måndag 21 november 2011

Watchmen som serie och film




Jag har älskat serietidningar sen jag först läste Spindelmannen. Jag gillade serier redan innan. Både fantomen, Stålmannen, Tarzan, Hulken och Batman var favoriter. Men då Spindelmannen kom i fokus ändrades nåt. Jag var väl i perfekt ålder för att ta till mig den science fiction/fantasy som var grunden i Spindelmannen.

Och jag uppskattar givetvis den seriens ledord: with great power comes great responsibility.

Tänk om USA hade kunnat leva upp till det mantrat... Värdsfreden.

80-talet var en lustig tid; samtidigt som yuppien strövade omkring på jorden (den västra delen), med sin överdrivna livsstil, och sina galna åsikter, var ironin det nya svart - och allt skulle ironiseras och gärna förlöjligas.

Så även kulturen. Den ironin gav oss både Titta vi flyger, Polisskolan - och Watchmen.







Jag läste serien sporadiskt på ICA-ersboda i Umeå då den kom. Jag köpte inte ett enda nummer. Jag begrep inte bättre. Då min mammas dåvarande make fick den inbundna versionen i brevlådan frågade jag om jag kunde låna den. Det gick bra, och boken blev min.

Efter att ha läst den, och gillat den - men ändå känt att det var nåt som fattades - bestämde jag mig för att ge boken några år, och sen läsa om den. Det tog ju typ bara 15 år...

Jag hade tänkt att ta tag i det innan filmen kom, men insåg att boken var nedpackad längst ner i de flyttkartonger jag omger mig med. Jag fick till slut fram boken, då var det bara att sätta igång, då jag kommit ikapp bokhögen som ständigt växer.

Jag gillade serien från början. Men de där små detaljerna, det som gör skiten till något exceptionellt, det var jag jävligt sugen på att insupa igen.

Styrkan hos serien sitter i att Watchmen är tydlig, men aldrig uppenbar. Det är en historia som handlar om politik, men man får aldrig ta del av politik, man får bara se dess följder. Det är en historia som med känsliga handleder målar upp en detaljerad och mörk bild av de konsekvenser som superhjältarna de facto leder till.

Här kan man länka till den mening jag skrev om ironi. För där Titta vi flyger gjorde narr av katastroffilmer, som varit framgångsrika under 70-talet, var Watchmen serien som visade en verklighet som tog hänsyn till det faktum att utklädda vigilanter kan ha en psykiskt inverkan på människan.

Det är inte utan att man med ett gillande öga inser att Allan Moore rev ner barriären mellan böcker och serier, och han lyfte upp dess status till nya höjder. Ett annat mästerverk är V for vendetta, som även den skrevs av Moore.

Det finns mycket att älska, det finns mycket att upptäcka - och då man läser om Watchmen upptäcker man givetvis fler lager av briljans. Man kan uppskatta den i tidningen inkorporerade piratserien som går hand i hand med originalberättelsen. Själva sensmoralen är att men kan mena gott, men om konsekvenserna blir massmord... Stora frågor, inge enkla svar. Som sig bör.

Och så var det den där filmen Pulp Fiction, som alla hyllade för att handlingen var uppstyckad. HAH. Läs den här serien och inse att det kanske var era tidigare erfarenheter som sög.






Nå. Sen kom då filmen. Efter så många turer. Manuset skrevs om i alla fall tre gånger, och ett tag var min favorit Terry Gilliam från Monty Pyton tilltänkt som regissör - han drog sig ur med motiveringen att det inte skulle gå att göra handlingen rättvisa om man skulle korta ner handlingen till 2,5 - 3 timmar. Han har en poäng.

Det är nämligen filmen Watchmens svaghet. Filmen är skitbra, egentligen, den har allt jag önskar i en film. Men det lossnar aldrig, inte lika förlösande som i serien, men det är något som fattas. Jag såg om filmen just efter jag läst om boken. Då insåg jag att förlusten är det som bara rullas förbi i stillbilder under inledningstexten; man tar alltså halva intrigen (50% av handlingen) och kletar ihop den till ett speed-kollage - som jag tror att man kanske missar om man inte läst serieboken.

Det är inte så ofta som filmer blir bättre än böckerna de baseras på. Det beror nog till stor del på det faktum att man försöker följa handlingen FÖR noggrant, och för slarvigt... Det är en senare fördjupning.

Men bra bokfilmatiseringar är ofta ganska fristående från böckerna. Kommer osökt att tänka på Ett öga rött. Det var en bra bokfilmatisering.

Watchmen är en ganska bra filmatisering. Men ska man se den, då ska man ge sig rätten att läsa bokserien också.

För det här är bra jävla skit. Mitt största klagomål är att man våldfört sig på slutet av serien. Seritidningen bjuder på en ganska spektakulär slutkläm, filmens slut känns uppdaterat, men ändå lite väl enkelt. Har ni sett filmen Time machine, först den från 60-talet (???) och sen den nyare från efter 2000. Jämför sluten. Jag går med på att det är finurligt. Jag gillar det till och med - men ibland är det roligare med originalet. Smaksak, jag vet. Men ändå.

Läs. Se. NU!

6 kommentarer:

Tom S. sa...

Filmen är ett jävla luftslott.

C sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Fredrik sa...

Tom: Så dålig är den då rakt inte. Men den kunde ju ha varit bättre. 8)

Charlotte: Pulp Fiction hade en dialog. Det var det enda. Dialog kan man få i böcker. Både bra och dålig. Men vill man ha magisk dialog ska man läsa McBain.

Pulp Fiction är en skitfilm. 8)

C sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Tom S. sa...

Jag vill bara gå lite taliban på din blogg. Jag förstår syftet men serierna var nog bättre. Filmen funkade inte. Däremot vet ju alla att Batman är den ende sanna superhjälten. Nuff said!

Fredrik sa...

Tom: 8)

Men jag vägrar välja favoritserie. Jag älskar alla de serie jag nämnde - samt Daredevil, Kazaar, en del av mutantserierna... Spawn så klart. Även om de var sena.

Jag älskar allt, men är mer marvel än dc.

DC = stålmannen. rätt slät figur.
Marvel = spindelmannen. Nörd. Som jag. :D

Filmen, the watchmen, är bra. Men den kunde helt klart ha varit bättre.

Filmen har ju egentligen allt jag gillar. Så vad fan. :D