Jesus. Död.Jag upptäckte inte Deicide omgående. Jag tror att de hade hunnit släppa deras andra skiva Legion, innan jag fattade vad det handlade om. Jag tar dock inte gift på det, efter som att jag inte kommer ihåg.
Legion var bättre än debuten. Tajtare. Bättre låtar och bättre ljud. Jag var fast. Deicide var ett av de första death metalband som jag verkligen föll för. Det fanns några till, de flesta var från samma del av USA. Florida-döds var det nya svart för mig som hatade den svenska death metalscenen med sina punkinfluenser. Det tog tills mini-cdn Hollowman, tills jag började uppskatta svensk döds, och det tog till Edge of Sanitys Unorthodox, till jag älskade det - delar av det.
Men nu är jag i Florida. Job Bushs hemstat. Konservativ och dan.
Där någonstans fanns Glen Benton och grabbarna.
Då de släppte Once upon the cross skulle man väl kunna säga att jag hängde på låset på lokala skivmeckat Sids musik. Jag inhandlade den, sprang hem och slog på, och blåstes bort.
Once upon the cross, Christ denied, When satan rules his world... Det var för mycket. Jag bara julade loss i pojkrummet, rev ner allt, och njöt. Thrashigt men brutalt. Hårt men svängigt. Och, inte att förglömma, Deicide-catchy.
Jag tyckte att det var deras bästa skiva. Jag tyckte det tills the Stench of redemption kom. Den är vassare. Men den här skivan är fan ett mästerverk i sig. Hade bandet endast gjort en så här bra skiva hade det varit ok. Nu är det bandet näst bästa skiva, och med tanke på att både Legion och debuten är bra skivor så kanske ni förstår hur bra jag tycker att Deicide är...
om det inte vore för skivorna mellan Once upon the cross och the stench of redemption. Vilka jävla bajsskivor.
Skit PÅ de skivorna.
Äg den här! Den har bara en nackdel, den är lite enformig. men det kan jag leva med.
Och de kommer ju med en ny skiva i dagarna, så varför inte spisa lite gudhatar-musik?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar