Ondska, revisited

Konceptet på bloggen de senaste dagarna har varit ondska.

Jag har skrivit om det tidigare. Jag tycker dessutom att jag skrev det bra.

En kille som nte bryr sig om att cancersjuka förnedras. Ska vi kalla honom riktigt jävla ond? Eller är det rätt att förnedra sjuka? Är det ett pris vi är villiga att betala?

Alltså: repris.

Myten, konceptet, sanningen.


Då jag var lite yngre än idag spelade jag i ett death metal band som jag var med och startade. Någon gång för cirka 15 år sedan blev jag intervjuad i en tidning, för att annat band jag var med i. De ställde en fråga om det andra bandet, det band som jag startade, en fråga om vad texterna handlade om. Frågorna i liknande intervjuer var oftast likadana och om man ville bli läst fick man skriva långa eller kluriga svar. Nå, jag var inte särskilt klurig så jag skrev ett långt svar.


Jag seglade iväg på pennans hav och hittade på (ljög) en story som band samman alla texter. På nåt sätt fick jag det att stämma in i ett koncept som växte fram under det svaret. Jag var imponerad då jag läste den lilla sagan. Den skulle jag utveckla, blev mitt beslut och utveckla den gjorde jag. Jag gör det fortfarande då jag plitar lite på en del av berättelsen på svenska (jag skrev alla musiktexter på engelska). Jag tycker det är kul.


Hur som helst uppfylldes en dröm med det bandet då vi fick det skivkontrakt som de flesta eftertraktar och storyn bara växte. Jag hade en vag idé om hur allt skulle gå och vad som skulle hända. Första skivan fick titeln ”The tale of black” och var en science fiction, fantasysaga om slutet på universum, tid och rymd. Slutet på allt helt enkelt. Men då det är fantasi med i bilden så hade jag givetvis en fortsättning, en värld där jag fick ha mina egna regler. Texterna på skivan utspelade sig just i slutet av denna ”värld” och i början av den nästa.


Problemet uppkom då vi skulle spela in skiva nummer två. Då låtarna skrevs skulle texterna handla om en värld med magi och sån skit, och det skulle givetvis vara en slags centralplanet i mitt nya universum. Det var bara det att då jag skulle förklara meningen med ondska tog det stopp; jag kunde inte för mitt liv motivera ondskans existens eller ens förklara vad ondska var. Jag sket till slut i konceptet och började skriva texter som handlade om vad jag tyckte och tänkte; mycket av det jag tänker på är politik eller politiskt, så en del texter handlade om larv som fåfänga, psykoser (psykologi), fascism, miljöförstörelse och annat matnyttigt. Om det var bra eller inte får andra avgöra. Jag var dock fast i funderingarna runt ondska.

Någon ansåg att detta behövde göras. Någon som kallas för en god människa av somliga...

Det som slog mig var att jag sett det från fel sida; ondska var/är inte som det man lärde sig som barn: sagorna var larviga och aldrig fick man ett motiv till varför någon ville förgöra jorden, världen, universum eller sitt land – det var galningar allihop som handlade efter ologiska mönster. Inte heller religionen kom med en tillfredställande förklaring – visst, satan ville ha makt och skulle få den i tusen år, men om han var så ond skulle han ju förgöra allt. Då fanns det ju ingen att "onda" sig på. Jag såg aldrig poängen, dessutom är bibeln full av inkonsekvens som man stör sig på om man vill veta nått. Nej, svaret fanns på annan ort. Och det var givetvis enklare än jag kunde tro.


Sanningen är den att det bara slog mig då jag av ilska läste om ett fruktansvärt övergrepp mot människor i Gaza samtidigt som jag just hade haft historieprov i skolan. Det vi undersökte var feodalismen och jag skrev ett arbete om det och drog paralleller till nutidens näringsliv och företagande.


Det som driver människor att begå handlingar som får oss att gråta av frustration, äckel eller sorg är alltid mänskliga – det är aldrig monster som skjuter bomberna eller utnyttjar den ensamme arbetaren så att hon dör av hunger eller… köld. De nedriga motiv som styr dessa handlingar är alltid makt eller pengar. Vilka oftast är samma sak.

