Lördagsklassikern! Sign no more - Gamma Ray

Fredrik goes avant garde.

Nu är det såhär att jag startade en ny, metal(yce)influerad sektion på bloggen, som ska vara återkommande.

Det handlar givetvis om klassiskern, numera döpt till lördagsklassikern. Bara för att jag på lördagar ska kunna spisa igenom en favoritskiva, och ha något att skylla på. Underbart!

Förra veckans skiva, den första i den här serien, var Savatages magnum opus Hall of the mountain king, en skiva som alla med självrespekt måste äga. Måste Äga.

Orange omslag: check. Dansande skelett: check. Fantastisk musik: check!

Idag kör vi på avant gardelinjen – hur mycket avant garde Gamma Ray är och vad ordet betyder, allt sådan kommer nog med i texten. Om ni läser den får ni alltså veta vad jag har för sjuka tankar om Tysklands svar på the Monkeys. Eeh Glöm den där metaforen, jag hade en hjärnrap…

Skivan Sigh no more överraskade mig av flera anledningar. Den största torde vara att jag ckoskadades då jag såg LPn på den lokala skivbutiken Sids musik, jag visste att det var något på g, men jag visste inte när eller hur det skulle ske. Där stod den, en orange styggelse med ett hippieskelett på omslaget. Jag tror att skelettet dansar. Man bör ha i åtanke att internet på den tiden inte är något som liknar det som finns idag.

Det andra som överraskade mig var Ralf Scheepers sång. Han har alltid varit en bra sångare, men han har liksom haft en irriterande ton i rösten. Jag kan inte förklara det bättre. Jag älskar Ralf då han är som bäst, men då han inte är det kan jag tycka att han är en medioker sångare. Hans bästa prestationer, enligt mig är på den här skivan, på den Ayreonlåt han sjöng, samt på Primal Fears nyare alster.

Det tredje som tog mig på sängen var texterna och ämnet de höll sig till – till skillnad från de flesta heavy metalband hade Gamma Ray något att säga på den här skivan. För er som inte var med kan jag säga att skivan skrevs då Gulfkriget drog igång, och ett av världens smutsigaste och fegaste krig i modern historia inleddes. Vill ni veta mer om det finns det en bra bok som heter Operation ökenolja av Mikael von Knorring, eller valfri bok av Robert Fisk. Mitt starkaste minne kom då Bush sr hotade att anfalla om inte Irak drog sig ut ur Kuwait. Det gjorde de, Bush skakade på huvudet, ”not good enough”, och så anfölls civila och skyddsrum – med utarmad uran. Vidrigt var det. Och om det skrev Gamma Ray på Sigh no more. Klockrent!

Sigh no more är något så unikt som en heavy metalskiva med sväng. Jag är övertygad om att det bland annat beror på trummisen Uli Kush från Holy Moses - senare i Helloween och Masterplan. Men jag tillskriver även det faktum att den här skivan skrev och spelades in i ett hus, där gruppen tillbringade tiden tillsammans, och alltså skapade ett bandalbum, tillskillnad från debutskivan Heading for tomorrow, som kändes som en soloskiva av Kai.

Mr Kai "Helly"-Hansen

Kai är också en av skivans höjdpunkter. Sigh no more är Kais gitarr... Han verkligen skiner på den här skivan som gitarrist. Varken före eller efter har han spelat med en sådan lekfylldhet. En tysk Nuno Bettercourt. En parantes? Absolut. Men inte en obetydlig sådan.

De låtar som står ut på skivan är givetvis hitsen: One with the world och Dream healer, men bland de låtar som jag flinar förnöjt åt ingår även Changes, The spirit (basen i början, aaah), (We wont) Stop the war, As time goes by och så vidare.



Jag köpte skivan på LP. På LPn saknas en låt. En låt som det borde vara dödstraff på. Countdown är en av världens sämsta låtar. Jag hatar den.



Blåset. BLÅSET!



Bortser man från det är det här nog den mest underskattade Gamma Rayskiva som släppts. Jag håller Land of the free som bättre, men den här skivan är outstanding!



Inga fler suckar!