måndag 17 september 2012

Häng med i vansinnet. Jag läser Close-up!

Jag läser sakta men säkert ut senaste Close-up. Det är en tidning jag bara läser i badkaret, om inte intervjun är fantastisk, då kan jag ta med tidningen till något annat rum - recensionerna läser jag knappt, jag skummar igenom dem. De som tycker att man ska ha poäng (1 till 10 typ) på skivor borde... tänka om. En text kan verka jättepositiv, för att överraska med 5 av 10. En text kan vara skitgnällig, och betyda 7 av 10. Det är ologiskt och dumt. Jag vill ha ett omdöme, säg hur det låter, hur bandet lirar - vad DU personligen tycker om låtarna är irrelevant. Visst kan jag roas av dylikt, men jag väljer att avgöra själv om låtarna är bra.

Ok?

Ok.

Hittills är Grave det roligaste bandet i tidningen. Grave är ett rätt bra band, för att komma från den gamla skolan av svensk death metal. Jag hängde med hyfsat ända fram till Soulless. Jag vet inte vad som hände då, få se... ah. 1994. Då grungen döda allt vad heavy metal hette, hade den hårdare musiken en peak. Bland annat släpptes Terminal spirit disease, som skulle leda till Slaughter of the soul. Det kom andra bra skivor även, Cannibal Corpse släppte the Bleeding - 1994/95 var för death metal vad 1986/87 var heavy metal /thrash. Då kom klassikerna. Klart jag tappade intresset för ett band som inte hade det jag letade efter.

Jag har dock alltid gillat att läsa intervjuer med bandet i fråga. Grave. Det är ett av få band som jag har hört har ställt de idiotiska black metalmusikerna från norge mot väggen: vad fan handlade skiten om? (Ungdomlig idioti tydligen) Det är rätt lustigt faktiskt. För idag förnekas det nästan att det fanns en konflikt mellan Norges underground och det svenska ditot. Ok. Norrmännen verkade hata Impaled Nazarene mer, men glöm inte Therion och lifemetaltjafset! Det stod om det i alla fanzine då det begav sig. I Umeå vill jag minnas att jag givetvis hånade allt och alla som erkände sig åt black metal. Då min punkarpolare som spelade i Auberon helt plötsligt hade med sig Burzum till repan blev det således dålig stämning. Musiken var inte bara dålig, den var hjärndöd också.

Så. Vad säger man?

Det är kul att läsa metaltidningar, även om grupperna inte är de jag lyssnar på.

Välkommen till vansinnet!

5 kommentarer:

Tom S. sa...

Bra att du inte diggar sifferbetyg. Tycker man gott kan lägga ner dem. Däremot tycker jag inte en recension ska vara objektiv (Jarno skriver bra om det) utan det är ju recensentens tankar och känslor som intresserar mig. Sen kan ju recensenten vara en röv och då skiter jag i den helt och hållet.

Stones sa...

Precis som Tom skriver! Och ja, Grave är bra, faktiskt riktigt bra!

Fredrik sa...

Tom: Jag är väl lite... ambivalent. Jag gillar inte att läsa recensioner, men jag skriver dem själva. 8) Dock att jag är så där extrem att jag anser att en recension ska kräva - som jag sagt tidigare - minst 20 lyssningar. Men. Jag skulle ta livet av mig om jag var tvungen att lyssna på dålig musik ofta, så länge. Det räckte med Exciter. :D

Stenen: Grave är bra. Bara bra. Allt annat är överdrifter. ;)

Simsalablunder sa...

20 lyssningar lär ju inte förändra en kass låt till bra. Eller så gör det det, såsom tjatig reklam är tänkt att påverka en. Och då landar man ju i att man får passa sig för att lyssna för mycket på kassa låtar.

Komplexitet och/eller ovana öron kan förstås ge känslan att något är dåligt, men det skall inte förväxlas med det "dåligt" där man upparbetat någon slags smak kopplad till ämneskunskap.

Tom S. sa...

Tyvärr får du mer än halvera mina lyssningar i den takt som jag recenserar skivor idag men absolut. Minst 10 borde vara lag. Som värst har jag inte hunnit med många alls (något man sedan fått bittert erfara).