Neil Strauss: Mötley Crüe, the dirt
Jag hade inte läst boken om ett av mina tidiga favoritband, Mötley Crüe, trots att jag haft den i min ägo sen tidigt 2000-tal. Det har varit en blandning av att jag lessnat på medlemmarna - dels är det liksom inte kul då det som skrivs om bandet allt som oftast rör vem de knullar – dels har jag inte lyssnat på deras musik på flera år.
Då jag besökte en kompis (Jonathan, en av gitarristerna från Auberon, numera Dead End) i Umeå under ett av mina besök, hittade jag boken på svenska. Jag började läsa och ett dygn senare hade jag tagit mig igenom den.
Den var så bra. Den var helt otroligt bra. Och styrkan ligger på samma ställe som styrkan i en bok av Bukowski; det är smutsigt, det är ärligt, det är roligt, och på ett ställe så otroligt tragiskt att tårarna kom. Det är sådant jag älskar med böcker, då känslorna väcks och man får ut något av innehållet. En bra bok är alltid en bättre upplevelse än en bra film.
Man kan döma killarna, det är inte några fina saker de gjort sig skyldiga till, men frågan är om det inte snarare är en pastisch av den dekadens som pengar medför, samt givetvis några gravt dysfunktionella människor som hade tillgång till allt för mycket av det goda (knark).
Det är de frågor man funderar över efter man har läst boken, medan man läser den vill man bara veta vad de gjorde därnäst. För mig som följt med bandet under i alla fall ett par av de år som skildras, känns det som att många misstankar bekräftas. Många har de stunder varit då jag dryftat favoritgrupperna med mina vänner, det är sånt man gör med en öl i handen.
Vad som är Neil Strauss och vilka som är medlemmarnanar röster vet jag inte. Han har uppenbarligen gjort ett bra jobb med underlaget, men jag vet inte om han har gjort personerna rättvisa. Ibland låter det rätt pundigt, det vissa av medlemmarna säger.
Nu vill jag läsa Nikki Sixx egna bok ”Heroin diaries”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar