Då jag läst Berättelsen är världens språk av Ursula K. LeGuin slogs jag av den långsamma takten i hennes skrivande, och då menar jag inte själva skrivandet, utan den uppfattning jag fick av det hon skrivit; det är genomtänkt och vackert, men det är aldrig tråkigt eller förutsägbart, som språkkonstnär är hon överträffad av endast ett fåtal författare.
På andra sidan drömmen är min senaste bekantskap med damen i fråga, och jag blev inte det minsta besviken. Handlingen är ganska simpel, som vanligt - LeGuin styrka ligger inte i komplexa handlingar, utan snarare i att hon skärskådar och låter detaljerna bli viktiga – en man, George Orr har ett problem, en del av hans drömmar tycks kunna förändra verkligheten. För att förhindra det tar han droger, vilket avslöjas och han tvingas till terapi för att undkomma fängelse. Typ.
Väl i terapisoffan finner hans drömterapeut att han har denna märkliga gåva, och börjar försöka utnyttja den. Jag trodde väl i min enfald att jag skulle matas av problematiken av att ha obegränsad makt, och till viss del finns även sådana inslag, men mest är det Orrs rädsla för det han inte kan kontrollera, det undermedvetna som tar den platsen.
LeGuin älskar att visa vikten av individen, men inte utan att peka på det oumbärliga i gemenskapen, hon visar helt enkelt hur komplex vår verklighet är och tar hjälp av vetenskap för att få fram en passande kuliss för det hon vill berätta. Tänkvärt, men aldrig predikande, och framförallt, otroligt bra.
Denna bok är dock, till skillnad från Berättelsen är världens språk, inte en del av många andra böcker. Den är dessutom endast 158 sidor lång. Vill man alltså ha tänkvärd underhållning är det bara att inhandla boken och njuta av förstaklassig science fiction!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar