Förvirrade tankar om Tysk heavy metal av en febersjuk gubbe

Jag var på spelning i helgen som var. Det var en spelning med BÅDE Gamma Ray och Helloween. Bara en sån sak. För mig är det stort. Jag började lyssna på musik på riktigt då jag hörde Helloween första gången, det var liksom inte viktigt innan, men efter att ha jag fick höra liveversionen av ”Ride the sky” från ”Judas” ep:n var jag såld. Av någon anledning föll jag för Kai direkt, det var som att han var det som saknades i mitt liv just då. Texterna han skrev var geniala, musiken var otrolig och hans gitarrspel… Jag började min egen något begränsade musikkarriär då tillsammans med den kompis som spelat skivan för mig. Resten är, som man något klichéartat kan uttrycka sig: historia.

Det finns människor som inte gillar ovannämnda band. Fine, man kan inte välja vad man skall älska (musikaliskt)! Men det finns de som klagar på heavy metal från Tyskland för att det ger ”credpoäng” att klaga på tysk metal. Oftast lyssnar dessa människor på obegåvad black metal (all black metal är relativt obegåvad) eller på punk. Det slår mig nu då jag tänker på det, och även alla andra gånger jag tänkt på det, att det är fruktansvärt omusikaliska människor som dissar musiken.

Nå, jag kan fortsätta beskriva hur dåliga människor de som inte lyssnar på Helloween och Gamma Ray är, men det känns ganska patetisk. Det är en irritation som väcks då jag råkar läsa nått av journalisten Martin Carlsson på lögntidningen Expressen bl.a.

Så då var jag alltså på en spelning med dessa två bespottade band som betytt så mycket för mig i mitt liv. Jag kom på mig själv att tänka på det då Helloween spelade låten ”Eagle fly free” (hela spellistan var som tagen från det jag tar med i mina egna låtlistor):

Hey, we think so supersonic
And we make our bombs atomic
Or the better quite neutronic
But the poor don't see a dime

Nowadays the air's polluted
Ancient people persecuted
That's what mankind contributed
To create a better time

Detta är alltså vers två i det epos som är ”Eagle fly free”. Jag undrade om jag hade varit en annan människa om mitt första favoritband hade varit Just D?

Hur som helst var spelningen i sig magnifik; jag älskar som sagt båda grupperna och även om de varit lite dekadenta på slutet anser jag att, Hey, det går inte att göra femton skivor och få alla bra. Det måste bli ett par skivor som jag inte gillar eller som är lite svagare. Dock är båda gruppernas senaste skivor uppryckningar å det grövsta.

Gamma Ray, som tillsammans med Nocturnal Rites, får se sig som ledande enligt mig, i den genre de tillhör, har med skivan Land of the free II visat att de kan skriva riktigt bra låtar och jag saknade flera låtar då de spelade live. ”Empress”, och ”Hear me calling” tillexempel. De körde ”Real world”, som är en smekning av mitt textsinne. God is an illusion… Underbart! Att påstå att det är ett Iron Maiden ripoff visar bara att man endast hörde en del av en låt och valde att göra det enkelt för sig; det är alltid enklare att klaga än att vara objektiv – det krävs mer av skribenten och det är många som inte har ”det” som tillåts ha åsikter offentligt.

Helloweens senaste alster är bra mycket bättre än den förra skivan som var helt menlös. Den har ett par tre fyra riktigt bra låtar och känns mer gedigen. De nya medlemmarna har hittat hem i bandet tror jag.

Men vad jag än säger, det roligaste med spelningen var då Gamma Ray gick upp på scenen tillsammans med Helloween och spelade två låtar (”I want out” och ”Future world”) För en som älskat dessa band som jag har, var det stor musikalisk magi och något av en dröm i uppfyllelse.

Mer heavy metal åt folket!

Just nu är det Machine Head’s ”The Blackening” i mina öron. De har gjort en Testament och slängt bort alla dåliga eller mediokra idéer och samlat det typiska för Machine Head och gjort nåt nytt av det. Med gamla influenser; Metallica önskar att de hade gjort denna skiva efter ”Master of puppets” Och av en händelse är ”Battery” med som cover! Episk gungmetal, de kan än, de gamla rävarna!