Monumentala skivor att dansa eller slåss till

Jag hoppar över min viktigaste skiva nr 10 idag. Jag vet vilken skiva det ska bli, men jag ska ringa ett samtal och utöka texten lite, hade jag tänkt. Därför ger jag på fortsättningen: monumentala skivor. Det handlar alltså om skivor som kommit och tagit mig med storm av en eller en annan anledning. Jag har dessutom två icke metalrelaterade skivor på g. Allt känns speciellt och monumentalt just nu! Bra så.




Miljonprgram i andra länder...


Som sagt, inga disstade gurkor på den här skivan. Skivan: Original pirate material av Mike Skinner, aka the Streets. För att gå handlingen i förväg måste jag säga att det han gjorde efter den här skivan var bedrövligt, jag tror jag läste den perfekta beskrivningen i aftonbladet: gubbtechno - och människor, är det något jag aldrig skulle göra är det att lyssna på gubbtechno. Men jag försökte…

Jag hade en lustig polare i Umeå som heter Jon Ö(känd), han spelade den här skivan på en fest och började dansa som en galning. Med tanke på att vi var fyra pers, alla med penisar, och helt skadade av kvällen, var det bara att garva. Jag var relativt nyhemkommen från min tid i gbg, och världen hade året innan skådat två flygplan som skenat in i 2 byggnader i NY. Ordet surrealistiskt är snart överanvänt av mig, men… I brist på andra ord.




Musiken Jon dansade till var störd, fel på något sätt. Takten var knäpp, och melodin var helt galen. Jag bad om att få höra låten en gång till efter att dansen till allas glädje avtagit, och insåg att detta var genialt. Jag köpte skivan dagen efter och sen dess har den en väldigt speciell platts i min samling.

Det var något nytt för mig. Killen rappar på någon skitig brittisk dialekt, det låter galet men på ett bra sätt! Sen var texterna befriande. Relateringsfaktorn var på topp och hans andra betraktelser var underbart melankoliska. Jag började av någon anledning ofta att tänka på ett gammal favorit-tv-spel till min Amigakonsoll, Beneath a steel sky.




Underbart spel!

Låten:



De låtar som jag lyfter fram är arbetareposet (amigalåten!!!) Weak become heroes, Stay positiv, The Ironi of it all, för en klockren beskrivning av fyllon, samt de tre första låtarna. Men det finns ingen dålig låt på den här skivan, bara för att jämföra med skivan efter där det finns två bra låtar och resten är utfyllnad.




Jag har försökt komma över någon ny låt av the Streets, men jag glömmer bort det, han har så effektivt dödat mitt intresse för sin musik. Original pirate material är dock inget mindre än mitt ledmotiv till 2002. Det är inte harskit.



En gubbtechnoartist numera, tydligen...