Viktigaste skivan nr 5

Jag har tagit en paus i skrivandet i denna korta serie. Mest beroende på att jag inte haft tillräckligt med tid, men också för att jag funderat på vilken skiva jag ska skriva om. Jag bestämde mig för att ta en relativt ny skiva denna gången, eftersom att utöver det långa inlägget om Dark Tranquillity - där jag skriver om hela deras skivkatalog - de flesta skivorna kommer från 80-talet. Eller de flesta, alla är från 80-talet.

Nu skall vi alltså in på 2000-talet. Och skivan heter The Blackening. Artisten: Machine Head.

Jag har inte varit något större fan av bandet tidigare. Jag gillade debuten och ägde även The more things change, men jag tyckte att de var ganska tråkiga. Då the blackening kom hade jag i princip avskrivit deras existens. De var helt enkelt inte bra nog. Christer, en av gitarristerna i Auberon, samt Sadistic grimnes och Grief of emerald, rekomenderade the Blackening efter att ha hört låten Aesthetics of hate. Han sa att det var en thrashdänga av rang. Jag trodde honom inte, men i brist på annat att göra laddade jag ner skivan och lyssnade lite. Jag blev överaskad, men inte överväldigad. Det ändrades dock snabbt, för desto mer jag lyssnade på skivan, desto mer uppskattade jag den. Det var en växare, eller groover, båda epiteterna stämmer.

Bandet hade tydligen blivit av med kontraktet inför Through the ashes of the empire (oxå en skiva att lyssna in sig på!!!), och tvingades att spela in en rehersal för att få ge ut den. Med nygamla gitarristen Phil Demmel, från Vio-lencetiden (Robb, gitarristen/sångarens gamla band, om nu någon missat det), skapade de en skiva som var både snygg och hård. The blackening fortsatte den utvecklingen. Inledande Clenshing the fists of... är en old-schoolinfluerad Machine Headlåt. Jag kan med med illa dold förtjusning konstatera att bandet aldrig varit bättre.

Varenda låt är bra. Tunga aggresiva Beautifull mourning är, tack vare trummorna, den Slayerhit Slayer aldrig kommer att skriva. Halo är något så unikt som en episk thrashlåt, och det kan man egentligen säga om alla låtar, de är episka. Helt plötsligt finns det plats för heavy metal, och de använder den fullt ut, men utan att göra avkall på sin hårdhet eller att sluta använda de så signifikativa riffande som Machine Head haft sedan debuten Burn my eyes. Halo är Machine Heads Hallowed be thy name, en låt de spelat in en cover på. Passande!

The Blackening är skivan som Metallica borde ha gjort istället för den senaste Death magnetic (namn???). Det var den skiva som gjorde att jag tyckte att det var kul att skriva musik igen. Och är det så bra, då är det faan bra.

Nu har jag några invändningar mot att Machine Head har gett ut 3 (!!!) varianter på skivan, med ett års mellanrum mellan dem. Först originalet. Sen kom en skiva med dvd-bonus och Metallicacovern Battery. Nu har det tydligen kommit ännu en. Aja, man behöver inte köpa alla, om man inte älskar skivan och köpte den då det begav sig. Jag köpte den då jag insåg hur bra den var. Fördelen med nerladdning, helt klart.

Att bandet textmässigt alltid varit ett typiskt thrashband, och skrivit om smått politiska frågor är en bonus. Jag hade älskat det ändå, ungefär som med Deicide och Stryper, detta underlättar bara.

(en bonus från skivan med samma namn som låten)

The Blackening är 2000-talets thrashskiva. Trots att både Testament och Exodus släppt jävligt bra skivor de med under den tiden.