fredag 29 juni 2012

Musikkritisk. Hatkärleken till Manowar.

Jag börjar med det självklara. Jag älskar Manowars musik.

Med det konstaterat går jag raskt vidare till tankar som ständigt gör inbrott i min skalle. Tankar som givetvis går hand i hand med min filosofi gällande livet i allmänhet och vansinnet i synnerhet.

I senaste numret av Close-Up ställs jag återigen mot det faktum att omslagsbandet Manowar är ett av mina ungdomens favoritband. Låtarna, sångaren, attityden: allt var perfekt för en tonåring. "If you're not into metal, you are not my friend", så att säga. Kärleken!



Back in the days



Det slår mig alltid då jag läser intervjuer med bandet, att basisten som oftast är den som blir intervjuad, verkar vara en sympatisk och rolig snubbe. Sen kommer jag ihåg deras liveframträdanden, och hur unga tjejer hetsas att visa lökarna då de står på scenen.

Tänk om jag slapp ha det i skallen då jag tar del av deras låtskatt. Jag har allt som bandet släppte fram till Triumph of steel. Sen var det som att den fantastiska musiken dödades av dumheten och enfalden; en låt som Pleasure slave får mig att vilja skjuta textförfattaren i ansiktet med en hagelbössa från 20 centimeter, för bästa möjliga effekt. Jag har sambo och dotter. Bara det är en adekvat anledning till en reaktion. Men om man betänker att sambon också är hårdrockare blir det ännu dummare, eftersom att bandet gör sig omöjliga för människor som faktiskt lyssnar på vad som sjungs, eller om de vill se en konsert med dem. Alla tjejer (eller killar) tycker inte att det är kul att hetsas inför tusentals människor att klä av sig. Om tre av tio känner sig tvingade att göra det ska bandet ha stryk.

Samtidigt säger jag att om man tar Manowar på allvar har man inte förstått deras storhet.

Motsägelsefullt? Inte det minsta! Jag gillar ju musiken, och då de sjunger om musik och hur tufft det är med hårdrock och nitar, då ler jag ända in i min svarta själ. Det är bara det att jag har svårt att njuta av musiken då de lägger den mentala ribban vid ankelhöjd.

Ändå gjorde basisten förra årets tuffaste insatts då han reste världen över för att ta reda på varför ungdomar som jobbade åt Getaway Rock festival inte fått sina pengar. Som vilket fackligt ombud som helst ställda hjälten saker till rätta - utan annan lön än respekten. Stort!

Jag har svårt att välja favoritlåt av bandet, Fighting the world är nog deras jämnaste skiva, men de har kanonspår på alla alster. Black wind fire and steel från ovannämnda skiva var länge en favorit. Lika så Metal daze, som jag framförde med Auberon en gång under 90-talet. Sjukt bra låtar. Jag hade skivan Sign of the hammer som favoritskiva då jag gillade dem som mest. Kings of metal är en svinbra heavy metalskiva. Ja. Ni ser ju...





Men. Sen kommer jag att tänka på det där onödiga, som inte är det minsta roligt, hur man än ser på det. Jag älskar bröst. Jag älskar dem i så gott som alla sammanhang, men jag ser verkligen ner på företeelser som leder till tvång. Framförallt om det är bröst med i bilden.

De som säger: men de (tjejerna) behöver ju inte visa pattarna, gör det otroligt enkelt för sig själva då de bortser från alla våra vunna kunskaper i psykologi.

Manowar. Jävla skit. Jag vill lyssna på dem nu! Men jag får ta den lite sämre varianten. Virgin Steele.


måndag 25 juni 2012

Vad det är för fel, det är enkelt att se...

Jag har i princip dödat bloggen, inte för att jag ogillar den eller tycker att det är trist att skriva. Jag har bara inte haft lust att sitta vid datorn. Jag har ägnat en stor del av mitt vuxna liv vid datorn. Jag ruttnade.

Men jag har kokat ihop många tankar som kommer att fylla dessa virtuella sidor framöver.

Idag var jag dock tvungen att sätta mig ner. Sätta mig ner och skriva ut mitt hat mot översitteriet och vansinnet som den högra sidan av det politiska spektra vi pekar på då vi ska förklara eller förstå världen.

Jag läste senaste numret av Byggnadsarbetaren. Ni vet, byggfackets egna tidning - en tidning som stolpskottet Maud Olofsson tycker är ensidig, en åsikt som säger mer om hennes begåvning än nåt annat - och jag snubblade över en artikel jag valde att ta med mig till dass för att läsa medan jag tömde tarmen. Den handlade om hur man kan drabbas av de lösa regler som arbetsgivaren, den oseriösa arbetsgivaren, kan dra nytta av. Regler som kan förstöra ens liv.

Jag vet det. Jag har upplevt det - och föga förvånande var den fulaste arbetsgivaren jag haft omnämnd i den artikeln. Han betalade in ut lönen. Jag jobbade en månad åt killen, sen försvann han. Svarade inte då jag ringde, dök inte upp på avtalade tider osv. Problemet var inte bara att jag inte fick ut min lön, som var decemberlönen, utan också att de papper som behövs för att få a-kassan var "kompromissade". Som tur var hade jag en vänlig handläggare, som efter tre månader godkände utbetalningarna. Fram tills dess fick vi hjälp av sambons pensionerade pappa, min mamma och en kompis som gick med på att låna ut de tusenlappar jag saknade för hyran. I ett land som vi påstår är tryggt, ska det inte gå att rövknulla en människa så brutalt. De som fått sina familjer raserade av finansiella problem skapade av protektionistiska regler för arbetsgivare, borde få skadestånd av näringslivet

Själv stod jag rättslös, visade det sig. Man kan få a-kassan, om man inte får sin lön utbetald. Det står i avtalet. Men, då ska en utredning göras, och det är långt ifrån säkert att man får sina pengar, fast det borde vara en självklarhet. Ordet godtycklighet får en helt ny innebörd.

Arbetsgivaren har inga krav på sig. Uteblir de från förhandlingar eller möten, skjuts de bara upp - och om de vägrar betala...

H. Karlsson startar tydligen fortfarande sina företag, och kallar dem något i stil med entreprenad och logistik - och inte en regel finns som ger karln näringsförbud.




Höstfärger. Trevligare än borgerlig politik



Frihet? För vem?

Hade jag tagit 20 000 av valfri människa, då hade jag hamnat i fängelse. Han som stal så mycket av mig bara startade ett nytt företag.

Alltså, jag varnade en gång i tiden för att en borgerlig regering skulle leda till en ny statartid. Jag kände att jag kanske tog i i överkant då jag sa det. Men med fas3, avregleringar och andra idiotiska, bakåtsträvande steg har det visat sig att jag hade helt rätt. Och vem är egentligen förvånad, det är ju girighet som skapar dessa orättvisor. Girigheten representeras alltid av högern. Alltid. De som säger nåt annat ljuger.

Hade jag inte varit med i facket vet jag inte vad som hade hänt.

Tills nästa gång: Fred kamrater!

onsdag 20 juni 2012

På vansinnesfronten intet nytt

Har ni hört?

Vansinnet består. Oavsett om jag berättar om det eller inte. Allt är sig likt. Reinfeldt gick ut hårt mot sossarna 2006 - de kunde omöjligt vara ett arbetarparti med deras löner. Nu har han höjt sin egen. Ja. Självkritiken? Den killen skyller på andra.

Det är själva definitionen av mental kollaps.

Jag är förbannad. Som vanligt.