Favoritvideon - en gammal Mötleysak.

Efter att ha läst lite om hur människor uppfattar musikvideos har jag insett att jag skiljer mig från mängden. Igen.

Då jag räknar upp mina favoriter är det idel 80-tal. Mötley Crüe har ganska många av mina favoriter på sitt samvete. En annan favorit är Queensrÿches Queen of the ryche. Sen har vi givetvis Twisted Sisters supervideos.



Den gemensamma nämnaren är alltså inte kvalité, snarare bristen av den. Det billiga blir humor, måhända ofrivilligt. Klippningar som ser ut att ha gjorts av någon oavlönad praktikant - det går inte att låta bli att älska det.

Eller som i videon To young to fall in love av Mötley Crüe; bandet ninjar sig fram till tjejen som hålls fången av den onda what ever, tittat kritiskt på henne, för att sedan skaka på skallen och dra. Tommy Lee hinner ta lite ris och smaka på det, missnöjd med smaken, får jag förmoda, kastar han riset på närmaste snubbe.





Osmakligt. Men så jävla kul!

Episka regnvideos betackar jag mig från. Fåniga blackmetal-promenader i skogen är för mycket, jag kan inte skratta längre. Seriösa videos kan vara roliga. Men de bästa är de äldsta.

Den senaste nya videon jag kommer ihåg har jag glömt.

Tacka vet jag Live wire!