vägrar spela Holy diver för er, vi har redan hört, och älskat sönder den låten."

Riktig Metal.

Det blir liksom inte bättre.

Idag blev det spelrecensioner. Japp. Dead Space fick ära. Och diskussionen rörde sen Queensrÿche och deras Operation: mindcrime. Säg inte att ni inte saknar det här programmet. Obskyr metal. Undergroundmetal. Heavy metal. TYSK metal.

(Bland andra: Gamma Ray, Symphony X, Queensrÿche, Dimmu Borgir, Auberon, Yngwie Malmsteen, Highland Glory med flera, med flera)

Flytta till Märsta! Ratta in 88,2!

tisdag 12 februari 2013

Världspremiär på Riktig Metal

Till helgen kommer alltså världen att få avnjuta nytt. Helt nytt. Aldrig förr spelat.

Det är lokala Goatsodomizer som kommer att spelas i etern runt Märsta. Jag tror också att självaste övergeten kommer att vara med och välja musik. Vilket innebär att vi kan få lite obskyr undergroundmusik från Uppland med omnejd.

Stay tuned!

Riktig Metal. 88,2

söndag 10 februari 2013

Bok: A memory of light - Robert Jordan och Brandon Sanderson

Det finns inte så mycket att lägga till. Jag började läsa Sagan om Drakens återkomst/The wheel of time, före jag ens fyllt 20 - jag är nu snart 40, det är en ansenlig tid. Sen dess har jag läst igenom hela serien ett par tre gånger.

Jag älskar det. Rakt av. Handlöst. Det här är bra jävla skit!







Här är då avslutningen. A memory of light. Jag drog igenom den på tre dagar, och det var 900 + sidor som verkligen sög tag i mig. Ingen i familjen fick störa mig. Jag skulle läsa. Och läsa vad det enda jag gjorde.

Jag kan inte säga nåt om handlingen utan att förstöra för de som kanske håller på att läsa boken och snubblar in här, så jag gör det inte. Det enda jag säger är att det är här allt ställs på sin spetts - det är här stormen börjar.

För mig var det dock en upplevelse utöver det vanliga; drypande av nostalgi och känslor jag inte ids förklara här - det var målet på en resa som pågått i halva mitt liv. Det är klart att det är stort.

Jag har ju gått igenom både the Gathering Storm och The Towers of midnight här, så det finns ingen anledning till att upprepa mina känslor kring bokserien - de har inte förändrats på ett år. Mina tankar angående TOM finns här, och TGS här - en text som är mycket mer utbroderande och förklarande.

Jag avslutar det här med att konstatera att jag inte hade någon lust att prata med någon på en timme efter att jag läst ut skiten. Jag var överväldigad.

Jag är det fortfarande.

måndag 4 februari 2013

TV-spel - Dead Space 1 och 2

Jag har ägnat stora delar av mitt liv åt denna kulturform, åtskilliga dagar, veckor och förmodligen några månader. Det har gått i vågor, ibland spelar jag ingenting, ibland spelar jag oavbrutet. Jag är knappast ensam om detta förfarandet - inte bara en samstämmig kår av ex-flickvänner och annat diverse löst folk har uttalat sig i frågan, det har även gjorts filmer på temat. Ni vet, slarvig slacker och städad flickvän.

I filmerna är slutet förutsägbart. I spel kan de bli exakt hur du vill. Numera är konsolerna man spelar på så pass berikade med en otrolig prestanda, vilket gör att man kan få riktigt snygga upplevelser. Snygg är en smaksak, förvisso - jag gillade till exempel scenerna i Fallout 3 där man skjuter av moståndaren huvudet eller valfri kroppsdel, och det hela utspelar sig i slowmotion. Efter att ha sett det upprepas 100 gånger vill man bara spola förbi det. Å andra sidan är just Falloutspelen oavsett vilket du väljer, rika och långa spel. Där har man hur mycket speltid som helst att lägga ner om man vill.

Och det vill man såklart göra.

