tisdag 30 mars 2010

To the Gamma Ray

To the metal!

Nu har jag tillslut köpt nyaste Gamma Ray, jag hade dock varken tid till att kika på deras spelning (den förra var jag på) eller få skivan signerad då de skrev autografer på sina skivor på Heroncity här i stan.

Musiken då? Jag har faktiskt bara läst dåliga saker om skivan, mina förväntningar var alltså ganska stora, ju sämre saker som skrivs, desto bättre skiva. Jag menar, i SwedenRock Magazine skrev de ner skivan Sigh no more och utnämnde den till bandets sämsta släpp. Vansinne, skivan är en av få originella heavy metalskivor som kommit efter 1990.

To the metal är inte det minsta originell, men det är bra skit! Den känns mer fokuserad än förra, Land of the free part 2, inte lika slarvig. Låtarna är kanske inte lika hittiga, men musiken är bättre - motsägelsefullt är det inte. Hantverket är, från gitarrer, till sången och allt däremellan, noggrannare utfört än på länge.

Jag hade klarat mig utan Michael Kiske denna gången dock. Han har varken kraft eller närvaro nog att höja låten han gästsjunger på. Det märks att han är lite ur fas med heavy metal, lite som första Europe efter pausen, Joey var inte hemma och kom inte fram till fornstor form förrän senaste Last look at eden. Kiske var världens bästa en gång i tiden. Nu ser jag hellre att Gamma Ray hittar någon av de okända supersångarna som finns i Tyskland.


Jag har som sagt läst lite recensioner om skivan, i Close-up, tidningen som skrivs av kvasiintellektuella skribenter, vars största glädjeämne verkar vara att såga musik och racka ner på hårdrockgenren, där fick killarna höra att de upprepar sig själva och att de inte når ända fram. Ok, vilket band upprepar inte sig själva? Hårdrock har både nydanande band och de som funnit sin egen stil. Kai Hansen var dessutom skaparen av genren som kallas power metal. I swedenrock, den tidningen som ägnade sina tidiga år åt att urskiljningslöst hylla allt med falsettsång, blir de också anklagade för att sno från sig själva. Skillnaden är att denna tidning inte försöker trakassera musiken de skriver om. Inte ännu i alla fall, jag ser dock tendenserna.





Jag skulle vilja påpeka att Kai Hansen har gjort det till en konst att stjäla av sig själv, men dyker ofta på riff som han redan använt, men aldrig så att det stör, utan det känns bara lite kul. Dream Theatre gör likadant, men där hör ingen det eftersom att man då måste lyssna noggrant. Jag har humor, jag tar inte musik på blodigt allvar, även om det är blodigt allvar. Att ha lite självdistans kan vara praktiskt om man kall orka med detta liv.

Nå, detta handlar om skivan To the metal.

Och då allt kommer omkring är det trotts allt en bra heavy metalskiva. Vi får ingen låt som Empress denna gång, som jag tyckte var ett friskt inslag på förra skiva. Men vad vi får är habilt, bra och bortsett från förra skivan, det bästa sedan Powerplant. Skivorna mellan Powerplant och Land of the free har varit lite i enformigaste laget.

Här visar Kai återigen vem som skall skriva episk heavy metal. Han visar även att endast tyskar kan skriva aggressiv heavy metal (Nocturnal Rites undantaget).

Stick och köp en skiva. Även musiker behöver lön för mödan.

5 kommentarer:

joynathan sa...

bra recension. det jag mest vart glad och överraskad över var gitarrsolona! riktigt bra, henjo blir bara bättre och bättre! kai köra sina trademarks och slarvar, som sagt, inte lika mkt som på förra.

Själv tycker jag Majestic är deras starkaste skiva på den här sidan av seklet. :) den är hård, varierad och har bra samhällskritiska texter.

den här nya har som ett magiskt skimmer över sig, mkt pga produktionen tror jag. väldigt bra arrangemang!. lite som days of our lives har på bilden. så har gamma ray i ljudbilden. för att göra en väldigt bra jämförelse. ;D

jag tyckte den kändes kort, när jag hörde igenom den första ggn. det är ju aldrig dåligt. så jag hörde igenom hela en gång till direkt efter. :) händer sällan.

kanske för att dom inte hade med en sån här svinlånglåt som ibland kan vara dryga. även om jag tyckte den långa var bäst på förra.

Fredrik sa...

Långa låten på förra? Det var my erection va? Den var inte bäst om man frågar mig. Låten innan! Och Empress. Men det var en bra skiva det med!

Jag kollade vem som producerat skivan, men fattade ingenting. Går de på droger? 8) hahaha

Men texterna är obegripliga ibland. Empathy... The world hids in empathy. Vadå gömer sig i empati? Det känns som att det ska stå nåt annat... Hides in shame! Typ. Kai är full!

Jag har dock ingen given favorit. Jag tycker refrängen sabbar bästa låten, den som Kiske sjunger på. Faaaan Att Kiske skulle förstöra en låt... Det trodde jag aldrig. Var är världen på vars? väg.

jöjj sa...

jusst det i-surt-rektum! empress är mkt bra den med. den sticker ut och känns ny och fräsh samtidigt som den känns jävligt gammal. :)

brukar lyssna på real world rätt ofta innan jag far ut och vänder upp och ned på stan. :)

texterna på nya skivan har jag som tur inte läst än. men det låter som att man gör bäst i att inte göra det heller. men dom LÅTER bra, när dom sjungs iaf. :)

jag tycker wasteland.. öh deadlands och empathy är bäst. fast motherangel har fastnat mest i skallen, fast jag inte vet om jag gillar den. men riffet i början är iaf SWHAINIGT BRA. :D

jag vet inte om det är kiske som sabbar den. tycker att det känns som jusst den refrängen är ett antiklimax.

men han dör som en rebell! :D

Anonym sa...

och i vanlig ordning så vill jag av allt helst INTE ha kai hansen utbytt som sångare.

jag tycker han sjunger så jävla bra. men då gillar jag även grunge. :D

Fredrik sa...

mmm Jag gillar de första låtarna. Fram till titelspåret som jag tycker är lite hemskt. Sen är det idel bra låtar. Ingen superbit, men en hög nivå endå på låtarna. All you need to know är ju skitbra, men Kiske som sagt...

Jag tycker nog inte att Kai ska sluta, men skulle han göra det finns det hur många bra allternativ som helst. 8) S L Coe skulle dock bli det bästa allternativet. Han låter som Kai men han har större röst. 8)

Welcome home from the dust of ages! En av världens bästa låtar!

Hejja Tyskland!