Läst sen senast...

Howard Phillips Lovecraft: Fallet Charles Dexter Ward + “Skuggan över Innsmouth”

Den här boken finns redan utgiven på svenska, under titeln ”Gengångaren”. Versionen vi nu får oss serverad är en noggrannare översättning. En del av berättelsen har av oförklarliga skäl utelämnats ur ”Gengångaren”, Den finns med här.

Att de tagit en titel på boken som faktiskt känns relevant är bara en liten, positiv förändring mot den tidigare utgåvan. Boken heter ju ”The case of Charles Dexter Ward” på engelska. Det mesta är sig dock likt, men det är det som är sig olikt, eller nytt, som gör boken så angelägen, om man som jag gillar herr Lovecraft. Först och främst har man lagt in teckningar av Pontus Lundkvist, känd från tidningen Galago bland annat. Det är alltid kul med illustrationer, gillar med dem inte är det bara att bläddra vidare.

Vidare finns ett rikligt efterord, vilket förvisso är kutym i H Ps böcker, förmodligen eftersom att han är en så pass fascinerande människa.

Gillar man H P Lovecraft och har läst ”Gengångaren” är det givetvis bara att ta tag i boken. Vill man kolla upp författaren för första gången är det en bra inkörsport. Men man får då ha i åtanke att författaren skriver med många adjektiv; det som i mina öron låter som skräckpoesi, kan i andras öron låta fjantigt. Det får man leva med. Jag har, sen jag upptäckte författaren, hyllat honom som nr 1. Inget har förändrats.

Handlingen i kort: Charles Dexter Ward upptäcker att han har en förfader som staden han bor i försökt radera från historien. En fascination föds i Ward och de fördjupningar han gör i släktforskning övergår så småningom i något annat; antydningar om ockultism, gravplundringar och vampyrism målar upp en värld fylld med oanad kosmisk ondska. Vad är verkligt?

Vertigo är ett lysande bokförlag som har släppt många underbara böcker i sina dagar. Detta är den första i deras nya skräcksatsning. Det kunde inte börja bättre!

Läs. Om du törs.

Gamle H P L är populär nu förtiden. Jag kan inte tolka alla de utgåvor som kommer nu på annat sätt. Utöver ”Pickmans modell, och andra noveller”, som Bakhåll gav ut på sina läsares begäran, har även ”Skuggan över Innsmouth”, utgivits av Alestor press.

”Skuggan över Innsmouth” har, i likhet med de flesta andra Lovecraftböcker, mycket mer än bara själva berättelsen med i boken. Vi föräras med alternativa versioner av slut och inledning; vi får en essä som författaren själv skrev som delvis handlar om honom själv; vi får ett efterord av den svenske outnämnde Lovecraftgurun Mattias Fyhr. Detta är alltså en bok för de som vill ha mer än bara en fantastisk skräcknovell. Själva novellen ”Skuggan över Innsmouth” är ungefär hundra sidor lång. I likhet med alla andra Lovecraftverk är språket rikt utbroderat och känslan oerhört påträngande.

Berättelsen har filmatiserats under titeln Dagon, filmen har blandats ut med ett par andra noveller som får ses som en kalkon av bibliska proportioner – jag älskar den, men det är för att jag är jag.

Boken känns gedigen. Den är gjord med respekt för verket och författaren, och det omslag boken har är helt underbart. Jag tycker att den passar hela innehållet – en fin målning över en fiskestad i kvällningen. Färgerna är perfekta. Man behöver inte vara insatt eller ett Lovecraftfan för att uppskatta denna bok. Det räcker att man vill läsa något läskigt, fördelen är att man får ta del av en författare som var lika intressant som det han skrev. LÄS!

Joseph Heller: Moment 22

Moment 22 är något så fantastiskt som en bok om det absurda i krig. För mig känns det som ett syskon till Norman Mailers ”De nakna och de döda”. Skillnaden är att ”Moment 22” är rolig. Man skrattar på så många ställen att man nästan sväljer tungan, men man missar inte det allvar som ligger nära det tragikomiska.

Mailer visade med sina bihandlingar hur hycklande kriget är. Heller visar hur korkat det är. Människovärdet trycks ner i skosulorna och hånas, det är vidrigt, men det är skrivet med briljans. Den fick mig att tänka på ”Slakthus 5” av Kurt Vonnegut. Likheterna är att man kommer ihåg; det går inte att ta sig från de betraktelser av vansinne, ondska och likgiltighet som människan begår i skydd av krigets immunitet.

Handlingen kretsar kring flygaren Yossarian och hans försök att komma undan sin tjänstgörning, efter att erforderligt antal stridsflygningar gjorts. Antalet höjs så snart någon klarat flygningarna. Hysteriskt rolig och dråplig bok som gör sig lättare, sitt ämne till trots, på grund av den stora humorn.

Läs då!

Charles Bukowski: Kvinnor

Då Bukowski skrev böcker gjorde han det för att han var tvungen. Det är den känslan jag får då jag läser ur hans produktion. Oavsett om det är skrivet i slutet av hans liv eller om det är tidigt material; texterna kan inte sitta still i karlns skalle, de måste ut, på något sätt.

Denna bok utspelar sig efter det att han nått berömmelse och börjat tjäna pengar på texterna han skapade. Visst, jag är inte alls säker på att Bukowski är ärlig och sanningsenlig, men hans gärning ligger i betraktandet. Har han kryddat sin egen gärning eller broderat på sanningen om vad han själv gick för, är oväsentligt. Känslan är äkta, det är det som gäller, detta är skönlitteratur.

Det är mycket knulla i denna bok; mycket kön och kladd med kroppsvätskor. Men som med allt annat jag läst av honom kan jag inte annat än rekommendera det. För det är inte sensationalismen, det är bara så det är. Take it or leave it!

Poul Anderson: Rymdens erövrare

Det finns ett par sci fi-författare som ofta omnämns i genren. Poul Anderson är en av dem, som tillsammans med Isaac Asimov, Arthur C Clarke, Robert A Heinlein, Brian W Aldiss med flera, ofta nämns som en av de stora. Klart jag måste kolla upp vad det handlar om då.

Sagt och gjort. Jag köpte en bok, som vanligt på SF-bokhandeln, för det fanatiska priset av tio riksdaler.

Jag hamnade mitt i en serie som utspelar sig under 5000 år (från år 2150 ca, till år 7000), eposet kallas ”Den tekniska civilisationens historia”. Det spelade dock ingen roll att jag kom in i handlingen år 4000, allt är fristående och kan läsas som vilken roman som helst. Vill man fördjupa sig har man dock en skattkista av litteratur att gräva i.

Jag har en tudelad inställning till hans författande efter att ha läst denna relativt korta bok (150 sidor); själva handlingen känns väldigt enkel och ibland korkad (läs: Guillou), men han är fysiker, vilket gör att kulisserna är otroligt intressanta och trovärdiga. Jag kommer nog att läsa mer av Poul Anderson, men jag kommer att välja något som är ganska kort. Jag är lat också!

Gillar man science fiction för det fysiska ska man läsa, vill man ha billig bussläsning är det också värt tiden. Söker man dock riktigt bra sf-litteratur finns det bättre författare.

Sam J Lundwall: Gudar, änglar, demoner och andra monster

Inom den alternativa skönlitteraturen finns det nog ingen människa som gjort lika mycket för dess spridning som Lundwall; gärningen är makalös, och utöver hans utgivningar av skräck, fantasy och science fiction på hans egna förlag, ”Fakta och fantasi”, finns översättningar, egna verk och så klart Jules Vernemagasinet som han gett ut sen tidigt 70-tal. För svensk science fiction måste han ses som en verklig auktoritet! Så enkelt är det bara.

Denna samling noveller behandlar ämnet som boktiteln beskriver: småsinta ondskefulla gudar och andra hemska monster. Bland författarna som här är representerade finns bland andra: Lord Dunsany, Ray Russel, Damon Knight, Brian W Aldiss, Arthur C Clarke, Robert Sheckley för att bara nämna ett par.

Dessutom, utöver 15 magnifika noveller finnes även ett strålande förord av Lundwall, som bara det gör köpet, eller lånet och läsningen till en ren njutning.

Gör din dag!

Charles Bukowski: Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna

Jag måste omgående erkänna att dikter är något av ett outforskat litterärt territorium för mig. Det beror först och främst på dess form: jag tycker inte att dikter är roliga att läsa. Jag klarar av lyrik till musik, men då har jag ju musiken som ger dikten dess rytm. Att bara läsa dikter utan rytm är, enligt mig, tråkigt så det förslår!

Men det är Bukowskis dikter vi talar om, så givetvis måste jag prova.

Jag gillar fortfarande inte dikter, men jag har i alla fall läst en hel bok med fenomenet nu. Det jag gillar med Bukowski försvinner lätt i dikterna. Där hans styrka lyser igenom är dikterna lysande. Där de bara är texter tappar jag intresse och måste läsa om det för att greppa innehållet. Visst fan är det mycket som är bra, men det är också ganska mycket som är tråkigt. Dock: jag har satt upp ett par diktsamlingar på min lista över böcker jag ska läsa. Jag ska ge genren ett par chanser till. Varför? Givetvis för att ett par av dikterna helt enkelt var briljanta och kanske sitter felet hos mig snarare än textformen. Ibland måste man lära sig att gilla saker. Som sushi till exempel.

Annika Lantz, 9 1/2 månad.

För folk som lyssnar på Lantz radioprogram eller ser hennes tv-sända radioprogram, och gillar det, är detta given läsning. Hon är exakt lika utelämnande som vanligt, med samma humor - som i alla fall jag älskar henne för.

Klockrena analyser av vardagen som småbarnsförälder med kolikbarn. Jag är inte avundsjuk.
På koliken.

Man bör läsa detta för att det är hysteriskt roligt. Men givetvis finns här en djup botten och en del allvar. Konstigt vore väl annars då hon skriver om en barnsjukdom. Jag fasar!
Läs!

Arto Paasilinna, Milda makter.

Jag har fördomar. Mot finnar. De är våra närmaste grannar, och tack vara det känner jag att det tillåter mig att klaga på de, finnarna, lite extra. Jag menar inget illa med det och tycker egentligen inte så. Men ibland undrar jag över hur frisk jag är... Speciellt då det är hockey på tv.
Hur som helst, denna bok fick jag av min svåger i julklapp. Jag fick två, men jag har inget intresse av Jonas Gardell än så länge. Vi får se vad som händer.

Boken är en komedi. Det handlar om en finsk 40-årig kranförare som blir utvald att representera kristendomen som gudfader själv. Den tar oss på ett par roliga turer och jag hade ganska kul då jag läste den.

Eftersom att han är finne och skriver om humor tänker jag på vår egen svenskfinska författare Mikael Niemi, Niemi är roligare och förmodligen lite äckligare. Det gillar jag. Men denna mysiga humor går oxå hem. Jag får läsa några fler av karlns böcker. Denna var lättläst och trevlig.