Jag är en sucker för spel där man blir rädd. Skiträdd. Doom 3 var nog något av en optimal spelupplevelse - ett spel som nyss släpptes på nytt för övrigt - men jag blev mer skitnödig då jag spelade Sillent Hill-serien. Just ettan var något utöver det vanliga i skräckmått mätt. Resident Evil-spelen håller bitvis väldigt hög klass, och jag erkänner, då jag spelade ettan och hundjäveln hoppar in genom fönstret, då slog jag en kompis.

Japp. Jag använde våld. En av få gånger. Det man bör känna till är att jag spelade detta jävla skräckspel för första gången, aldrig tidigare hade en styrning likt den som Resident Evil hade. Jag hade alltså hoppat och skrikit och förmodligen bajsat ner mig, och till slut hade jag lärt mig att om man hörde dem gå, då var de i rummet. Jag lyssnade alltså efter dessa fördömda steg, och med hjärtat just på bristningsgränsen säger den satans idioten att: "Det är lugnt. Rummet är tomt. Du hör ju att det inte är någon där.

Då hundarna hoppar in genom rutan - samtidigt som man inte lärt sig styrningen vilket gör att man siktar rakt upp i taket med pistolen man har - och musiken som då startar, en råstressad synt med dubbelkaggar som springer in i hjärtat och stänger av det för gott.

Jag skulle ha slagit honom hårdare. Mycket mycket mycket hårdare.

Men jag älskar spelen.





I väntan på Doom 4 och ett nytt Rage, kan man nämligen spela igenom Dead Space-trilogin. Trean har inte kommit ännu, men den är väl bara veckor borta, tror jag. Dead Space tar på något sätt vid där Doom slutade: du börjar obeväpnad och ovetande. Etta inleds med en krasch på ett gigantiskt rymdskepp - en planetknäckare - där hjälten Isac är ingenjör och har fyra medhjälpare. De ska laga skappet. Två personer där omgående, och du får inleda med att springa för livet med necromorpher hack i hälarna. Tvåan inleds med att Isac vaknar upp på ett sjukhus. Sjukhuset ligger på Saturnus måne Titan, och då Isac vaknar upp är det bara för att se mannen som just väckt honom, förvandlas till necromorph. Sen är det bara att springa tills man kommer fram till en dörr man kan slänga sig igenom.

Stämningen är kolsvart. Bakgrunden till att hjälten valde att komma med på uppdraget är att en kvinnlig läkare ombord på USG Ishimura, Nicole Brennan, har haft ett förhållande med Isak och skickat honom ett kryptiskt meddelande som han lyssnar på i spelet startscen. USG Ishimura är en planetknäckare, ett skepp som med hjälp av gravitationskraft - telekinesi - rycker upp gigantiska bitar av planeter och sen utvinner man skiten ur det.

USG Ishimura håller på att krascha, och Isak har hjälp av två andra personer, överlevande från räddningspatrullen, som vägleder honom genom skeppet för att laga det som är trasigt. Isak är som sagt ingenjör. Det första vapnet man får en plasmaskärare. En behändig pistol som man kan klara sig igenom spelet med - jag har provat. Man får fler vapen genom att hitta ritningar på vapen som man sen kan köpa på en affär. Japp. Allt håller på att gå åt helvete, men det finns en affär där du kan köpa vapen och ammunition. Du kan även lämna saker i affärens kassaskåp, och sen komma åt dessa från alla affärer.

Ganska snabbt inser man att ammunitionstillgången är låg och de specialvapen man har, telekinesigrunkan och en "stasi", som gör motståndarna långsamma en kort stund, är en bästa vänner. Man samlar på "nodes" för att uppgradera sina vapen vid "work benches". Mina favoritvapen är Line gun, Pulse rifel och min absoluta favorit RIPPER. Ni hör ju.

Faktum är att jag har samma favoritvapen då jag spelar tvåan. Man jag håller på att lära mig att älska javelingrunkan. I tvåan.

Hur som helst, det tar ett tag innan man har råd med dessa vapen och någon slags uppgradering som heter duga. Och de kräk som du möter är alltså necromorpher. De dödar, och förvandlar det döda köttet till monster. Allt detta beror på en "Marker" som man hittat på den senaste planeten man "knäckte". Denna Marker är givetvis helig för den ledande religionen, unitologerna, och der har gått helt banan på vår Marker. Markern ser faktiskt ut som galsstatyn i Umeå vid bågenhuset.




 Det är inte underligt att Umeå är fyllt av vansinne



Antalet olika necromorpher är rikt, från de äckliga små barnen med sina tentakler, de krälande kräk vars ryggrad blivit en jävla aliensvans. Eller det svärdarmade fettot som ofta har två äckelungar i sig, eller små krälande jävla trebeningar. Eller de skrikande jävlarna som snabbar sig mot dig med en exploderande arm. Eller den där fladdermusliknande vidrigheten som förvandlar de döda människor som ligger överallt till necromorpher. Eller den där förvridna stenvarelsen som man måste skjuta i ryggen.

Den stora skillnaden mot tvåan är lite nya grejer, som då man ska hacka datorer, flyga i gravitationsfria utrymmen och att Isak talar. Lite nya vapen är det allt, men Isak pratar. Jag välkomnar det! Tvåan är en värdig uppföljare. Handlingen innefattar fortfarande Nicole Brennan från första spelet, som vi vet är död, men som spökar för Isak. Hon är skitäcklig. En ny Marker är byggd, och Isak måste fly för livet. Halvvägs in i spelet tar det en twist. Och sen möter vi Ellie Langford. Hon lever, och ser ut som Lara Croft.





Ja. Ni hör ju. Idel skräck, idel ångest över blodbad man nästan fastnar i och hjärtstopp på grund av att det är kolsvart och ljudeffekterna... Jag älskar det! Så är det.

söndag 3 februari 2013

Samtidigt i min hörna: Progamt 1 avklarat. Riktig Metal.

Ja. Första programmet avklarat. Vilken succé! Alla lyssnare ringde in.

Hur som helst. Jag har lyssnat på mig själv och kan enkel säga att det finns att jobba på.

Men nu är det satt i sjön. Riktig metal. Det finns.

Jag kommer som sagt att spela musik som jag gillar, men jag kommer också att spela demos och promos. Jag spelade bland annat I Condamn, en av väsbys bäst bevarade hemligheter. Helt sjukt. Denna thrash, heavymetalgrupp spöar skiten ur det mesta där ute. Fantastisk sångare, i stil med Russel Allen - uppbackad av en annan bra sångare, då sologitarristen inte bara lirar bra. Skitbra!

Men nej, vi ska inte lyssna på Fredriks briljanta råd.

Nu måste ni det. Eftersom att det är på radio! Som förvisso ingen kan höra. Om man inte befinner sig mellan Väsby och Skokloster, tydligen.

Musiken sträckte sig mellan Testament och Gamma Ray. En seger för den goda smaken! Esset i rockfickan fick bli U.K. och låten In the dead of night, från skivan EG. Smaka på den!




 Yngwie har gjort en cover på den. Smaka på den också!




Inget Yngwie, men det kommer sånt också! SÅKLART! Jag funderar på att göra en specialer med honom, spela det bästa från varje skiva. Fast då räcker inte en timme till. Det får bli tre program. Eller fyra.

Ja. Det blir väl så här ett tag. Vi kör på radiospåret. Hejhopp!

lördag 2 februari 2013

Riktig metal

Idag börjar jag med radion. Bara så att ni vet. Riktig metal. Så heter det.

Lagom elitistiskt.

16:30 - 17:30

88,2. I Märsta.

Metal!

söndag 20 januari 2013

Radiomannen del 2

Jag debuterade som radiopratare och skivväljare igår. Som ni kanske såg i gårdagens inlägg...

Jag hade igår bara 30 min på mig, men jag fick fan blodad tand. Mina planer är höglyftande.

Jag börjar med att bjuda på mina låtval, så att ni kan föreställa er det fantastiska programmet - som givetvis spetsas till med min stammande och rostiga tunga.

Yngwie Malmsteen fick inleda programmet med sin Critical Mass från mannens förra skiva. Vilken start! Vi följde upp den fantastiska låten med Nocturnal Rites smycke Afterlife, från skivan med samma namn.