Också detta är människo-sanktionerat. Av en människa som somliga kallar god...

För är det inte ren djävla ondska om man låter människor svälta och lida bara för att man själv anser att just MITT folk har rätt till denna markplätt; är det inte fruktansvärt då människor avrättas för att den svarta sörjan som finns under deras åker anses som en rättighet för att folk som lever flera länder från varandra?


Hur kan man välja att se åt sidan då människors möjlighet till mat, vatten och drägligt liv blir till en fråga om vem som kommer från rätt land och vem som helt enkelt får finna sig i att pinas?


Kan man, om man har någon som helst skam i sin kropp, tillåta att barn slits ut och tvingas leva i gifter och under värdelösa villkor bara för att just det företaget skall kunna gå med större vinst eller för att man själv skall kunna köpa billigare kläder?


Jag vill givetvis säga: nej, man kan inte det.

Ett krigsoffer. Sanktionerat av vår regering. Det är inte ens krig enligt vår regering. Och folk undrar varför jag pekar på Reinfeldt som om han vore en mördare - han är en mördare, dessa människors blod är på hans händer - men borgarna anser att det är vänsterns antirasister som är problemet...

Men det finns de personer som anser att den viktigaste friheten är den som tillåter människor att göra vilket vall de än önskar Problemet är att det är en motsägelse som ej ifrågasatts eller belysts tillräckligt noga eftersom de som styr debatten oftast äger debattens forum.


Ett exempel: inför det svenska valet 2006 gick en klok skara människor från sveriges landsting ut med förslaget att alla kläder som köps in till de anställda på offentliga platser skulle vara rättvisemärkta. Vilket innebär att de är tillverka av människor som garanteras en dräglig lön och acceptabla villkor. Borgarna sa nej. Den fria marknaden är viktigare.


Fria? Följdfrågan, som är otroligt enkel att besvara blir: VEMS frihet pratar vi om?


Jag ser det som otroligt egoistiskt att kräva billiga kläder på andra människors bekostnad. Jag ser det som lika vidrigt att kräva att människor skall plågas för att andra människor skall få bära billiga kläder. Vilka förlorar på det i längden? Det är inte de som äger företaget som säljer kläderna. Det är de arbetare som utnyttjas att ta dåliga (farliga) jobb till låga löner. Dessa jobb fanns en gång i västvärlden. Men allt eftersom fackföreningar och arbetsrörelser gett oss starkare skydd och mer rätt har företagen sökt sig från dessa humana utgifter för att kunna exploatera på andra människors bekostnad. Våra jobb försvinner till folk som lever med en standard som hör hemma på 1800-talet.

En människa ansåg att detta var något som var tvunget att genomföras... En människa, inte ett monster, inte en demon - en människa som folk röstat fram i val. Det skulle kunna vara muslimer i sverige efter sd-framgångar. Ty detta är vad deras obegåvade hat leder till.

Om dessa människors lidande betyder något är konceptet kristallklart- ondska är att utnyttja andra människor för egen vinnings skull. Borgarna kallar det för frihet. Jag kallar det för: ren och skär jävla ondska.

Man kan undra varför Haiti är huvudtillverkare av sportutrustning åt diverse större märken. Är det deras expertis, naturtillgångar eller är det nått värre? Det är inte deras expertis. Det är beroende på USAs utrikes politik och återkommande dödspatruller, vars lika vi sett ibland annat Nicaragua (Contras), Fraph och andra vidriga människor som avlönas av världens ledande terroristland. Rätten att köpa Pocahontas av människor som tjänar 8 pence i timmen är så viktig att man måste hålla det fattigaste landet på västra halvklotet under ständigt hot för att inga arbetsorganisationer skall få fäste. Valet om man inte arbetar är svält. Deras skulder växer ständigt eftersom att ingen kan leva på de lönerna.


Medellivslängden på Haiti är 53 år.

Allt för billiga kläder och den fria marknaden.

Så vad är då ondska? Är det att säga nej till en fri marknad och kalla sig kommunist eller är det att exploatera människor?

OBS: siffrorna som rör Haiti var framtagna innan katastrofen