En ny grej. En fantastisk skiva. Savatages Hall of the mountain king

Skivomslag, på den tiden då det var roligt med skivomslag - varför skjuter bergakungen blixtrar genom pekfingrarna ner i en skål?

Bloggen Metal, som finns länkad här mitt i bland blogglänkarna (no shit!!!), har en massa fuffens för sig. Det är tävlingar hit och dit, det är favoriter i repris och det är tvekamper mellan skivor, och så vidare. Det mesta känns inspirerande och roligt att ta del av. Är det något som inte är kul beror det på mig som läsare, jag kan liksom inte vara intresserad av all hårdrock som finns, eftersom att ganska mycket hårdrock är bajs.

Det jag tänkte komma till är i vilket fall som helst det faktum att jag känner mig lite inspirerad av den forne skellhellbonden, jag tänkte skapa en slags lördags, eller vilken dag som helst, institution som jag kan återkomma till om jag kommer på en skiva – för skivor kommer det nog att handla om – som jag måste informera resten av den ignoranta världen om.

Jag börjar idag. Klassikern. Skivan du inte klarar dig utan. Jag har ju egentligen redan gjort en sådan lista, men den handlade mer om inspirerande skivor. Den listan var begränsad till tio skivor, den här listan kommer bara att begränsas av mitt musikälskande.

Så den första skivan är en skiva som jag valde ut favoritlåten från igår. Nämligen Savatage och deras magnum opus, Hall of the mountain king. Låten är givetvis titelspåret.

Skivan är något så perfekt som en heavy metalskiva som inte är tråkig. En del kallar bandet för progressivt, jag tycker att det är att göra det lätt för sig själv, man behöver inte kalla musik progressiv bara för att den har EN annorlunda takt. Det finns andra styrkor hos den här skivan. Den numera avlidne gitarristen Criss Oliva har en ton som verkligen lyser. Sångaren och brodern till Criss, Jon Oliva är en av de mest säregna metalvocalister jag känner till. Hans sjunger med sådan inlevelse att man tror att man befinner sig i Seattle, men med mer passion än det Seattliska gnället.

Kompet i bandet är stabilt, vilket förmodligen lett till att folk kallar dem progressiva. Jag älskar inledningen i 24 hrs. Ago. Det är nästan surt, det är snyggt som satan.

Jag väljer att ge er låtarna Strange wings, som är en softare låt, men ändå fantastisk. Jag bjuder även på ovannämnda 24 hrs. Ago.

Det här en skiva alla hårdrockare borda äga.

Gillar ni det inte är det er det är fel på.