Ni som läser här ibland ser givetvis att det är min smak som härjar fritt. Som sig bör, det är mitt program.

Och, ja, jag är mig själv och jag saknar skam. Auberon. Gaia. Vår snällaste låt, tillsammans med the dance. Jag citerar mig själv: om ingen annan spelar oss, få får väl jag göra det! För er som inte hört oss, vi finns på spotify. Lyssna och återkom med en kommentar. Jag vill veta vad ni tycker!

Ja. Efter den hitten fick publiken - jag tror att det är en kvinna i Sigtuna - äran att avnjuta Candlemass och deras fantastiska Solitude. Jag var dock crazy och bjöd på den nyinspelade versionen med Solitude Aeturnussångaren Rob Lowe. Sen babblade jag på lite, så klart.

Avslutningen blev Whitesnakes Ain't no love in the heart of the city.

Jag har som sagt planer för detta. Jag tyckte att det var skitkul, så klart. Om jag lyckas ro hem några sponsorer så kommer programmet att läggas upp på nätet. Jag tror att det är en stimavgift som krävs, men med en familj att försörja så får jag bli tiggare i stället.

Nu är det dock så att jag har ett litet problem: vad fan ska jag kalla programmet? Alla bra namn, som Power hour, är tagna. Radio metal? Kanske. Enkelt och inte så krystat. Dessutom är det på svenska. Jag föraktar de som väljer engelska namn (sa han som ville ha power hour som namn...). Ni får gärna komma med förslag.

Jag spelar gärna demos. Jag spelar vad ni vill, så länge jag har skivan. Jag intervjuar er gärna, så länge jag gillar skiten.

Se så, hjälp mig nu!

lördag 19 januari 2013

Radiomannen!

Kommer ni ihåg hur jag klagade på våra rockradiokanaler?

Idag börjar min nya karriär som radiopratare och skivväljare.

Jag kommer att uppdatera allt eftersom!

Och jag lovar er: här blir det bara metal!

tisdag 15 januari 2013

Boooring

Här försöker man bara undvika dumheter - både i politiken och verkligheten. Det går ju sådär. Råkade se näringslivets Håkan Bäckström i Aktuellt (idag), där han med sedvanlig borgerlig retorik angriper sin motståndare med osanningar, överdrifter och felaktiga påstående. LO vill att man ska begränsa vinstuttaget från välfärden; att hindra att våra skatter blir gåvor åt rikskapitalister som står med händerna i statens ficka.

Bäckström påstår att man vill begränsa valfriheten. Privatiseringarna i välfärden är det han pratar om, bör man ha i åtanke. Där utförsäljningar och privatiseringar har lett till sämre tillgänglighet och bristfälligare vård för de svagaste i samhället, är Bäckström alltså glad för att de som är rika har fått det bättre på de mest utsattas bekostnad.

Det är alltså en slags strävan mot ett amerikanska exemplet som aldrig fungerat jämlikt eller bra för de mindre bemedlade. På politiska, den nyliberala drömmen - en värld utan staten som nåt annat än polis, och armé.

Det är alltså bra, enligt Bäckström, så vad gör man då någon hotar  denna stöld och egoistfest? Man vantolkar motståndaren så grovt som möjligt.

NI VILL TA BORT VALFRIHETEN!

Nej. Vi vill att ALLA ska kunna få välja bra vård. Inte bara de som har mest. DET är valfrihet.

Vantolka en masse. Borgerlig retorik och taktik - en taktik som till exempel Fredrik Malm körde då man sa att det är fel att Polacker ska tjäna mindre än svenskarna på svenska byggen. Ja, då är man ju rasister mot Polacker. Strunt helt enkelt. Men borgarna försvarar företagarnas rätt att lönedumpa med näbbar och klor. Som förväntat.

Bäckström gjorde alltså också. Dumstruten är det enda som saknas på denna människa som anser att valfrihet är då arbetarna inte har en enda rättighet kvar.

Moderaternas största bidragsgivare. Grattis sverige...

Men jag ville ju slippa dumheter ett tag...

måndag 7 januari 2013

2012 års bästa skiva

Det var egentligen ingen tävling i ordets rätta bemärkelse. Jag har haft ett år då musik har varit jobbigt. Mycket beroende på det vansinne jag mötte i Auberon - vilket verkar vara något av en följetång för min del.

Jag har helt enkelt fokuserat på annat. Jag hade tänkt att sätta mig och skriva klart den berättelse jag håller på med, men att sitta och skriva då man inte ens vill tänka?







Nej, jag har verkligen varit i en musikalisk svacka, men det har vänt.

Jag hade nämligen turen att bestämma mig för att lyssna in mig på en skiva som många pratat sig varma om, nämligen Death magic doom av Candlemass. Skivan var så inåt helvete bra att jag bestämda mig för att köpa upp mig på de skivor av bandet som har Rob Lowe på sång.

En av de tre skivorna jag köpte var således Psalms for the dead, bandets avskedsskiva.

DET är helt klart den bästa skivan från förra året.

Psalms for the dead.

Förra årets bästa skiva!

Köp. Lyssna. NJUT!

söndag 6 januari 2013

DVD: Grannpatrullen (the watch)

Ni vet Ben Stiller, killen som var med i fantastiska the Royal Tenenbaums, samt trevliga - och störtlöjliga - filmer som Dodgeball, Zoolander och Starsky and Hutch. Han.

Stiller har en karaktär som han gör jävligt bra, den där pinsamma och besvärliga killen som menar väl, men som är så jävla stiff att man storknar. Subtil och lågmäld humor då det är som bäst. Will Ferrell är mästaren på det.



 Grannpatrullen.


Grannpatrullen har stjärnor som, förutom nämnda Stiller, även räknar in Jonah Hill, Vince Vaughn och så får vi en rätt ny bekantskap i Richard Ayoade. Det är snålt med kvinnor, men Rosemarie DeWitt - en för mig helt okänd skådis - är med och höjer stämningen lite.

Nu kanske ni får för er att jag gillade den här, av bland annat Seth Roggen skrivna rullen, men jag är kluven. Den är bitvis hysteriskt rolig, men lika ofta är den obegriplig och rätt jävla pinsam. Att den är obegriplig fick jag min förklaring till då jag av någon outgrundlig anledning såg extramaterialet, där de bortklippta scenerna fyllde i alla logiska luckor i handlingen.

Någonstans vill jag skrika och döda folk. Vilka kan det vara, undrar ni? Jo, de som klipper filmer.

Grannpatrullen handlar om hysteriska Stiller, som är en self made man, i Amerikanska småstaden Glenwiev, där han äger Costco, ett slags wallmartliknande hallaballo. En kille blir mördad i hans affär och Stiller, eller Evan, som han heter i filmen, bildar en grupp för att finna mördaren. Det visar sig vara ett misstag då de tre andra i gruppen är med för att: 1, dricka sprit med manliga kamrater, 2, få vara med om en orgie, 3, för att han inte fick bli polis.

Ja.

Det är aliens med i filmen.

Sa jag att det var en science fictionfilm? Och en komedi, uppenbarligen.

Se den, men skyll inte på mig om ni blir upprörda. Den har ändå rätt många roliga stunder.

fredag 4 januari 2013

DVD: Total Recall




Jag hade läst rätt mycket dåligt om den här nyinspelningen av Arnold Schwarzeneggerfilmen - hans bästa! Det dåliga skulle då gå ut på att huvudrollsinnehavaren Colin Farrell skådespel suger.

...

Och det vågar man alltså säga om en film i vilken världens sämsta Arnold agerat uselt i? Nej, det finns värdelöst skådespeleri i den här filmen, och det står bland annat överskattade Underworld-vampyrkärringen Kate Beckinsale för. Det är inte det att hon agerar dåligt, det är det att då hon står och lyssnar på någon som pratar i filmen, tänker jag på porr. Det beror på minspel och poser. Seriöst, regissören måste ha varit överkåt då han regisserade henne. Näste kvinna som suger i de här filmen är Jessica Biel. Men här är det bara rent uselt agerande framför kameran som stör, inga kåtposer.

Men. Ska vi prata om Total Recall istället för de märkliga insatserna från damerna i filmen? Japp! Ni som har sett filmen Total Recall (tv-serien kommer jag inte ihåg...) kommer ihåg att den utspelade sig på Mars - nu är det på Jorden vi befinner oss. Originalfilmen var inte det minsta trovärdig, men jävligt underhållande! Jag har inte läst boken filmen bygger på - men om jag hittar Philip K Dicks bok kommer jag att införskaffa den! Filmerna har gjort mig nyfiken.

Den politiska vinkel i filmen är som vanligt lite skev, eftersom att det är Hollywood, och de klarar inte av (alt vågar inte pga måste suga kuk för pengar) att göra samhällskritik realistiskt. Den finns dock. I den här filmen, som alltså utspelar sig på vår hemplanet, är i princip hela världen obeboelig, på grund av kemisk krigföring som förgiftat allt utom Australien och England. För att ta sig däremellan har man byggt en hiss som går rakt genom jorden. Australien är underklassens hem, och England är den lyckliga medelklassen och dess maktfullkomliga regering som styr.

Jag underhölls av filmen. Den var mörk, overklig och rätt kul faktiskt. Jag förstår verkligen inte kritiken mot att filmen skulle vara stel, eller var det livlös? Det är en dystopisk film. Klart att det ska vara mörkt, majestätiskt och jobbigt. Jag älskar sånt!

Nå. Jag skriver inget om handlingen, som ni som råkat läsa här tidigare redan vet. Det här är bara några reflektioner. Jag skulle ge den här filmen en chans, den är nämligen bra, men räkna inte med något episkt mästerverk.

(toppraffel)

Skål kamrater!

torsdag 3 januari 2013

Bok: Anders Tengner, Yngwie Malmsteen: Såsom i himmelen, så ock på jorden

Alltså. Jag har läst ett gäng av de andra böckerna som skrivits av och tillsammans med rockstjärnorna (och porrstjärnan Traci Lords). Det gemensamma med dessa böcker är att de gett oss en version av deras liv som vi inte fått ta del av tidigare. Eller så har de bara varit underhållande och galna.

Det här är nåt annat.

Anders Tengner är relativt känd i det här landet. Hos oss rockare är det programmet där han diskuterar W.A.S.P. med ärkepuckot Siewert Öholm - en galning som får Alf Svensson att framstå liiiite mindre vidrig. Jag vet inte varför Tengner fick den tveksamma äran att diskutera hårdrock, men med rätt kontakter kan vilken idiot som helst få tid i etern.

Med det vill jag inte säga att jag tycker att Anders Tengner är en idiot. Det säger jag senare i den här texten.


 


Den här boken, Yngwie Malmsteen: Såsom i himmelen, så ock på jorden, handlar alltså om den svenske gitarrvirtuosen Yngwie Malmsteen, en kille som jag spenderat väldigt mycket tid med att lyssna på. Killen är kontroversiell, förmodligen för att sverige är ett litet land och för att han faktiskt är vår _enda_ riktiga rockstjärna. Vi har liksom inget annat att prata om, för hur kul är det att prata om Mustasch?

Det första jag reagerar på då jag börjar läsa boken, är givetvis det faktum att Yngwie själv inte har bidragit med ett enda ord som inte är hämtat från valfri intervju. Det känns alltså mer än lovligt spekulativt. Jag tror inte att de som bidrar med material ljuger mer än vad alla människor ljuger - men, vi är människor, och vi vill framstå som bra inför andra, inte fan är ärlighet är en dygd. Jag kan dock leva med det.

Men det värsta med den här boken är att den luktar underliv; Anders Tengner har gått in hårt för att gräva upp smuts runt gitarristen. Sättet han gjort det på är dessutom ett av de lägsta: han har använt sig av flickvännerna. Sure, om man ska göra en bred bild av en människa så måste man fråga alla, men flickvänner? Om jag blir känd kommer jag att skjuta min gamla flickvänner, för säkerhets skull. Det är Anders Tengners fel i så fall. MEN! Jag tyckte det var kul att läsa lite om förhållande med Tallee, men bara för att jag har hört lite om det/dem innan. Rätt mycket fakta i de första 200 sidorna är hämtade från hennes dagbok.




Författaren


Vilket är ett annat av de problem som den här boken dras med. 70 och 80-talet är väldigt väldokumenterade, men då 90-talet övergår i 2000-talet blir texten allt kortare och kortare. Här fanns inget snusk att snacka om, och då fanns det tydligen inte lika mycket att skriva om överhuvudtaget. Jo, Amber Landin (tidigare Malmsteen) har ett tragiskt öde att delge oss. Malmsteen slog tydligen sina kvinnor. Om det berodde på drogerna eller bara allmän idioti får någon annan berätta om. Man ska inte använda våld, varken på kvinnor eller män! ALDRIG.

I och med att texten till stor del är kommen av FÖREDETTA flickvänner, är det omöjligt att inte få killen att framstå som en ganska osympatisk lögnare. Även andra musiker påpekar att Yngwie är en notorisk lögnare, eller skojare snarare - en av orsakerna kan vara Yngwies allmänna attityd: han är en underhållare i alla lägen, även då han blir intervjuad. Vem bryr sig, typ. Men med det i åtanke känns det märkligt att använda andra intervjuer som källa till fakta. Min slutsatts är att man nog inte ska lyssna på gitarristens ord, inte för mycket i alla fall.

Så, Anders Tengner, din bok om Yngwie Malmsteen är lite av en besvikelse. Om du hade gett mer utrymme åt berättelserna som den Göran Edman bjuder på hade boken varit kanon. Det är lite roligt att läsa om det perversa livet som Yngwie levde, och visst, de flesta musiker han spelat med är intervjuad - men fokus ligger på skiten. Med ett illa dolt förakt från författaren driver texten mot mål, och målet visar sig vara att inte en enda slutsatts kan dras av författaren.

Jag har dragit en slutsatts om Yngwie efter att ha läst den här boken. Nämligen den att han alltid omgett sig med människor som leder honom. Han framstår som relativt lättmanipulerad. Från managers till senaste frun, alla lurar/styr honom. Tydligen.

Om Yngwie skriver en egen bok om sig själv kommer jag att läsa den, givetvis, men den här boken lämnade en fadd eftersmak. Tyvärr.

Jag hade dock inte velat ha boken oläst. Det som var intressant var på riktigt intressant. Men det är rent dåligt skrivet, och det är för mycket Hänt extra om texten.

Nu måste jag dock tillägga att jag inte har hört den senaste skivan av Yngwie, jag tycker att karln sjunger som en sopa, och ska han sköta all sång själv, då har jag ingen brådska med att köpa den skivan.

Skål kamrater

(WeRock har skrivit om boken)

Nu ska vi fan i mig gå igenom 2012

Jag är inte helt säker på hur man kommer att minnas det här året, för mig var det... märkligt. Jag sa upp bekantskapen med en musikkollega, vilket gjorde att jag fick ett relativt frivilligt uppehåll från spelandet. En negativ bieffekt var att jag tappade suget på att leta ny musik. Jag har alltså inte grävt ner mig, med tanke på hur mycket musik som kommit till oss, så finns det att botanisera i. Jag personligen har grottat in mig helt på Candlemass, och då speciellt deras sista tre skivor. VILKA MÄSTERVERK!

Annars har jag inte ens orkat köpa ett par uppenbara skivor. Förutom Testament, som var en riktig besvikelse - sett till Testamentmått mätt. Jag säger det här och nu: Machine Head har tagit över thrashtronen. De som går under skrytepiteten  "de fyra stora" kan gå och suga purjo. Här kan man snacka om att leva på gamla meriter.

Sen får jag järnrör på näthinnan. Alla vet varför. Rasisterna visade sig vara rasister. Media var förvånad. Varför då?

Nåja. Jag har mer att säga om året. Jag ska bara vakna först.