Nevermore, en annan blogg och så stjärnan som lysar upp världsalltet: JAG

Jag blev ombedd att skriva några ord om Nevermores senaste skiva, och eftersom att jag ändå lyssnat extramt mycket på den skivan på slutet, samt att jag och sambon pratat om den, tänkte jag: varför inte, och så skrev jag. Jag skrev för långt så klart. Vill man se det jag skrev på sitt rätta ställe klickar man här, på länken till ypperliga bloggen Metal, en blogg som känns jävligt gedigen, då han som har den uppdaterar den minst en gång om dagen, samt att han tar skrivandet på allvar. Jag gillar det, om ni har någon gemensam nämnare med mig kanske ni också gillar bloggen.



Spindeln i navet. Hjärnan i... Spindeln i navet!



Är man handikappad (som mannen på bilden här ovann) eller just har samlag och inte har händerna fria, men ändå vill läsa vad jag skrev om Nevermore kan man läsa här under även. Hur ni skall skrolla ner har jag ingen aning om...






The obsidian conspiracy

Min relation med bandet Nevermore är som en svamp – den har fått fäste och växer sig starkare för varje skiva de gör. Jag är ju tillräckligt gammal för att ha lyssnat på Sanctuary då det begav sig, så jag lyssnade på Nevermores debutalster då den landade i skivbutiken. Jag var besviken så det förslog, på den tiden ville jag att sångarna skulle låta som Kiske, Tate eller kanske Midnight (Crimson Glory), att då hålla på att fjanta sig med onödigt och mediokert growl var inte imponerande i min gamla bok. Det tog ända till Dreamin neon black innan vi fann varandra, och sen dess har kärleken till bandet bara blivit starkare. Jag har även börjat uppskatta de gamla skivorna.

Jag var alltså full av förväntan på The obsidian cospiracy.

Det inledande riffet golvar mig, men sen händer något – eller snarare – sen händer ingenting. Terminaton proclamation är bra, men det lyfter inte till de majestätiska höjder som det intrikata riffande från Loomis sida brukar göra. Det är lättsmält och jag märker knappt att det är en ny låt fören jag börjar undra vad felet är.

Många lyssningar senare inser jag att de gjort sin sämsta skiva på länge. Skivan är bra, men den är inte den pärla jag hade önskat. Musikaliskt är Nevermore då de är som bäst, episkt och disharmoniskt, snyggt på ett förvridet sätt. Jag har alltid älskat deras dödsmetalinfluenser som de inkorporerar i sin musik. Det är nästan bortblåsta på denna skiva. Min sambo gillar bandet mer än mig, och hennes kommentar är ganska träffande: de har blivit gamla. Det är kanske inte åldern det beror på, men det låter lite tråkigare. Bästa på skivan är första låten och titalspåret – plus coverlåtarna, som är två till antalet (Temptation av The tea party och Crystal ship av the Doors). Without morals står ut även den som en av skivans höjdpunkter, samt för en galen text.

Allt som allt är skivan ändå bra, men om man ställer bredvid Dead heart in a dead world, Enemies of reality och This godless endeavor, framstår den som ganska svag.

Om siffran 3 betyder bra, är det helt klart det betyg jag vill ge denna skiva. Den är verkligen inte dålig, den är bara tråkig, jag hade hoppats på mer efter en paus på 5 år.

Det kan ju förvisso vara så att det är jag har blivit gammal.