En ny liten serie i tio delar kommer här: Guldstruparna. Metalsångarna!

Jag har alltså suttit och funderat, inte på vad jag ska skriva om, det finns alltid något vansinne att täcka eller betäcka i skrift på den här bloggen.

Nu har jag dock kommit fram till en sak som verkligen fått mig att fastna, och det gillar jag, då får man använda skallen till det som den sitter där för, att slösa bort tid på roliga saker när det egentligen finns annat att göra. Som att damsuga. Damsuga kan suga purjo! Ofrivillig humor då den är som bäst.

Jag ska alltså lista mina tio favoritsångare. Och jag skulle vilja ha ett par förslag på sångare. Jag är bara helt säker på fem stycken, men det känns som att jag har glömt några.

Här kommer jag att inrikta mig på heavy metalsångare. Death metal eller thrash metalsångarna kanske kommer i en stor kärleksförklaring i framtiden. Just nu är det guldstruparna jag funderar över.

****

Nr 10

Midnight. Utan masken, jag trodde inte det fanns sådanna bilder. Great!


****

Jag inleder i alla fall med favoriten Midnight, från Crimson Glory. Han dog föra året, har jag för mig, se det här som en postum hyllning som borde ha gjorts av mig för långe sen.

Ja kom i kontakt med Crimson Glory genom en bekant som jag nämnt tidigare. Jag lägger in hans myspace, så ni kan lära känna honom.

Det var andra skivan han spelade för mig. Trancendence. Ett mästerverk till skiva. Och så var det sångaren.

Med en röst lika klar som kristall, skar han genom glas och öron på det mest behagliga sätt man kan tänka sig. Gillar man inte kastratsång är det lika bra at sluta läsa nu, för kastratsång är vad det är.

Seatle-syndromet

Sångaren, som bar en fånig mask på bild och live, levererar så mycket känsla att han lätt kvalar in i det som jag och min sambo har kommit att kalla Seatle-syndromet. Seatle-syndromet är alltså det som en del kallar känsla. Jag kallar det gråtmildhet. Lyssna på Geff Tate från Queensrÿche på deras tidiga skivor, eller Warel Dane då han sjunger, gråter, med Nevermore, så förstår ni. Dessa sångare härjar alltså i Seatle, därav namnet. Enkelt.

I Tyskland har de en helt annan stil, som jag och barndomsvännen F Mannberg bara nickar gillande åt. Det finns något i Tyskarnas halsar som gör sångarna från det landet majestätiska. De jag först och främst tänker på är Voss och Retke. I alla fall en av dem kommer senare på listan.

Nå, det här är Midnights hyllning.

På de två första Crimson Gloryskivorna sjunger killen med en klarhet och med en tonbredd – på höjden – som är imponernade. Visst stukar han rösten på vansinnespartiet Red sharks, som för övrigt har en usel text, men det är överkomligt.






Med maskerna såg de ut såhär.



Låten som kanske mest visar hans teatraliska ådra är från debuten, baladen och sista spåret på skivan, Lost reflection, en låt som svenska Morgana Leafay tagit sig ann.




Midnights röst har, i min bok, åldrats ok. Jag lyssnar inte på Crimson Glory lika mycket numera, inte för att jag är less, utan för att jag helt enkelt har bättre musik att avnjuta.

Sen får man inte glömma att han ligger bakom en av de sämsta skivorna i metalhistorien, Strange and beautiful, Crimson Glorys enkelbiljett ur historien som ett viktigt band. Skivan efter, med Wade Black på sång är bra, men inte i närheten av de två första skivornas klass.

Midnight fick mig att falla för Umeås Hollow, med sångaren Andreas Stoltz. Och för er som vet något om Auberon, mitt band, så kanske ni känner till att det är Andreas Stoltz som sjunger heavy metalsången på våra två första skivor. En parantes, inte obetydligt, då jag de facto avgudar sångstilen.

Midnight FTW!

9 kvar…