Svårmod och bra skivor. Samt en Glau och en Baldwin. Japp.

En Glau, och en Baldwin. Tufft!

Just nu har jag en förförande ångest i min hjärna. Den vill få min fokus från livet och rikta den mot mörkret - och då menar jag det dåliga mörkret.

Lösningen är att hålla mig så upptagen att jag slipper skiten.

Här är alltså en av de märkligaste bloggposter på flera... idag.

Kommer ni ihåg att jag skrev om skivor? Skivor som fått mig att gå igång på alla cylindrar, och som förtjänar min uppmärksamhet, som tack för all njutning de gett mig. Jag började hårt med Helloweens Keeper of the seven keys 1. Eller var det 2? Sen hoppade jag på Opperation: Mindcrimetåget. Queensrÿche har varit ett av världens bästa band. Sen blev det ett par rader om Metallicas mästerverk Master of puppets. Ja. Ni ser. Idel bra skit. Som 4:e skiva valde jag en hel karriär. Dark Tranquillitys karriär. Och någon gång ska jag skriva om vad en typisk Stokholmare tycker om det bandet - sen ska jag undersöka om de gillar Abba. Då jag har konstaterat det kommer jag aldrig att sluta påpeka detta förvånande fenomen - att folk som kallar ett teknisk och melodiskt death metalband för dansband bara för att det är melodisk, samtidigt sitter och diggar Abba, eller om det är Kiss de heter, och tycker att de är tuffa. Mental istid någon? Jag varken ser eller hör någon skillnad på Abba och Kiss. IDIOTER! Stockholmarna alltså.

Skiva 5 blev den bästa metalskivan på denna sida av 00-talet. Nämligen The Blackening av Machine Head. Bandet gjorde sitt magnum opus gnska sent i karriären. Vi får se om de toppar det.

Sen blev det 6, och alla vet ju hur bra det är med 6. Alltså blev det Cannibal Corpse. Världens bästa death metalband enligt mig. Jag valde mellan Gallery of suicide och Bloodthirst, som är de bästa. Enligt mig.

7. Kristet? Nja. Drogliberalt och kopojkar? Jodå, det blev Panteras A vulgar display of power. metal för fan!

Sen gick jag vidare i livet. Då blev det kristet. Och episkt. Dream Theaters Scenes of a memory. Oj vilken bra skiva! Som de andra jag nämnt.

Jag lyssnar ju på annan musik än metal, även om det är svårt att tro då man läser detta. Men man bör tänka på att jag skriver: viktigaste skivan, inte nödvändigtvis bästa skivan. Här är i alla fall lite Eminem. Jag älskar hans musik. Så är det bara. Marshal Mathers LP var skivan jag beskrev med många ord.

Avslutningsvis letade jag mig hem till min gamla hemstad Umeå, och min gamla klasskamrat Fredrik - snyggt namn, och hyllade Nocturnal Rites Afterlife, som är en av de bästa heavy metalskivorna som gjorts. Just det.

Jag skrev lite om Laleh även. Och om Sepulturas Beneth the remains.

Sen slog det mig att, med tanke på hur många heavy metallåtar som handlar om örnar, är det relativt få som handlar om falken. Eller om höken. Det måste vi väga upp.

Scanner gjorde R M U på deras debutskiva. En skiva som lätt hade kunnat hamna på en lista över bästa heavy metalskivan. Ever.