torsdag 3 mars 2011

Ett par tankar om musikåret 2010

Jag har nu haft ett tag att smälta året som gick. Musikaliskt, för politiskt är jag fortfarande helt perplex – det är något gravt fel på människor som sniffar allianspolitik.

Året betydde thrashmetal. Jag fick tillbaka förtroende för band som Overkill, som jag inte lyssna aktivt på sen skivan Wide fucking open; Heathen, som jag alltid varit lite avvaktande mot imponerade med mjuksithrashskivan de släppte – trevlig och lättlyssnad; Death Angel gjorde den starkaste skivan av de tre med Relentless retribution. Jävligt trevligt hur som helst.



Ett spökes dagrdrömmar



Men det var inte enkom thrashmetal som fick roa mina öron. Jag gav mig faan på att lära mig gilla Ophet, som är en av sambons favoritgrupper – jag lessnade på att bli irriterad då bandet spelades här hemma. En enkel fråga senare, och en överföring av musiken från cd till mobiltelefon blev Ghost reveries en bekantskap som efter typ tjugo lyssningar var jävligt välkommen. Nu håller jag på att lyssna in mig på resten av deras katalog. Jag har till och med fått direktrapporter från studion – jag vet på ett ungefär vad som kommer att komma – men mina läppar är herpessmittade, så av mig får ni inget höra.

Jag upptäckte även den polska death metalscenen på allvar. Jag har inte lyssnat på Vader sen i början av deras karriär – jag gillade det inte – nu är det helt ok. Det band jag upptäckte var det som drabbades av leukemi. Fy fan vad bra. Jag trodde att det var black metal. Jag hade helt fel. Underbart! Vilket jävla episkt rens. Polen, det nya svart!

Helloween tog sig i kragen och spelade in en roliga skiva och en bra skiva.



En bra skiva



Allt som allt var det ett bra musikår för mig. Så mycket nyheter föll jag inte för, men jag brukar vara några år sen – se bara på Opeth…

Det här året har ju faktiskt börjat rätt jävla bra med en Deicide skiva som pissar på allt från den äckligt överskattade Serpents of the light, fram till deras magnum opus: The stench of redemption.



Bra på grund av kärleken!



Metal on metal! Just det, det var ju fan det roligaste. Då journalisten från SR ringde och berättade för Lips i Anvil att de låg etta på nedladndingslistan och han blev så glad att han grät. Jag har inte helt tappat tro på människan. Jag är bara jävligt nära. Jävligt jävligt nära.

Om ni inte förstår, ja är det bara att klicka sig fram bland vansinne som berättigas med idioti.

Just det. Yngwie släppte nytt. Alltid trevligt!

3 kommentarer:

Tomasz Swiesciak sa...

Vader har jag inte tagit mig an än. Precis börjat smått med Behemoth. Även om Ghost Reveries är en bra skiva finns det andra att börja med. "Your Hearse, My Arms" och "Still Life" är episka skivor och inte lika tråkiga som gravt överskattade "Blackwater Park"

Anonym sa...

Blir glad när jag får ett nytt musiktips :)
Är ingen Metal-fantast (svor jag i kyrkan nu :S?)
Men tipset om Opeth tackar jag för, det lilla jag har lyssnat på är bra.
Det närmsta jag kommer Metal annars är gamla Nightwish med Tarja som sångerska.
Led Zeppelin är mina husgudar men jag är ganska stor allätare.
Gydvan

Fredrik sa...

gydvan: Metal är inte speciellt viktigt att älska. Men jag kan inte rå för att jag gör det 8)

Opeth är bra. Nightwish är inte min kopp vätska. 8)

Tom: aaa Jag vet inte om jag kan hålla med om Opeth. Ghost är fan bäst. Watershed är bra. 8) Men alltså, jag har inte hunnit komma in i alla skivor. Du vet, det man hör först blir ändå det man hörda först. hehe

Behemoth är feta. :D