Jag tänkte hylla en skådespelare som jag gillar; en skådespelare som varit med i ett par av mina absoluta favoritfilmer, och som ständigt överraskat. Oftast på ett positivt sätt.
Sam Neill. Jag är inte helt ensam om min fäbless för honom, allt som oftast dyker det upp någon som skriver under på storheten i den Nordirländske Nya zeeländarens hantverk. Det är skräckfans oftast, som har ungefär samma favoritfilmer som mig. Min kärlek till hans skådespel har gett mig en mängd med filmunderhållning. En gång även intellektuellt då han ledde ett program om astronomi, ett mycket bra sådant!
Min första kontakt var givetvis i Ivanhoe, som alla svenskar i min ålder som vuxit upp i detta land och haft tv, sett. Jag tyckte att Neill var lite farlig då jag var ung, och blev fast. Jag tror inte att jag såg deckarserien, Reilly: Ace of spies, som han medverkade i. Den första filmen efter Ivanhoe jag kommer ihåg att jag såg med honom i var nog Memories of an invicible man av John Carpenter. Ganska trevlig film med science fictioninslag, inte en av Carpenter vanliga skräckfilmer, Sam spelade en lite obehaglig agent. Man kan säga att jag var fast igen, jag var 17 år och han hade hunnit göra en del filmer. Samarbetet Carpenter/Neill skulle återkomma i lysande still.
Vid den tiden började jag aktivt leta upp filmer och tv-serier han varit med i, och jag blev inte besviken; de roller Sam Neill oftast spelar har en mörk sida, och han gestalter alltid det mörkret utmärkt: Omen 3, Event Horizon, I skräckens skugga (In the mouth of madness), Pianot, Possession och så vidare. Han har gjort en del snällare filmer, jag har dock inte, med tanke på min passion för skräck, leta lika mycket efter sådana filmer. Jag är inte så mycket av en nörd, jag har så lite tid att titta på film att jag försöker välja med omsorg. Vilket oftast är Serenity, om och om igen.
Det han är mest känd för torde vara Jurassic Parkfilmerna, priser har han fått för serien Merlin, där han vunnit både Emmy (Outstanding Lead Actor ) och tre Golden Globe för Merlin, One against the wind och Reilly: Ace of spies (källa: wikipedia. Imdb har ett helt annat resultat…). Mest erkännande har han (gissar jag) fått för rollen som den störde maken i filmen Pianot. Det är bra filmer, speciellt Pianot, som är en ångestladdad och lite skruvad film om en kvinna som chokats till stumhet, och hennes dotter. Bortgifta skickas de två kvinnorna runt halva jorden för att träffa den människa som ska bli den nya familjen. Ett gripande och märkligt triangeldrama, ett måste om man vill se en bra dramafilm. Musiken i filmen, av mannen med det svenskklingande namnet Michael Nyman, är dessutom underbar.
Jurassicfilmerna är underhållande, men de kommer inte att gå till filmhistorien för minst förutsägbara berättelse. Underhållande, inget mer eller mindre.
Mina favoriter är bland de jag redan nämnt. Event Horizon är allt jag vill ha i en film, och Sam Neill är strålande i rollen som Dr Wier. Historien är kvasivetenskaplig science fictionskräck då den är som bäst. I kort, året är 2046, ett rymdskepp som varit försvunnet i över 7 år dyker helt plötsligt upp igen vid Neptunus. Skeppet hade varit ett forskningsskepp som skulle försöka att bemästra teleportering med hjälp av energin från ett konstgjort svart hål. Någonting gick givetvis helt åt helvete, och det är filmens styrka, någonting är inte en spindel eller något annat slemmigt monster, det är mer obeskrivbart, på ett lovecraftianskt sätt.
Jag ska inte avslöja något mer om filmen, det finns ingen anledning. Jag har tidigare skrivit om att regissören Paul Anderson inte fick igenom sin, mycket blodigare klippning, utan att den version vi fått är den godkända versionen. Censur!
Nu är ju dock filmen så bra att det egentligen kanske var lika bra, jag tycker ju att filmen är den bästa av alla filmer. Mitt första exemplar på VHS såg jag tills färgen försvann. Så bra tycker jag att Event Horizon är.
Den näst bästa filmen med Sam Neill är In the mouth of madness, gjord av John Carpenter, och här kan men verkligen tala om lovecraftianska influenser; de äldre gudarna som vill tillbaka för att ta över vår verklighet, de onämnbara fasorna, det är bara att välja, it’s all there.
Men kan egentligen inte skriva nåt om filmen utan att förstöra den om man inte sett den, så jag låter bli.
Det finns många filmer som jag gillar med Sam Neill, science fictiondramat om en robot som vill bli människa, 200-årsmannen (Biocetennial man), basserad på Isaac Asimovs novell och romanen med samma namn av Asimov och Robert Silverberg. En varm, snäll och helt underbar film! Det ska inte vara tentakler i alla filmer, även om de flesta filmer blir bättre med ett par väl placerade tentakler, det är en sanning.
Jag har för mig att den filmen kom samtidigt som tv-serien Merlin, en ganska bra serie med otroligt bra skådespelare. Jag såg aldrig uppföljaren, jag är inte tillräckligt intresserad av engelsk hedendom. Däremot såg jag en av hans senare serier, The Triangle, en tv-serie som påminner lite om The Philadelphia experiment (John Carpenter), den är spännande, men den är inte läskig och den har science fiction inslag så det förslår. Fantastiskt!
Nu senast, av det jag vill kolla upp, är det väl vampyrfilmen Daybreakers jag är mest intresserad av.
Den film jag kan prata mest om är dock Possession av Andrzej Żuławski, som han gjorde med bland andra Isabelle Adjani. Filmen av är något av det konstigaste jag sett, men den slår ann en ton jag gillar, Sam Neill sa själv i en intervju att känslan under inspelningen var klaustrofobisk. Jag tycker att de fångade den känslan mycket väl. Handlingen liknar inte mycket annat den heller. Vi får ta del av Mark (Sam) som kommer tillbaka hem (Berlin) och upptäcker att hans hustru Anna (Isabelle), har skaffat en älskare. Det kanske inte låter konstigt, men då har jag utelämnat det slemmiga monster som den älskaren är, eller den andra älskaren, den kosmiska dåren Heinrich (Heinz Bennent). Eller varför inte scenen då Anna föder en vuxen Mark? Filmen är surealistisk, jobbig och skitkonstig, men jag kan inte låta bli att kolla på den ibland, bara för att den trots allt är fängslande, för att den är så störd. Det är faktiskt en mycket bra film.
Det som är styrkan i Sam skådespel, enligt mig, är hans mänsklighet. Oavsett om han spelar Damien, satans son i Omen 3 (The Final Conflict), eller i den otecknade och otäcka versionen av Snövit (Snow White: A Tale Of Terror), spelar Sam rollen som om han verkligen var en människa med inre konflikter. Jag tycker att en av hans kommentarer angående Damienrollen säger allt: ”vad är det att vara satans son, om inte världens mest ensamma jobb”. Han spelar rollerna med både kyla och värme. Bättre kan jag inte beskriva det.
Nå, nu vet ni varför Sam Neill är bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar