Metal Church - the dark. En riktig jävla klassiker. Om ni frågar mig.

Jag och mina åtaganden. Jag har ju haft besök från Umeå, samt lite extrajobb i hemmet då det har varit lite småsaker som pågått.

Två Lördagsklassiker har uteblivit. Nu skiter vi i det här.

Jag bjuder på en klassiker då det känns naturligt – och nu känns det naturligt.

*** go***

Jag lyssnade nämligen på Metal Church för någon dag sen och insåg, att deras skiva The dark, är en sån där skiva som alla som hörde den då det begav sig älskade.

Metal Church spelar amerikansk heavy metal. Det är mycket Accept och det är mycket aggression. Speciellt sången, sångaren på de första skivorna låter faktiskt exakt som Udo.


Udo!

Av någon vansinnig anledning har jag inte hört deras debutskiva. Jag har dock fått den rekommenderad rätt nyligt, så jag har slängt iväg en beställning på den. Den ska vara bättre än The dark, och the dark, som jag försöker hylla här, är en kanonskiva!

Jag vet inte varför Metal Church inte blev större än de faktiskt blev. Bandet hade alltid bra musik att bjuda på, musikerna var alltid kompetenta och de hade en sångare som kunde sjunga amerikansk heavy metal. Just de sångarna brukar vara jävligt stabila. Kolla på Chuck Billy från Testament – det är både sång och attityd! Eller varför inte George Bush från Armored Saints/Anthrax.

The dark var det. Den inleds med absolut fantastiska Ton of bricks, som får mina murarnerver att rycka förnöjt. Sen är det idel jävla klassisk metal. Start the fire, Method to your madness… För att inte tala om låten som jag upptäckte bandet med, balladen Watch the children pray. Jag såg den på video, på den tiden då det faktiskt visades roliga videos på tv.





Egentligen finns det ingen anledning till att inte älska den här skivan. Inte om man anser att min musiksmak är nåt att bry sig om i alla fall.

Så till den här söndagen är det först och främst: amerikansk heavy metal, sol och en välfylld, gigantisk tekopp. Vi får se vad som händer sen.