Superhjältar, bögar och lite vansinne i form av drömvandring av något slag, typ.

Jag har tittat en del på film nu på slutet. Dels då min far hälsade på från Torrevieja över nyår, man kan ju inte diskutera världen och dess vansinne hela tiden. Speciellt inte då min far anser att toppen av humor är att kalla sd för ”mitt parti”, för att ge mig huvudvärk, då kan det vara skönt med en film som avbrott för den presumtiva verbala eruptionen.

Min far är kul. Som jag, fast värre. På ett bra sätt. De lärde tvistar.

Hur som haver är Kick Ass den senaste i minnet, jag inleder med den.





Jag hade inte väntat mig att jag skulle skratta så mycket som jag gjorde, och jag viste inte vad jag skulle förvänta mig av den numera barskrapade Nicolas Cage. Jag borde bara har tittat och njutit: filmen är en humoristisk och blodig serietidningsinfluerad rulle. Man kan gilla den även utan de inslag av kärlek till serieformatet i tidningsform, men filmen bjuder på många kända gamla Marvel och DC-tecknare. Jag har för mig att gamla Spindelmannentecknaren Jonny Romita JRs namn syntes i bakgrunden.

Handlingen är simpel, så jag ska inte avslöja för mycket. Men en tonårig tidningsnörd bestämmer sig för att klä ut sig och bli en superhjälte. Det är givetvis en tjej inblandad. Kick Ass sköna mix av snabba medier i form av youtube, internet och mobiltelefoner, samt kärlek till genren, gör filmen till ett trevligare alternativ än tillexempel Sin City, som mest var rå - inte en av mina favoriter. Här får man både råhet och ett par skratt! Jag rekommenderar den varmt.





Den filmen var inte farsan med och såg. Däremot Sherlock Holmes, som jag hyrde efter att ha funderat på var just pappa skulle vilja se. Han gillar bra tv-serier, samt dumma aktionfilmer. Typ. Filmen var hur som helst underhållande. En rolig tolkning av den gamle mästerdetektiven helt enkelt. Och önskar man sätta den i kronologisk ordning mot berättelserna, blir det en slags prequel. Holms introduceras nämligen för sin ärkenemesis Moriarty i slutet av filmen. Man kan lätt glömma bort Sherlock Holmes efter man har sett den, men ett par minnesvärda stunder fanns det allt. Jag är ganska lättroad då allt kommer till kritan. Farsan var nöjd som bara han kan vara nöjd, med ett flin och lite gnäll. En kram senare var han på väg hem till Spanien, den jäveln.






Men who stare at goats vägrade farsan att då jag förklarade handlingen. Jag har velat se den sen jag hörde titeln. Fantastiska skådespelare, enligt mig – de flesta av dem figurerar hur som helst i flera av mina favoritfilmer. Det var en underhållande och relativt mörk film. Tydligen är den löst baserad på en riktig händelse. Med tanke på vad filmen innehåller måste jag säga att det är en viktig film, och underhållande. Jag tänkte på bröderna Coen då jag såg den. Fråga mig inte varför.




Då jag väljer filmer blir det oftast skräck, science fiction eller komedi. Oftast komedi, eftersom att det uppskattas av alla i hushållet.

Om man kan välja rätt komedier.

Då min tjej väljer de filmer vi ska se är det oftast svartvitt och ljudfritt. Nu senast hade hon dock valt en film som jag redan hade hyrt, men som vi, tack vara att vi har barn, inte orkade eller hann se, innan filmen skulle återlämnas. Den Fantastiska Räven, av Wes Anderson, mannen bakom den briljanta filmen Royal Tenenbaums, inte lika briljanta Life aquatic och ett par bra filmer till. Hur som helst är Den listige räven en filmatisering av en av Roahl Dahls böcker. Jag läste mycket Rohal Dahl då jag var tonåring, men den här boken missade jag. Filmen var i alla fall, tack vare att den var gjord med dockor, eller om det är lera – potejto, potato – mycket tillgänglig för mig. Huvudräven, vars röst görs av George Cloney, är listig, men sätter sig själv och sin omgivning i klistret så fort han fått en idé.

Räven är en välbekant figur från litteratur och filmvärlden – en välmenande idiot.

Wes Anderson har ett sinne för drama och dialog, det skiner igenom här, underhållningsmässigt är det inte mycket att klaga på. Det är ungefär samma skådespelare som gör rösterna i den här filmen som snubben brukar samarbeta med: Bill Muray, någon av bröderna Owen och så vidare.

Filmen är bra. Det är inget mästerverk. Men den underhåller. Och den är fram för allt inte svartvit och ljudlös. Tack och lov.





Inception hade jag både sett om och läst om, och blivit intresserad av – ge mig en scen där en del av en stad ställs upp och ner på en annan del av av den staden och jag älskar det förmodligen. Det var en film som gav en massa aha-upplevelser allt eftersom att man förstod hur drömingreppen utfördes.

Det påminde inte så lite om the Matrix, då det handlade om kontrollen i drömmarna, annars var det mest Fight Club som jag kom att tänka på då jag såg filmen - och då av den anledningen att Fight Club har en ganska svårtydlig botten, man kan tolka den på väldigt olika sätt. Hos Inception är det ett vinnande koncept.

Jag har sett många filmer med Leonardo di Caproi nu på slutet. Jag måste säga att han väljer ganska bra filmer att delta i. Speciellt Blood diamonds, som var stark och hade ett angeläget budskap.

Inseption är en jävligt bra film som tåls att se flera gånger. Jag kan till och med tänka mig att filmen blir bättre, då man kan vara mer uppmärksam på de små detaljerna som återkommer och ger filmen lite trevlig finnes.

Så det så.




Bögfilmen då. I Love you Phillip Morris. Jim Carry har gått åt motsatt håll på min radar, om man jämför med DiCaprio här ovan. Tråkigare filmer, med ett par lysande undantag, och så de där barnfilmerna han envisa med att göra har gjort att mitt intresse svalat. Den här filmen, som också den skall ha inslag av sanning – vilket gör filmen ännu galnare – är en trevlig återgång till form för Carry. Obi Wan Kenobi spelar den andra huvudrollen i den här roliga filmen, och han gör det likt Carry med bravur. Carry spelar en äkta make som lever med sin fru och sin dotter i Texas, och han är tvärbög.

Efter en bilolycka bestämmer han sig för att komma ut ur garderoben som det homo han är, och börjar då leva loppan. Vilket kostar pengar. Härefter följer en fängelsekarriär som han befriar sig ifrån åtskilliga gånger, och en fin kärleksberättelse mellan de två huvudrollsinnehavarna som inleds då de får dela cell.

Det är kul! Det är galet. Och det är som sagt baserat på verkliga händelser. Det finns ett par roliga politiska passningar åt George Bush, som i alla fall jag garvade åt.

Nu har ni lite att välja på då ni ska hyra film nästa gång. Eller så har ni några filmer som ni absolut inte vill se. Tacka mig ändå!