Nikki Sixx tillsammans med Ian Gittins

Heroin diaries

Spillror ur ett rockstjärneliv

Då jag läste ”The Dirt” av Mötley Crüe, hade jag egentligen inga förväntningar. Inga utöver de uppenbara: jag visste att boken skulle vara speciell och att de var ett snuskigt band, i ordets alla bemärkelser. Boken var så pass bra att jag ville läsa mer, det är ju dock svårt att bara skriva en uppföljare på en uttömmande biografi, så jag vände mig till Lemmys ”White line fever”, vilket alltid är ett bra val. Utom då det handlar om musik, då är det inte alltid ett bra val.

Hur som haver såg jag att Nikki Sixx hade skrivit en bok om året 1987 (typ), ”the Heroin diaries”, som jag kända att jag nog skulle kunna läsa. Många andra böcker på tur och mycket att göra har dock gjort att jag nästan glömt att jag velat läsa den tills min underbara flickvän gav den till mig i present.

Det var, ungefär som ”The Dirt”, en sidvändare. Efter två dagar hade jag läst ut den, och även om den inte var lika gripande som den ovannämnda biografin om bandet – jag tänker mest på Vince Niels dotters bortgång – är den mörk, smutsig och underhållande.

Boken tar oss in i ett grovt missbruk och ett djävulskt trasigt och tragiskt öde. Det som skiljer detta missbruk från ett ”riktigt” missbruk är dock att Nikki har resurser som en vanlig människa inte har. Filmen Trainspotting visar en fruktansvärd bild av ett missbruk, det gillar jag. Slutet av filmen är värdelöst, absolut. Denna bok visar Hollywoodversionen av beroendet. Man kan liksom inte tycka så synd om killen som det faktiskt egentligen är.

Nu ska jag inte låta sur eller gnällig, boken är bra. Nikki skriver ganska naket, och de kommentarer som de inblandade personerna fått lägga till i efterhand är relevanta, om inte alltid bra. En del saker, som det som Nikki Sixx exflickvän Vanity, numera pastor, skriver är galet på ett sätt som bara troende kan vara.

En av boken kvalitéer är att det faktiskt är en insikt i en knarkares liv, man får ta del av ett beroende, och det är fascinerande. Skulle Nikki inte ha varit lyckosam i musiken tror jag dock att det skulle kunna ha gått som för hans kamrat som omnämns i boken, Robbin Lantz ”King” Crosby, som dog i Aids från en skitig kanyl.

Ta del av denna bok, den är jävligt bra, och det är kul att läsa om excesserna, det är trots allt ett av mina gamla favoritband vi talar om. Men ordet dekadent skulle kunna stå överallt, i denna beskrivning.

Bästa citatet: ”har lyssnat på Prince idag… en hel del… och Thompson Twins – hur gay är inte det? Bäst att sätta på lite ”Hell bent for leather” som motvikt.” Skitkul!