Det är lördag. Jag har helt glömt bort att jag har en lördagspost att skriva. Klassikern. Jag funderade ett tag på att skriva om Slaughter of the soul, men den känns så jävla uppenbar att jag inte vill skriv om den.
Så.
En klassiker att festa loss till i kväll.
Valet var dock väldigt enkelt så fort jag kom att tänka på just den gruppen. Iced Earth. Jag har ju postat en Prisetcover med dem idag, varför inte fortsätta på ett vinnande koncept? Jag kom ihåg då jag hörde bandet första gången. Det var på gamla Headbangers ball på m-tv – vilken låt det var har jag ingen aning om, jag vet bara att det var en specialare på kanalen om Floridascenen eller om det var morsisound… Hur ska man kunna komma ihåg sånt, ca 20 år senare?
Jag fick en skiva inspelad på kassett av Godgorys trummis, Night of the stormrider. Vi var båda thrashmetalfantaster och skickade kasseter fram och tillbaka. Jag vet inte om Iced Earth skulle kunna beskrivas som thrash metal. De har ett par låtar som skulle komma undan med den epiteten, men det låter mest heavy metal om Iced Earth, den amerikanska varianten, dock väldigt inspirerad av scenen på rätt sida av havet – med andra ord är musiken episk.
Night of the stormrider börjar med en äkta fuling. En omgjord stöld av o fortuna, ett stycke som måste vara något av en världshitt – alla har någon gång gått igång på den. Jag kan nämna flera andra grupper som lånat stycket, men Auberon är givetvis det bästa bandet.
Skivan har ganska svagt ljud på cd-versionen. Men då musiken är så pass bra spelar det inte någon som helst roll. Alls. Det är liksom hit efter hit som avklaras. Min favorit var oförklarligt nog Mystical end. Det är en skitbra låt, som är uppbyggd på ett lite annorlunda sätt. Det är inte Beatelsreceptet med vers refräng vers etc. Även låten Travel in Stygian var en favorit, utöver Angels holocaust.
Jag hade en sommar med den här skivan, ska vi gissa på 96-? Jag lyssnade nästan oavbrutet på skivan. Till och med mina polare som endast lyssnade på death metal veknade efter ett tag. Sångaren, John Greely, hade en skitbra heavy metalröst. Det är inte samma känsla som den efterföljande fåntratten har – Matt Barlow är en lysande sångare ibland. Men ibland tål jag honom inte. Han blev kickad, John, tydligen hade han divafasoner för sig. Jag vet inte. Jag var inte där.
Hur som helst är Night of the stormrider en skiva jag tar fram lite nu och då och lyssnar igenom ett par varv. Så bra är skiten! Så, sprätta en öl och låt er föras iväg till en tid – 96 – då solen sken, grillen stank, brudarna/killarna var lättfotade och musiken var underbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar