Surrealistiska möten genom musik på grund av svastikor

Jag tänkte berätta om en sak som inträffade för ett par år sedan då jag spelade i ett band.


Om ni läst denna blogg någon gång tidigare har ni garanterat sett att jag skriver en del om politik. Slutsatsen att jag står till vänster på den politiska kompassen kräver en idiots iq att komma fram till, så det har ni också fattat. Det finns dock ett gäng i stockholm som jag faktiskt tror skulle missa det, även om de fick sitt ansikte mulat av den informationen. Disdained.


Disdained är ett tungt heavy metalband som spelar metal ungefär som Tad Morose gjorde på sin debut, men med tjejsång. De är helt ok, jag är inte helt inne på deras stil, men de är inte dåliga.




Den anklagade gurkan; hettsade mot folkgruppen i våran repa


Min gitarr (ibanez) har ett par klistermärken. Mest olika bandlogos och en Helloweenpumpa. Men jag har ett klistermärke som jag fick av Matte Grahn, trummis i Naglfar, som jag älskar (klistermärket alltså!). Som ni ser är det en amerikansk flagga med ett hakkors på, samt tre k på raken i "amerika". Klockrent! Den visar exakt vad jag tycker om USAs utrikespolitik, och i många fall också deras inrikespolitik. Det är en ganska provokativ bild, som jag vet kan reta folk - det är liksom meningen.

Jag hade alltså det tveksamma nöjet att dela replokal med detta Disdained, vilket inte var något större problem, tills de började misstänka att jag använde mig av deras gitarr-rig, ett påhitt - jag körde gurkan genom vårt pa, vilket ledde till tre resor till reparatören på ett år.

En gång glömde jag gitarren i lokalen och då brakade helvetet lös.

Vi blev kallade till möte med ABF, som hade hand om driften av lokalerna, för att jag skulle förklara klistermärket. Jag anade oråd redan här, var någon intresserad av information kunde de fråga mig, men det var ingen som hörde av sig.

Mötet var en av de mest surrealistiska händelser på flera år. Först fick jag förklara meningen med märket, vilket jag utan att klaga gjorde. Jag erbjöd mig även att ta fram bevis som stödde klistermärkets betydelse, och jag hade ett par böcker med anteckningar i, bara för att. Det blev dock aldrig aktuellt, men jag passade på att förklara för bandet på andra sidan att det hela var ett missförstånd och att jag givetvis inte var nazist utan tvärtom - jag står på de svagas sida. Så långt allt väl. ABF var nöjda, de krävde att jag skulle ta bort märket, vilket jag lovade dyrt och heligt att jag skulle göra. Jag ljög naturligtvis. Censur mitt på ljusan dag? Knappast. Men det har inte med saken att göra.

Bassisten i Disdained kommer från det något tveksamma bandet Insania sthlm (Helloween ringde, de vill ha sina låtar tillbaka), han spände blicken i mig och förklarade att saken inte alls var utagerad. Deras trummis, och det här är exakt vad baskarln sa: ”är ju inte så vit”.

Jag försökte svara lugnt och sansat att:

-som du har hört är det hela ett missförstånd.

Tror någon att killen gav sig? Nej nej. Återigen:

-Men du förstår att han kan ha uppfattat det som kränkande? Jag bryr mig inte, jag är ju bara en båtflykting från Finland. (Vad det sista hade med saken att göra är okänt. Kanske försökte killen vara rolig. Och det var han ju...)

-Absolut! Det är en provokativ bild, men den handlar inte om vad jag är, utan om vad jag anser något annat vara. Förstår du? Kan vi släppa det nu?

ABF började se besvärade ut, de höll med mig om att frågan var utagerad, och sa det. ”Nu går vi vidare”, eftersom att ”motståndarna” hade fler klagomål.

Bassisten gav sig inte.

-Men om jag hade slagit dig på käften då, frågade han.

-Ja, då hade jag slagit tillbaka, blev mitt något tveksamma svar. Perplex på grund av det karln sa. Slå mig? Va?

ABF tog tag i mötet och förklarade för bassisten att jag faktiskt förklarat mig samt lovat att åtgärda problemet, d.v.s klistermärket.

Sen följde en massa lögner som, visade det sig, var påhittade för att få tillstånd mötet med ABF. De ville helt enkelt inte dela replokal med oss. Det var saker som: en halvdrucken läsk på deras stärkare, påståenden om att vi nyttjat deras utrustning... Och att vi hade haft fötterna på deras sida av lokalen...

De hälsade aldrig mer på oss efter det mötet. I alla fall inte de som var med på mötet.

Jag försökte få en kommentar av dem för något halvår sedan, då jag trodde att de hade släppt affären. De ignorerade mig, så förmodligen planerar de fortfarande att slå mig. Kanske.

Jag brukar berätta om denna incident på fester, och det blir alltid skratt och diskussion. Skratt är alltid trevligt att kunna bjuda på.

För vad det än var, så var det kul! Det går inte att INTE skratta åt det.