lördag 8 december 2018

DC; Flash, Arrow, Gotham osv


Jag har alltid var mer Marvel än dc, mest beroende på att då jag läste serier var Batman inte den mörke riddare som Frank Miller gjorde honom till, och Stålmannen var inte särskilt spännande - för bra på allt och osårbar. Utbudet på DC i sverige har alltid varit begränsat. Jag tyckte Flash var tråkig, gröna lyktan greppade jag aldrig vem det var (pga var MINST tre olika personer) och Schazam var bara korkad. Jag kanske inte gav dem tillräckligt med uppmärksamhet, men jag hade allt jag behövde hos Marvel. Spindelmannen, Hulken och kompani var min kopp te. Det var dok aldrig ett medvetet val mellan de två seriejättarna, det var helt enkelt en fråga om tillgänglighet och rätt tid och rätt plats.

Men tiden går och då Batman blev tuff, hakade jag på det tåget. De två första filmerna, som tog inspirationen från Millers Batman var helt ok. De andre filmerna var bara meningslösa. Stålmannen fick en remake som funkade, även om Superman returns var rätt beig, var Man of steel riktigt bra.

Sen kom tv-serierna och jag undvek dem. Inflation i superhjältar, skrek hjärnan. Men då jag blev rekommenderad att kika på The flash (2014-versionen) tog jag mig tid. Jag orkade tre avsnitt, dålig streaming och min förmåga att somna sabbade allt. Sen kom Netflix, och jag såg att serien fanns där. Ok. Ett försök till orkade jag ge det.

Första säsongen av The Flash, är en gullig historia som bjuder på en del humor och Barry Allans konstanta gråtande - det slår Sagan om ringen med hästlängder! - och bra skådespel. Det slog mig att Grant Gustin, som spelar the Flash, faktiskt gör den något töntiga nörden Barry Allan jävligt mänsklig, jag tror faktiskt på smärtan han visar över sitt sökande efter sin mors mördare. Jag tycker till och med att det är ganska fint. Min sambo suckar då jag pratar om hur tragisk hans öde är. Roligt! Det är fler skådespelare som gör serien bra, jag orkar inte nämna dem alla.

Jag gick med på att det var bra, men störde mig på att man tydligen skulle fått ut mer av serien om man kollat på Arrow också. Gröna pilen. Alltså. De svenska namnen på superhjältar är episkt dåliga. Folk gråter, av fel anledningar, då namn som Gröna lyktan och Läderlappen uttalas.

Jag kollade i alla fall igenom Arrow, och var sjukt upptagen med att inte ägna det min fulla uppmärksamhet, så jag fick helt enkelt börja om efter ett tag. Och döm om min förvåning då jag insåg att det var en extremt bra serie. Första säsongen är bra rakt igenom, vi får följa Oliver Queens liv efter att ha kommit tillbaka till Starling city efter att ha varit skeppsbruten i 5 år. Men vi får också en bihandling som utspelar sig på den ö Oliver spolades upp på. En bihandling, som från början mest är i bakgrunden - men i och med att serien går, väcker mitt intresse - är vad som hände Oliver på den öde ön han spolades upp på. Den ställer frågan om varför Oliver blev en kallblodig mördare, och den gör det på ett bra sätt. Alla serier som är 23 avsnitt per säsong riskerar dock att kunna bli seg. Det sker även här på sina ställen.

Just segheten är DCtvs stora problem, det är bra skit, men det är en del utfyllnad. Hur som helst så är säsong 2 av Arrow superbra! Avslutande avsnittet är så episkt bra att jag ler mig igenom hela episoden.

Så, två bra serier! MenDCs ess är, kanske föga förvånande, Gotham. En serie om Gotham utan Batman, den börjar med mordet av Bruce Waynes föräldrar, och vi får följa polisen James Gordon som ung. Den är svinbra! Skådisarna briljerar, speciellt Oswald Cobblepott aka The Penguin, som verkligen tar karaktären till en helt ny nivå. Men han är inte ensam om att bjuda på underbara prestationer, men det är för många för att jag ska idas nämna dem här.

Supergirl är bra. Ledgends of tomorrow är det svaga kortet, men ändå sevärd, om tid finns. Inte annars. De är dock med i Arrowverse, lite som Netflix marvelserier har en gemensam värld, träffar dessa utklädda typer varandra ibland. Vilket jag gillar.

DC gör helt enkelt fantastisk tv. Detta har jag insett efter att ha gett dem den uppmärksamhet de förtjänar. Bäst? Gotham. Sen delar Flash och arrow på andraplatsen.

tisdag 13 februari 2018

Radikalfeminismen...

är en chimär!

Hur kan någon tro att det finns människor som sitter i en källare och önskar livet ur alla män?

Alltså, jag inser ju att det finns människor som sitter i grupp och hatar invandrare eller muslimer så intensivt att de hotar kvinnor som har fel åsikt. Det är ett fakta jag inte kan bortse från, det lämnar ju oerhört många frågetecken runt dessa män - för det är män som gör detta.

Där är orsaken rädsla och sekteristisk mentalitet som skapat en bubbla i verkligheten där fakta inte tål ljuset från deras inskränkta uppfattning av omgivningen.

Men har någon frågat dessa människor, som finns, om de hatar kvinnor?

Nä. Det gör dem förmodligen inte, om kvinnorna inte har fel tro/hudfärg så klart.

Men det sitter alltså, enligt allt för många människor, kvinnor i slutna sällskap som planerar männens utrotning?

Om man bortser från det uppenbara hålet i det resonemanget, återstår frågan: varför hör vi aldrig talas om dem? Förutom då valfri moderat på twitter pratar om dem som något mystiskt väsen, eller då valfri högerextremist tuggar fradga av hat och skräck? Dessa kvinnor har ingen talesperson. Är det som en grupp hemliga superskurkar? Illuminati?

Eller kan det vara så enkelt att folk inte inser att feminism är en grundsten för ett samhälle där folk inte förfördelas på grund av ett hål extra mellan sina ben?

Det kanske är fruktan inför att behöva ta hänsyn till ”nymodigheter” som hbt-qmänniskor?

I vilket fall som helst, radikalfeminismen är inte radikal, det är strävan efter jämlikhet - anser man att det är radikalt så är problemet just att man säger att det är radikalt. Feminism, radikal eller inte, är ett måste, inget annat.

Men den radikal feminism som beskrivs luddigt och skrämmande av troll och fårskallar, den finns inte. En text av hon som sköt Warhol bevisar inte det. Punkt!

lördag 3 februari 2018