måndag 17 januari 2011

Min sambo - psykopaten - och alla tabletter.


Ja. Ni läste rätt.

Min sambo.

Jag lärde känna henne genom internet för snart tio år sedan. Vänskapen växte och helt plötsligt fanns där både ett gemensamt hushåll samt en dotter. Hon, dottern, är numera 4,5 år gammal och det bästa jag vet.

Jag älskar båda tjejerna. En av anledningarna är att jag kan ha en givande diskussion med min sambo, som bevis på detta länkar jag därför till en artikel som hon har skrivit om psykvården, eller vad den nu kallas - jag får aldrig rätt på den frågan...

Det här skrev hon. Och, som vi brukar säga, forsättning följer.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Bra artikel. Det finns lite olika spår i den. Samhället och könsperspektivet.

Ang. samhället:
Vi lever i ett samhälle som har ett febrilt letande efter diagnoser. Allt ska kategoriseras och alla ska sorteras in i fack. Har man en diagnos kan man få medicin. Detta är en grov förenkling av människan, och det är antagligen ekonomiska skäl bakom det. Det finns mångs som tjänar mycket på mediciner.

Frågan är vad som blir bättre av att ha en diagnos eller att äta en medicin?

Man kan i bästa fall bli "arbetsför", men får man högsta/bästa livskvalitet? Vad är livskvalitet? Har man en god livskvalitete ifall man går på subutex eller benzo?

Finns det andra sätt att hjälpa? Kan man tillsätta extra personal i skolan för de barn som behöver en tydligare struktur? Kan man erbjuda samtalsterapi till de ungdomar som har ångest?

Nja....det finns väl inte pengar till det.

Att ärligt gå ut och säga att det är de ekoniska styrmedlerna som regerar är väl en sak, men att kalla dessa starka tendenser för att vi måste ha evedensbaserade och medicinskt korrekta behandlingar? nej, det köper jag inte helt.

Hur evedensbaserad medicinen än är, så kan den aldrig ersätta relationer och uppbackning av människor runt omkring.

Ok enough

Könsperspektivet till sist:
Bara en fråga: boarderline, vad är det? är kvinnlig utåtagerande sexualitet automatiskt något destruktivt? är kvinnlig aggressivitet en sjukdom?

I don´t think so

Fredrik sa...

Många ord. Jag vill inte svara på hela tankegången eftersom att det kommer en del två av den där texten, den skulle egentligen ha varit endast så lång som den där artikeln är, men då man skriver kan man... flumma iväg ;)

Hur som haver: Det här är ett ämne som är otroligt viktigt, men som inte blir belyst alls på samma sätt som det borde. Det mesta man kan få läsa är nåt om anorexi, eller att någon skär sig. Inte något om de lösningar du nämner eller om något, what so fucking ever...

Mental istid.

8)

Anonym sa...

Jag vill bara tillägga att tabletter är aldrig lösningen. De kan vara en del av lösningen dock. Det är också viktigt att det finns ett alternativ till tabletter ifall man inte vill äta medicin. Att äta tex ADHD medicin borde vara ett alternativ, inte en självklarhet.

Vi kan/får inte sätta för stor tilltro till medicinen. För det är inte så enkelt.

Men människan strävar väl efter enkla lösningar tyvärr. Det ligger väl lite i hennes natur...

Det kan dock finnas grunder för någon form av tvångsmedicinering vid psykotiska tillstånd.

Ok, men nu ska jag hålla käft. Väntar på del två :)

Debatten är inte död på alla ställen.

Tjing pling

Fredrik sa...

Jag kan säga att jag håller med. Piller ska inte vara hela läsningen. Det handlar givetvis om pengar. Det krävs ju en holistisk syn på problemet om man skall kunna gå till botten med problemet. Kanske är piller lösningen i ETT problem av hundra. Personligen tror jag, av det jag sett, att de som får hjälp och blir hjälpte, är de med små problem. De som verkligen behöver hjälp har så stora vårdbehov att de inte lönar sig att ta hand om skiten.

Se på alla vansinnesdåd de senaste fem åren: alla har varit psyksjuka och ofta haft ett drogberoende på det. De får ingen hjälp, så det som funkar (kortsiktigt) är att knapra det olagliga knarket - ångesten lättar och livet blir bättre. I längden är det givetvis ohållbart. Och de får ett till problem, de har en dubbeldiagnos som gör att de varken kan få hjälp för drogproblem ELLER de psykiska problem de har...

