Sångarna blir bara bättre och bättre. Nr 6 nu. Mr Allen

Han sjunger i alla fall som en gud...



Jag fick låna en tidning av min gamle metalkompanjon F Mannberg, Sentinel steel, en amerikansk blaska som koncentrerade sig på heavy metal, och på den tiden – typ 1995 – var heavy metal stendött. I alla fall i media. Skivor såldes, men mest kreddpoäng delades ut till de som kom på roligast ordvåldtäkt av verkligheten då genren skulle sågas.

Tidningen gav mig tillgång till namn som Kamelot, vars debut jag omgående beställde efter att ha tagit del av beskrivningen, Rhapsody, vars andra demo gjorde mig peppad på vad de hade på lut, Axell Rudi Pell var omskrivna, och jag fick tag på nightmare tack vare att jag läste recensionen. Fler band? Chroming Rose fick min uppmärksamhet, och deras två första skivor är jävligt bra tysk heavy metal. Det finns garanterat fler band jag hittat tack vare den tidningen, men för att få reda vilka det skulle vara måste jag gräva fram den, och det har jag ingen lust med.

En av de grupper jag läste om var Symphony X. De hade just släppt Damnations game, och om jag inte missminner mig kom metalpolaren över med ett promoex av skivan.

Jag kan lugnt säga att det var mycket heavy metal vid den tiden, och ett par år framåt. Så mycket att jag faktiskt är lite less numera - jag är för tillfället mer inne på hårdare musik, även om en stabil sångare till fantastisk musik alltid är välkommet i mina öron. Jag antar att vi kan skylla på Rhaspody, som gjorde musiken så melodiös att man faktiskt dog lite inombords. Rhapsody är för övrigt asbra!

Nu var det dock Symphony X jag skulle skriva om. Eller snarare Russel Allen, sångaren i bandet. Jag sätter honom före Jeff Scot Soto av den anledningen till att gillar hans lite mer råa sång snäppet mer än Jeffs sång, som är snarlik. Tekniskt är nog Soto bättre, men Allen har mer skit i halsen, det kan jag inte sluta uppskatta nog!



Damnations game och efterföljande The divine wings of tragedy är två av 90-talets bästa skivor, alla kategorier – givetvis har någon stulit mina exemplar, och jag har varit för snål för att köpa nya – musikaliskt är det den perfekta blandningen mellan Yngwies runk och Dream Theaters meck. De har givetvis sina egna poäng, och jag menar att dessa poänger kommer mycket tack vare Russel Allens sångstil.

Jag älskar inte alla Symphony Xskivor, jag tycker att albumet Twilight in Olympos är lite beigt, ställt emot de andra skivorna, men för det mesta anser jag att kryssgruppen klarar av att underhålla mig på ett föredömligt sätt.

Jag har lyssnat lite på det som mr Allen gjort utanför SX, men för det mesta faller det ganska platt i mina öron. Skivan han gjorde med Norges vokalistess Jorn Lande, var inte dålig, men det var fan ganska slätstruket.

Nej, min dyrkan av mannens röst kommer på grund av Damnations game, Divine wings of tragedy samt deras spelning på swede rock 2001. Det är lätt en av mina bästa konsertminnen: jag satt i gräset med Joy-nathan, samt en hel väska insmugglad öl, solen sken och bandet spelade perfekt. Mitt i spelningen sträckte Allen upp händerna mot himmelen, men inte för att förbanna den, utan för att bara konstatera att: fan vad härligt allt var. Jag höll och håller med.

Jag har nog allt de har släppt, minus det jag blivit bestulen av. Utan Allens insatts skulle det här bandet vara vilket progg metalband som helst.

Just nu lyssnar jag på senaste släppet, bara för att höra om jag har rätt. Jag har rätt. Russel Allen är en av världens bästa sångare i min bok. Det ska komma en ny skiva när som helst, samt att de skall komma till Europa nästa år.



Bara en sådan sak.

Nu har vi tagit steget till den verkliga sångeliten.