To the Gamma Ray

To the metal!

Nu har jag tillslut köpt nyaste Gamma Ray, jag hade dock varken tid till att kika på deras spelning (den förra var jag på) eller få skivan signerad då de skrev autografer på sina skivor på Heroncity här i stan.

Musiken då? Jag har faktiskt bara läst dåliga saker om skivan, mina förväntningar var alltså ganska stora, ju sämre saker som skrivs, desto bättre skiva. Jag menar, i SwedenRock Magazine skrev de ner skivan Sigh no more och utnämnde den till bandets sämsta släpp. Vansinne, skivan är en av få originella heavy metalskivor som kommit efter 1990.

To the metal är inte det minsta originell, men det är bra skit! Den känns mer fokuserad än förra, Land of the free part 2, inte lika slarvig. Låtarna är kanske inte lika hittiga, men musiken är bättre - motsägelsefullt är det inte. Hantverket är, från gitarrer, till sången och allt däremellan, noggrannare utfört än på länge.

Jag hade klarat mig utan Michael Kiske denna gången dock. Han har varken kraft eller närvaro nog att höja låten han gästsjunger på. Det märks att han är lite ur fas med heavy metal, lite som första Europe efter pausen, Joey var inte hemma och kom inte fram till fornstor form förrän senaste Last look at eden. Kiske var världens bästa en gång i tiden. Nu ser jag hellre att Gamma Ray hittar någon av de okända supersångarna som finns i Tyskland.

Jag har som sagt läst lite recensioner om skivan, i Close-up, tidningen som skrivs av kvasiintellektuella skribenter, vars största glädjeämne verkar vara att såga musik och racka ner på hårdrockgenren, där fick killarna höra att de upprepar sig själva och att de inte når ända fram. Ok, vilket band upprepar inte sig själva? Hårdrock har både nydanande band och de som funnit sin egen stil. Kai Hansen var dessutom skaparen av genren som kallas power metal. I swedenrock, den tidningen som ägnade sina tidiga år åt att urskiljningslöst hylla allt med falsettsång, blir de också anklagade för att sno från sig själva. Skillnaden är att denna tidning inte försöker trakassera musiken de skriver om. Inte ännu i alla fall, jag ser dock tendenserna.

Jag skulle vilja påpeka att Kai Hansen har gjort det till en konst att stjäla av sig själv, men dyker ofta på riff som han redan använt, men aldrig så att det stör, utan det känns bara lite kul. Dream Theatre gör likadant, men där hör ingen det eftersom att man då måste lyssna noggrant. Jag har humor, jag tar inte musik på blodigt allvar, även om det är blodigt allvar. Att ha lite självdistans kan vara praktiskt om man kall orka med detta liv.

Nå, detta handlar om skivan To the metal.

Och då allt kommer omkring är det trotts allt en bra heavy metalskiva. Vi får ingen låt som Empress denna gång, som jag tyckte var ett friskt inslag på förra skiva. Men vad vi får är habilt, bra och bortsett från förra skivan, det bästa sedan Powerplant. Skivorna mellan Powerplant och Land of the free har varit lite i enformigaste laget.

Här visar Kai återigen vem som skall skriva episk heavy metal. Han visar även att endast tyskar kan skriva aggressiv heavy metal (Nocturnal Rites undantaget).

Stick och köp en skiva. Även musiker behöver lön för mödan.