Vansinne är inte ett kraftfullt ord nog för att beskriva skiten.

Men jag äklas av den politik som ligger bakom det. Oavsett om den är sosseskapad eller alliansskapad.

Fuck of and die!

Fredrik sa...

8)

Feline Flodin sa...

radiogirl: Inom vilket fält arbetar du? Är intresserad av var du upplever att debatten finns. Själv upplever jag ett stort problem i att debatten är så polariserad, på ena sidan den röststarka vetenskapen, på andra den röstsvaga patientgruppen, kanske den MEST röstsvaga. Aldrig mötas de tu, och till och med vetenskapen är blind för patientberättelsen, som tydligen automatiskt är underordnad därför att den inte bygger på empirisk statistik.

Anonym sa...

Som du kanske förstår så är detta ett av mina favoritämnen :) Men det är nästan för stort att diskutera utan att bryta ner:

Pratar vi om barn med bokstavskompbinationer? Resursbristen i skolorna?

Pratar vi om trenden att man måste ha en diagnos för att få stöd i dagens samhälle?

Pratar vi om dubbeldiagnos? Missbruksvården?

Det som står klart är iallafall att skolan måste få mer resurser? Det räcker ju inte med att skicka ett barn till BUP och sen tro att allt är all sweet and dandy och att BUP ska fixa ungen. Även om barnet nu visar sig ha ett mentalt funktionshinder så är ju ett funktionshinder bara ett problem i en relation till något annat? (i detta fall skolmiljön)
Vad kan man göra i skolan??

Psykiatrin måste få mer resurser! Man måste erbjuda terapi och inte bara skriva ut recept. Det finns avancerade terapimetoder, men hur många får tillgång?

Psykiatrin och socialtjänten måste samverka! Men det är svårt med olika budgetar. Vad kan man göra åt det?

Eftersom jag är i branschen så vet jag att det jobbas på det. MEN. HOWEVER: skrämmande hur mycket tilltro som ändå tycks sättas till medicinering.

Jag blir rätt less, på dessa begrepp emellanåt. Är vi inte alla människor. Olika. Men lika värda?
Varför detta behov att skilja ur oss från varandra?

bla bla bla

Jag kan diskutera hur mycket som helst om detta :)

Anonym sa...

Fèline A: Hej, jag såg inte din fråga. Jag jobbar på socialtjänsten med missbruk bla. Där finns en diskussion. Socialtjänsten ligger lite mitt emellan psykiatrin/vetenskapen och patienterna. Ja hjälper mina klienter så gott jag kan och har möjlighet till, men jag kan inte hjälpa dem med psykiatribiten för det har jag inte kompetens för.

Men har man dubbeldiagnos så bör man få hjälp för missbruk och psykiatri samtidigt. Annars brukar resultatet bli tunt.

Feline Flodin sa...

radiogirl: Spännande! Jag har en del erfarenhet av socialtjänsten, även som f.d. lokalpolitiker. Jag tycker nog att mer resurser ska hamna även här, för att motverka att en psykiatrisk problematik öht uppstår. Men också att man arbetar mer förebyggande i skolorna och tillsätter fler kuratorstjänster för att undvika att unga öht slussas direkt till psykiatrin när man istället kan vinna så mycket på bara att se och lyssna på dem som känner sig mest vilsna - och detta gäller naturligtvis både tjejer och killar, även om de tenderar att utveckla olika typer av problem.

Min uppfattning är att många av dem som hamnar inom psykiatrisk vård hade kunnat undvika detta genom ett starkare socialt förebyggande arbete tidigare.

Och naturligtvis: att vi livligt debatterar vilka ideal som ska styra samhällsutvecklingen för att minska psykisk och social press på människor i alla åldrar. Eftersom jag är sambo med Fredrik borde det stå ganska klart att jag inte ser kapitalismen som en framkomlig väg. ;)

Anonym sa...

Fèline: Mer förebyggande resurser såsom kuratorer etc, är ju bäst.

Och, som du säger, vilka ideal styr? Yttersta frågan på nåt sätt.

Alla bör försöka påverka. Själv grottar jag på i min egen värld och jobbar med det jag har på mitt bord. Andra får ta det större perspektivet.

Väntar på del 2 i artikeln då :)