Med dessa ord ska man alltså ställa in sig på at slippa hyllningarna ett tag. Men innan de är slut ska jag ta en sista skiva, for the road, så att säga. Sen ska man även inse att då jag väl börjat gå igenom mina vinyler kommer det bara att bli gamla skivor jag skriver om.
Brasiliens svar på det mesta.
Då en person jag nyss skrev om på bloggen, barndomsvän och musiker, presenterade mig för skivan Morbid visions, var jag inte helt övertygad. Men då jag någon vecka senare, med ett litet ekonomiskt överskott på fickan, såg att Sepultura släppt en ny skiva, köpte jag den. Kanske var anledningen att jag vill impa på polaren. Jag kommer inte ihåg, det var i det förra årtusendet, ancient times! Det kan ju ha varit så att jag lyssnade på skivan på platts och gillade det jag hörde, för jag gillade verkligen det jag hörde. Sepultura var råare än de band jag lyssnade på i vanliga fall, de var death metal, men ändå inte. Visst, genren var thrash, men som sagt, en jävligt rå variant av den.
Vänner av vinyler förstår vikten av att få granska ett skivomslag. Klicka på bilden för att få granska detta skivomslag.
Den inledande låten Beneth the remanis satt standarden. Sen var jag liksom yr under resten av den musikaliska resan. Det är den bästa låten på plastbiten, men skivan är proppfull av bestialiska hits från valfri kyrkogård nära dig.
Det var ju LPtider, 1989, och inte bara musiken regerar, även omslaget var makalöst i mina 14-åriga ögon. Jag har än idag inte en susning om vad de hade för tanke med det, men so what, det kändes mystiskt, fick mig att fantisera – och det är fan inte skit. Jag har en skiva till av bandet. Arise, som jag håller som deras näst bästa skiva. Skulle Schizophrenia haft ett lika bra ljud som Beneth, hade jag gillat den lika mycket, men jag pallar inte mullret och bullret. Jag vill höra vad jag lyssnar på. De skivor Sepultura släppte efter Arise är skit. Jag försökte verkligen gilla Chaos: ad, och Roots, men det gick inte. Kanske skulle jag gilla skiten idag, men då ville jag ha aggressiv musik, inte malande , studsande skit. Jag bodde i Umeå, hard core fanns överallt, jag var liksom inte imponerad av att ett av mina favoritband helt plötsligt ville låta som Umeås mediokra grupper (det fanns bra skit i stan även, med det fanns bra mycket mer skit).
Då jag pratar om Sepultura idag, hör jag att de flesta håller med mig, jag undrar bara var de människorna fanns då? Jag sålde mina Chaos: ad och Roots efter att jag insett att det inte skulle bli bättre. De som fortfarande gillar deras hard coreskivor har svårt för de äldre plattorna, vilket är förståeligt.
Hur som haver är Beneth the remains förmodligen den bästa musik som kommit från Syd amerika, jag kan då inte komma på något bättre. Kanske Victor Chara är bättre, jag är inte helt säker. Bröderna Cavalera och deras vapendragare skapade magi på den skivan, magi som behåller sitt grepp än idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar