måndag 18 oktober 2010

Den viktigaste skivan, för mig, nr tio, äntligen. Låt oss besöka Umeå och efterlivet

Aaah Det här var som en pers, värre än att föda barn! Vadå undrar folket? Jo, att bestämma vilken skiva jag skulle välja, dat fanns många kandidater, men endast en platts kvar till den numera världskända listan över mina absoluta favoritskivor. Jag läste lite gamla inlägg i bloggen, från den tiden då jag inte kunde lägga in bilder, och såg en lista som nästa på pricken stämde med den jag nu författar. Tja, jag är konsekvent. Det antar jag är bra. Kanske.




Inte bara en suverän skiva, det är ett fantastiskt skivomslag, även.


Skivan Afterlife av Nocturnal Rites kom i en period av skivsläpp som verkligen färgat mig. Cannibal Corpse släppte Bloodthirst, Testament släppte the Gathering och Eminem släppte Marshal Mathers LP. Ni ser, tre skivor jag skrivit om redan, man skulle kunna säga att det var en så kallad guldålder för musik.

Första gången jag hörde skivan var ta mig fan religiöst. Fredrik, gitarristen i bandet kom förbi och frågade om jag hade ett förslag till låtordningen, så jag lyssnade och, tja, helt plötsligt hade Nocturnal Rites gjort heavy metal rumsrent igen – rumsrent på ett bra sätt! Inga fåniga tilltag här inte: hårde riff, bra sång och, i vanlig Nocturnal Ritesordning: jävligt fjantiga/geniala texter. Kommer man undan med textraden: The seed of the serpent, the dagger of doom - So even death my die in deadland, är man bäst. Nils Eriksson är faktiskt en textförfattare av rang, det är bara det att man inte förväntar sig det av heavy metalband, för att generalisera lite.

Aferlife är Nocturnal Rites starkaste giv (New world Messiah på en klar andraplatts). Efter lite dividerande från min sida gav jag ett förslag på låtordningen, vill ni veta vad det var för förslag är det bara att titta på skivan. Jag tar alltså på mig all ära för att detta, deras bästa skiva, blev den som sålde minst… Vad är det FÖR FEL PÅ ER? KÖP! NU! Jag ser er… Jag hotar er!




Snubbarna som spelade på Afterlife. Volymen hade inte hunnit få gå ännu, Nobbe var söt, samt, vilket är bra, Fredrik är osminkad!


Testaments the Gathering hade gått varm hos Fredrik och det hörs, det som innan var ganska lättsmält, var på Afterlife aggressivt, men ändå hur snyggt som helst.

Sen var det ju det där med sången. Det finns de som föredrar Anders Z sångstil på de tre första skivorna, men jag föredrar den gamle Moggsångaren Jonny Lindkvist, hans hesa stämma är exakt det jag vill ha av en heavy metalvokalist. Att låtarna förmodligen inte gjort bort sig med Anders på sång säger bara att låtarna är suveräna – samt att Zacke är en bra sångare - jag hittar inte en tråkig stund på skivan. Efter golvningen av Afterlife, kommer Wake up dead och avslutar jobbet. Sen ligger man bara och dräglar medan hitt efter hitt serveras. Det är nästan svårt att beskriva skivan, jag gillar den så mycket. Det är som att beskriva sin penis, och även om man kan göra det, blir det nördigt att bara staplad hyllningar på varandra. Nästa lista jag ska skriva om måste vara något som har med sämsta skivan, eller boken, eller vad som helst, att göra.

En av skivans alla tusentals styrkor är att bandet inte har skrivit en låt och sen dragit karbonpapper över den, här serveras tunga jävla rökare som The sign, snabba Afterlife, industriella Genetic distortion sequence, progginfluerade Hellenium (som var den tilltänkta skivtiteln) och så vidare. Ingen slentrian här inte!

Afterlife var helt enkelt en av de skivor som jag och mina polare drack öl till under en jävligt lång tid. Än idag tar jag fram och lyssnar på den någorlunda regelbundet, vilket man inte kan säga om alla andra skivorna på den här listan.




Fredrik Mannberg, sminkad. Ser halvgay ut va?


Bandets nuvarande status är dock lite suspekt, så för att lite klarhet slog jag en signal till barndomsvännen Fredrik Mannberg, tillika gitarrist och låtskrivare i bandet.

Vad händer på gitarrfronten? Jag hörde rykten om en lite pojkspoling från Skellhell?
-Stämmer bra det. Vi fick tusentals demos och sånt att lyssna igenom. Många var katastrofdåliga, så vi provade Simon från Memory Garden på Oves inrådan. Det gick sådär, han har lite för mycket att göra i andra band för att det skall funka perfekt, men sen fick jag en demo från en kille som spelade jävligt bra. Jag tänkte inte mer på det än att jag bad honom att spela några Nocklåtar och skicka. Jag glömde givetvis bort det, men en vecka senare kom en inspelning med tre låtar som han plockat ut, samt plankade Nobbesolon.

Nils Norberg är en jävulskt kompetent gitarrist. Att plocka hans solon…
-Exakt! Jag var skitimpad och frågade om han ville provspela. Nils (Eriksson) var lite tveksam med tanke på att killen bara är 23 år. Jag bryr mig inte. Funkar det inte så är det bara att gå vidare. Jag svarade killen att om han ville prova så var det bara att komma ner. Han var inte intresserad, han hade just fått jobb och hade ett eget band han ville satsa på. Det tog några veckor, sen hörde han av sig igen och frågade om platsen fortfarande var ledig, och det var den ju. Han kom ner och spelade med mig och Nils, och då vi var färdiga sa både jag och Nils att om han vill vara med så kör vi.

Ni gillade det ni hörde alltså.
-Japp. En skön sak med honom är att han lyssnar på samma musik som jag. Det sträcker sig från krisiun, death metal, grind till 80-talsmetal.

Ok. En sak som jag har hört talas om är LSD, lead singer disease. Jag tycker att det skall heta Gitarrist syndromet. Nobbe var en fantastisk gitarrist och skitkul snubbe, men han var speciell. Innan han spelade med Nocturnal Rites spelade han i Auberon med mig. Jag minns flera gånger att han bestämde sig för att lägga ner metalen och ville hoppa av.
-Han gjorde det tillslut.

Mm Efter typ 15 år. Men du är inte rädd att den nya kille (Chris Rörland) ska vara likadan. Jag tycker att gitarrister generelt sätt är helt störda. (Yngwie...)
-Hehe Nja. Vi får se. Funkar det inte så funkar det inte. Men vi tror att det ska gå bra. Han är en trevlig snubbe, och vi delar på musiksmak.

När kommer nåt nytt då?
-Tja, jag har typ 15 låtar. Jag ska bara bolla dem med Nils, sen är det bara att köra. Det finns refränger och sånt som är klart, men det är inte färdigt på långa vägar.

Inriktning?
-Går inte att säga då vi egentligen inte samlat bandet. Vi har gjort två spelningar på två år. En spelning i USA och nu senast på Nordfest i Sundsvall. Jag har haft fullt upp med barn och renovering. Men nu börjar det bli daggs.

Jag hörde att Guillotine skulle spela in en skiva till. Hur går det?
-Alltså, vi har trummor till tio låtar klara. Det finns gitarr på tre av låtarna. Men jag blev pappa mitt i allt, så det fick stryka på foten. Det kommer att färdigställas, men just nu har det varit fullt fokus på barnet.

Vilket är helt rätt och riktigt. Kan man inte ta sitt ansvar är det bara att knipsa pungen. Sprid inte er säd och förstör en människa bara för att ni anser att det är er fulla rätt.




Nocturnal Rites, Afterlife. I love it!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Har aldrig hört Nocturnal Rites. Hmm, som Umebo sedan 7 år tillbaks undrar jag, borde jag skämmas?

Fredrik sa...

Japp. Du borde skämmas. 8) Helt klart. Jag har förvisso inte bott i umeå på fem år, men jag hörde då talas om dem. hehe

smegMMA sa...

KrisuN, snubbe. Inte KrisiuM. För helvete.

Fredrik sa...

fuck. Det är resten av världen som har fel! Jag har aldrig stavat fel. 8)

Fredrik sa...

För alla som läste denna text innan Lorden rättade mig måst ejag klargöra att jag alltid trott att bandet hetat Krisium. Jag har aldrig sett en skiva av dem. Jag tror jag förstår varför nu...

Jag gillar inte bandet i fråga. De förlorar mitt intresse efter ca: tre låtar. De är mer enformiga än Dragon Force - de tär helt enkelt inte intressant nog. Men, de är bra tills jag lessnar.

just fyi